Sexuella trakasserier mot löpare – det är dags att säga ifrån!

Sexuella trakasserier mot löpare – det är dags att säga ifrån!



Runner’s World genomförde nyligen en undersökning om sexuella trakasserier där över 1 200 svenska löpare deltog. Undersökningen visade att över hälften av kvinnorna någon gång har varit med om att en främling har kommenterat deras utseende, blottat sig, visslat, gett ett sexuellt förslag, antastat eller förföljt dem under en runda.

Knappt var femte manlig löpare har varit med om något liknande. Visslingar och kommentarer om utseendet är den vanligaste formen av oönskad uppmärksamhet som kvinnliga löpare möter. Vår undersökning visar att 60 procent av de kvinnliga löparna påverkas eller påverkas mycket av att bli kommenterade när de springer.

– Jag har bytt gym tre gånger på grund av äckelgubbar och kåta unga killar, säger Hanna Erixon i Varberg.
För Hanna har stunden på löpbandet inte bara varit en möjlighet att träna och bli av med stress, utan också en situation som på många sätt adderat stress. Hanna har fått många kommentarer från främmande män. De allra flesta har handlat om hennes utseende, som ”jag förstår att du har en så fast rumpa när du tränar så mycket”.

Förutom att byta gym har Hanna blivit mer noggrann med vilka kläder hon har på sig när hon tränar. När Hanna springer ensam väljer hon mindre smickrande plagg än när hon springer med en grupp där hon känner sig trygg – då kan hon ha på sig löparklänningar eller kjolar. Hanna kompromissar även med sitt eget beteende för att minimera risken att män ska komma fram.
– Jag kör alltid hörlurar och undviker ögonkontakt på gymmet. Jag vill inte ha de där kommentarerna.
 
Hanna säger att det är tröttsamt att säga ifrån och att hon ibland får dåligt samvete.
– En del män kanske bara försöker vara snälla, och så tolkar jag dem som äckelgubbar. Men oavsett avsikten med en kommentar är det inte okej att så många män tycker att de har rätt att kommentera tjejer.
Hanna jobbar inom kommunen i Varberg och säger att hon dessutom är rädd att stöta på någon av männen som kommenterat henne i ett jobbsammanhang.  

Sexistiska kommentarer är tyvärr något man lätt vänjer sig vid som kvinnlig löpare, speciellt ”komplimanger”. ”Snygga ben” och ”snygg mage” är till exempel inget jag reagerar över längre. Däremot kan ”jag vill knulla dig” eller ”jag ska komma över hela din rygg” göra mig rädd. Precis som flera kvinnliga löpare i vår undersökning har jag råkat ut för många blottare genom åren – så många att jag har tappat räkningen och i princip alltid är beredd på att det kommer hända mig igen.

Enligt vår undersökning har sju procent av alla tillfrågade kvinnor råkat ut för blottare eller blivit antastade när de sprungit. Att det finns en risk att bli antastad som kvinnlig löpare har jag även blivit medveten om när jag sprungit lopp. Under Jamaica Reggae Marathon bedömde arrangörerna att jag skulle kunna bli påhoppad om jag sprang ensam.

De skickade därför ut en vakt som cyklade vid min sida under hela loppet. Incidenten har i dag blivit en rolig historia som mina vänner ofta drar på fester. Men den är egentligen inte speciellt kul – den handlar trots allt om att jag som kvinna inte ens kan springa ett lopp utan att riskera att bli utsatt för sexuella trakasserier.

Jag har reagerat på olika sätt när jag blivit utsatt för trakasserier i min vardag och som löpare. Ibland har jag sagt ifrån, ibland har jag varit tyst. Någon gång har jag blivit nervös och börjat skratta. Men varje gång har jag känt att jag inte gjort tillräckligt – att jag borde ha markerat hårdare.        

I augusti 2015 mördades Ida Johansson, 21, i ett motionsspår i Upplands Väsby. Hon var ute och sprang när hon överfölls och fallet döptes därför snabbt till joggingmordet i media. Efter händelsen uppmanades kvinnor att vara försiktiga och att till exempel inte springa med hörlurar. Det ledde i sin tur till en debatt om att kvinnors frihet inskränktes.

I forumet ”Springande Tjejer” ville många manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda, och Facebook-eventet ”Spring med kärlek” startades. Omkring 20 000 svenskar anmälde sig och runt om i Sverige anordnades flera manifestationer mot rädsla. Eventet finns fortfarande kvar och i augusti 2017 planeras bland annat en runda för att hedra Ida Johanssons minne och samtidigt manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda.

Även om joggingmord är mycket ovanliga så skapar sådana här händelser en otrygghet. De känslor som följer drabbar många och kan hålla i sig länge.
– Våra snabba rädsloimpulser väcks automatiskt vid sådana här händelser. Signalerna gör oss beredda på att fly, oavsett om hotet är verkligt eller inte, säger psykologen Anna Bennich Karlstedt.
 
Nästan 63 procent av alla kvinnor i vår undersökning har bytt runda, eller väljer att springa på andra tider på dygnet på grund av rädslan för att bli antastade eller påhoppade. Motsvarande siffra för män är under tolv procent. Löparen Margret Buchholz i Göteborg säger att hon, till skillnad från sin man, aldrig skulle springa i Slottsskogen när det är mörkt.
– Många säger att man ska vägra att vara rädd, men det är inte så lätt att välja. Allt som man råkar ut för i det vanliga livet påverkar en även som löpare. Jag har råkat ut för både blottare och blivit överfallen, och det gör att jag ofta vänder mig om när jag springer för att vara säker på att ingen är bakom mig.

Nästan 90 procent av alla kvinnor i vår studie har dessutom anammat en säkerhetsåtgärd. Det kan handla om att tala om för någon exakt var man ska springa, att springa med mobilen i handen, att alltid springa med andra människor eller att ha med sig pepparsprej. Även om sådana här säkerhetsåtgärder inger viss trygghet känner många kvinnor som Runner’s World pratat med ändå ett visst motstånd mot att behöva tänka på sådant här, bara för att man ska ge sig ut och springa.

– Här i Varberg skedde några överfall på en löparslinga förra vintern så jag gick och köpte pepparsprej. Men jag skämdes ändå över att jag var rädd – jag vill inte vara rädd och nojig, säger Hanna Erixon.

Nästan 18 procent av alla kvinnor i vår undersökning har blivit förföljda av någon under en löprunda. Gemma Safikhani var exempelvis med om en otäck händelse under en semesterresa i Turkiet. Gemma tränade inför en halvmara och ett långpass stod på programmet, men hon hann inte längre än fem kilometer innan hon fick en dålig känsla i kroppen. En kille på moped passerade henne en gång, vände om och kom tillbaka. När Gemma sprang över till andra sidan av vägen följde mopedkillen efter.  
– Jag blev jätterädd och tog upp mobilen och började ta bilder av killen.

Gemma sprang snabbare men mopedkillen fortsatte att följa efter henne. Efter flera kilometers jagande kom hon fram till hotellet och sprang in i lobbyn. Gemma vågade inte springa något mer på den semestern. Och det tog lång tid innan hon kände sig trygg även hemma i Sverige.
– I dag är jag mycket mer medveten om vad som finns runtomkring mig. Är det någon på andra sidan gatan kanske jag väljer en annan väg.

Psykologen Anna Bennich Karlstedt menar att ens sociala nätverk, som familj eller vänner, kan utgöra ett viktigt stöd när man har varit med om något obehagligt. Såväl praktiskt som emotionellt stöd från omgivningen är en viktig del i omhändertagandet för att återskapa en känsla av trygghet.

– Det är inte ovanligt att avfärda det som hänt med att det nog ”egentligen inte var så farligt – andra har ju råkat värre ut, jag kanske överreagerar”. Skam är en rätt vanlig reaktion, att man känner sig lite dum som reagerat överdrivet starkt. Men att känna skam efter en sådan här upplevelse, det måste vi hjälpas åt att sluta med, säger Anna Bennich Karlstedt.

Sexuella trakasserier är en slags påminnelse om att kvinnor är sårbara. Obehagliga upplevelser hänger ofta kvar, och et gör även saker man läser om i media eller får höra att vänner råkat ut för. Att känna rädsla är en överlevnadmekanism menar Anna, som förklarar att rädslans funktion är att få oss att agera.
– Impulsen är blixtsnabb och signalerar att vi ska hålla oss borta. Det här sker på en mikrosekund och går inte att tänka bort med rationella argument.

Om en kvinna säger att hon blivit sexuellt trakasserad under en löprunda utgår de allra flesta ifrån att det är en man som är förövaren – oavsett om det rör sig om en kommentar som ”snygg rumpa” eller om det rör sig om en blottare. RW:s undersökning visar också att en klar majoritet av de som trakasserar kvinnor är män. Det gör även en liknande undersökning som Runner’s World i USA gjort.

Det här betyder förstås inte att alla män är förövare. Men enligt Michael Kimmel, professor i sociologi på Stony Brook University i USA, utgör den här typen av sexistiskt beteende en del av en samhällsstruktur där vissa män känner ett behov av att visa att de har makten.

– Det offentliga rummet är fortfarande dominerat av män. Den här sortens beteende är ett sätt att visa att ”du befinner dig inom mitt område och jag ska visa att det är mitt område”, säger Kimmel.
Han menar att diskriminering på jobbet och att hålla en monolog i ett samtal är liknande beteenden, som män använder för att markera sin position i samhället. Nu är det givetvis stor skillnad mellan att begå ett överfall och att kommentera någons utseende – men i båda fallen har män såväl som kvinnor ansvar att markera att den här typen av beteenden inte är okej.

Det finns tyvärr ingen manual för hur en kvinna ska agera om hon blir sexuellt trakasserad under en löprunda. Varje kvinna måste själv göra en riskbedömning av situationen och sedan ta ställning till om det är värt att säga ifrån. Vad som däremot är tydligt är att både manliga och kvinnliga löpare bör ta sexuella trakasserier på allvar. Den här typen av beteenden begränsar våra möjligheter att kunna springa utan att behöva känna oss otrygga eller hotade. För även om du själv inte råkat ut för något och inte upplever det här som ett problem, så visar vår undersökning att du med stor sannolikhet känner någon som har varit med om något obehagligt under en löprunda – på grund av sitt kön. Det är illa nog.

(Klicka på bilden för att få upp den större)

SPRING MED EN POLIS

Runt om i Sverige arrangerar polisen ”trygghets-joggar”. Rundornas utformning varierar, men syftet är det samma – att öka tryggheten för löpare och förebygga brott. Ta kontakt med ditt lokala poliskontor för att se om det arrangeras trygghetsjoggar där du bor. Enligt Daniel Bredefeldt, regional samordnare för volontär-verksamheten i Stockholm, finns det även en rad saker du kan tänka på när du springer för att öka din säkerhet:

1. Spring med någon annan.
2. Ha alltid med dig mobilen.
3. Ta reda på mer om området du springer i. Information kan du få av din lokala polismyndighet.
4. Var uppmärksam på och medveten om din omgivning. Undvik hörlurar.

SÅ HANTERAR DU RÄDSLAN

Känner du dig rädd på ett överdrivet sätt? Upplever du att känslorna gör att du blir alltför begränsad i livet? Det finns hjälp att ta till. Enligt psykologen och psykoterapeuten Anna Bennich Karlstedt bör du, stegvis och kontrollerat, närma dig rädslan för att bearbeta den. Det här är hennes råd:

1. Lista olika rädslor och i vilka situationer de uppstår. Rangordna rädslorna och situationerna utifrån den grad av obehag du upplever.

2. Börja sedan att långsamt exponera dig för situationer som ligger långt ner på din lista, arbeta dig därefter uppåt.

3. Försök att stanna kvar i rädslan istället för att fly ifrån situationen, lägg märke till när den klingar av. Först när du känner att du kan bemästra situationen kan du ta nästa steg. Det här är svårt att göra på egen hand om rädslorna är starka, ofta krävs professionell hjälp av en psykolog.

4. Kom också ihåg att rädsla kan vara en indikator på att det här faktiskt inte är en bra plats att springa på.

FYRA LÄSARE BERÄTTAR

”När jag jobbade i Indien hände det titt som tätt att unga killar, stirrandes och fnittrandes, plockade upp sina mobiler och tog bilder när jag sprang. Det gjorde mig förbannad, jag hade inte alls lust att bli ett runkföremål. Ibland sprang jag fram och skällde ut dem med råge. En gång sprang jag till och med fram till en kille, ryckte telefonen ur handen på honom och hotade med att slänga den i havet. Jag gjorde inte det, men jag raderade alla hans bilder av mig.”

Kristina Liljas, Auckland, Nya Zeeland

”Jag har sprungit i många år och har råkat ut för en del otrevligheter, men inget som avskräckt mig från att fortsätta. Har snarare blivit mer beslutsam att fortsätta springa oavsett. Mer arg än ledsen liksom. När jag var runt 20 år dök en blottare upp mitt i joggingturen. Det var obehagligt men jag blev inte rädd, mer förvånad och äcklad. En äldre man, helt tragiskt. Det var mitt på dagen vilket nog gjorde att hela situationen blev mindre skrämmande. Jag polisanmälde aldrig, men så här i efterhand så borde jag förstås ha gjort det. Andra mer vanligt förekommande händelser under alla år som löpare är kommentarer av olika slag. Mestadels positiva, men det kvittar ju – varför ska jag bli bedömd överhuvudtaget?
Ett fåtal gånger har jag upplevt att jag blivit förföljd. Men då har jag tvingat mig själv att bli förbannad i stället för rädd. Några gånger har jag plockat upp en sten att använda som vapen om jag skulle behöva. Det är för jäkligt att man ska behöva vara rädd när man springer! Men jag tänker inte ge mig, jag tänker fortsätta springa mina rundor.”

Tove Frisk, Växjö

”Jag brukar springa på Gotland på somrarna. En morgon när jag sprang mellan åkrarna och lyssnade på Sommar i P1 såg jag hur en man stod vid sin bil och blockerade vägen. Jag fick en dålig känsla direkt och ringde till min man, men jag pratade så snabbt att han inte riktigt förstod vad som hände. Mannen vid bilen tittade inte på mig, men jag såg att han blottade sig. Jag var helt ensam och enda sättet för mig att komma förbi var att passera honom. Jag spurtade förbi och sen när jag kom hem satte jag och min man oss i bilen för att leta upp honom. Jag ringde också till polisen och anmälde. Efteråt blev jag fruktansvärt rädd och nojig.

Jag är psykolog och jobbar med brott mot barn, men kände ändå hur förminskad jag blev av folks kommentarer efteråt. Varför skrev jag inte upp registreringsskylten? Varför fotade jag inte av honom? Lång tid efteråt hade jag problem med att springa. Jag var tvungen att ha min man eller min mamma i mobilen under hela rundan. Hela händelsen förstörde mycket för mig – det är inte kul att springa när man är rädd.”   

Moa Mannheimer, Stockholm

”Det var vinter och efter tio på kvällen. Jag skulle springa runt Växjösjön. Då kände jag mig odödlig och var inte alls rädd trots att det var sent. När jag kom till den mörka delen av sjön mötte jag en man på cykel som sa något kryptiskt till mig. Jag hann inte uppfatta exakt vad han sa, men jag märkte att det skramlade till. När jag vände mig om såg jag hur han vände cykeln och kom efter mig. Jag började springa fort och fick en metallsmak i munnen. Jag sprang och sprang tills jag såg två kvinnor vid en bil som jag nästan attackerade. Kvinnorna skjutsade hem mig. Det här är många år sen, men sedan dess har jag aldrig sprungit ensam efter klockan nio på kvällen.”

Ina Lindén, Lund

Januarinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Snabb &stark 2019
  • Allt om löpband
  • Smart klädd i vinter
  • Logga som eliten
  • Öva upp balansen
  • Mat för resultat
  • 7 snabba kom igång tips
Antal kommentarer: 3

karin

Blev verkligen besviken på denna artikel. Återigen en artikel som sprider och matar kvinnors rädsla. Den farligaste platsen för en kvinna är i hemmet, inte ute och springa men ändå blir vi matade med hur farligt det är. Rädslan för en hyffsat osannolik fara är det som begränsar kvinnor – och ni gör ert bästa för att spä på den. Återigen lägger ni även fokus och ansvar på det potentiella offret (ha inte hörlurar mm) istället på FÖRÖVAREN. Er tidning läses av många män, vänd er till dem istället. Fy så tråkig (och dålig) läsning!!!


Sofia Hedström

Vad tråkigt att du är besviken Karin. Vi tycker att frågan är viktig och värd att ta upp eftersom många kvinnor är rädda och har varit med om obehagliga upplevelser. Vi skriver inte att kvinnor ska undvika hörlurar (jag springer själv alltid med hörlurar) utan att många kvinnor vände sig mot just detta i samband med joggingmordet. När det gäller ansvarsfrågan så vill vi med artikeln att både män och kvinnor ska förstå att det här är ett problem. Kvinnor ska inte behöva känna sig rädda när det springer eftersom det begränsar. Du får gärna maila mig direkt om du har fler frågor.


karin

Fast ni skriver just detta Sofia. Se punkt 4 ovan.
Och jag vänder mig inte mot att ni tar upp frågan utan sättet ni gör det på. Ta hjälp av folk som kan, (tex Fatta!-rörelsen) så att ni kan belysa detta utan att själva medskapa rädsla och okunnighet. OCH lägg skulden där den bör vara.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Therese Alshammar mot nya utmaningar

Therese Alshammar mot nya utmaningar


Therese Alshammar, en av världens bästa simmare genom alla tider, har kommit ut ur garderoben som löpare i vuxen ålder! Hon började lite försiktigt för två år sedan, och efter det har det bara blivit mer och mer. I september körde hon världsmästerskapet i Swimrun, Ö till ö, i par med rapparen Petter, som själv gjorde tävlingen för femte året i rad. RW fick en exklusiv intervju med Tessan.

Jag träffar Therese Alshammar för en fika en förmiddag mitt i sommaren på Broms på Östermalm. Asfalten kokar, ökenvindar drar över stadens gator och torg, och Therese oroar sig en smula för eftermiddagens löppass. Hon tycker om värme, men nu börjar det gå till överdrift.

– Jag slutade simma aktivt hösten 2016, det blev inga mer tävlingar, ingen mer simning på elitnivå. Främst handlade det om att jag hade problem med skador, diskbråck och liknande, men då fick jag och min kille också vårt andra barn.

– Jag älskar att simma, det är min största passion, men det tar mer tid, kräver en hel del logistik. Det går inte att bara ställa bebisen i en vagn vid sidan av bassängen, man är omsluten av ett annat element, hör inte något. Det har varit en av de stora tjusningarna med simning för mig, den där otillgängligheten, men det är ju inte så bra som mamma. Så jag tänkte att jag skulle hitta på något annat att träna.

Löpning verkade praktiskt, då kunde hon ta med en bebis i löpvagn. Det enda problemet var att hon inte hade tagit ett löpsteg under hela simmarkarriären.

– Man är rädd för skaderisken, det är mycket högre skaderisk i löpning.

Simningen är en sådan skonsam sport, vi har inga frånskjut förutom vid start och vändningar, man jobbar bara med hållningen och att vara flexibel och stark i vattnet. Det är väldigt låg tryckverkan på kroppen.

– Vi vill ju vara så rörliga vi någonsin kan i fotleder, i knän, höfter och axlar.

Vi sitter gärna på våra fötter och stretchar dem, och vi lyfter inte på benen, som simmare rör man bara benen från höften och med fokus bakåt, uppåt.

Hon tog det väldigt försiktig i början.

– De första rundorna blev på två, tre kilometer, och så har jag ökat allteftersom. Nu tycker jag det är roligt, men det tog tid att komma in i det. Jag tror det tog tjugoen gånger, eller mer, innan det blev kul.

– Jag har klarat mig från skador, men jag kan känna av i knäna när jag springer lite längre. Men lyckligtvis ingenting från diskbråcket. Som simmare tränade jag också två gånger om dagen, med monotona rörelser hela tiden och extrem flexion på ryggen. När jag springer undviker jag rörelser som frestar på ryggen för mycket.

En vanlig löparvecka?

– Det finns ingen vanlig löparvecka när man har två små barn. Målet är att springa tre till fyra gånger i veckan. Förra veckan sprang jag två milpass, ett pass på fem kilometer och ett på sju kilometer. Riktigt hur det blir den här veckan vet jag inte.

– Det längsta jag har sprungit är femton kilometer, men Petter säger att jag måste upp mot två mil ett par gånger före Ö till Ö. Jag har lite ångest inför den där tävlingen, men jag tänker att jag ska tänka så lite som möjligt på den, jag vill inte matta ut mig mentalt, bara ta det som det kommer. Det är viktigt att vara fräsch, känna sig sugen, nyfiken och tänka ”gud vad spännande”. Och så relaterar jag till andra tuffa saker jag har klarat mig igenom, jag har fött två barn, min första förlossning tog över tjugo timmar. Så länge kommer vi inte hålla på i Ö till Ö.

Det var också mycket därför hon tackade ja, när hon fick frågan.

– Jag tänkte att det skulle vara spännande att få ha en riktigt utmaning framför mig, få en spark i baken. När jag slutade simma på elitnivå, tappade jag också rutiner. Som elitsimmare tänkte jag inte på att jag behövde ett mål för träningen, det var bara att man tog sig till bassängen två gånger om dagen och gjorde sitt bästa. Men när man inte har någon tränare, och inga kamrater som står och väntar på en, då blir det svårare. Man missar några träningspass, veckorna går och plötsligt är man alldeles ur fysisk form.

En gemensam vän förde samman Therese och Petter.

– När han fick höra att Petter skulle köra Ö till Ö för sista gången i år och ville ha någon att köra med, så tyckte han att Petter skulle göra det med mig.

Och så blev det, Therese och Petter träffades och pratade och körde några träningspass ihop.

– Vi har provat med lina, där jag har dragit. Första gången kändes det som vissa övningar man gör när man simmar, man har en vikt bakom sig eller att man sitter fast i väggen med ett rep. Det var som att jag körde max hela tiden, och jag tänkte att det här kommer inte att hålla.

– Men efter ett par gånger funkade det bättre, jag har lärt mig att hålla igen, tänka att jag inte ska ta mig fram så fort som möjligt. I swimrun gäller det att hitta en rytm och ett tempo tillsammans. Jag kommer nog också börja köra med en flytdolme, för att spara benen till löpningen. Och Petter klagar över att det blir så mycket bubblor bakom mig med bensparkarna, han ser ingenting när jag drar på, ha, ha.

Petter och Therese under årets Ö till ö. Foto: Jakob Edholm.

Hur är det att omvandla sig från att vara en av världens bästa simmare till löpare på nybörjarnivå? Går det att förvandla simmarkraften till löpenergi?

– Fysiskt går det inte, men jag kan ta med mig mycket mentalt, föra över samma tänkesätt som jag har i simningen. Jag tänker att jag bara ska luta mig framåt och låta det rulla på. Det är jobbigt i början, det kommer att ta emot, men efteråt kommer det att kännas bra. Tänka på hållningen, fokusera på tekniken, inte på hur långt det är kvar.

Rent fysiskt har det också varit en del problem.

– Det jobbigaste med löpning är att få skavsår i armhålan. Som simmare får man ju rätt stora lats, för att klara mig från skavsår måste jag springa med armarna lite utåt i stället.

Och när det kommer till swimrun, att simma i öppet vatten har heller inte varit helt lätt att vänja sig vid.

– Det är som en helt annan sport, att inte se botten är obehagligt. Vissa dagar tänker man det värsta; jag kommer att simma på en stor sten, eller så kommer det en massa alger eller så flyter det upp ett lik eller något annat ur djupet. Men sen när man kommer upp blir man lite extra stolt över att det har varit så läskigt, och att man ändå klarade av det!

Vågor är också någonting nytt.

– Jag är ju trygg i vatten, jag kan andas på båda sidor och så, men jag är ganska så lätt, jag är ingen pråm. Jag är mer tekniksimmare, och kanske lite fragil, skulle man kunna säga. Men Petter är ju stor och stark och gillar när det är lite ruffigt, blir det höga vågor får väl han ta täten och plöja oss fram (skratt).

När Therese slutade simma på elitnivå var planen att simma två till fyra gånger i veckan som ”motionär”.

– Men det blev mycket mindre, kanske en till två gånger i veckan. Nu har jag i alla fall haft min äldste son i simskola varje morgon i två veckor, då har jag simmat bredvid i en timme varje dag. Det är så skönt och roligt att träna tillsammans, äta något gott efteråt, och vila i den där känslan att alla är glada.

Löpträningen förlägger hon till största delen ute på Djurgården, det är praktiskt, familjen bor i närheten.

– Jag har en favoritrunda, och den går längs vatten. Jag har ingen löparklocka, men min kille har en, jag lånar den ibland. Men jag försöker springa utan klocka, jag tycker det ger en skönare upplevelse, jag vill komma ifrån att tävla om saker, jag har tävlat så mycket i mitt liv. Med en klocka på armen blir det lätt att man börjar pressa sig själv.

– Jag försöker ligga i ett tempo runt 5.30, där vill jag att det ska vara behagligt att löpa. Jag dricker sällan någonting när jag springer, jag är van från simningen att gå tom, jag drack aldrig under två timmar långa simpass. Men när jag ska springa riktigt långt får jag väl börja träna på det, ha, ha.

Therese är noga med vad hon äter, hon har varit vegetarian i många år.

– De sista två åren har jag gått åt veganhållet, men jag är inte militant på något vis. När jag åker hem till mamma äter jag det hon serverar, det är inget problem. Men jag tror vi människor är gjorda för att äta ”plant-based”. Jag har i alla fall alltid mått väldigt bra av det.

Hon fyller 41 i år, simmarkarriären är över, och med det en identitet. Nu gäller det att hitta en ny mening i livet.

– Man måste ändra på sina värderingar, acceptera vissa saker, få större förståelse för saker och ting. Jag tycker dock inte att jag har haft någon större ålderskris, jag skaffade barn ganska sent i livet, det gick inte tidigare på grund av simningen. Och med småbarn har man hela tid fullt upp, man hinner inte gå runt och grubbla, det är bara att rensa huvudet och fokusera på vad man ska handla i mataffären.

Hon har en del projekt på gång, dels ett kopplat till simkunnighet och till ett försäkringsbolaget, och dels en egen kollektion träningskläder.

Therese kille är simtränare, men den vägen vill hon inte gå.

– Det kräver att man är strukturerad och har en viss förkärlek för Excel, och det har inte jag.

Det största projektet just nu är dock Ö till Ö.

– Det är som med löpningen, jag känner mig stolt över mig själv när jag klarar av saker. Om det sedan räcker för att klara av Ö till Ö, återstår att se. Men det ska bli spännande att försöka! (Det blev till slut en 41:a plats med tiden 11.54,44 för Therese och Petter, reds. anm.)

Fakta Therese

Ålder: 40.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo Johan Wallberg, simtränare, sönerna Fred, 5, Ted, 9 månader.

Karriär (i urval): 73 internationella mästerskapsmedaljer, 2 OS-silver, 1 OS-brons, 12 VM-guld. En av Sveriges största idrottare genom tiderna.

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Sponsrat inlägg
Musse blickar fram mot sin sista elitsäsong

Musse blickar fram mot sin sista elitsäsong


I mars fyller Musse 39 år, och efter runt 20 år i eliten och totalt 23 SM-guld utomhus och fem OS- och VM-finaler säger Musse att det kommande året kan bli hans sista som elitlöpare. Han har börjat jobba deltid på det nya heta sportdrycksföretaget Maurten och kommande år kommer han även starta upp träningsverksamheten Musses Fun Run. Men fokus ligger ändå på den egna löpningen, och under jul och nyår blir det träningsläger i Sydafrika på hög höjd. Från den 21 mars till den 7 april kommer han träna själv och coacha löpare på Springtime Travels Trainingcamp i Portugal.
Runner´s World stämde av med Musse inför 2018.

Kan du prata lite löpning Musse, eller är du upptagen? Det låter lite stökigt.
– Nej, jag hämtar ena sonen på förskolan, så det låter lite. Men vi är på väg ut, så det går nog bra ändå.

Hur ser en dag ut i ditt liv nuförtiden, med familj och som jag förstått det även jobb vid sidan av löpningen?
– Ja, det är först lämning av barnen på skola och förskola på morgonen, sen blir det ett träningspass innan det är dags att hämta barnen igen runt tvåtiden. Sen blir det ett pass till på kvällen när min fru Hanna kommit hem. Utöver det är jag oftast på Maurten två dagar i veckan, och jobbar med olika projekt där för att nå ut med den nya sportdrycken. Dels genom våra ambassadörer men också genom att hitta olika samarbeten. Det är kul och spännande att jobba med drycken, eftersom alla är nöjda med effekten och många spontant vill använda sig av drycken.

Men det är full satsning på din löpning, trots att du spränger in lite jobb utöver familj och träning?
– Ja, jobbet är bara deltid just för att kunna satsa för fullt på min löpning även 2018. Troligtvis är det min sista säsong med fullt elitfokus, och då vill jag verkligen försöka göra det bra. Jag åker på fem veckors träningsläger i Sydafrika med start över jul och nyår, och sen blir det även ett läger med Springtime i Portugal i slutet av mars och början av april.

Vad är det som är så bra med att åka på läger?
– Dels är det skönt att komma till varmare klimat där man vet att underlaget är bra. Sen är det givetvis riktigt inspirerande miljöer. Både i Sydafrika och Portugal finns inspirerande natur. Vägarna och slingorna man springer ger motivation. Sen får man också inspiration av alla andra löpare som är på lägren, i Sydafrika eliten och i Portugal alla motionärer. En annan stor fördel är också att man slipper många av de vardagsbestyr man har hemma, och man kan fokusera mycket mer på både träning och återhämtning. Så det ska bli kul att komma i väg, speciellt som familjen nu åker med på delar av lägret både i Sydafrika och på Portugallägret med Springtime.

Vad har du för mål 2018?
– Huvudmålet är EM i Berlin på maratonsträckan. Sen kan det bli VM på halvmaraton i mars om jag hinner komma i så bra form och Sverige har ett lag som ställer upp. Men utöver det kommer det bli flera andra lopp, men just EM-maran i augusti är det stora målet.

Utifrån att du har EM som mål, innebär det att du även kommer springa en vårmara för att göra en kvaltid?
– Nej det är inte nödvändigt. Det finns inga fasta internationella kvalgränser just till EM, men givetvis måste jag visa form och själv känna att jag kan prestera på max i EM. Det gör att jag kan lägga upp träningen på riktigt mot EM redan nu, och sen stämma av med andra lopp.

Hur har träningen gått under den senare delen av året som avslutas nu?

– Det har varit en ganska dålig höst överlag på grund av skador. Jag hade först lite problem med en vad, sen när jag började komma i gång fick jag lite problem vid knäskålen. Men det har blivit bra alternativ träning ändå, och löpning har jag fått delvis via träning på ett alter-G löpband som avlastar kroppsvikten. Det har funkat bra även om bandet inte kunnat hålla riktigt höga farter. Snabbaste farten på bandet är 3.07 minuter per kilometer, så jag har fått köra den typen av pass där den farten funkat. Så mycket tröskel, men inga intervaller.

3.07-fart låter som att du är bra i gång ändå, om det är din tröskelfart?
– Ja, men samtidigt ska man ha med sig att avlastningen av kroppsvikten gör det lättare att springa. Så skulle jag köra det utomhus skulle det vara klart tuffare. Men jag tycker träningen går åt rätt håll och jag hoppas kunna köra för fullt i Sydafrika.

Du har även startat upp ett nytt träningskoncept som heter Musses Fun Run, kan du berätta lite om det?
– Ja, jag och min tränare Ulf Friberg och några andra före detta elitlöpare, Oskar Käck och Karl Borgö, har från och till diskuterat att använda våra kunskaper för att på ett positivt sätt aktivera andra att röra sig. Vi kände att vi ville prova detta, där vi förutom att träna vuxna kopplar in att få barn att röra sig mer. Det finns många som fokuserar på att få vuxna att träna löpning, men vi ville ha med att man kan träna samtidigt som sina barn. Vår idé bygger på att man inte ska behöva prioritera bort familjetiden för träning. Givetvis kan man hänga med även om man inte har barn, målet för de vuxna löparna är att man ska bli en bättre löpare genom professionell löpcoaching. Samtidigt som de vuxna tränar har vi träning för barn från 5-12 års ålder med fokus på lekfull rörelseträning, och vill man som vuxen inte träna kan givetvis bara barnen vara med. Vi drar i gång i Göteborg i mars och det ska bli både kul och spännande att testa konceptet.

Vi tackar Musse för intervjun och önskar lycka till 2018.

Vill du hitta inspiration via ett eget träningsläger finns det platser kvar på Musses veckor i Portugal där han delar med sig av sina tips under perioden 21 mars till 7 april. Här hittar du info om lägerveckorna i Portugal.

Länk till Musses Fun Run 

Musses personbästa:

3000 meter: 7.59.40 – 2006 Kungälv. (Inomhus 7.54.05 i Globen 2009)
5000 meter: 13.32.08 – 2006 Kassel, Tyskland
10 000 meter: 28.40.71 – 2012 Bilbao, Spanien
10 km landsväg: 28:12 – 2008 Manchester, Storbritannien
Halvmaraton: 1.02.40 – 2012 Venlo, Nederländerna
3000 meter hinder 8.05.75 – 2008 Heusden, Belgien
Maraton: 2.12.28 – 2012 Hamburg, Spanien
Lidingöloppet: 1.37.10 – 2008

 

När löpning flyttar gränser

När löpning flyttar gränser


Berlin Marathon är känt för sin flacka och snabba bana, där några av världens bästa tider över maratonsträckan har presterats. Men alla områden i Berlin bjuder inte på möjligheter till snabb löpning. Delar av staden präglas fortfarande av andra världskriget och den delning som drabbade Berlin efter kriget.

Muren som delade staden i Öst- och Västberlin föll 1989, men än i dag finns här områden som är förbjudna att vistas i. Anledningen till det är oklart, och därför beslöt sig Under Armour för att utmana dessa bestämmelser dagarna före Berlin Marathon. De bjöd in ett begränsat antal löpare till eventet #RUNVERBOTEN – löpning förbjudet – för att tillsammans utforska stadens förbjudna områden.

 

Med #RUNVERBOTEN ville Under Armour utmana våra föreställningar om vad löpning är – och vad vi som löpare kan och får göra. Samtidigt var arrangemanget en manifestation för självbestämmande. Budskapet är att ingen ska tillåtas styra över din rätt till yttrandefrihet, hur du klär dig när du tränar – eller hur och var du springer.

De 100 löpare som fick hänga med på #RUNVERBOTEN fick också en löpupplevelse utöver det vanliga. Via buss åkte löparna till utkanten av staden – de äldre delarna av västra Berlin. Direkt efter att man lämnat bussen startade loppet. Ganska snart förstod deltagarna att det inte handlade om något vanligt distanspass. Efter att löparna tagit sig igenom ett hål i ett staket fick de springa genom snäva gångar, där totalt mörker avlöstes av bländande ljus. Byggnader med konstnärlig graffiti passerades, och eftersom banan verkligen tog deltagarna genom förbjudna områden uppstod också situationer där alla fick stanna och stå helt stilla. Adrenalinspåslaget och spänningen var alltså på högsta nivå.

Eventet, som aldrig tidigare genomförts, fortsatte mot slutmålet Teufelsberg – djävulsberget – som i dag fungerar som ett alternativt konstmuseum. Det påstås att en nazistisk militärskola ligger begravd här, under rasmassorna från det sönderbombade Berlin som berget består av.

På det konstgjorda berget gav en tysk undergroundrappare en konsert, vilket passade väl in med #RUNVERBOTENS budskap. För det här var mer än ett ”lopp” – det var ett event som ville tänja på gränserna för vad löpning är och kan vara i ett större perspektiv. Under Armour ville utmana alla pekpinnar vi omger oss med och begränsas av. Efteråt spreds budskapet #RUNVERBOTEN i Berlin genom deltagarna, som både hade en känsla och upplevelse att förmedla efter eventet. 

Om Under Armour

Under Armour startade 1996, vilket gör dem till ett av de yngre sportvarumärkena. Trots sin ringa ålder är Under Armour ett av de största varumärkena i USA, med en ambition att hjälpa idrottare att bli bättre – genom passion, design och en obeveklig strävan att alltid vara nyskapande. Företaget har utvecklat några av världens mest innovativa funktionskläder, skor och tillbehör. Man stöttar också många idrottsanläggningar, gym och ishallar över hela världen.

Under Armour kom på allvar in i löpningen 2010 när de lanserade sina första träningsskor, och under 2018 expanderar man satsningen på löpning med en ny löpkollektion.

 Följ Under Armour

instagram.com/underarmourscandinavia 

#underarmourscandinavia #runverboten

Lista: 29 superbra anledningar till att springa

Lista: 29 superbra anledningar till att springa


Motivationsdipp? Behöver du en skjuts ut genom dörren? Det finns så många bra anledningar till att träna, vi har valt 29 av dem – från A till Ö.

  1. Andningen. Syreupptagningen förbättras.
  2. Balans. Regelbunden träning gör det lättare att hitta balans även i andra delar av livet, som sömn, stress och bättre matval. 
  3. Cirkulationen. Bättre blodcirkulation med ökad blodgenomströmning till musklerna.
  4. D-vitamin. Det räcker med en halvtimmes ljus varje dag för att tillgodose kroppens behov av D-vitamin. Det får du på träningspasset.
  5. Endorfiner. Utsöndring av kroppens eget “må bra-hormon” gör att du känner dig glad.
  6. Frisk luft. Du får uppleva årstidernas variation i skog och mark.
  7. Gott humör efter träningspasset. Inget är väl så skönt som att känna sig duktig efter ett hårt intervallpass?
  8. Hjärtat. Kroppens viktigaste muskel stärks och pumpförmågan förbättras.
  9. Inne. Ja, det är faktiskt på modet att röra på sig, en trend vi hoppas håller i sig!
  10. Jämnare humör. Blodsockerfallen blir mer sällsynta, till din partners stora förtjusning.
  11. Konditionen blir bättre. Det är en bra investering för ett långt och hälsosamt liv.
  12. Låren blir fastare och framför allt starkare.
  13. Magen kommer lättare i balans när den får regelbunden motion.  
  14. Naturligt. Vi är byggda för att röra på oss, inte för att sitta i TV-soffan. 
  15. Orken blir bättre, både i spåret och uppför trapporna till lägenheten. 
  16. Pulsen går ner, både arbetspulsen vid träning och vilopulsen i sängen.
  17. Qul! Träning är faktiskt riktigt roligt, särskilt tillsammans med ett gäng löparkompisar.
  18. Rogivande. Ett stilla löppass längs vattnet en tidig vårmorgon, say no more!  
  19. Sammanhållning. Gå med i en klubb eller löpargrupp och träffa nya vänner.
  20. Trötthet. Javisst, men på ett positivt sätt.
  21. Utveckling. Långa löppass ger god tid till att kontemplera och lära känna sig själv som person.
  22. Vitalt. Du känner att du lever när du tränar, särskilt uppför den där backen som aldrig vill ta slut. 
  23. WC. Matsmältningen blir bättre och du behöver inte gå på onödiga toalettbesök lika ofta.
  24. Xenofobin (rädsla för främlingar) minskar. På idrottsarenan är alla jämlikar.
  25. Yngre. Otaliga studier visar på att du håller dig ung genom att träna regelbundet.
  26. Zappandet minskar. Träningsfrälsta tenderar att strunta i TV-tittande och istället ägna sig åt ”viktigare” saker.
  27. Årstiderna. Få kan följa årstidernas skiftning så bra som de som tränar löpning utomhus året om. 
  28. Älskog. De som tränar regelbundet har enligt statistiken bättre sexliv än de som inte tränar.
  29. Överskott. De flesta som tränar har mer överskottsenergi än andra. Pröva själv och se hur pigg och glad du blir på jobbet efter ett tufft morgonpass!
Michael Nyqvist, 1960–2017

Michael Nyqvist, 1960–2017


44, skådespelare.

Jag var dålig på allt. Judo, aikido, volleyboll, fotboll. Började träna löpning redan som tonåring, för att bli bättre på det jag var dålig på. Har sysslat med yoga också. Fast det är väl ingen sport?

Sprang mest efter skolan. Terränglöpning. Kom på att man blev pigg av löpning också. Man orkade plugga bättre.

Har tävlat en gång. I skolan. Kom tvåa i ett terränglopp på 2,5 kilometer. Anders Blomqvist, han som vann Vasaloppet, vann den gången också. Han var hysteriskt snabb. Men, som sagt, tvåa var jag. I och för sig var vi kanske bara tre i loppet. Löpningen har alltid funnits där. Springer ungefär fyra gånger i veckan. Brukar bli åtta kilometer åt gången. Hinner sällan ut till Hellas (fritidsområde utanför Stockholm), där jag trivs bäst. Blir mest på Söder och runt Årstaviken. När jag är ute på landet kan jag toppa ibland och gå upp till en och en halv, två mil.

Springer aldrig på tid. Springer oftast med texter i skallen. Repeterar under löpningen. Lär mig andningen i texten. Har texterna lagrade på mp3-spelare, och så har jag diktafon. Kör med alla knep.

Teaterpjäs jag springer bäst till? Skulle vara Den inbillade sjuke, då. Ha ha.

Prövade lite fartlekar i somras, som jag läst om i Runners World. Det var skitkul. Men det går inte när man repeterar. Då skulle jag springa ifrån texten.

Ja, jag prenumererar på Runners World. Smygköpte den ett par år. Du vet, ”ett paket tuggummi och så tidningen där borta, tack”. Man rullade ihop den, smög hem och läste. Men nu har jag kommit ut ur garderoben. Nu vågar jag säga: jag är löpare. Det är enormt skönt att läsa om de där galningarna som springer dag och natt. Då känner jag att det här kan jag hålla på med ohämmat.

Det är ju rätt ensamt när jag är ute och textlöper. När jag läser Runners tänker jag att det finns kompisar där ute. Kul att läsa om alla olika träningsprogram, hur man lägger upp det. Den inspirerar.

Löpningen är central för mig. Det är något ursprungligt över löpning, ren stenåldersglädje, tror jag. Varje gång jag är ute får jag den där känslan, vad glad jag är att jag är frisk.

Hade tänkt springa maran ett år. Det började med att vi var tre killar, Figge Norling (skådespelare), Hasse Lindqvist (Blossom Taintons man) och jag. Hasse har sprungit massor av maror, han har inspirerat mig mycket. Han pratade så mycket om maraton, så jag tänkte, vad f-n, nu ska jag göra det. Men jag tänkte att om jag lubbar kommer folk stå där och glo. Då kom Figge på att vi skulle springa i Odense. Där kunde man få vara helt anonym. Bättre spy i Odense än på Odengatan, tyckte jag. Men sedan så, det var under en av de sista föreställningarna av pjäsen Terrorism på Dramaten, jag spelade en idiotisk och otroligt närsynt brandchef som satt på golvet med korslagda ben i en yogaställning, då kommer nittofem kilo Torkel Pettersson (i en annan roll) och råkar sätta sig på ena knät. När jag skulle gå av scenen, kändes det som om underbenet satt löst. Trodde det var menisken, gick och röntgade, men det var ledbandet. Ungefär samtidigt upptäckte Figge att det inte gick något maratonlopp i Odense. Så det blev inget.

Kunde inte springa med det där knät. Började gå stavgång, som jag förstår är jättenyttigt. Men jag kände mig bara jättedum. Tänkte jag borde ha bettskena och hjälm också. Alla dessa kommentarer: – Jaharu, var har du skidorna då?, – Nä, jag kan inte stava till skidor, försökte man. Men man kände sig ändå jävligt löjlig. Till slut kunde jag i alla fall springa igen.

Nu bryr jag mig inte om lopp. Det är inre löpning för mig. Det är allt från att springa ifrån fettångest till att komma tillbaka i skallen. Återupplivning.

Reser mycket. Har spelat in film i Norge, Naboer. Och i Danmark. Och en finsk film, i Ystad. Jag och Maria Lundqvist spelar svenska föräldrar till ett finskt krigsbarn. Den bästa av mödrar, heter den. Har blivit Finlands bidrag till Oscarsnominering.

Har alltid joggingskorna med mig när jag reser. Det är nyttigt, men läskigt också. Jag springer ofta bort mig de första dagarna på ett nytt ställe. Det gjorde jag i Ystad också. När jag gick fram och frågade folk sa dom:
– Men det är ju du som gjorde Såsom i himmelen! -Ja, jag vet, sa jag, men ursäkta, var faen är jag någonstans.

Löpning är bra för mitt psyke. Jag brukar lubba några timmar innan jag ska in på scenen. Kroppen är mitt instrument. Och man vill ju polera lutan också. Men när man kommer upp i min ålder spelar det ingen roll vad man gör, man ser ju likadan ut ändå. Så nu handlar det mer om att hålla ihop kroppen, byta ledningar, se till att allting funkar.

Introbild: Fotograf Thron Ullberg/ Norstedts förlag
Bild i text: Pressens Bild