Ö till Ö – lång dags färd mot land
Silverpilen väntar utanför Grand Hotell i Stockholm. Det är söndag förmiddag. Solen slår glitter i Strömmen framför kungens slott och himlen är klar och höstblå denna septembers första dag, som är så vacker den kan bli. Atmosfären är spänd av förväntan bland alla som samlats på kajen. Silverpilen är båten som ska ta oss till Sandhamn, långt där ute i skärgården. Det är dags nu – för Ö till Ö! Sextiofem kilometer löpning över klippor, skär, skogsstigar, grusvägar, och 10 000 meter simning.
Som vi har längtat.
– Det ser bra ut, säger Totte. Fyra meter per sekund nordväst.
– Det ser bra ut, säger jag. Cirka sexton plusgrader i vattnet.
Vi står med varsin mobil i handen. Totte kollar norska vädersajten Yr, som ska vara den mest rättvisande. Det är lite irriterande. Inte nog med all olja, norrmännen ska vara bäst på svenskt väder också. Jag kollar vattentemperaturer på SMHI, de är i alla fall bäst
på svenska vattentemperaturer.
Jag hade inte tänkt vara här. Jag var rätt nöjd efter Amfibiemannen förra året
(5 400 meter simning och 21 kilometer löpning), absolut klar över att jag aldrig skulle bli någon ny Therese Alshammar. Men Totte ville annorlunda. Han har deltagit i Ö till Ö tre år i rad, och tvingats bryta tre år i rad av olika orsaker. Totte sa att han trodde vi kunde klara det. Han sa att han aldrig skulle komma till ro här i livet om han inte fick korsa mållinjen på Utö.
Jag funderade, och jag funderade. Jag funderade lite till och så gick jag och inhandlade en rosa dolme. Jag borrade fyra hål i dolmen och trädde stretchband genom dem. Det är lättare att simma om man flyter ovanpå. Jag testade några gånger, och den gjorde verkligen skillnad. Benen fick vila, de skulle få användas till det som jag tyckte de var bäst ämnade för – att springa.
– Okej, sa jag. Vi kör.
Det där var nästan ett år sedan. Varje dag sedan dess har jag haft den förbannade tävlingen i huvudet. Jag har simmat i sömnen, jag har drömt mardrömmar om isvakar, jag har fått kramp i benen ute på öppet hav. Tänk om det blir tolv grader i vattnet? Tänk om det blir tolv meter per sekund i motvind som det var förra året? Då kommer vi aldrig fixa det. Då kommer vi stranda någonstans där ute på en ö i skärgården. Hur ska det gå för Totte då?
|
|
|||
Vill du läsa hela den här artikeln? |
|||
|
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 10 2013. |
|||
|
