Det var 18 kilometer kvar. Jag hade sprungit i 35 kilometer och haltat i 25. Det var mitt första ultralopp och jag hade ont i knäet, rejält ont. Men jag ville inte bryta – inte i mitt första ultralopp.

Jag befann mig på 2 700 meters höjd i Schweiz. Det må bära eller brista, tänkte jag och började springa så fort jag kunde nerför berget. Fast om jag ska vara ärlig så tänkte jag nog aldrig på att det kunde brista. Jag tänkte inte alls, jag bara sprang.

Efter någon kilometer var smärtan borta och jag rusade om löpare som sprungit förbi mig någon timme tidigare. De sista 15 kilometerna sprang jag som i ett rus. Jag kände ingen trötthet, ingen smärta.

Strax efter målgången kom smärtan ikapp mig. Jag haltade till hotellet, och sen hade jag ont i knäet i nästan en månad.

Jag tror att många som springer känner igen sig. Ibland när det är som jobbigast är det som om tröttheten och smärtan dunstar bort och man kommer in i ett flyt, mer bekant som ”andra andningen” eller ”runner’s high”.

Ben, armar, puls och andning arbetar rytmiskt tillsammans, och tid och rum flyter samman. Det är en euforisk känsla, men vad är det egentligen? Är det ett högst subjektivt upplevt tillstånd, otillgängligt och mystiskt för de flesta?

Enligt antropologen David Raichlen är ”runner’s high” ett genetiskt arv från våra förfäder. Fram till för några tusen år sedan hängde vår överlevnad på att vi orkade springa längre än vad våra byten orkade.

Att springa och att anstränga sig till det yttersta gör ont, och på savannen är det alltid en jämn kamp mellan jägare och jagade. Ett jagat djur gör allt för att överleva, så människan var tvungen att mobilisera alla krafter till en dödlig spurt och en hård kamp. De vars hjärnor utsöndrade smärtlindring och belöning lyckades bäst med det. 

”Runner’s high” är helt enkelt hjärnans sätt att förtränga trötta ben och småskador. Den som lyckades belönades med hundratusentals kalorier, vilket gjorde ansträngningen värd besväret. Denna belöning – det vill säga bytet – motiverade våra förfäder att utsätta sig för ansträngningen om och om igen.

Det är sannolikt samma känsla som får oss att vilja ut och springa – igen och igen. På något sätt uppfattade min hjärna förmodligen att jag sprang för liv och död den där dagen för över tre år sedan.

Men vad exakt är det som händer i hjärnan?
Forskarna har hittat två hormoner som man tror ger upphov till den euforiska känslan. Den ena är endorfiner, kroppens eget morfin. Efter två timmar löpning flödar endorfinerna som fungerar som smärtstillare. Det andra hormonet är endocannabinoider, kroppens eget marijuana, som ger upphov till känslan av lugn. Mängden endocannabinoider ökar när vi utsätter kroppen för stress.

Enligt forskarna är sannolikheten att uppleva ”runner’s high” störst på morgonen då halterna av endocannabinoider är tre gånger högre än på kvällen. Man bör ligga på cirka 70-85 procent av sin maxpuls, alltså springa lite lagom ansträngande så att inte alltför mycket stress och ansträngning motverkar effekten. Forskarna kunde också se att det dröjde ungefär två timmar innan endorfinerna flödade i hjärnan.

Själv springer jag ofta tidigt på morgonen och på långpassen känner jag mig lite hög. Kroppen verkar förvänta sig det också; jag är nog beroende av löpning. När jag kommer till en ny plats är en av mina första tankar alltid att hitta ett lämpligt ställe att springa på.

När vi springer frigör hjärnan de substanser som gjorde oss till människor och det är kanske därför som det känns så rätt att springa. Att springa är att ta del av ett djupt nedärvt beteende som finns i alla människor. Löpning är alltså ett sätt att återknyta kontakten med den djupare meningen med att vara människa.

---