Möt vår nya bloggare Ann-Sofie Forsmark

Möt vår nya bloggare Ann-Sofie Forsmark


Ann-Sofie Forsmark står uppflugen på en sten halvvägs upp på Åreskutan och viftar med den välkända gula plastpåsen.

– Ska du ha en Djungelvrål?

Vi befinner oss på träningseventet Workout Åre, och toppturen upp på skutan, ledd av Ann-Sofie och hennes kompanjon Magnus Hagström. Det brinner rejält i mina lår och vader efter den branta stigningen och jag har inget emot att stanna för att tacka ja till hennes erbjudande.

– Djungelvrål är värsta bästa ultrakäket, säger hon, och skakar fram ett par salta bitar.

Om någon vet vad som är värsta bästa ultrakäket så är det Ann-Sofie Forsmark. Så sent som i april gick hon och vann sitt allra första 100 miles-lopp, alltså drygt 16 mil löpning: Täby Extreme Challenge norr om Stockholm. Hon avverkade de 16 varven på milbanan på 21 timmar, 57 minuter och 34 sekunder. Och den mest uppenbara frågan är förstås VARFÖR?

– Långt blev min grej, konstaterar Ann-Sofie med en axelryckning, när vi både klättrat upp och sprungit nerför skutan och välförtjänt vilar benen i varsin fåtölj.

– Jag har väl inte den klassiska kroppen för att springa långt, men jag tror inte heller att det är vi som springer ultra som brukar vara spinkigast, utan det är nog de som springer maraton. Men jag började inte springa utifrån min kroppstyp, utan för att jag ville springa.

Ann-Sofie är lång och muskulös, men man fick ändå intrycket att hon flöt över marken när hon tassade upp och ner för berget idag, för att hålla ihop den allt mer utspridda gruppen. Som om det inte finns något motstånd eller som att hon inte vägde mer än några gram.

– Jag önskar att jag hade en bra story om hur jag blev ultralöpare, men jag har inte det, säger hon och gräver lite i dagens andra Djungelvrålpåse.

Första gången Ann-Sofie hörde talas om ultralöpning var när hon läste Mia Thomsens blogg Marathon-Mia för två år sedan. ”Och hon verkade ju normal”, som Ann-Sofie uttrycker det. Vid den tiden var Ann-Sofie nyseparerad med en liten dotter, mitt i en livskris, och letade efter en utmaning – något helt nytt. Och plötsligt var hon anmäld till Täby Extreme Challenge 2011.

– Jag hade sprungit maraton fyra år tidigare och det här loppet var bara fem mil – det är ju bara åtta kilometer längre än en mara. Så omställningen var inte så stor, säger hon.

Under det loppet hände något. Ann-Sofie berättar att hon träffade trevliga människor i alla åldrar, som visade en enorm ödmjukhet. När hon själv sprungit klart och varit hemma och duschat vände hon tillbaka till banan för att kolla på dem som skulle springa riktigt långt. Detta handlar om mer än bara löpning.

Ultralöpning må låta segdraget och meditativt – och det är det också. Men Ann-Sofie Forsmark har även fått sin beskärda del av plötsliga pulshöjare i livet.

Ett halvår efter separationen från dotterns pappa träffade hon sin nuvarande pojkvän Niklas. Tre veckor efter deras första dejt fick han beskedet att han måste få en ny lever för att inte drabbas av cancer. Det blev en minst sagt turbulent inledning på förhållandet, och fyra månader efter att Niklas sattes upp på väntelista för transplantation kom samtalet han väntat på och bävat för. Han hade en timme på sig att komma till Huddinge Sjukhus. Det fanns en lever som passade honom.

– Han fick en minuts betänketid. Och det var ju självklart, det gick ju inte att säga nej till det. Men det var lite mycket där i början, säger Ann-Sofie eftertänksamt.

På ett pass med en löpargrupp ett halvår senare kom nästa skakande upplevelse. En bekant till Ann-Sofie miste livet vid ett plötsligt hjärtstillestånd, och hon var själv med på passet och såg det hända.

– Jag tycker att det är jätteläskigt fortfarande varje gång jag tränar i grupp och vet att folk kommer att anstränga sig hårt. Jag är överlycklig när jag har haft en grupp så här som under toppturen och ingenting har hänt, säger hon.

Som om det inte vore nog med elände fick Ann-Sofie ytterligare ett halvår senare ett telefonsamtal från Niklas – från akuten. Han hade drabbats av tarmvred.

– Då var det ju inte så kul, det var livshotande, men nu i efterhand kan vi skratta åt att han frågade akutläkaren ”Kan … det … ha … att … göra … med … att … jag … dansade … breakdance?” Läkaren sa ”troligtvis inte”, men att han ju inte behövde dansa mer breakdance. Just in case.

Ann-Sofie har alltid känt sig tacksam för livet och hälsan, men de senaste årens dramatiska händelser har förstås hjälpt henne att fila till sina värderingar och prioriteringar. Hon vet vad som är viktigt i hennes liv – och det är varken flådiga prylar eller hembakta cupcakes.

– Jag tror man ska göra det bästa av det man har, varje dag. Att man är här för att må bra och lämna goda avtryck efter sig i livet. Vad är det man vill vakna till varje morgon? Det har jag funderat mycket över och just nu är jag väldigt lycklig över att känna stor glädje och mening med mitt liv. Förhoppningsvis delar jag med mig av den glädjen till flera.

Fjällbrud i storstan
Tillbaka på Åreskutan. Den branta Tottbacken är avklarad och vi ska ta in på sommarleden upp till toppen. Ann-Sofie står och ser ut över en fullkomligt makalös utsikt och väntar in de sista i gruppen. Magnus Hagström har redan dragit iväg uppför berget med en svans av de snabbaste löparna bakom sig.

– Nu är han i sitt esse. När han får slita av sig tröjan och dra iväg med ett helt gäng brudar, skrattar hon.

Själv verkar Ann-Sofie överväldigad av upplevelsen att vara just här. Just nu.

– Är det inte fantastiskt, hojtar hon. Det är ju sjukt att man jobbar – och så är man här! Att jag får betalt för detta!

Ja, det här är Ann-Sofies hemmaplan. Hon har jobbat och bott i Åretrakten tidigare och det märks att hon trivs här.

– Ser du det där långa fjället med mer snö på? Där bodde jag. Tror du att det var skönt att komma hem dit när man hade jobbat klart på Tott (partyhotell i Åre, reds anm.)? Jag var tvungen att köpa en fyrhjulsdriven bil för att överhuvudtaget komma hem.

Här är det något som inte stämmer. Ann-Sofie älskar fjället och passar in som en lämmel i den här miljön – men bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Varför?

– När jag blev gravid bodde jag i Östersund och trodde nog att jag alltid skulle bo där. Men både min och mitt ex familj bor i Stockholm, och då var det enklast att flytta dit när vi fick barn. Och nu när vi har separerat kan jag ju inte flytta om inte han också flyttar.

Men Ann-Sofie erkänner att hon inte känner sig riktigt hemma i Stockholm. Hon hittar till och med dåligt och är sällan inne i stan. Hon känner sig obekväm i fina citykläder och gillade att alla i Östersund gick klädda i skaljacka och buff.

Nu jobbar hon med revisorer på PwC i centrala Stockholm. Hon är själv utbildad civilekonom – men har sadlat om till hälsochef. En tjänst hon har drivit igenom själv.

– Det är det bästa du kan göra! Kom på ditt drömyrke, lägg fram det för dina chefer som något de verkligen behöver – och säg att du tar jobbet!

Ann-Sofies dagar går åt till att hjälpa sina 1 400 kollegor till ett mer hälsosamt liv. Om de vill.

– Mitt jobb är att göra det lätt för dem att välja att leva hälsosamt. Det ska finnas tillgängligt. Bra mat, stressförebyggande arbete och tillgång till träning. Sedan kan de välja att röka och dricka mycket ändå, men de ska inte kunna komma och säga att det inte fanns ett annat alternativ. För några år sedan var många nöjda med att det fanns fruktkorg och friskvårdsbidrag på jobbet, men idag är folk så mycket mer pålästa och vill ha mer.

Lite längre, lite tuffare
En stor del av Ann-Sofies fritid ägnas åt att – tillsammans med löparkollegan Madeleine Johansson – planera, arrangera och se till att genomföra Tjejmarathon (som trots namnet är öppet för båda könen). Det är ett ultralopp på drygt fem mil som arrangerades för första gången 2012, dels som ett välgörenhetsprojekt och dels för att stilla en inneboende ilska.

– Jag har länge irriterat mig på vilka signaler tjejlopp sänder, säger Ann-Sofie. Det ska vara lättare lopp och bara gullegull. Det är diskriminerande åt båda hållen. Män måste till exempel köra en halvklassiker om de inte vill köra hela, och det är nog många som inte klarar det och gärna skulle köra en tredjedel – det som idag är Tjejklassikern. Jag förstår att det är många som är ute efter en lugnare stämning och kanske kortare distanser, men skapa då en sådan klass för både killar och tjejer!

När tjejlopp kommer på tal tänder Ann-Sofie på alla cylindrar. Hennes glada ögon blir alldeles mörka och hon låter oerhört engagerad. Hon säger att hon måste tänka på sin egen dotter som är fyra år idag, och hur utbudet av lopp ska se ut när hon är tonåring.

– Jag är inte främst ute efter att man ska ta bort Tjejmilen, den är ju åtminstone en mil och inte en kortare variant av något annat lopp.

Hon berättar upprört om ett tjejlopp på fem kilometer, eller åtminstone nästan, som inte ens var kontrollmätt.

– Vilket lopp för män skulle komma undan med att inte kontrollmätas? Det är som att man inte ens tar tjejloppen på allvar, men det är minst lika mycket tävling och allvar när tjejer tävlar. Det är krig!

Irritationen födde Tjejmarathon och genast fick de frågan hur långt ett Tjejmarathon är, underförstått att det skulle vara kortare än ett traditionellt maraton. Men istället är det längre.

– Det finns ingenting fysiologiskt som säger att tjejer inte kan springa lika långt som män, bara att det inte går lika fort. Tjejer är uthålliga och tuffa, och vi ville visa det med vårt lopp. Loppet är över fem mil långt och alla kom i mål förra året! Jag vill att tjejlopp ska hylla vår kvinnliga styrka och inte locka med goodiebags.

Två dagar i rad
Den vanligaste frågan Ann-Sofie får är ”Springer du varje dag?”. Det gör hon inte. Hon springer faktiskt aldrig mer än två dagar i rad, men så har hon heller inte varit skadad eller sjuk på väldigt länge.

– Jag sover nitiskt, minst sju timmar per natt, och ser till att få sova mer än åtta timmar någon natt i veckan. Och jag håller inte på och återhämtningsjoggar så mycket, det tycker jag är onödigt för det mesta. Jag menar, när du har sprungit ett tufft pass – vad behöver kroppen då? Inte springa mer!

– Dessutom är många dåliga på att återhämtningsjogga. Så fort det känns bra ökar de lite, men de vet att de inte får öka för mycket – och så har de plötsligt sprungit ett mellanmjölkspass.

Ann-Sofie är medveten om att ultralöpning kanske inte är exakt vad kroppen vill ha, framför allt inte vad fötterna vill ha om man glömmer att ta hand om dem, vilket hon fick erfara efter TEC då Niklas fick klippa loss strumporna från hennes sargade fötter.

– Nej, att springa 16 mil är kanske inte hälsosamt. Det har jag aldrig sagt – men jag måste leva extremt hälsosamt för att klara av det. Jag gör mycket runt löpningen som är bra för min hälsa.

Ja, Ann-Sofie förberedde sig minutiöst inför årets TEC-lopp, såväl mentalt som fysiskt. Hon berättar att den största utmaningen under loppet inte var det fysiska, längden på loppet, tristessen – eller ens det nedfallna trädet som hon beskriver som just ett nedfallet träd under de första varven, men som kändes som Mount Everest på varv 14, 15, 16. Nej, det var sömnen. Kraften i behovet att sova förvånade henne.

– På slutet var jag så trött att jag inte kunde räkna ihop ett plus ett, och det sista varvet tog två timmar. Jag har mycket tid att hämta in nästa gång jag kör.

För Ann-Sofie är inte färdig än. Först gäller det att springa under 20 timmar på Black River Run, ett 16-milalopp nu i september – och hon är också sugen på Bislett 24-timmarslopp på bana inomhus i Oslo.

– Samtidigt har jag ju svårt för inomhusbanor. Jag springer ju för att få vara ute. För att få vara ute i naturen.

Så tränar Ann-Sofie
Ann-Sofie anpassar sin träning efter hur veckorna ser ut, men följande pass ser hon till att klämma in (just nu är Ann-Sofie gravid, men annars ser veckorna ut ungefär såhär):

Pass 1, 2 Ett transportpass löpning hem från jobbet och tillbaka till jobbet morgonen efter. De passen är cirka 6-8 km långa.

Pass 3 Ett styrkepass i veckan, oftast i samband med att hon är i lekparken med dottern. Det blir lite blandad styrka med egen kroppsvikt.

Pass 4 Ett intervallpass löpning.

Pass 5 Fredagar blir det långpass, ofta uppåt 4-6 mil. Helst i terräng.

Så äter Ann-Sofie
Ann-Sofie har fokus på ren mat och gärna ekologisk och hon bygger måltiderna kring grönsaker.

Frukost: Ägg, frukt och kaffe eller kesella och müsli.

Mellanmål: Ofta hembakt knäckebröd. Ibland med avokado.

Lunch: Bygger kring mycket grönsaker och lägger till protein, exempelvis lax eller kyckling och bra fetter. Hon äter ofta vegetarisk mat.

Middag: Samma som lunchen. Äter mer kolhydrater runt träningspassen.

Ann-Sofie tipsar – 3 drömställen för långpass

1. I Stockholmsområdet är det Görvelns slott med omnejd, i Järfälla kommun.

2. Att springa runt Frösön i Östersund är otroligt vackert. Vatten och utsikt över Rödön.

3. Jag bodde på Isle of Man i Irländska sjön ett tag, och att springa där är helt magiskt.

Fem snabba
Blir inspirerad av:

– Djeflaranamma! Naturen. Enkelhet.

Favoritresmål:
– Jämtland. Irland. Alla ställen där man kan vågsurfa!

Bästa kaféet:
– Något ställe där jag kan ta av mig skorna och sitta i skräddare och titta på folk.

… där jag beställer:
– En stor kaffe med lite mjölk och en gigantisk kanelbulle.

Onödig lyx jag unnar mig:
– Kanske inte onödigt, men jag lägger mycket pengar på dyr mat.

Här läser du Ann-Sofies blogg

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lisa Nordén jagar formen

Lisa Nordén jagar formen


Du har bytt coach till årets säsong, kan du berätta om det nya samarbetet?
– Ja, jag har inlett ett samarbete med norska triathlonlandslagets huvudtränare Arild Tveiten. Så nu är det han som lägger upp mitt träningsschema och det är med honom jag stämmer av all min träning.

Har Arild hand om alla träningsmomenten?
– Han är huvudansvarig för all träning, men när jag tränar t ex simning i Stockholm kör jag med simklubben Neptun. Det funkar bra eftersom de har samma tänk som Arild gällande träningen.

Har tränarbytet inneburit några stora förändringar i din träning?
– Träning är ju träning, så vi gör ganska många saker med liknande upplägg som tidigare. Men precis som längdskidåkarna i Norge tror Arild på väldigt mycket volym och tröskel i träningen. Så jag har tränat mycket mer lågintensiv träning nu, och mycket mer i tröskelfarter i alla tre disciplinerna än vad jag gjort tidigare.

När det gäller löpningen, kan du delge oss något typiskt löppass?
– Nu håller jag just på att komma tillbaka från en hälseneskada som jag drog på mig i slutet av förra säsongen. Så jag har inte hunnit köra så många löppass än, utan mest uppbyggnadsträning. Men jag vet ju vad de andra i gruppen kör, och det är ganska långa träningspass.

– Ett exempel kan vara 12 km på bana i tröskelfart. Då springer vi först 8 x 1 km, följt av 10 x 400 meter. Intervallerna delas sedan in så att en del ska gå något långsammare än tröskelfart, någon del går precis på tröskel och sedan någon del något snabbare än tröskelfart. Det upplägget har man både på 1-kilometersintervallerna och 400-metersintervallerna.
– De är väldigt noga med att man utgår från sin individuella tröskel, och mäter laktat under passen. Så gruppen blir utsprid eftersom man ska utgå helt från sin egna tröskel. Det är också ganska annorlunda mot hur jag kört tidigare gällande löpningen, där jag ofta kört i grupp och anpassat intensiteten utifrån gruppen mer än mina individuella värden.

Hur har du byggt upp din löpning efter hälseneskadan?
– Hälsenan var aldrig av, men det var en kraftig inflammation i fästet nere vid hälen. Så jag har kört rehab hela hösten och vintern, och gjort x antal tåhävningar under hösten och vintern. Sen hade jag tre veckor i gymmet där jag började hoppa. Jag fick inte börja springa innan jag kunde hoppa utan att det gjorde ont. Men nu har vi sakta börjat trappa upp löpningen igen, och det blir runt 4 mil i veckan just nu.

Hur ser din säsongsplanering ut, och vad är årets största mål?
– Nu är tanken att jag ska bygga vidare och sen köra min första tävling, en halv Ironman, på Mallorca den 13 maj. Då är tanken att jag ska tävla i simningen och cyklingen, och sedan köra tempoträning på löpdelen. Tre veckor senare är det två världscuptävlingar, så då är allt igång. Årets stora mål är VM-serien i Stockholm i slutet av augusti.

RW ser fram mot att följa Lisa under säsongen och önskar lycka till.

FOTO: Från Lisa Nordén på FB

 

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Bakom varje framgångsrik man finns en kvinna

Bakom varje framgångsrik man finns en kvinna


Patrik tillskriver mycket av sin framgång till det nya förhållningsättet till träning. Vi tog kontakt med Teresa för att förstå mer om vem hon är, hur hon jobbar och om det finns lärdomar från arbetssättet som skulle kunna vara gynnsamt för alla som har ambitioner inom triathlon.

Vem är Teresa Heimann Olsen och vad har du för bakgrund?
– 
Jag är utbildad nutritionist och har även studerat sport nutrition och sport science i ett och ett halvt år.

Jag provade triathlon för första gången 2013 och i min första halv-Ironman kom jag på sjätteplats vilket också gjorde mig väldigt motiverad och intresserad av sporten.

Uperform.dk startade jag för ett år sen när jag till slut vågade ta steget från ett fast heltidsjobb till att göra det jag drömt om – att jobba med människor och hjälpa dem att uppnå sina mål. Att jobba både med den fysiska förberedelsen men också den mentala är det mest tillfredställande man kan göra och det är vad jag lever för.

Min tränarfilosofi är ”livet ska inte anpassas till din träning, träning ska anpassas till ditt liv” – mitt jobb är att hitta en bra balans och nivå för varje person jag jobbar med så att de kan uppnå sitt mål men samtidigt kunna göra andra saker i livet. Alla personer jag jobbar med har olika förutsättningar, mål och livssituationer vilket gör att det krävs individuell anpassning snarare än generella program.

Jag försöker alltid jobba utifrån ett helhetsperspektiv eftersom fysiska och psykiska förutsättningar måste vara i balans för att uppnå optimalt resultat.

Vad var de största förändringarna du gjorde med Patriks träning när du började coacha honom?
– 
Största förändringarna vi gjorde var cykelträningen. Patrik är en stark simmare och löpare men jag såg att vi måste förbättra cyklingen. Jag genomförde en rad olika tester för att få en bra utgångspunkt och utformade ett helt nytt träningsprogram för cyklingen specifikt för honom. Men även om Patrik är otroligt bra löpare så gjorde vi stora förändringar här också.

Senare under träningen i somras satte han flera personbästa tider, vilket visar på att förändringarna som gjordes gav resultat.

Är man bra på två discipliner så måste man ändå alltid träna på alla tre effektivt och rätt för att hitta effektiviteten och kunna göra bra resultat som triathlet.

Du och Patrik lever ju också i en relation – hur fungerar det att vara tränare och flickvän samtidigt?
– Självklart kan det bli lite svårt ibland och ibland måste jag säga ”Nu säger jag detta som din flickvän” eller som coach. Det kan hända att jag som coach ena sekunden berömmer honom för en träningssession som han just gjorde och satte perfekt – för att i nästa sekund som flickvän ber honom plocka upp sina svettiga träningskläder från golvet i vardagsrummet.

Men utöver detta så är det ingen skillnad mellan Patrik och de andra atleterna som jag coachar, alla bokar sina möten för att prata om träningen, så även Patrik.

Veckorna före tävling är jag dock mycket mer coach än flickvän. Då stöttar jag honom fram till starten men förvandlas snabbt till flickvän när han kommer över mållinjen, med tillhörande pussar och kramar.

Hur många år har ni planerat Patriks tävlande i framtiden?
– Direkt efter Ironman Köpenhamn och Patriks fina tid på 07:49:18 gjorde vi en plan för resten av säsongen 2016 och 2017. Vid denna tid var Patriks motivation som högst och som coach är det då viktigt att hitta en realistisk och hållbar plan som både ger den nödvändiga återhämtningen fysiskt men också mentalt. Utan bra återhämtning finns stora risker för att han skulle bli skadad eller tappa den motivation som krävs för att göra topprestationer.

Efter Ironman Barcelona, bara sex veckor efter tävlingen i Köpenhamn och ytterligare ett fantastiskt resultat under åtta timmar, så hade vi ett nytt möte och utvärderade situationen. Planen var att han skulle köra Ironman Cozumel 27/11 men vi valde att ändra detta och istället ta en paus från tävlandet för att ladda om med träning och motivation och inte riskera att en tredje tävling på relativt kort tid skulle ge negativ inverkan på den långsiktiga planen – Ironman World Championship 2017, Hawaii.

Jobbar du främst med proffs eller coachar du också amatörer?
– 
Jag jobbar med alla nivåer. Mitt fokus är på de personer som har en vilja att göra detta! Jag ger mycket av mig själv som coach och jag förväntar mig i gengäld att de jag jobbar med är seriösa och gör det som krävs för att de skall uppnå sitt mål.

Naturligtvis jobbar jag mer individuellt med Patrik eftersom han har en unik talang och är ett proffs. Att få möjligheten att jobba med en av världens mest lovande triathleter och göra honom ännu bättre är ett stort förtroende och otroligt motiverande.

Hur jobbar du med atleter som inte bor i Danmark?
– 
Vi inleder alltid med att göra tester för att definiera träningszoner och kommunicerar sedan via till exempel Skype för den fortsatta dialogen och då spelar det minde roll om man är i samma land eller inte. Program och uppföljningen gör jag på TrainingPeaks som är en bra plattform för planering och uppföljning.

Att jobba med helhet och hitta balansen mellan träning, vila och livet i övrigt och förstå de olika förutsättningar varje atlet har är vad som krävs för att vara en bra coach.

Artikeln är skriven av vår bloggare Magnus Jonsson 

Ta chansen att träffa Patrik Nilsson!

Ta chansen att träffa Patrik Nilsson!


Runner’s Store i Stockholm bjuder 18 oktober in till VIP-kväll med en världstriathlet som huvudgäst. Patrik Nilsson som nyligen krossade det svenska rekordet på Ironmandistansen kommer att denna afton berätta närmare om sig själv och sin otroliga resa från medeldistanslöpare som junior till absoluta världstoppen i triathlon som senior. Efter föreläsningen kommer det finnas möjlighet att ställa frågor till Patrik.

OBS! Max antal platser är 100 personer. Först till kvarn alltså. Anmälan sker genom att mejla kundservice@runnersstore.se.
När? 18 oktober med start 18.00.
Plats för föreläsningen: Runner’s Store butik, Regeringsgatan 26 i Stockholm.

Tidsprogram för kvällen

18.00: Mingel och små prat, Runners’ Store bjuder på enklare dryck och tilltugg.

18.15: Michael Frollic presenterar Suunto och deras nya produkter.

18.30: Patrik Nilsson berättar om sin resa från medeldistanslöpare till att idag tillhöra världstoppen i triathlon.

19.00-19.30: Ställ frågor till Patrik och sedan fortsatt mingel.

Magnus Jonsson om hemligheter och triathlon

Magnus Jonsson om hemligheter och triathlon


Du bloggar på engelska. Hur kommer det sig?
– Vi flyttade utomlands 1994 och bodde bland annat i Belgien, Sydafrika, USA och Australien. Vi flyttade inte hem ordentligt förrän 2009. Under åren utomlands lärde jag känna väldigt många underbara människor som vi fortfarande har nära kontakt med. En av dessa personer var faktiskt ansvarig för att jag började skriva – hon tjatade på mig att jag måste tala om hur det går med triathlonträningen och tävlandet. Ingen av våra kompisar runt om i världen pratar svenska, det är därför lättare att jag skriver på engelska så förstår de vad jag säger.

Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Jag höll på med en mängd olika äventyrliga sporter innan jag fann triathlon. Sporter där jag tyvärr hade hög skadefrekvens om man som jag gillar att köra på lite hårdare. I en artikel i Åka Skidor 1989 läste jag om Dave Scott och Ironman Hawaii och jag tänkte att Hawaii verkar kul och tävlingen en klar utmaning så jag satte igång att började träna.
Triathlon passade mig perfekt eftersom det är varierande träning. Tror aldrig att jag skulle kunna fokusera på bara en av grenarna som finns inom sporterna eftersom jag tycker att det blir för tråkigt att köra samma sak varje dag.

Vad är dina tankar kring kommande triathlonsäsong, vad är de största målen för dig?
– Det preliminära målet var att se om jag kunde bli snabbare när jag nu fyller 50 år än när jag var 32 år. För att kunna testa detta hade jag tänkt köra en tävling som jag gjort tidigare så som Lanzarote, Roth, eller Kalmar. Av dessa finns det bara startplatser på Lanzarote men logistiskt blir det en mardröm för mig att delta där i år.

Jag har nu tränat i två år för att bli lika snabb/ snabbare men det känns som om det kan ta lite längre tid än planerat att nå dit – om det ens är möjligt. Förra året blev inte alls som jag tänkt eftersom jag var skadad hela tävlingssäsongen. Men av att få den skadan har jag lärt mig hur hårt/ mycket jag kan köra och hoppas få vara hel framöver.

I slutet av april körde jag en halv Ironman med ett härligt gäng från Stockholms Polisen IF på Sicilien. Det gick helt okej den tävlingen, jag vann min åldersgrupp och kom på 13:e plats totalt. Jag är även anmäld till Laponia som är en full distans i Gällivare 16 juli. Just nu ligger jag lite efter med en detaljerad plan för säsongen. Men jag planerar fler tävlingar och vill gärna få in en Ironman någon gång i augusti-september.

Vad är dina starka respektive svaga sidor?

Mina starka sidor:

  • Träningsdisciplin.
  • Brukade aldrig bli skadad (i alla fall inte så att jag inte kunde träna).
  • Cyklingen brukade vara en av mina starka sidor men den har visat sig vara den gren som tar längst tid att bygga upp igen.
  • Simningen är väl ok.

Svaga sidor:

  • Löpningen fick jag aldrig till riktigt och föll lite för frestelsen att förklara det som ”jag är för lång och tung för att springa fort”. Där har jag dock ändrat ståndpunkt efter att bevittna sådana talanger som Frodeno och vår egen David Näsvik som springer ett maraton på ruskigt snabba tider: 2:40-3:00 efter cyklingen. Bägge är avsevärt längre än mina 190,5cm, dock behöver jag själv minska något i vikt… typ 10-12kg…

Hur gör du för att hålla motivationen uppe när den är lite låg?
– Tränar. Motivationen kommer tillbaka i sinom tid. Jag har lärt mig att koppla bort och köra på. Träning är ett utmärkt sätt att fostra sitt sinne och ta kontroll över sina tankar – speciellt när det är -4°C, snöslask, storm och man är helt utslagen efter en tung vecka och ska ut på 25 km löpning.  

Märker jag dock att pulsen, styrkan eller farten, eller alla tre är dåliga kan det vara överträning och man får ta en vilodag eller lugnare dag – det hände mig en gång på våren 1997. Det var fruktansvärt att behöva ta en vilodag, jag hade ont i själen i flera månader och fick gå i terapi i flera år efteråt.

Vad är dina bästa tips på hur man hantera motgångar?
– En bra början är att resa sig, borsta av sig och ta nya tag. Älta inte, grubbla inte utan minns istället de stunder där till exempel tekniken, träningen, tävlingen känns perfekt och repetera de stunderna istället.  

Alla har tunga dagar och det blir lätt så att det blir dessa vi kommer ihåg, om man inte passar sig noga för att endast minnas de dagarna. Men det är av dessa dagar vi växer av när vi tar oss förbi dem och i slutändan kanske vi till och med lär oss att uppskatta det vi lärde oss av dem – hur svårt det än kan tyckas i stunden.

”Nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen, som är mödan värd.” som den talangfulla svensk författarinna Karin Boye skrev i början av 1900-talet.

Karin beskrev sättet att tänka men klarade kanske inte av det själv, hon tog livet av sig som 41-åring. Vi som fortfarande har chansen att utveckla vår inre dialog och vårt förhållningsätt till motgångar och livet generellt har chansen att jobba vidare, utveckla våra sinnen och lära oss uppskatta livets alla former och uttryck.

Vad är dina bästa triathlonminnen?
– Målgången på Hawaii 1997. Det är något speciellt att komma in som topp 100 där.
Sen var det otroligt kul att gå under två timmar på en olympisk också. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara, och detta var mitt under hårdträningssäsongen.
Avskedscykelpasset med efterföljande party när jag lämnade Belgien var också ett fint triathlonminne.

Dina sämsta triathlonminnen?
– Alla omkullåkningar jag gjort med cykeln. Och när jag bröt Järnmannen i Kalmar 1997 på grund av skada – enda loppet i någonting jag brutit. Att städa efter avskedsfesten i Belgien var inte heller så kul. Jag fick skura taket inne i min lägenhet, hälften av möblerna behövde inte flyttas längre eftersom de numera kunde användas som ved…

Berätta något hemligt om dig själv som nästan ingen vet!
– Jag har lärt mig att ”göra nummer 1” samtidigt som jag utövar någon av de tre grenarnea i relativt hög hastighet. Detta uppmärksammades tyvärr på Ironman Lanzarote 1997 och jag blev ofrivilligt med i tv samtidigt som jag sprang och lättade på trycket. Det skedde när löpbanan fortfarande gick upp till motorvägen och det fanns ett parti med utförslöpning. Som tur var så filmades jag bakifrån… 

Vad skulle du välja på en vanlig halv ironman tävling…?
Damsnurra eller fatbike?
– Damsnurra vet jag inte vad det är så det skulle jag vara tvungen att pröva – låter som någon form av propeller farkost.

Inget energiintag alls under hela tävlingen eller håll från första simtaget in i mål?
– Ingen energi är alltid spännande – speciellt på en damsnurra i one piece. Man kanske raglar in bland åskådare och påstår att man sett en Schaman som hette Gudrun Schyman och som medan hon svävade över aid stations avslöjat hur man löser Mellanöstern-konflikten med Powerbars och GU.

Springa i platta sneakers eller springa i en one piece jumpsuit?
– One piece jumpsuit – det måste ju passa bra med damsnurran.

Magnus blogg hittar du här.

 

Veckans triathlet: Fredrik Bäckson

Veckans triathlet: Fredrik Bäckson


Namn: Fredrik Bäckson
Ålder: 28
Längd: 185
Vikt: 74
Klubb: Umara Sports Club
Hemsida/ blogg: www.fredrikbackson.com

Berätta lite om din idrottsbakgrund:
– Jag började segla när jag var 6 år, och hade det som huvudsport men spelade även tennis ett tag och provade lite annat. Seglade för landslaget, och gjorde en OS satsning med min bror Johan i 49er mot London 2012.

Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Efter OS satsningen som lades ner 2011, så hade jag en ”tom höst”. Ville träna och tävla igen, och hade alltid varit sugen på triathlon, då jag cyklade en del som kompletteringsträning till seglingen. Och sprungit har jag alltid gjort från och till. Bara simningen kvar helt enkelt.

Vilken distans satsar du på?
– Jag satsar på medeldistans, men kör även sprint och olympisk distans för att tävla mot de som är snabba på riktigt.

Hur ser en träningsvecka ut för dig?
– En träningsvecka för mig ser olika ut beroende på säsong, samt hur mycket det är på jobbet samt hemma med familjen. Men jag har mina fokuspass, dom görs alltid. Sen fokuserar jag på att försöka få in 4 simpass i veckan, och cirkulation när jag hinner.

Hur lägger du upp träningen över året?
– Jag lägger upp träningen som ingen annan.

Vilka är dina svagheter?
– Jag kan vara för detaljorienterad.

Vilka är dina styrkor?
– 
Att jag kan pressa mig själv väldigt hårt själv, och alltid viljan att leverera.

Hur ser din träningsfördelning ut mellan de olika grenarna?
– Det beror på vilken tid under säsongen vi pratar om. Simningen går som en konstant, medan jag har fokusveckor för de olika grenarna. Under höst, vinter och vår lägger jag även in 1-2 tunga styrkepass i veckan.

Vad är ditt stora mål i år?
– Att försvara mitt SM guld i medeldistans, samt kvala till VM i 70.3 i proffsklassen som går i Australien.

Vad är dina tre bästa tips till nya triathleter?

  1. It’s not the hours you put in, it’s what you put in the hours.
  2. Lyssna på dig själv innan du lyssnar på alla andra.
  3. Glöm inte att du har ett liv vid sidan om när du väl börjat med triathlon.

Var tycker du det är bäst att träna?
– I Schweiz. Fantastiska berg, bra vägar och bra bilförare. Och inget grus på vägarna på vintern, så det går att träna där året runt. Och Mallorca, av samma anledningar.

Hur många punkor innan du bryter?
– Vet faktiskt inte. Jag har med mig en punkaspray, så blir nog tyvärr bara en.

Värsta och bästa simning:
– Den värsta var Borås triathlon när jag märker att det jag fått in i munnen var en cigarettfimp. Plus att det var 13 grader ”varmt” och alldeles för kort att faktiskt hoppa i.
Den bästa var nog Zürich 5150 – blankt, glasklart vatten under skinande sol och grym simtid.

Hur många timmar tränar du en vanlig vecka i april?
– 12-20 timmar.

Våtdräkt:
– Sailfish G-range.

Cykel (huvudsaklig tävlingscykel):
– BMC Time Machine TM01.

Löparskor (förstaval tävlingsskor):
– Mizuno Hitogami.

Idrottsliga meriter (tider, medaljer m.m.):
– 2015: SM-guld medeldistans och duathlon, 3a Schweiziska mästerskapen duathlon, 5a Schweiziska mästerskapen medeldistans.

Målsättning:
– Topp 10 i proffsklass på VM i Halv Ironman.