Race-rapport: trött, besviken men ok!
FOTO: Deca Text & Bild

Race-rapport: trött, besviken men ok!


Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai har räknar ner mot 2022 års adidas Stockholm Marathon – och nu är det dags att summera hur det gick. [Presenteras i samarbete med adidas]

Ja, självklart hade jag hoppats på en riktigt positiv racerapport efter årets adidas Stockholm Marathon. Men ibland går det inte så bra som man vill. Jag ska dock inte vara alltför negativ, för jag kom i alla fall i mål och med det min 75:e fullföljda mara – och dessutom fick jag uppleva en fantastisk maratonstämning ute på stan utan skador och skavank efteråt.

Det var med förväntan jag ställde mig på startlinjen på Lidingövägen utan för Stockholms Stadion tillsammans med upp mot 14.000 löpare. Fint väder, och kroppen kändes bättre än på länge, även om det fanns visst tvivel på min verkliga kapacitet gällande fart.

FOTO: Micke Sjöblom

Starten gick och jag försökte verkligen inte ”dras med” i för högt tempo, men även om det kändes bra kanske det gick lite fort?
Det är lättlöpt i början och endast lilla knixen upp vid Odenplan utmanar i ineldningen. Första 5 km passeringen på 18:54 och något snabbare än de 3:50 minuter per kilometer som jag satt upp som ”inte snabbare än”. Men jag tänker där och då att det ändå är inom en marginal som jag bör klara.
Milen passeras på 38:06, så något långsammare andra 5 km och känslan är förhållandevis bra.

Dom nya skorna, Adizero adios Pro 3, från loppets huvudsponsor adidas levererar. Jag fick dom torsdagen innan loppet så dom kom verkligen rakt från skokartongen till maran. Kanske är det den härligt studsiga känslan som uppmuntrar farten, för den är fortsatt utifrån mina förhållande bra även om 10 km sträckan mellan 10-20 km går på 39:19.
Halvmaran passeras på 1:21:57 enligt den officiella tiden och det är väl här någonstans jag börjar känna att det kommer bli en tuff avslutning, så jag drar medvetet ner på farten något ytterligare och hänger inte på de löpare som nu börjar passera mig.

Runt 23 km på Strandvägen. FOTO: Peder Lindqvist

Många uppmuntrar att jag ska hänga på, men jag känner att jag från nu får köra ett lite mer ”safe” fartupplägg.
Publik och funktionärs ropen ger mycket energi, och även om jag börjar bli lite negativ till sinnes, håller jag ihop det helt ok upp till 30 km. Även förbi klassiska Västerbron, och upp mot 35 km passeringen är det ingen katastrof.
– Men här, tar det som för många andra ”nästan slut”. Jag försöker intala mig själv att det är nu maran börjar och det är nu jag ska ta mig runt min trötthet, men jag lyckas inte runda runt det, utan steget blir lägre och lägre och farten långsammare och långsammare.

Äldsta dottern ”lider” med pappa. FOTO: Micke Sjöblom

Det är jag såklart inte ensam om, och vid 39 km passeringen står äldsta dottern som ”coach” och hon springer med en liten bit för att peppa. Bara 3 km kvar, men i det läge jag är, är 3 km inte bara.

I överläggningen med mig själv har jag helt gjort om målbilden och räknar nu att jag i alla fall tar mig under 3 timmar om jag inte stannar och går. Men mer är det inte, och jag skippar att ta upp kampen med löpare som passerar.

Oavsett farttappet är det en skön känsla att nå fantastiska Stockholms Stadion, och jag försöker få till en löparglad känsla sista 200 inne på arenan, men ska jag vara ärlig är känslan denna gång mest en lättnad framför att känna mig nöjd.
Den officiella tiden blir 2:56:26 (Brutto) vilket gör att min 75:e fullföljda mara blir min näst långsammaste någonsin.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag är nöjd med det, för jag har aldrig riktigt varit en ”samlare” av maratonlopp, utan jag har snarare drivits av tids och fartmål utifrån det läge i livet jag befinner mig. Och denna gång tycker jag att jag underpresterat. Självklart vet jag att det inte är någon världslig katastrof, jag har ju haft förmånen att utmana mig själv och jag mår bra och jag har inga större skavanker att skylla på. Supporten under loppet, där jag hade förmånen ta del av min klubbs vätskelagning, har varit suverän. Publiken var grym, medlöpare peppade, och det var helt enkelt bara jag som inte levererade.

Efter ett misslycka, eller kanske med mer valda ord ett mindre bra lopp, försöker man ju hitta orsaker.
Visst, det var varmt, eller snarare varmare än vad man just nu är van vid, men jag kan inte skylla på det. Jag har inget att skylla på, utan jag kan bara konstatera att jag på maradagen denna gång inte var bättre.
– Men, det ger ju också en känsla av att vilja göra om det, och försöka optimera mig bättre. Så det blir nog en 76:e mara någon gång också. Om inte förr så i adidas Stockholm Marathon 2023, för just Stockholm är i med och motgång loppet i mitt hjärta!

Tack till alla som hejade och tack också till adidas som via Runner’s World supportat och levererat ända fram till mållinjen på Stadion.

Mellantiderna för Szalkai i adidas Stockholm Marathon 2022
75 fullfölja maratonlopp mellan 1989-2022
Maran är en kamp. FOTO: Micke Sjöblom


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

Felspringningen i adidas Stockholm Marathon – en snackis

Under lördagens adidas Stockholm Marathon hände det som är en mardröm för en lopparrangör –...

Läs mer

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc...

Läs mer

Fler intressanta artiklar

Kanske för många pass – men nu börjar nedtrappningen

Följ Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkais uppladdning och träning inför adidas Stockholm Marathon den 4 juni. [Presenteras i samarbete med...

Läs mer