Sexuella trakasserier mot löpare – det är dags att säga ifrån!

Sexuella trakasserier mot löpare – det är dags att säga ifrån!


Runner’s World genomförde nyligen en undersökning om sexuella trakasserier där över 1 200 svenska löpare deltog. Undersökningen visade att över hälften av kvinnorna någon gång har varit med om att en främling har kommenterat deras utseende, blottat sig, visslat, gett ett sexuellt förslag, antastat eller förföljt dem under en runda.

Knappt var femte manlig löpare har varit med om något liknande. Visslingar och kommentarer om utseendet är den vanligaste formen av oönskad uppmärksamhet som kvinnliga löpare möter. Vår undersökning visar att 60 procent av de kvinnliga löparna påverkas eller påverkas mycket av att bli kommenterade när de springer.

– Jag har bytt gym tre gånger på grund av äckelgubbar och kåta unga killar, säger Hanna Erixon i Varberg.
För Hanna har stunden på löpbandet inte bara varit en möjlighet att träna och bli av med stress, utan också en situation som på många sätt adderat stress. Hanna har fått många kommentarer från främmande män. De allra flesta har handlat om hennes utseende, som ”jag förstår att du har en så fast rumpa när du tränar så mycket”.

Förutom att byta gym har Hanna blivit mer noggrann med vilka kläder hon har på sig när hon tränar. När Hanna springer ensam väljer hon mindre smickrande plagg än när hon springer med en grupp där hon känner sig trygg – då kan hon ha på sig löparklänningar eller kjolar. Hanna kompromissar även med sitt eget beteende för att minimera risken att män ska komma fram.
– Jag kör alltid hörlurar och undviker ögonkontakt på gymmet. Jag vill inte ha de där kommentarerna.
 
Hanna säger att det är tröttsamt att säga ifrån och att hon ibland får dåligt samvete.
– En del män kanske bara försöker vara snälla, och så tolkar jag dem som äckelgubbar. Men oavsett avsikten med en kommentar är det inte okej att så många män tycker att de har rätt att kommentera tjejer.
Hanna jobbar inom kommunen i Varberg och säger att hon dessutom är rädd att stöta på någon av männen som kommenterat henne i ett jobbsammanhang.  

Sexistiska kommentarer är tyvärr något man lätt vänjer sig vid som kvinnlig löpare, speciellt ”komplimanger”. ”Snygga ben” och ”snygg mage” är till exempel inget jag reagerar över längre. Däremot kan ”jag vill knulla dig” eller ”jag ska komma över hela din rygg” göra mig rädd. Precis som flera kvinnliga löpare i vår undersökning har jag råkat ut för många blottare genom åren – så många att jag har tappat räkningen och i princip alltid är beredd på att det kommer hända mig igen.

Enligt vår undersökning har sju procent av alla tillfrågade kvinnor råkat ut för blottare eller blivit antastade när de sprungit. Att det finns en risk att bli antastad som kvinnlig löpare har jag även blivit medveten om när jag sprungit lopp. Under Jamaica Reggae Marathon bedömde arrangörerna att jag skulle kunna bli påhoppad om jag sprang ensam.

De skickade därför ut en vakt som cyklade vid min sida under hela loppet. Incidenten har i dag blivit en rolig historia som mina vänner ofta drar på fester. Men den är egentligen inte speciellt kul – den handlar trots allt om att jag som kvinna inte ens kan springa ett lopp utan att riskera att bli utsatt för sexuella trakasserier.

Jag har reagerat på olika sätt när jag blivit utsatt för trakasserier i min vardag och som löpare. Ibland har jag sagt ifrån, ibland har jag varit tyst. Någon gång har jag blivit nervös och börjat skratta. Men varje gång har jag känt att jag inte gjort tillräckligt – att jag borde ha markerat hårdare.        

I augusti 2015 mördades Ida Johansson, 21, i ett motionsspår i Upplands Väsby. Hon var ute och sprang när hon överfölls och fallet döptes därför snabbt till joggingmordet i media. Efter händelsen uppmanades kvinnor att vara försiktiga och att till exempel inte springa med hörlurar. Det ledde i sin tur till en debatt om att kvinnors frihet inskränktes.

I forumet ”Springande Tjejer” ville många manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda, och Facebook-eventet ”Spring med kärlek” startades. Omkring 20 000 svenskar anmälde sig och runt om i Sverige anordnades flera manifestationer mot rädsla. Eventet finns fortfarande kvar och i augusti 2017 planeras bland annat en runda för att hedra Ida Johanssons minne och samtidigt manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda.

Även om joggingmord är mycket ovanliga så skapar sådana här händelser en otrygghet. De känslor som följer drabbar många och kan hålla i sig länge.
– Våra snabba rädsloimpulser väcks automatiskt vid sådana här händelser. Signalerna gör oss beredda på att fly, oavsett om hotet är verkligt eller inte, säger psykologen Anna Bennich Karlstedt.
 
Nästan 63 procent av alla kvinnor i vår undersökning har bytt runda, eller väljer att springa på andra tider på dygnet på grund av rädslan för att bli antastade eller påhoppade. Motsvarande siffra för män är under tolv procent. Löparen Margret Buchholz i Göteborg säger att hon, till skillnad från sin man, aldrig skulle springa i Slottsskogen när det är mörkt.
– Många säger att man ska vägra att vara rädd, men det är inte så lätt att välja. Allt som man råkar ut för i det vanliga livet påverkar en även som löpare. Jag har råkat ut för både blottare och blivit överfallen, och det gör att jag ofta vänder mig om när jag springer för att vara säker på att ingen är bakom mig.

Nästan 90 procent av alla kvinnor i vår studie har dessutom anammat en säkerhetsåtgärd. Det kan handla om att tala om för någon exakt var man ska springa, att springa med mobilen i handen, att alltid springa med andra människor eller att ha med sig pepparsprej. Även om sådana här säkerhetsåtgärder inger viss trygghet känner många kvinnor som Runner’s World pratat med ändå ett visst motstånd mot att behöva tänka på sådant här, bara för att man ska ge sig ut och springa.

– Här i Varberg skedde några överfall på en löparslinga förra vintern så jag gick och köpte pepparsprej. Men jag skämdes ändå över att jag var rädd – jag vill inte vara rädd och nojig, säger Hanna Erixon.

Nästan 18 procent av alla kvinnor i vår undersökning har blivit förföljda av någon under en löprunda. Gemma Safikhani var exempelvis med om en otäck händelse under en semesterresa i Turkiet. Gemma tränade inför en halvmara och ett långpass stod på programmet, men hon hann inte längre än fem kilometer innan hon fick en dålig känsla i kroppen. En kille på moped passerade henne en gång, vände om och kom tillbaka. När Gemma sprang över till andra sidan av vägen följde mopedkillen efter.  
– Jag blev jätterädd och tog upp mobilen och började ta bilder av killen.

Gemma sprang snabbare men mopedkillen fortsatte att följa efter henne. Efter flera kilometers jagande kom hon fram till hotellet och sprang in i lobbyn. Gemma vågade inte springa något mer på den semestern. Och det tog lång tid innan hon kände sig trygg även hemma i Sverige.
– I dag är jag mycket mer medveten om vad som finns runtomkring mig. Är det någon på andra sidan gatan kanske jag väljer en annan väg.

Psykologen Anna Bennich Karlstedt menar att ens sociala nätverk, som familj eller vänner, kan utgöra ett viktigt stöd när man har varit med om något obehagligt. Såväl praktiskt som emotionellt stöd från omgivningen är en viktig del i omhändertagandet för att återskapa en känsla av trygghet.

– Det är inte ovanligt att avfärda det som hänt med att det nog ”egentligen inte var så farligt – andra har ju råkat värre ut, jag kanske överreagerar”. Skam är en rätt vanlig reaktion, att man känner sig lite dum som reagerat överdrivet starkt. Men att känna skam efter en sådan här upplevelse, det måste vi hjälpas åt att sluta med, säger Anna Bennich Karlstedt.

Sexuella trakasserier är en slags påminnelse om att kvinnor är sårbara. Obehagliga upplevelser hänger ofta kvar, och et gör även saker man läser om i media eller får höra att vänner råkat ut för. Att känna rädsla är en överlevnadmekanism menar Anna, som förklarar att rädslans funktion är att få oss att agera.
– Impulsen är blixtsnabb och signalerar att vi ska hålla oss borta. Det här sker på en mikrosekund och går inte att tänka bort med rationella argument.

Om en kvinna säger att hon blivit sexuellt trakasserad under en löprunda utgår de allra flesta ifrån att det är en man som är förövaren – oavsett om det rör sig om en kommentar som ”snygg rumpa” eller om det rör sig om en blottare. RW:s undersökning visar också att en klar majoritet av de som trakasserar kvinnor är män. Det gör även en liknande undersökning som Runner’s World i USA gjort.

Det här betyder förstås inte att alla män är förövare. Men enligt Michael Kimmel, professor i sociologi på Stony Brook University i USA, utgör den här typen av sexistiskt beteende en del av en samhällsstruktur där vissa män känner ett behov av att visa att de har makten.

– Det offentliga rummet är fortfarande dominerat av män. Den här sortens beteende är ett sätt att visa att ”du befinner dig inom mitt område och jag ska visa att det är mitt område”, säger Kimmel.
Han menar att diskriminering på jobbet och att hålla en monolog i ett samtal är liknande beteenden, som män använder för att markera sin position i samhället. Nu är det givetvis stor skillnad mellan att begå ett överfall och att kommentera någons utseende – men i båda fallen har män såväl som kvinnor ansvar att markera att den här typen av beteenden inte är okej.

Det finns tyvärr ingen manual för hur en kvinna ska agera om hon blir sexuellt trakasserad under en löprunda. Varje kvinna måste själv göra en riskbedömning av situationen och sedan ta ställning till om det är värt att säga ifrån. Vad som däremot är tydligt är att både manliga och kvinnliga löpare bör ta sexuella trakasserier på allvar. Den här typen av beteenden begränsar våra möjligheter att kunna springa utan att behöva känna oss otrygga eller hotade. För även om du själv inte råkat ut för något och inte upplever det här som ett problem, så visar vår undersökning att du med stor sannolikhet känner någon som har varit med om något obehagligt under en löprunda – på grund av sitt kön. Det är illa nog.

(Klicka på bilden för att få upp den större)

SPRING MED EN POLIS

Runt om i Sverige arrangerar polisen ”trygghets-joggar”. Rundornas utformning varierar, men syftet är det samma – att öka tryggheten för löpare och förebygga brott. Ta kontakt med ditt lokala poliskontor för att se om det arrangeras trygghetsjoggar där du bor. Enligt Daniel Bredefeldt, regional samordnare för volontär-verksamheten i Stockholm, finns det även en rad saker du kan tänka på när du springer för att öka din säkerhet:

1. Spring med någon annan.
2. Ha alltid med dig mobilen.
3. Ta reda på mer om området du springer i. Information kan du få av din lokala polismyndighet.
4. Var uppmärksam på och medveten om din omgivning. Undvik hörlurar.

SÅ HANTERAR DU RÄDSLAN

Känner du dig rädd på ett överdrivet sätt? Upplever du att känslorna gör att du blir alltför begränsad i livet? Det finns hjälp att ta till. Enligt psykologen och psykoterapeuten Anna Bennich Karlstedt bör du, stegvis och kontrollerat, närma dig rädslan för att bearbeta den. Det här är hennes råd:

1. Lista olika rädslor och i vilka situationer de uppstår. Rangordna rädslorna och situationerna utifrån den grad av obehag du upplever.

2. Börja sedan att långsamt exponera dig för situationer som ligger långt ner på din lista, arbeta dig därefter uppåt.

3. Försök att stanna kvar i rädslan istället för att fly ifrån situationen, lägg märke till när den klingar av. Först när du känner att du kan bemästra situationen kan du ta nästa steg. Det här är svårt att göra på egen hand om rädslorna är starka, ofta krävs professionell hjälp av en psykolog.

4. Kom också ihåg att rädsla kan vara en indikator på att det här faktiskt inte är en bra plats att springa på.

FYRA LÄSARE BERÄTTAR

”När jag jobbade i Indien hände det titt som tätt att unga killar, stirrandes och fnittrandes, plockade upp sina mobiler och tog bilder när jag sprang. Det gjorde mig förbannad, jag hade inte alls lust att bli ett runkföremål. Ibland sprang jag fram och skällde ut dem med råge. En gång sprang jag till och med fram till en kille, ryckte telefonen ur handen på honom och hotade med att slänga den i havet. Jag gjorde inte det, men jag raderade alla hans bilder av mig.”

Kristina Liljas, Auckland, Nya Zeeland

”Jag har sprungit i många år och har råkat ut för en del otrevligheter, men inget som avskräckt mig från att fortsätta. Har snarare blivit mer beslutsam att fortsätta springa oavsett. Mer arg än ledsen liksom. När jag var runt 20 år dök en blottare upp mitt i joggingturen. Det var obehagligt men jag blev inte rädd, mer förvånad och äcklad. En äldre man, helt tragiskt. Det var mitt på dagen vilket nog gjorde att hela situationen blev mindre skrämmande. Jag polisanmälde aldrig, men så här i efterhand så borde jag förstås ha gjort det. Andra mer vanligt förekommande händelser under alla år som löpare är kommentarer av olika slag. Mestadels positiva, men det kvittar ju – varför ska jag bli bedömd överhuvudtaget?
Ett fåtal gånger har jag upplevt att jag blivit förföljd. Men då har jag tvingat mig själv att bli förbannad i stället för rädd. Några gånger har jag plockat upp en sten att använda som vapen om jag skulle behöva. Det är för jäkligt att man ska behöva vara rädd när man springer! Men jag tänker inte ge mig, jag tänker fortsätta springa mina rundor.”

Tove Frisk, Växjö

”Jag brukar springa på Gotland på somrarna. En morgon när jag sprang mellan åkrarna och lyssnade på Sommar i P1 såg jag hur en man stod vid sin bil och blockerade vägen. Jag fick en dålig känsla direkt och ringde till min man, men jag pratade så snabbt att han inte riktigt förstod vad som hände. Mannen vid bilen tittade inte på mig, men jag såg att han blottade sig. Jag var helt ensam och enda sättet för mig att komma förbi var att passera honom. Jag spurtade förbi och sen när jag kom hem satte jag och min man oss i bilen för att leta upp honom. Jag ringde också till polisen och anmälde. Efteråt blev jag fruktansvärt rädd och nojig.

Jag är psykolog och jobbar med brott mot barn, men kände ändå hur förminskad jag blev av folks kommentarer efteråt. Varför skrev jag inte upp registreringsskylten? Varför fotade jag inte av honom? Lång tid efteråt hade jag problem med att springa. Jag var tvungen att ha min man eller min mamma i mobilen under hela rundan. Hela händelsen förstörde mycket för mig – det är inte kul att springa när man är rädd.”   

Moa Mannheimer, Stockholm

”Det var vinter och efter tio på kvällen. Jag skulle springa runt Växjösjön. Då kände jag mig odödlig och var inte alls rädd trots att det var sent. När jag kom till den mörka delen av sjön mötte jag en man på cykel som sa något kryptiskt till mig. Jag hann inte uppfatta exakt vad han sa, men jag märkte att det skramlade till. När jag vände mig om såg jag hur han vände cykeln och kom efter mig. Jag började springa fort och fick en metallsmak i munnen. Jag sprang och sprang tills jag såg två kvinnor vid en bil som jag nästan attackerade. Kvinnorna skjutsade hem mig. Det här är många år sen, men sedan dess har jag aldrig sprungit ensam efter klockan nio på kvällen.”

Ina Lindén, Lund

Nr 10 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt bästa år! Experternas smarta tips
  • 7 pannlampor i stor test
  • Vad är långpass?
  • Spring saktare! Forskare: Därför gör det dig snabbare
  • Redo för träning? Enkelt formtest som ger dig besked
  • Jesse Owens trotsade Hitler och nazismen
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 3

karin

Blev verkligen besviken på denna artikel. Återigen en artikel som sprider och matar kvinnors rädsla. Den farligaste platsen för en kvinna är i hemmet, inte ute och springa men ändå blir vi matade med hur farligt det är. Rädslan för en hyffsat osannolik fara är det som begränsar kvinnor – och ni gör ert bästa för att spä på den. Återigen lägger ni även fokus och ansvar på det potentiella offret (ha inte hörlurar mm) istället på FÖRÖVAREN. Er tidning läses av många män, vänd er till dem istället. Fy så tråkig (och dålig) läsning!!!


Sofia Hedström

Vad tråkigt att du är besviken Karin. Vi tycker att frågan är viktig och värd att ta upp eftersom många kvinnor är rädda och har varit med om obehagliga upplevelser. Vi skriver inte att kvinnor ska undvika hörlurar (jag springer själv alltid med hörlurar) utan att många kvinnor vände sig mot just detta i samband med joggingmordet. När det gäller ansvarsfrågan så vill vi med artikeln att både män och kvinnor ska förstå att det här är ett problem. Kvinnor ska inte behöva känna sig rädda när det springer eftersom det begränsar. Du får gärna maila mig direkt om du har fler frågor.


karin

Fast ni skriver just detta Sofia. Se punkt 4 ovan.
Och jag vänder mig inte mot att ni tar upp frågan utan sättet ni gör det på. Ta hjälp av folk som kan, (tex Fatta!-rörelsen) så att ni kan belysa detta utan att själva medskapa rädsla och okunnighet. OCH lägg skulden där den bör vara.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren


Jag började löpträna när jag bodde i Frankrike 2007. Då hade jag flyttat till Lyon lite grann på vinst och förlust, med stora planer på att skriva en roman. Jag hade gått ut gymnasiet, ville ut i världen. 

Men där satt jag mest på ett bibliotek och i en mörk och fuktig lägenhet och upptäckte att det inte var så jävla lätt att skriva en roman som jag hade föreställt mig. För att inte bli galen och för att känna att jag i alla fall hade gjort någonting vettigt så började jag jogga.

Jag kan inte ha sprungit mer än en kilometer första gången, höll på att dö för att jag var så otränad. Men jag är otroligt envis, till slut sprang jag regelbundet, i ett par Converse och mina gamla gympashorts från högstadiet. När jag kom tillbaka till Sverige fortsatte jag med det.

Det längsta jag har sprungit är en halvmara, men jag umgås lite med planer på att anmäla mig till Stockholm Marathon, för att testa vad jag pallar. Jag mår väldigt bra av att springa, jag behöver det för att kunna tänka och fungera. Jag är en ganska rastlös själ.

Min debutroman Samlade verk har tagit över tio år att skriva, löpningen har följt skrivandet från scratch. En grej jag lärde mig om löpning är att man måste göra det regelbundet, och oavsett om man känner för det, det händer något då. Man blir inte så upptagen med ”vill jag det här?” Man bara gör.

Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra.

Jag skriver i stort sett varje dag året om. Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra. Skrivandet är lustfyllt för mig, jag blir illa till mods, känner mig halv om jag inte skriver. 

Min vanliga runda är en halvmil tre gånger i veckan. Jag bor mitt i stan och springer mycket i Trädgårdsföreningen (stadspark i Göteborg, reds. anm.). Jag tänker mycket när jag springer, det var när jag sprang där som jag fick till scenen i romanen där Cecilia (en av huvudpersonerna) springer rakt ut i bushen i Etiopien.

Jag jobbar heltid som psykolog inom psykiatrin, och skriver mycket strukturerat. Jag går upp tidigt på morgonen och skriver en, två timmar innan jag går till jobbet, sedan skriver jag på kvällarna en liten stund, och ofta stora delar av helgerna. Jag är inte lika disciplinerad med löpningen, den får bli till när jag kan. 

Jag köpte riktiga löparskor när jag kom hem från Frankrike, med ordentlig uppbyggnad. Då fick jag problem med knäna. Jag läste Born to run och började springa i mer platta skor och lite mer på tårna, en löpstil som mer påminde om hur jag sprang i mina Converse. Då försvann problemet med knäna.

När jag började skriva på Samlade verk hade jag en vag idé om att det skulle handla om en familj och att berättelsen skulle spänna över ett långt tidsspann. Det skulle handla om relationen mellan föräldrar och barn, och om en mor som överger sin man, sina barn, och försvinner.

Cecilia i boken är en asket, hon löptränar hårt, ger upp allt i livet för sina projekt, har svårt att hitta en balans. Hennes man Martin är mer rimlig, han tycker om att springa lite, dricka lite vin, skriva, ta en cigg. Man kan väl säga att alla figurer i boken på olika sätt är aspekter av mig själv.

Jag ser löpningen som en sinnlig, kroppslig upplevelse, då har det ingen större betydelse hur snabbt det går. Jag har syskon som tränar hårt, som åker runt och springer maratonlopp runt om i världen. I det avseendet är jag släktens svarta får, för mig är skrivandet min idrottsliga prestation. 

Löpning är ett existentiellt projekt, när man springer kommer man sig själv nära, man är ensam med sina tankar. I en värld där vi lever ständigt uppkopplade tror jag att det är viktigt med en sådan liten ö av ensamhet.” 

Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok 2020 gick till Lydia Sandgrens Samlade verk (Albert Bonniers Förlag), med motiveringen:
Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!


Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar för bara 546 kronor! Välj mellan färgerna vit, svart eller rosa.

Vårt erbjudande
• 6 nummer av Runner’s World (ordinarie butikspris: 594 kronor).
• Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar (ordinarie pris 499 kronor).
• Sammanlagt värde: 1093 kronor.

  • Din rabatt: 50 %, ditt pris: 546 kronor!

Här gör du din beställning!

 

Med Runner’s World får du:
✔️ Världens ledande löpartidning
✔️ Träningstips av experter och elitlöpare.
✔️ Extra mycket sko- och pryltester
✔️  Läsningen för alla som springer, från nybörjare till proffs,
✔️ Tips och råd om träning, teknik och nya prylar
✔️ Allt om de stora loppen
✔️ Inspirerande resereportage
✔️ Runner’s World digitala tidningsarkiv
✔️ Runner’s Worlds app

*Går ej att kombinera med andra erbjudanden.

 

Här gör du din beställning!

 

Defunc TRUE GO-modellen är för den som vill ha en kraftfull ljud- och kommunikationsupplevelse- TRUE GO passar för långvarig lyssning utan att bli obekväma genom vår världsunika, egenutvecklade MultiTip™-design som ger en bättre ljudupplevelse samt håller dina lurar på plats för ökad komfort.

Funktioner:

  • 22 timmars speltid
  • Superb säker passform
  • Kraftfullt ljud
  • Långvarig komfort
  • Touch control
  • Bluetooth 5.0
  • USB-C
  • 10 m trådlös räckvidd
  • Laddningsbox ingår naturligtvis

Här gör du din beställning!

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen


Wilson Kipketer är en av de allra främsta löparna genom tiderna på 800 meter. Han innehar fortfarande världsrekordet inomhus på distansen, och sprang bland annat hem tre VM-guld för Danmark innan han avslutade karriären 2005. Vi har pratat med honom om hur han ser på allt från löpträning till den snabba utvecklingen av löparskor.

Wilson Kipketer räknas som den bäste genom tiderna på 800 meter. Han tog bland annat tre VM-guld i rad, och även om han aldrig fick till det till ett hundra procent på OS tog han ett silver år 2000 och ett brons 2004.

Wilson är född och uppväxt i Kenya men kom till Danmark via ett privat utbytesprogram när han studerade. Han blev kvar i Danmark, bytte nationalitet och började tävla för Danmark. 1995 tog han sitt första VM-guld för landet vid friidrotts-VM i Göteborg.

Året efter VM-guldet hade Wilson en fantastisk säsong, men eftersom nationalitetsbytet från Kenya till Danmark inte var klart, godkände inte Internationella olympiska kommittén att han kunde tävla för Danmark, vilket gjorde att han missade 1996 års OS.

Under 1996–1997 var Kipketer obesegrad i 33 tävlingar i rad på 800 meter. Wilson var även den löpare som till sist slog Sebastian Coes ”oslagbara” världsrekord på sträckan. Coes rekord hade stått sig i 16 år när Kipketer först sprang på exakt samma hundradel som rekordet, på Stockholms Stadion 1997. Senare samma säsong gick han under rekordet vid två tillfällen, med 1.41,11 som bästa tid.

I dag arbetar Wilson med sportsmarketing för PUMA i Norden och har hand om många av de friidrottare företaget har samarbete med. I samband med ett test av Pumas löparskor passade vi på att ställa några frågor.

Hur är din status som löpare i dag?
– Sedan pandemin bröt ut har det blivit mer löpning än tidigare. Jag har gillat att komma bort från allt hemmaarbete, så jag har sprungit nästan varje dag. Framförallt fina morgonpass. Men normalt håller jag igång med fyra löppass per vecka. Jag har inget driv att tävla, utan det handlar om att jag springer för min hälsa och för att det ger fin avkoppling. Möjligen kan det bli något långlopp, men bara som en del i mitt jobb i så fall.

– Jag har inte heller något sug efter att tävla i veteranlöpning på bana, även om jag vet att det blir alltmer populärt. Men där har jag gjort mitt. Möjligen att jag kan testa hur snabbt jag klarar att springa för stunden någon gång ibland, men det är bara för min egen skull. Annars är det distanslöpning i 4.30-fart som oftast gäller nu.

Är du fortfarande involverad i sporten i dag?
– Ja, det är jag. Totalt hjälper jag runt 40 löpare från två klubbar i Köpenhamn, KIF och FIF. Det är allt från 15 års ålder upp till 30 plus.
Framförallt är det medeldistanslöpare, men bland dem finns det löpare med målsättning att utvecklas på allt från 400 till 10 000 meter. Jag träffar dem lite olika mycket, från en gång i månaden till nästan varje vecka. Det är inspirerande att vara med och kunna bidra.

Var hade du din bas när du själv var en topplöpare?
– Efter studierna i Danmark var jag såklart en del i just Danmark. Men för att få riktigt bra förhållanden och kunna fokusera på min löpning låg jag väldigt mycket på läger. Framförallt vintertid, då Danmark inte hade några riktigt bra faciliteter för träning inomhus. Portugal erbjöd bra träningsmiljöer och sen låg jag ofta även på långa läger i Polen. Där fanns ett riktigt bra träningscenter med en bra skog, samt både inomhus- och utomhusbana. Här blev mitt fokus på träningen också väldigt bra. Dels fanns det inte så mycket annat att göra och dels kom min tränare Sławomir Nowak från Polen.

Vilka var de viktigaste passen i din träning mot att bli världens bästa 800-meterslöpare?
– Det är alltid svårt att ta ut enskilda pass, för det handlar om en helhet; att träna bra och med kontinuitet, men också att äta bra och ge kroppen den tid den behöver för att vila. Det är lätt att man bara kopierar träningen och glömmer det andra – som är lika viktigt.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen. Mitt råd är att inte fokusera alltför mycket på kilometervolymen, utan att fokusera på den kvalitativa träningen. Det var det som funkade bäst för mig. Sträva mot att se en utveckling av löpfarten under loppet av en längre tidsperiod.

Innebar det att du inte tränade så mycket volym utan mer kvalitet? Skiljer det sig från hur många medeldistansare tränar i dag?
– Ja, jag tränade för att orka hålla en hög intensitet i mina pass. Om man höjer volymen och jagar kilometer kommer man inte kunna ha samma intensitet på fartträningen. Men allt mitt fokus låg på 800 meter.

– Det kan förstås se olika ut beroende på vilken distans man främst satsar på. Man måste också utgå från individen och hitta rätt verktyg för idrottaren. Men om man vill vinna medeldistanslopp måste man förstås ha fart och kunna växla till sprint. Tränar man inte det tror jag att det blir svårt att vinna.

Om du ser tillbaka på din elitträning – vilka var dina bästa träningspass?
– Oj oj, jag har för många tillfällen och minnen. De bästa passen är ju inte heller de tuffaste, för när det går bra flyter allting på och man kan springa avslappnat. Men ett pass jag minns var 5 x 400 meter som jag körde på hög höjd i Sant Moritz 1997. Jag minns att jag hörde hur det pep från en massa andra coachers klockor efter varje intervall. Vilan var fem minuter och jag sprang alla intervaller precis under 48 sekunder. Efteråt kom det fram en coach och undrade om jag visste hur fort jag sprungit, och det hade jag full koll på. Han undrade hur jag kunde vara så oberörd efteråt. Men jag tränade bra då och släppte aldrig mitt fokus under passet – trots att så många kollade och tog tiderna.

– Ett annat pass jag minns – och som kanske inte är lika väntat från en 800-meterslöpare – var när jag fick riktigt bra känsla på ett 60 minuter långt distanspass. Jag hann nästan 20 kilometer och höll alltså runt 3 minuter per kilometer i snitt. Ett tredje pass jag minns var när jag sprang klassiska 5 x 1000 meter på bana. Även här hade jag 5 minuter vila och sprang alla 1000-metersintervallerna på 2.20.

Det var inga lätta pass att kopiera. Hur genomförde du din vila, sittande, stående eller joggandes?
– Med så lång vila som 5 minuter brukade jag stanna och sätta på mig överdragsbyxor, så att musklerna skulle hålla sig varma. Så det var ombyte och lätt rörelse mellan intervallerna.

Som jag förstått det tränade du mycket själv, eller körde du med andra löpare?
– Nej, jag tränade nästan alltid själv. Min träning var väldigt intensiv och jag ville att den skulle vara det. Under en period 1997 tränade jag tillsammans med Vénuste Niyongabo från Burundi som tog OS-guld på 5 000 meter i Atlanta året innan, men det blev inte bra.

– Redan på uppvärmningen körde jag mycket intensivare. Inte från start, men jag gillade att successivt öka farten varje kilometer under uppvärmningen. Det passade inte riktigt Vénuste. Antingen skulle jag dra ner på tempot eller han öka tempot, vilket gjorde att det inte skulle bli bra för någon på längre sikt. Men så är det lite fortfarande – jag gillar att ha intensitet redan från uppvärmningen, vilket kanske inte så många föredrar.

Det är mycket prat kring löpteknik i dag, både bland elitmotionärer och motionslöpare. Hade du mycket fokus på löpteknikträningen, eller kom det helt naturligt för dig?
– Jag tycker att det är bra att man har fokus på tekniken för det finns mycket att göra där för många. Det handlar om att hitta en avslappning i löpningen med bra rytm, och sedan att förstå vilka muskler som är involverade. Det är något du behöver påminna dig om hela tiden för att få ett bra flyt. För mig kom löptekniken naturligt till 60 procent, medan övriga 40 procent var något jag arbetade mig till. Det gjorde jag genom att ha fokus på tekniken under träning och genom att jobba med olika övningar för att springa bättre.

– Men rent generellt är mitt råd att försöka hitta avslappningen även när man springer fort och när man är trött. Hitta koordinationen mellan armar och ben för att få ut maximalt av din kapacitet. Jag tycker att det är vanligt att man ser att just koordinationen inte alltid finns där till 100 procent.

Ett annat fokus i dag ligger på löparskorna, både på och utanför banan. Vad är din åsikt om skoutvecklingen?
– Jag tycker att det har blivit lite för mycket fokus på just skorna. Det är fortfarande idrottarna som ska prestera. Självklart kan man påverkas positivt om man har en sko man tror på och gillar, men på den absolut högsta elitnivån tror jag inte det kan göra så mycket för prestationen i tävlingssammanhang.

– Kanske kan man tåla träningen bättre med den nya teknologin, men även kunskapen kring träning och allt runt om kring har ju hela tiden utvecklats. Så jag har inget emot den tekniska utvecklingen som sådan, men jag hoppas att det inte tar fokus från löparnas prestationer. Inga skor springer av sig själva, även om de kan ge dig support.

Vilken sko springer du själv med?
– När det gäller distanspass alternerar jag mellan Puma Speed Sutamina 2 och Speed 600 2. Båda modellerna tycker jag ger mycket bra löpkänsla och den support jag vill ha, samtidigt som jag får en skön, behaglig runda. När jag vill springa lite snabbare tar jag gärna fram Speed 300 som har en lite lägre profil och som uppmuntrar till högre fart.

Hur ser utvecklingen ut framöver gällande löparskor hos Puma?
– Jag tycker att PUMA Speed-serien som finns i dag täcker in många löpares behov, där alla kan hitta något till en mycket bra prisbild. Inför 2021–2022 utökas utbudet med fler modeller för löpare inriktade mot långdistans, både på elit- och motionsnivå. Bland annat kommer vi lansera skor i linje med den nya utvecklingen, alltså modeller med kolfiberplatta i mellansulan. De har fått mycket bra kritik från exempelvis Löplabbet i Sverige när de fått testa några prototyper.

HÄR HITTAR DU PUMA Speed-serien

Wilson Kipketers snabbaste meriter

Personbästan på 800 meter (1997):
Utomhus 1.41,11
Inomhus 1.42,67 (gällande världsrekord)

Personbästan på 1000 meter (2000):
Inomhus 2.14,96

Wilson Kipketers mästerskapsmeriter 800 meter:

Olympiska spel
Silver (Sydney, 2000)        
Brons (Aten, 2004)

Världsmästerskap
Guld (Göteborg, 1995)
Guld (Aten, 1997)
Guld (Sevilla, 1999)

Världsmästerskap inomhus
Guld (Paris, 1997)
Silver (Maebashi, 1999)
Silver (Birmingham, 2003)

Europamästerskap
Guld (München, 2002)

FOTO: Deca text & bild och Wilson Kipketer privat.

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars


I helgen avgjordes Riksmästerskap i 24-timmarslöpning i Skövde och förhandsfavoriterna Jessica Svärd och Martin Scharp vann dam respektive herrklassen. Martin nådde 246 km och Jessica satte personbästa med 56 km och segerdistansen på 223 km innebar att hon sprang 559 varv på 400 meters banan där loppet avgjordes.

Runner´s World fick en pratstund med Jessica ett drygt dygn efter att hennes segerlopp.

Stort grattis, hur känns kroppen ett dygn efter målgången i segerloppet på RM 24 timmars?
– Det gör ont varje steg jag tar. Så varje steg jag tar påminner om vad jag gjort. Men det känns ändå riktigt härligt och att det är värt det alla gånger.
– Låren känns mest, men även armar och axlar värker av att ha varit i samma ställning i 24 timmar.

Hade du förväntat dig att vinna och springa så långt som du hann på 24 timmar?
– Vinna trodde jag att jag skulle kunna göra om jag fick till ett bra lopp, men det var inte det viktigaste utan för mig var det att nå mitt distansmål. Jag hade gått ut innan med att jag ville nå 200 km, men egentligen hade jag 220 km som mål för det är den indikativa kvalgränsen till att få tävla för landslaget i 24 timmars. Men jag ville ligga lite lågt med det, för det kan hända så mycket på ett 24 timmars lopp. Jag hade ju bara sprungit 167 km som längst innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att fixa det.

Hur var din taktik under loppet, för jag antar att det ingick lite gång och stopp i din snittfart på 6 minuter 26 sekunder per kilometer?
– Jag tänkte att jag ville fixa 12 mil på 12 timmar. Det var första målet. Sen hade jag tänkt ta det lite lugnare, men under loppets gång kändes det så bra att jag körde på i bra fart ända fram till 100 miles (ca 160 km), och sen efter det unnade jag mig att gå ett halvt varv, men innan dess sprang jag hela tiden. – Jag räknade aldrig riktigt timmarna, utan jag räknade mer på distansen. När jag hade 100 miles visste jag att jag bara hade 6 mil kvar till mitt mål på 220 km. Jag tappade lite såklart på slutet, men det hade jag räknat med.

Hur såg ditt energiintag ut under loppet?
– Jag drack 2 dl sportdryck varje halvtimme och sen växlade jag mellan att var 30:de minut ta en energigel eller en halv banan och mannagrynsgröt som jag hade i ”klämpåsar”. Så det höll jag på att varva hela tiden och jag adderade även någon melonbit. Energimässigt var jag aldrig låg, utan det var den muskulära tröttheten som kändes.

Hur klarade du fötterna?
– Jag klarade mig bra, och fick bara en fick en liten blåsa på en tå, som min man fick sticka hål på idag. Lite skavsår under sporttoppen, men det var inget stort.

Hur tänker man när man springer så långt på en 400 meters banan?
– Ja, det är ju inte jättekul, men det är ändå skönt att ha supporten så nära hela tiden och man vet att om man missar något så kan man få support relativt snart igen. Man tänker inte så mycket, utan lyssnar på musik, pratar med medtävlare och helt enkelt bara springer. Sen byter man håll var 6:e timme, så då händer det något.

Hur är det med sömntrötthet, kommer det ingen känsla av att vilja sova under dessa 24 timmar?
– Jo, jag har sprungit fyra 24 timmars lopp tidigare och då har jag sovit några timmar. Men nu hade min coach, Linus Wirén, lagt upp ett program där jag kört några pass på nätterna och jag slutade med kaffe 10 dagar innan loppet för att sen kunna få större effekt av koffein under loppet. Det funkade bra, och jag höll mig pigg hela natten men vid 6 på morgonen (loppet gick från kl 12 på dagen till 12 nästa dag) fick jag en riktigt sömn dipp. – Så då var jag tvungen stanna och lägga mig i ett tält som en kompis hade med sig och så bad jag min support väcka mig efter 20 minuter. Det räddade slutdelen av loppet, för sen kom jag igång jätte bra. Egentligen ska man inte behöva sova på ett 24 timmars, men jag behövde det.

Loppet var ett stort lyft för dig på distansen, har din coach Linus ändrat något mer än att träna på natten, och hur ser en träningsvecka ut?
– Det har blivit lite fler längre långpass. Innan körde jag runt 35 km på ett långpass, nu har det blivit några långpass på 45-50 km. Samtidigt har Linus sänkt farten på passen för att jag ska jobba 24 timmars tempot. Annars ligger jag på runt 5 minuters fart på mina rundor, men nu har jag medvetet fått hålla igen.
– Mängdmässigt tränar jag runt 12 mils löpning i veckan. Sen adderar jag runt 3 timmars ”hemmastyrka”, runt 2 timmars crosstrainer och 1 timme simning. Så jag snittar nog runt 17 timmars träning på en vecka.

Hur får du ihop det pusslet med familj och jobb?
– Ja, det är ett litet pussel. Jag har tre barn och min man har tre barn, så vi är ett stort gäng. Men med planering funkar det. Transport löpning till eller från jobbet ger 18 km enkel väg. Styrka och Crosstrainer kör jag hemma i vardagsrummet, så då kan man fortfarande prata med barnen och se vad dom sysslar med. – Annars blir det såklart många tidiga morgonpass. Går man ut klockan 5 på morgonen hinner man ett bra pass innan dom andra är vakna. – Sen ställer min man upp mycket också, för han förstår hur mycket det här betyder för mig.

Hur ser din bakgrund ut som löpare?
– Jag har sprungit sen jag var 16-17 år (reda anm: Jessica är 38 år nu) men mer på ”jogga hemma” nivå. Det var först för 7 år sedan, när jag fött mitt sista barn, som jag började spring mer inriktat mot maraton. Jag tror det var 6 år sedan jag sprang min första mara, men jag har alltid varit intresserad av de långa distanserna. Jag är ju inte jättesnabb, utan det är på dom längre distanserna jag kan göra något bra och det är först nu som det släppt på riktigt.

Hur ser dina framtidsmål ut?
– Egentligen var målet i år 100 km SM, men det blev inställt som så många andra lopp. Så jag vill gärna göra en bra 100 km tid i framtiden, samtidigt blev jag ännu mer taggad nu på 24 timmars och där är målet att kunna hålla det tempo jag höll i början hela vägen. Nu gick jag en hel del på slutet, så där tror jag att jag kan förbättra mig. Så upp mot 230 km, och sen att få springa ett internationellt mästerskap på 24 timmars, det är drömmen.

RESULTAT SAMMANFATTNING RM 24H

DAM:
1. Jessica Svärd, Umara SC, 223 814 meter
2. Sara Lindström, IS Göta, 198 561 meter
3. Jenny-Ann Ehrling, Örebro AIK, 182 245 meter

HERR:
1. Martin Scharp, Scania Road Runners, 246 079 meter
2. Pavic Branislav, Majornas IK, 241 007 meter
3. Halalkic Emir, IF Kville, 230 827 meter


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare


I betalt samarbete med adidas: Att vara snabb är inte bara en fråga om tider och farter. Det är också något högst personligt. Att bli sitt snabbaste jag handlar lika mycket om att uppfylla sina mål. Att hela tiden utvecklas. Att känna sig snabbare i dag än i går. Så här gör Kristofer Låås, maratonlöpare och vegan för att bli sitt snabbaste jag.

Hej Kristofer Låås! Hur gör du för att bli ”snabbare än …”?
– Hela grejen med löpning för min del är att utforska hur bra jag kan bli. Samtidigt vill jag både göra det med ett miljötänk och göra något bra för djuren. Jag vill visa att man kan springa fort, till och med snabbare som vegan än som köttätare. Jag vill visa både för mig själv och andra att det även på elitnivå går att välja miljöfrämjande alternativ inom kosten.

Vad har du för målsättningar?
– Jag är ju inte snabbast i Sverige, ganska långt från det. Men jag är ändå på en hög nationell nivå och siktar uppåt. Närmast är målet att gå under 2.20 på maratonsträckan.

Hur kan vegansk kost hjälpa dig att bli snabbare?
– Fördelarna med mitt beslut att bli snabbare än någonsin med vegansk kost är att den mat jag äter hjälper mig att hålla mig frisk. Att hålla sig frisk är en viktig faktor för att ha kontinuitet i träningen.

Vad innebär det rent konkret?
– Min kost innehåller väldigt mycket grönsaker, vilket gör det hälsosamt.
Det svåra är kanske ingången till att bli vegan, om man bryter av från en helt annan typ av kost. Det gäller förstås att ändå få i sig alla delar man behöver via kosten.

Är det svårt att variera kosten som vegan? – När man väl är inne i det finns det oerhört stora möjligheter att variera kosten även när man håller den vegansk. Samtidigt som kosten är bra för mig är den bra för djuren och miljön, vilket är en viktig del i mitt beslut att äta veganskt.

Kan löpningen bli mer miljövänlig?
– Ja, det tror jag. Ett bra exempel är adidas Parley-serie där stora delar av produktionen görs med material som återvunnits ur plastavfall från haven.

Hur hjälper adidas dig att bli ditt snabbaste jag?
– Samarbetet med adidas känns jättebra. Jag har gillat adidas som varumärke redan från unga år. SL 20 som är vårens stora nyhet från adidas tycker jag är en riktigt bra och lätt träningssko till ett suveränt pris. I SL 20 tror jag många kan hitta in till löpning med mycket löpkänsla samtidigt som skon ger det stöd man behöver. För mig funkar den riktigt bra, jag gillar verkligen att ha en så lätt sko som min mängdträningssko.

adidas SL 20 vill hjälpa oss att hitta vårt snabbaste jag!
Som en viktig del i vårens stora adidaskampanj ”Faster than …” presenterade adidas i slutet av februari lättviktsmodellen SL 20. Namnet associerar till en av skohistoriens verkliga ikoner – den klassiskt blå-vita SL 72, som debuterade i samband med München-OS 1972. Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Ovandelen i mesh ventilerar och stödjer foten. Stötdämpningen i det nya materialet Lightstrike i mellansulan är lätt nog för explosiv fart och responsivt nog för total komfort. Yttersulan från däcktillverkaren Continental ger ett pålitligt grepp. Och med 3-stripes inspirerade av japansk kalligrafi ser de lite extra snabba ut.

adidas SL 20 – Snabbare än …

Nya adidas SL20 väger 230 gram i herrstorlek US 9, har ett dropp på 10 millimeter och kostar 1 199 kronor. HÄR HITTAR DU adidas SL 20



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rekord-Musse – 2:10:03!

Rekord-Musse – 2:10:03!


Runner’s Worlds medarbetare Mustafa ”Musse” Mohamed gjorde idag sitt livs maratonlopp när han sprang i mål på 2:10:03 i Sevilla Marathon. Det var inte bara personbästa med över två minuter utan Musse underskred dessutom David Nilssons relativt nysatta svenska rekord med 6 sekunder.

Hällelöparen som fyller 41 år den 1 mars, verkar inte alls bry sig om ålder utan förbättrade sitt sju år gamla personliga rekord med drygt två minuter och sprang dessutom under SOK:s nomineringskrav till OS i Tokyo med 56 sekunder.

2005 gjorde Mustafa Musse Mohammed sin maratondebut just i Sevilla Marathon. Då avgjordes loppet i kraftigt regn, kyliga temperaturer och mycket blåst. Då kom ”Musse” in på 2:32, men idag fick han grym revansch på samma lopp och trots att han numera är ”veteran” fick Musse äntligen ut lite av den kapacitet många trott han haft just på maratonsträckan.

Inför Sevilla Marathon har Musse legat på läger i Etiopien och tränat riktigt bra. Inledningsvis var han dock förkyld några dagar, något han berättar om i Runner´s Worlds andra nummer 2020. Där beskriver Musse hur han hanterar förkylningar och hur man startar upp träningen igen optimalt. Något Musse onekligen gjorde bra, för resultatet är nästintill ofattbart bra om man väger in Musses långa karriär och att han passerat 40 år.

Här berättar Musse själv om sitt rekordlopp

Efter rekordloppet framhöll Musse att dom tuffa långpassen på hög höjd i Etiopien gett resultat. Även om han själv efter loppet uppgav att han hade en lite svacka efter 17-18 km var känslan under loppet grymt bra. Trots 3.05 minuter per kilometer i fart, kändes det lättare än på de 30-35 km långpass han genomfört i runt 3.25 minuter per kilometer på den höga höjden i Etiopien.

Loppet avgjordes under bra förhållande med runt 13 grader, men löparna hade bitivs lite vind att jobba mot. Musse kom 21:a i loppet och bakom honom förbättrade Huddinges Ebba Tulu Chala sitt personliga rekord med drygt två minuter till 2:11:18 och Strömstads Mikael Ekvall sitt med en halvminut 2:11:37. Inledningsvis var det dock en annan svensk som låg främst i herrloppet genom Eskilstunas Adhanom Abraha som gick med täten och passerade halvmaran på 1:02:34. Den öppningen var dock för tuff och efter 35 verkade det som Abraha tvingades bryta.

Musse sprang loppet med så kallad negativ split, dvs att andra halvan gick snabbare. 10 km passerades på 30:50 och halvvägs hade Musse 1:05:25 och då låg han i samma klunga som Chala och Ekvall. Efter 35 km gled Musse ifrån övriga svenskarna och avslutade riktigt starkt då han visste att han hade en liten chans slå det svenska rekordet.

Men det var inte bara Mohamed, Ekval och Tulu Chala som gjorde superbra lopp, utan även på damsidan fick Sverige en mycket gångbar tid internationellt genom Huddinges Hanna Lindholm som blev 11:a på imponerande 2:28:59. Hanna sänkte sitt personliga rekord med drygt en halv minut och med den tiden förstärkte Hanna sin andraplats på den svenska genom-tiderna-listan.

På damsidan är SOK:s nomineringsgräns 2:28:00 till Tokyo OS, så det återstår att se om tiden räcker till OS för Hanna. Genomförandet av loppet visar dock på otrolig styrka och Hanna plockade placeringar hela vägen, vilket SOK borde ta med i beräkningen.

Hanna Lindholm

Vinnare i Sevilla Marathon blev Josephine Chepkoech på damsidan med 2:24:14 och på herrsidan vann Workneh Tesfa Tiruneh på 2:06:27

FOTO: Deca Text & bild


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in