Det piper till i mobilen en varm och vindstilla lördagseftermiddag. Beirut halvmaraton, en av höstens löparhöjdpunkter, meddelades vara inställt utan någon vidare förklaring. 

Besvikelse.

Men så kommer ännu ett meddelande, denna gång från tränaren och maratonlöparen Roger Bejjani: ”Vi ordnar ett eget lopp istället. Samling för samåkning 06.30.” 

Någon minut senare kommer ytterligare ett meddelande från en av de anmälda löparna: ”Frukost i vår trädgård efter loppet, alla är välkomna.”

På söndagsmorgonen lämnar 40 löpare Beirut för att köra upp till Faqra, en skidort i bergen som erbjuder efterlängtad svalka på sommaren. 

Till vår hjälp har vi en person som tar tid och en annan som förestår en vattenstation. Mer service än så behövs inte; det alternativa loppet är 18,5 varv runt en morgontom parkeringsplats. Sträckan motsvarar halvmaradistansen, men är givetvis mycket mer monoton än Beiruts halvmara som skulle ha gått utmed Medelhavskusten.

Att Beirut halvmara ställdes in berodde officiellt på att en sällsynt sandstorm just dragit in över Libanon och lämnat luften full med damm och partiklar; varning för andningssvårigheter utfärdades och skolor hölls stängda. Men den kanske mest avgörande orsaken var att ett antal personer hörde av sig och hotade tävlingsarrangören med olika former av protester. Sponsorn av halvmaran var nämligen en ökänd miljöbov: cementföretaget Sibline.

– Det var bara att ställa in. Vi vill inte riskera någons hälsa eller säkerhet, men jag ska se till att ni som har sprungit det alternativa loppet idag får medalj – fast utan företagsnamnet Sibline, säger grundaren av Beirut maraton, May El Khalil, under trädgårdsfrukosten efter vårt alternativa lopp.

På söndagarna åker de flesta Beirutborna på lunch hos släkt och vänner, så på tillbakavägen ner till Beirut har de slingrande vägarna fyllts med köande bilar. Ju närmare Beirut och kusten vi kommer, desto varmare blir det dessutom. 

– Det var nog bra att loppet ställdes in och att vi istället sprang uppe i bergen, ler Nadine Kalot från förarsätet. 

Nadine har satsat på att förbättra sin nuvarande maratontid på 3.22.10, vilket är den tionde snabbaste sluttiden för kvinnor i Libanon. Och två veckor efter vår alternativa halvmara lyckas hon faktiskt korsa mållinjen på 3.21.00 i Berlin Marathon.

Det inställda loppet är en typisk händelse för oss löpare i Libanon. Det är få saker som med säkerhet kan förutbestämmas här, och det gäller både i stort och smått. Efter landets långdragna inbördeskrig – där alla till slut krigade mot alla – har resan tillbaka varit lång. Infrastrukturen är fortfarande under uppbyggnad och en viss osäkerhet präglar vardagen, men det har samtidigt gjort att libaneserna har utvecklat en stor initiativförmåga och handlingskraft för att ta sig runt de hinder som dyker upp – till exempel ett inställt lopp.

Mycket av vardagslöpningen i Beirut handlar om att hitta lösningar. Beirut är ingen miljonstad – befolkningen är knappt större än Stockholms innerstads – men stadsmiljön är trång och intensiv. Gatorna är smala och tungt trafikerade; trottoarerna är överbelamrade, tillfälligt eller permanent avspärrade – eller helt enkelt obefintliga – så löparna får hålla till på de få tillgängliga ytor som finns.

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 10 2015. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

---