Sexuella trakasserier mot löpare – det är dags att säga ifrån!

Sexuella trakasserier mot löpare – det är dags att säga ifrån!


Runner’s World genomförde nyligen en undersökning om sexuella trakasserier där över 1 200 svenska löpare deltog. Undersökningen visade att över hälften av kvinnorna någon gång har varit med om att en främling har kommenterat deras utseende, blottat sig, visslat, gett ett sexuellt förslag, antastat eller förföljt dem under en runda.

Knappt var femte manlig löpare har varit med om något liknande. Visslingar och kommentarer om utseendet är den vanligaste formen av oönskad uppmärksamhet som kvinnliga löpare möter. Vår undersökning visar att 60 procent av de kvinnliga löparna påverkas eller påverkas mycket av att bli kommenterade när de springer.

– Jag har bytt gym tre gånger på grund av äckelgubbar och kåta unga killar, säger Hanna Erixon i Varberg.
För Hanna har stunden på löpbandet inte bara varit en möjlighet att träna och bli av med stress, utan också en situation som på många sätt adderat stress. Hanna har fått många kommentarer från främmande män. De allra flesta har handlat om hennes utseende, som ”jag förstår att du har en så fast rumpa när du tränar så mycket”.

Förutom att byta gym har Hanna blivit mer noggrann med vilka kläder hon har på sig när hon tränar. När Hanna springer ensam väljer hon mindre smickrande plagg än när hon springer med en grupp där hon känner sig trygg – då kan hon ha på sig löparklänningar eller kjolar. Hanna kompromissar även med sitt eget beteende för att minimera risken att män ska komma fram.
– Jag kör alltid hörlurar och undviker ögonkontakt på gymmet. Jag vill inte ha de där kommentarerna.
 
Hanna säger att det är tröttsamt att säga ifrån och att hon ibland får dåligt samvete.
– En del män kanske bara försöker vara snälla, och så tolkar jag dem som äckelgubbar. Men oavsett avsikten med en kommentar är det inte okej att så många män tycker att de har rätt att kommentera tjejer.
Hanna jobbar inom kommunen i Varberg och säger att hon dessutom är rädd att stöta på någon av männen som kommenterat henne i ett jobbsammanhang.  

Sexistiska kommentarer är tyvärr något man lätt vänjer sig vid som kvinnlig löpare, speciellt ”komplimanger”. ”Snygga ben” och ”snygg mage” är till exempel inget jag reagerar över längre. Däremot kan ”jag vill knulla dig” eller ”jag ska komma över hela din rygg” göra mig rädd. Precis som flera kvinnliga löpare i vår undersökning har jag råkat ut för många blottare genom åren – så många att jag har tappat räkningen och i princip alltid är beredd på att det kommer hända mig igen.

Enligt vår undersökning har sju procent av alla tillfrågade kvinnor råkat ut för blottare eller blivit antastade när de sprungit. Att det finns en risk att bli antastad som kvinnlig löpare har jag även blivit medveten om när jag sprungit lopp. Under Jamaica Reggae Marathon bedömde arrangörerna att jag skulle kunna bli påhoppad om jag sprang ensam.

De skickade därför ut en vakt som cyklade vid min sida under hela loppet. Incidenten har i dag blivit en rolig historia som mina vänner ofta drar på fester. Men den är egentligen inte speciellt kul – den handlar trots allt om att jag som kvinna inte ens kan springa ett lopp utan att riskera att bli utsatt för sexuella trakasserier.

Jag har reagerat på olika sätt när jag blivit utsatt för trakasserier i min vardag och som löpare. Ibland har jag sagt ifrån, ibland har jag varit tyst. Någon gång har jag blivit nervös och börjat skratta. Men varje gång har jag känt att jag inte gjort tillräckligt – att jag borde ha markerat hårdare.        

I augusti 2015 mördades Ida Johansson, 21, i ett motionsspår i Upplands Väsby. Hon var ute och sprang när hon överfölls och fallet döptes därför snabbt till joggingmordet i media. Efter händelsen uppmanades kvinnor att vara försiktiga och att till exempel inte springa med hörlurar. Det ledde i sin tur till en debatt om att kvinnors frihet inskränktes.

I forumet ”Springande Tjejer” ville många manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda, och Facebook-eventet ”Spring med kärlek” startades. Omkring 20 000 svenskar anmälde sig och runt om i Sverige anordnades flera manifestationer mot rädsla. Eventet finns fortfarande kvar och i augusti 2017 planeras bland annat en runda för att hedra Ida Johanssons minne och samtidigt manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda.

Även om joggingmord är mycket ovanliga så skapar sådana här händelser en otrygghet. De känslor som följer drabbar många och kan hålla i sig länge.
– Våra snabba rädsloimpulser väcks automatiskt vid sådana här händelser. Signalerna gör oss beredda på att fly, oavsett om hotet är verkligt eller inte, säger psykologen Anna Bennich Karlstedt.
 
Nästan 63 procent av alla kvinnor i vår undersökning har bytt runda, eller väljer att springa på andra tider på dygnet på grund av rädslan för att bli antastade eller påhoppade. Motsvarande siffra för män är under tolv procent. Löparen Margret Buchholz i Göteborg säger att hon, till skillnad från sin man, aldrig skulle springa i Slottsskogen när det är mörkt.
– Många säger att man ska vägra att vara rädd, men det är inte så lätt att välja. Allt som man råkar ut för i det vanliga livet påverkar en även som löpare. Jag har råkat ut för både blottare och blivit överfallen, och det gör att jag ofta vänder mig om när jag springer för att vara säker på att ingen är bakom mig.

Nästan 90 procent av alla kvinnor i vår studie har dessutom anammat en säkerhetsåtgärd. Det kan handla om att tala om för någon exakt var man ska springa, att springa med mobilen i handen, att alltid springa med andra människor eller att ha med sig pepparsprej. Även om sådana här säkerhetsåtgärder inger viss trygghet känner många kvinnor som Runner’s World pratat med ändå ett visst motstånd mot att behöva tänka på sådant här, bara för att man ska ge sig ut och springa.

– Här i Varberg skedde några överfall på en löparslinga förra vintern så jag gick och köpte pepparsprej. Men jag skämdes ändå över att jag var rädd – jag vill inte vara rädd och nojig, säger Hanna Erixon.

Nästan 18 procent av alla kvinnor i vår undersökning har blivit förföljda av någon under en löprunda. Gemma Safikhani var exempelvis med om en otäck händelse under en semesterresa i Turkiet. Gemma tränade inför en halvmara och ett långpass stod på programmet, men hon hann inte längre än fem kilometer innan hon fick en dålig känsla i kroppen. En kille på moped passerade henne en gång, vände om och kom tillbaka. När Gemma sprang över till andra sidan av vägen följde mopedkillen efter.  
– Jag blev jätterädd och tog upp mobilen och började ta bilder av killen.

Gemma sprang snabbare men mopedkillen fortsatte att följa efter henne. Efter flera kilometers jagande kom hon fram till hotellet och sprang in i lobbyn. Gemma vågade inte springa något mer på den semestern. Och det tog lång tid innan hon kände sig trygg även hemma i Sverige.
– I dag är jag mycket mer medveten om vad som finns runtomkring mig. Är det någon på andra sidan gatan kanske jag väljer en annan väg.

Psykologen Anna Bennich Karlstedt menar att ens sociala nätverk, som familj eller vänner, kan utgöra ett viktigt stöd när man har varit med om något obehagligt. Såväl praktiskt som emotionellt stöd från omgivningen är en viktig del i omhändertagandet för att återskapa en känsla av trygghet.

– Det är inte ovanligt att avfärda det som hänt med att det nog ”egentligen inte var så farligt – andra har ju råkat värre ut, jag kanske överreagerar”. Skam är en rätt vanlig reaktion, att man känner sig lite dum som reagerat överdrivet starkt. Men att känna skam efter en sådan här upplevelse, det måste vi hjälpas åt att sluta med, säger Anna Bennich Karlstedt.

Sexuella trakasserier är en slags påminnelse om att kvinnor är sårbara. Obehagliga upplevelser hänger ofta kvar, och et gör även saker man läser om i media eller får höra att vänner råkat ut för. Att känna rädsla är en överlevnadmekanism menar Anna, som förklarar att rädslans funktion är att få oss att agera.
– Impulsen är blixtsnabb och signalerar att vi ska hålla oss borta. Det här sker på en mikrosekund och går inte att tänka bort med rationella argument.

Om en kvinna säger att hon blivit sexuellt trakasserad under en löprunda utgår de allra flesta ifrån att det är en man som är förövaren – oavsett om det rör sig om en kommentar som ”snygg rumpa” eller om det rör sig om en blottare. RW:s undersökning visar också att en klar majoritet av de som trakasserar kvinnor är män. Det gör även en liknande undersökning som Runner’s World i USA gjort.

Det här betyder förstås inte att alla män är förövare. Men enligt Michael Kimmel, professor i sociologi på Stony Brook University i USA, utgör den här typen av sexistiskt beteende en del av en samhällsstruktur där vissa män känner ett behov av att visa att de har makten.

– Det offentliga rummet är fortfarande dominerat av män. Den här sortens beteende är ett sätt att visa att ”du befinner dig inom mitt område och jag ska visa att det är mitt område”, säger Kimmel.
Han menar att diskriminering på jobbet och att hålla en monolog i ett samtal är liknande beteenden, som män använder för att markera sin position i samhället. Nu är det givetvis stor skillnad mellan att begå ett överfall och att kommentera någons utseende – men i båda fallen har män såväl som kvinnor ansvar att markera att den här typen av beteenden inte är okej.

Det finns tyvärr ingen manual för hur en kvinna ska agera om hon blir sexuellt trakasserad under en löprunda. Varje kvinna måste själv göra en riskbedömning av situationen och sedan ta ställning till om det är värt att säga ifrån. Vad som däremot är tydligt är att både manliga och kvinnliga löpare bör ta sexuella trakasserier på allvar. Den här typen av beteenden begränsar våra möjligheter att kunna springa utan att behöva känna oss otrygga eller hotade. För även om du själv inte råkat ut för något och inte upplever det här som ett problem, så visar vår undersökning att du med stor sannolikhet känner någon som har varit med om något obehagligt under en löprunda – på grund av sitt kön. Det är illa nog.

(Klicka på bilden för att få upp den större)

SPRING MED EN POLIS

Runt om i Sverige arrangerar polisen ”trygghets-joggar”. Rundornas utformning varierar, men syftet är det samma – att öka tryggheten för löpare och förebygga brott. Ta kontakt med ditt lokala poliskontor för att se om det arrangeras trygghetsjoggar där du bor. Enligt Daniel Bredefeldt, regional samordnare för volontär-verksamheten i Stockholm, finns det även en rad saker du kan tänka på när du springer för att öka din säkerhet:

1. Spring med någon annan.
2. Ha alltid med dig mobilen.
3. Ta reda på mer om området du springer i. Information kan du få av din lokala polismyndighet.
4. Var uppmärksam på och medveten om din omgivning. Undvik hörlurar.

SÅ HANTERAR DU RÄDSLAN

Känner du dig rädd på ett överdrivet sätt? Upplever du att känslorna gör att du blir alltför begränsad i livet? Det finns hjälp att ta till. Enligt psykologen och psykoterapeuten Anna Bennich Karlstedt bör du, stegvis och kontrollerat, närma dig rädslan för att bearbeta den. Det här är hennes råd:

1. Lista olika rädslor och i vilka situationer de uppstår. Rangordna rädslorna och situationerna utifrån den grad av obehag du upplever.

2. Börja sedan att långsamt exponera dig för situationer som ligger långt ner på din lista, arbeta dig därefter uppåt.

3. Försök att stanna kvar i rädslan istället för att fly ifrån situationen, lägg märke till när den klingar av. Först när du känner att du kan bemästra situationen kan du ta nästa steg. Det här är svårt att göra på egen hand om rädslorna är starka, ofta krävs professionell hjälp av en psykolog.

4. Kom också ihåg att rädsla kan vara en indikator på att det här faktiskt inte är en bra plats att springa på.

FYRA LÄSARE BERÄTTAR

”När jag jobbade i Indien hände det titt som tätt att unga killar, stirrandes och fnittrandes, plockade upp sina mobiler och tog bilder när jag sprang. Det gjorde mig förbannad, jag hade inte alls lust att bli ett runkföremål. Ibland sprang jag fram och skällde ut dem med råge. En gång sprang jag till och med fram till en kille, ryckte telefonen ur handen på honom och hotade med att slänga den i havet. Jag gjorde inte det, men jag raderade alla hans bilder av mig.”

Kristina Liljas, Auckland, Nya Zeeland

”Jag har sprungit i många år och har råkat ut för en del otrevligheter, men inget som avskräckt mig från att fortsätta. Har snarare blivit mer beslutsam att fortsätta springa oavsett. Mer arg än ledsen liksom. När jag var runt 20 år dök en blottare upp mitt i joggingturen. Det var obehagligt men jag blev inte rädd, mer förvånad och äcklad. En äldre man, helt tragiskt. Det var mitt på dagen vilket nog gjorde att hela situationen blev mindre skrämmande. Jag polisanmälde aldrig, men så här i efterhand så borde jag förstås ha gjort det. Andra mer vanligt förekommande händelser under alla år som löpare är kommentarer av olika slag. Mestadels positiva, men det kvittar ju – varför ska jag bli bedömd överhuvudtaget?
Ett fåtal gånger har jag upplevt att jag blivit förföljd. Men då har jag tvingat mig själv att bli förbannad i stället för rädd. Några gånger har jag plockat upp en sten att använda som vapen om jag skulle behöva. Det är för jäkligt att man ska behöva vara rädd när man springer! Men jag tänker inte ge mig, jag tänker fortsätta springa mina rundor.”

Tove Frisk, Växjö

”Jag brukar springa på Gotland på somrarna. En morgon när jag sprang mellan åkrarna och lyssnade på Sommar i P1 såg jag hur en man stod vid sin bil och blockerade vägen. Jag fick en dålig känsla direkt och ringde till min man, men jag pratade så snabbt att han inte riktigt förstod vad som hände. Mannen vid bilen tittade inte på mig, men jag såg att han blottade sig. Jag var helt ensam och enda sättet för mig att komma förbi var att passera honom. Jag spurtade förbi och sen när jag kom hem satte jag och min man oss i bilen för att leta upp honom. Jag ringde också till polisen och anmälde. Efteråt blev jag fruktansvärt rädd och nojig.

Jag är psykolog och jobbar med brott mot barn, men kände ändå hur förminskad jag blev av folks kommentarer efteråt. Varför skrev jag inte upp registreringsskylten? Varför fotade jag inte av honom? Lång tid efteråt hade jag problem med att springa. Jag var tvungen att ha min man eller min mamma i mobilen under hela rundan. Hela händelsen förstörde mycket för mig – det är inte kul att springa när man är rädd.”   

Moa Mannheimer, Stockholm

”Det var vinter och efter tio på kvällen. Jag skulle springa runt Växjösjön. Då kände jag mig odödlig och var inte alls rädd trots att det var sent. När jag kom till den mörka delen av sjön mötte jag en man på cykel som sa något kryptiskt till mig. Jag hann inte uppfatta exakt vad han sa, men jag märkte att det skramlade till. När jag vände mig om såg jag hur han vände cykeln och kom efter mig. Jag började springa fort och fick en metallsmak i munnen. Jag sprang och sprang tills jag såg två kvinnor vid en bil som jag nästan attackerade. Kvinnorna skjutsade hem mig. Det här är många år sen, men sedan dess har jag aldrig sprungit ensam efter klockan nio på kvällen.”

Ina Lindén, Lund

Juninumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i toppform
  • 7 grymma backpass
  • Raceskotest, 11 snabba skor
  • Åre – Sveriges trailmecka
  • Spring skadefri
  • Koll på kosten
  • Intervallträna som eliten

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 3

karin

Blev verkligen besviken på denna artikel. Återigen en artikel som sprider och matar kvinnors rädsla. Den farligaste platsen för en kvinna är i hemmet, inte ute och springa men ändå blir vi matade med hur farligt det är. Rädslan för en hyffsat osannolik fara är det som begränsar kvinnor – och ni gör ert bästa för att spä på den. Återigen lägger ni även fokus och ansvar på det potentiella offret (ha inte hörlurar mm) istället på FÖRÖVAREN. Er tidning läses av många män, vänd er till dem istället. Fy så tråkig (och dålig) läsning!!!


Sofia Hedström

Vad tråkigt att du är besviken Karin. Vi tycker att frågan är viktig och värd att ta upp eftersom många kvinnor är rädda och har varit med om obehagliga upplevelser. Vi skriver inte att kvinnor ska undvika hörlurar (jag springer själv alltid med hörlurar) utan att många kvinnor vände sig mot just detta i samband med joggingmordet. När det gäller ansvarsfrågan så vill vi med artikeln att både män och kvinnor ska förstå att det här är ett problem. Kvinnor ska inte behöva känna sig rädda när det springer eftersom det begränsar. Du får gärna maila mig direkt om du har fler frågor.


karin

Fast ni skriver just detta Sofia. Se punkt 4 ovan.
Och jag vänder mig inte mot att ni tar upp frågan utan sättet ni gör det på. Ta hjälp av folk som kan, (tex Fatta!-rörelsen) så att ni kan belysa detta utan att själva medskapa rädsla och okunnighet. OCH lägg skulden där den bör vara.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

4 nycklar till ett långt löpliv

4 nycklar till ett långt löpliv


Länge leve löpningen!

Ju äldre du blir desto tyngre är det att komma tillbaka efter avbrott i träningen – oavsett om uppehållet berott på skada, sjukdom eller har andra orsaker. Därför är det av största vikt att träningen hela tiden anpassas till de successivt förändrade förutsättningar som åldrandet innebär. Enkelt uttryckt bör strategin vara att träna lika ofta som tidigare, men att innehållet modifieras i takt med såväl de fysiska som mentala åldringsförändringar som vi alla måste leva med.   

Beroende på såväl genetiska förutsättningar som varierande sociala faktorer, arbetsbelastning och generella levnadsvillkor ger sig åldrandet till känna på olika sätt och vid olika tidpunkter hos olika individer. Gemensamt för oss alla är emellertid att vi inte tjurskalligt kan hålla kvar vid samma träningsupplägg hela livet igenom. Ska du få optimalt utbyte av träningen måste du vara ärlig mot dig själv och vara beredd att förändra innehållet, så att löpningen vid varje skede i livet ger dig såväl fysiskt som mentalt välmående.   

Här intill följer en kort översikt över de fyra nyckelfaktorer som du behöver fundera kring allteftersom åren går. Ska löpningen finnas med som din följe-slagare genom hela livet, krävs det att du är beredd att med jämna mellanrum göra förändringar av just dessa grundpelare i träningen. 

4 nycklar till ett långt löpliv

1. Fundera över din målsättning
För många är deltagandet i olika typer av lopp och lättheten att objektivt mäta den egna löpförmågan den viktiga drivkraften för att löpträna på ett regelbundet sätt. Allteftersom du blir äldre blir det dock nödvändigt att acceptera att du oundvikligen blir långsammare. Lär du dig att leva med detta faktum finns det ingen anledning att sluta att regelbundet mäta dina prestationer på olika sätt. Samtidigt är det viktigt att du inte glömmer bort att det finns många andra positiva effekter av att löpträna. Det allra viktigaste är att bibehålla den grundläggande rörelseglädjen i varje enskilt träningspass.      

2. Förändra träningen
Sänker du löptempot och kortar ned vissa träningspass går det oftast alldeles utmärkt att träna lika frekvent livet igenom. Det är innehållet i träningen som måste anpassas, inte antalet träningspass per vecka. 

3. Behåll intensitet
Som påpekats ovan måste du acceptera att du kommer att bli en långsammare löpare med åren. Det innebär däremot inte att all träning måste utgöras av relativt långsam distanslöpning och att du inte ”får ta i” under vissa träningspass. Om du inte har några direkta medicinska hinder är det snarare nödvändigt för att bromsa åldrandet att du regelbundet utsätter kroppen för träningsstimulering som höjer pulsen ordentligt. 

4. Balansera mera
Har du ambitioner med din löpning att ligga på en prestationsnivå över vad som kan betecknas som grundläggande hälsoträning – och därmed regelbundet tränar relativt tufft – måste återhämtningen anpassas till träningsintensiteten. Då är det viktigt att med stigande ålder ge kroppen mer tid för återuppbyggnad. Det handlar naturligtvis om tillräcklig nattsömn och tid för avslappning efter träningspassen, men också i hög grad om vad du gör när du inte tränar. Det är i sammanhanget alltid viktigt att se till den totala belastningen i vardagen och balansera möjligheterna till återhämtning mot detta.

Sommarens coolaste löparglasögon på köpet!

Sommarens coolaste löparglasögon på köpet!


Löpare: Charlotte Karlsson

Inför sommarens alla härliga löprundor har du nu möjlighet att göra ett riktigt klipp!
Prenumerera på RW och få ett par snygga Sunpocket Atletics sol/löparglasögon till ett värde av 890 kr på köpet! 

Passa på!
10 nummer av RW, värde 990 kr (butiksvärde)
1 par Sunpocket Athletics, värde 890 kr

För endast 699 kr! 

Sammanlagt värde 1 880 kr!
Du sparar hela 1 181 kr!

Ja tack ta mig till erbjudandet! Klicka här!

 

Är du redan prenumerant?
Klicka här, så kan du köpa ett par Sunpocket Athletics till kanonpris. 

Erbjudandet gäller i Sverige och så långt lagret räcker.

 

Carolina Gynning, konstnär, skådespelare och löpare

Carolina Gynning, konstnär, skådespelare och löpare


Visst kommer jag ihåg när jag var med i RW förra gången, det var för nio år sedan, då hade jag kommit igång bra med löpningen, och siktade på att gå ner mot femtio minuter på milen. Sedan sprang jag Tjejmilen, Midnattsloppet, Vårruset och en massa andra lopp.

När jag var liten satte mina föräldrar mig i alla idrotter man kan tänka sig. Jag var riktigt duktig i basket, handboll och simning. Och så spelade jag golf och tennis, det gjorde alla i Falsterbo där jag växte upp. Men när jag blev äldre ville jag har en mer tonad kropp med mer långa muskler, det får jag av löpning.

Ett år efter att jag senast var med i RW så blev jag gravid. Det var faktiskt så att jag hade fått några missfall innan jag fick behålla det inom mig. Grejen var att jag fortsatte träna precis lika mycket när jag blev gravid, det klarade inte min kropp. Det är så himla många som säger att man kan träna på exakt som vanligt, men det var först när jag slutade träna och åt precis vad som helst, som det fastnade, som jag blev gravid på riktigt.

Jag hade önskat att det hade varit annorlunda, det var ju inte så bekvämt att gå upp trettio kilo och sedan gå ner trettio kilo, och så upp trettio kilo när jag blev gravid igen. Vissa bara ploppar ut ungar och det händer ingenting med deras kroppar, men för mig var det verkligen tufft att komma tillbaka.

Efter graviditeterna började jag med styrketräning för att bygga upp min kropp igen. Jag körde tung styrketräning i tre år, med min PT, Emelie. Det var mycket kettlebells, egen vikt med boll, men också tunga lyft med skivstång. Min kropp hade tagit mycket stryk av graviditeterna, det tog lång tid innan jag kände mig stark nog för att kunna pusha mig i löpspåret igen.

Jag tycker inte det är skitkul att träna alla gånger, för mig är det mer ett nödvändigt ont, för att kroppen ska orka bli gammal. Men det är alltid skönt efteråt. Tidigare körde jag tre gånger i veckan, men nu har jag ökat rejält, nu kör jag fem gånger i veckan. Det är styrkepass, löpning och ridning. Nu har jag också fått grymma resultat, men det är inte gratis. Det krävs mycket träning, bra kost och disciplin till max.

Jag kör ingen strikt diet, men jag äter inget gluten, ingen laktos och inget socker. Kött äter jag. 

Vid jul tog jag mig under timmen igen på milen, och var så jäkla nöjd med mig själv. Nu finns det inget stopp, tänkte jag, nu ska jag under 50. Det har jag inte klarat än, men ligger runt 52 minuter.

Jag är hellre ute och nästan offrar livet i fruktansvärt väder än springer på löpband.

Jag bor på Ekerö, det finns ett spår där som är ungefär två kilometer, där snurrar jag runt. Det är hälften skog, hälften asfalt och lite kuperat. Min PT lägger upp nya program varje månad, som jag följer. Det är en hel del intervaller, som är det tråkigaste jag vet. Men jag märker ju efter några intervallpass att jag går ner några sekunder på milen. Det brukar bli tre pass med löpning i veckan, ett intervallpass, ett pass på fem kilometer och ett på en mil.

Jag tycker egentligen åtta kilometer är max, de två sista sliter på kroppen, och jag vill inte börja se ut som en sådan där tanig, utmärglad person. Sedan i julas, med omläggning av kost och all träning, har jag gått ner sjukt mycket. Jag brukar inte väga mig, jag tycker vikten är ointressant, men jag märker det på kläderna, allting har blivit för stort. Och det är ju så jäkla dyrt att behöva köpa nytt hela tiden.

Det har hänt att jag har sprungit på löpband när det har varit total snöstorm ute, men det är verkligen skittråkigt. Jag är hellre ute och nästan offrar livet i fruktansvärt väder än springer på löpband. Ibland har det faktiskt varit lättare att springa milen med snö piskande i ansiktet, mentalt känner man sig så cool, det är jag mot stormen. 

Jag springer alltid till musik, jag hatar att springa utan. En gång i vintras dog mobilen för att det var så kallt, de sista tre kilometerna utan musik ville jag bara skjuta mig själv. Det är ju på slutet man behöver grymma låtar så att man får adrenalin.

Tre bra låtar att springa till är Aviciis ”Hearth Upon My Sleeve”, Britney Spears ”Work Bitch” och The Presets ”This Boy´s In Love”. Om jag varvar de tre låtarna på Premiärmilen blir det nog sub 50, haha.

Ibland jobbar som skådespelare, men mitt huvudsakliga jobb på dagarna är konstnär. Det har gått jättebra, jag har haft många utställningar de senaste åren. Jag har också gjort min konst till olika designprodukter; brickor och allt möjligt. Jag vill inte hamna i den desperata knipa man kan hamna i när man börjar bli äldre och inte är lika intressant för TV-branschen. Jag vet ju hur det är, ena dagen är du svinhet, men nästa vill de inte ha dig.

Nu satsar jag allt på att komma i form till Premiärmilen. Jag kan ta ett glas vin till middag, men jag går aldrig ut och dricker en massa drinkar. Jag blir hög på andra grejer, som Runners High.

Jag går aldrig ut och dricker en massa drinkar. Jag blir hög på andra grejer, som Runners High.

Det är en konstig grej, Runners High, man kan springa och känna och tänka, åh faen nu gör det ont här och där, eller att telefonen ligger i fel ficka, eller den här låten var inte så jävla bra som jag trodde. Man springer där och ältar en massa grejer, men plötsligt glömmer man allt, och när man gör det och det inte alls känns jobbigt att springa, då upptäcker man att man plötsligt har sprungit fortare än man någonsin har gjort tidigare.

Och så att man ena kilometern kan känna, guud jag vill bara dö, och nästa, livet leker, jag flyger fram, och så ännu en kilometer fram och ner i svackan igen. Ibland är det som att man går igenom hela livet på en löprunda.

Jag och Carina Berg ville verkligen göra en podd tillsammans om att hitta sig själv och andra grejer. Spotify nappade, och nu har vi sänt fyra avsnitt och vår podd ligger tvåa i Sverige. Jag trodde väl att det skulle gå rätt bra, vi har ju många följare på sociala medier, men inte så här bra, det är fantastiskt kul.

Jag dejtar en ny kille som är löpare, vi har tränat lite ihop, men inte sprungit. Han springer så fort, jag är rädd för att han bara kommer att älga iväg. Vi får se hur det blir med det, allting är väldigt nytt, men jag älskar att träna med den jag är ihop med.

Löpning är också en ventil, den är ångestbefriande. Om jag ger mig ut och springer mår jag alltid bättre efteråt. När man går igenom en skilsmässa som jag gjorde, det är helt fruktansvärt och speciellt när man har små barn, hjälpte löpningen mig mycket. 

Ridningen fungerar på samma sätt. Ibland kunde jag ha så mycket ångest, då åkte jag till stallet och bara höll om min häst, det var så lugnande. Och när jag satt på honom kunde jag känna hur all min dåliga energi gick ur min kropp och ner i hans. Jag tänkte, guud jag ger min häst dålig energi, för det ville jag ju inte, jag älskar ju min häst, men de är så balanserade energimässigt. Han bara sög upp min negativa energi och så försvann den. 

Jag har en app, Runkeeper, men sådana där gps-klockor tycker jag är helt värdelösa, jag fattar aldrig hur de funkar. Jag har två par Asics-skor, som jag tycker är jättebra. Ingen spons, jag köper själv, haha. 

När jag har klarat under 50 minuter på milen, kommer jag sikta på att gå under 45 minuter. Jag tycker att det är jättekul att ha mål som jag kan sikta in mig på. 

 

 

 

Inspireras av Mo Farah – en av världens bästa löpare genom tiderna

Inspireras av Mo Farah – en av världens bästa löpare genom tiderna


Mohamed ”Mo” Farah är löparen som under 2010-talet dominerat långdistanslöpningen på bana vid de stora mästerskapen. Mo har vunnit fyra OS-, sex VM- och fem EM-guld. Nu har han lämnat banlöpningen och siktar in sig på maratonsträckan där han gör en mycket spännande start i 2019 års London Marathon. Hans sponsor Nike bjuder här på en lång intervju med Sir Mo.

Du har tränat väldigt hårt i Etiopien – är du exalterad över att tävla i London i år igen?
– Ja, jag är väldigt exalterad att springa i London igen. Förra året kom jag trea, och i år vill jag definitivt förbättra det. Jag har varit i Etiopien de senaste sex veckorna och tränat med min tränare och teamet. Det har känts bra, så därför ser jag fram emot London. För mig finns ingen plats som hemma. Jag får massivt stöd av publiken, och det gör en stor skillnad för mig, bara saken att tävla på gatorna i London där jag växte upp. Men årets uppgift är enorm.
– Eliud Kipchoge som är världsrekordinnehavare, Wilson Kipsang, Daniel Wanjjiru… Det är också många andra löpare som jag inte nämner som kommer tävla, så vi får se vad som händer.

Du är en av de bästa idrottarna genom tiderna och nu väljer du att springa 42 195 meter, inte 5 000 meter och inte 10 000 meter – och nu ställs du mot några av de bästa maratonlöparna genom tiderna. Tror du att du kan vinna?
– Oavsett vilket lopp jag ställer upp på vill jag vinna. Jag vill alltid genomföra en bra prestation och jag tror inte att du skulle ställa upp på ett lopp som London Marathon utan att du tror att du har en chans att vinna. På tävlingsdagen kan allt hända, och i slutändan tenderar den bästa idrottaren att vinna.
Något som jag lärt mig genom åren är att oavsett om det är ett lopp, eller om jag bara spela datorspel med mina barn, har jag vinnarinstinkten i mig och vill alltid vinna.

– Det är en del av mig. Jag har haft en fantastisk karriär på bana, men jag har nu bestämt mig för att gå vidare till maraton. Och en av anledningarna till att jag bestämde mig att tävla var att jag har tittat på London Marathon och sett så många stora idrottare tävla och vinna där. London är också staden jag växte upp i. Jag kan knappt föreställa mig, men förhoppningsvis om allt går bra, skulle det vara fantastiskt att ha en maratontitel från London.

– Det är utan tvekan ett av de största maratonloppen i världen. Från förra året i London har jag bra erfarenheter och sedan gick jag vidare och sprang Chicago Marathon. Att vinna det var en stor sak för mig och gav mig en stor boost. – Inför året London Marathon, har jag förhoppningsvis lite mer självförtroende och lite mer tro på mig själv. – Hursomhelst, jag tror att allt kan hända och jag vet att jag gett mig själv den bästa chansen genom att komma hemifrån, tränat uppe i bergen och löpt mina kilometer, jag har lagt ner arbetet.

Hur många kilometer springer du i veckan?
– Det varierar, det beror på hur mycket min tränare säger att jag ska springa. Ibland är han snäll mot mig och ger mig en lätt vecka. Men i genomsnitt löper jag över 190 kilometer under en vecka.

I och med alla kilometer du springer, tycker du fortfarande om det?
– När jag började springa var det bara något jag gillade, en hobby som senare blev ett arbete. Ett jobb som jag tycker om och tränar för, men ibland när du tar en paus inser du att du inte vet vad du ska göra, och då tänker du ”Vad ska jag göra nu?”

– Det är de stunderna du uppskattar löpning och du uppskattar tiden du lägger ner för att bli bättre. Inte många personer har den möjligheten och jag tycker om att springa, jag skulle troligtvis säga att jag är beroende av löpning. Jag gör inget halvdant, antingen går jag in helhjärtat eller så gör jag det inte alls.

Känner du av press, om ja, hur hanterar du det?
– Ja, jag känner press, särskilt under de senast 6-7 åren. Med framgång kommer press, det är en del av allt. Det är bara att folk förväntar sig att du vinner, egentligen alla lopp du ställer upp på. Men jag försöker att inte lägga press på mig själv, jag lägger ner jobbet och litar på min tränare.

– Jag vet att om jag tränar hårt ger jag mig själv den bästa chansen, jag kan inte göra mer. Om jag har genomfört min träning på rätt sätt, är frisk och är i form, då är det lätt att ställa sig på startlinjen. Jag tror att de veckor och månader du lagt ner på din träning betalar av sig.

Efter London, vilka mål har du efter det?
– För mig är det ett lopp i taget, och om jag kan vinna London vore det fantastiskt. Och efter det kommer jag att gå vidare och sätta nya mål. Just nu vet jag inte var nästa mål är, jag kommer att prata med min tränare och mitt team och därefter bestämma vad som är bäst för mig, vad som blir nästa steg. Ju mer maraton jag kör, desto mer erfarenhet samlar jag på mig och desto mer kan jag lära mig om andra idrottare. Att springa ett maraton i jämförelse med ett lopp på bana, är väldigt stor skillnad.

Utifrån detta, sneglar du mot Tokyo?
– Ja, det är möjligt. Om jag har chansen att ta en medalj och jag är i form, vem skulle inte? Jag skulle aldrig tacka nej till den chansen. Jag skulle gärna se mig själv tävla i Tokyo och som jag sa, är jag i form och redo att slåss för en medalj till mitt land, varför skulle jag inte pusha mig själv?

Låt oss prata om Etiopien, hur har träningen gått?
– Träningen har gått bra. Jag var där i över 6 veckor och träningen har gått bra, allt fokus har varit mot den 28 april.

Hur känns det fysiskt att träna på hög höjd? Är det tuffare?
– Ja, för att jag ska kunna nå mina mål måste jag vara villig att arbeta hårdare och springa de extra kilometrarna. Jag spenderar mycket tid på hög höjd och en av anledningarna till att jag gör det är för att kunna träna på en plats där det är mindre syre.

– Till exempel när du är nere på havsnivå andas du normal luft, på hög höjd känns det inte som det finns så mycket luft. När du stannar under en längre period vänjer du dig och om jag kan träna hårt på hög höjd kommer det göra skillnad när jag springer på havsnivå. Återhämtningen är exempelvis svårare på hög höjd. När du gör ett hårt pass på havsnivå, är återhämtningstiden kortare. – Jag har haft min tränare på plats som har haft koll på mig. Han ser vad som behövs justeras och hjälper mig att nå den bästa formen.

Hur håller du dig motiverad? Känner du dig någonsin mindre hungrig?
– I Rio kände jag att vi hade uppnått allt som gick att uppnå på banan, och ibland vaknar du och känner inte samma motivation, och så var det då.
Efter det ställde jag mig själv frågan om jag skulle ge det ett år till och se hur jag känner. Men nu, med utmaningen med maraton, är jag definitivt motiverad. Nu känner jag att jag aldrig varit i denna miljön innan, att jag aldrig gjort detta innan och jag vill kunna göra det. Jag ställer mig själv frågorna, hur kan jag göra det och vad behöver jag göra? Och det är därför du måste lägga ner det arbetet som behövs och träna för det.

Hur skulle en vinst i London rankas med alla dina andra prestationer?
Jag tror att det skulle vara nära en av de största prestationerna. För mig har min största prestation varit att vinna på hemmaplan 2012, och sedan fyra år senare kunna försvara det. Och nu är det som, vad är nästa steg och vad är möjligt? Det är det jag vill göra, att kasta mig in i nya utmaningar.

Vilka uppoffringar har du fått göra i och med förberedelserna för detta lopp?
– Det som jag saknar mest är mina barn och min familj. Det är fantastiskt att vara med dem hemma och kunna leka med dem, gå med dem till skolan. Det finns många saker jag saknar, som att vakna på morgonen med min son och leka med honom. – Men jag vet att om jag vill uppnå mina mål kan jag inte vara hemma. Barn blir sjuka, och jag kan inte bli sjuk inför ett lopp och därför kan jag inte vara hemma. Det är såklart svårt för mig, men det motiverar mig att träna ännu hårdare, för att göra det värt det.

De är självklart väldigt stolta över dig, motiverar det dig? Förstår det dina mål också?
– Jag tror de är stolta, men jag tror inte de förstår exakt vad jag gör. Våra tvillingar som är 7 år förstår mer, och de är stolta över vad jag gör. När jag vinner är de väldigt exalterade, och när jag förlorar säger dem ”Det är okej pappa, du kan klara det nästa gång”.

Hur är träningen till ett maraton i jämförelse med när du tränar för banan?
Att jämföra min maratonträning med när jag tränade för banan, är väldigt stor skillnad. Jag vet att jag exempelvis inte sprang lika många miles när jag tränade för banan. Och vad gäller intervaller och långpass, löpte jag mer bana och repetitioner, jag kunde exempelvis vara på banan några gånger i veckan med pass på 10 000 meter till 5 000 meter. För maraton springer du mycket längre, dina pass är mycket längre.

Motiveras du av misslyckanden?
Jag är en väldigt enkel människa, jag gillar inte att göra saker komplicerat. Om du misslyckas är det inte din dag, då går du vidare. Det är inte världens undergång.

Vem eller vad inspirerar dig?
Vad som inspirerar mig mest är att se mina barn glada, att de skrattar och att göra dem stolta.

När insåg du att du kunde springa snabbt? När insåg du att detta kunde bli ditt jobb?
– Jag tror att första gången jag sprang för England var en stor sak för mig. Då sprang jag för England och tävlade mot Skottland, Wales och Irland. När jag sedan sprang för Storbritannien som junior var också en stor sak. – En av de stora sakerna du alltid tänker på är om du kommer kunna tävla på seniornivå. Första gången jag gjorde det var i cross country och efter det fick jag min första sponsor. Därifrån, med sponsorer som Nike, inser du att du är bra och kanske kan tillföra något till sporten.

Kan du beskriva dina mentala attribut och hur du tar dig an en stor tävling?
– Jag tror att du definitivt behöver mental styrka, du måste ha en starkare mental styrka än någon annan. De flesta tror att det finns en gräns, men för mig finns det inte det. Jag tror bara det är något jag har naturligt och har utvecklat under åren. Som barn hade jag en stark mental styrka. Du har alltid mer än du tror. – Under loppets gång måste du alltid fatta beslut. Kanske drar gruppen ifrån dig och då måste du hänga med. Du måste alltid tänka på sådant, du måste ha en plan A, B, C och D. Utöver det måste du bara ta dig igenom loppet. Försöka spara så mycket energi som möjligt under den första halvan, och så avslutar du starkt den andra halvan.

Kan du beskriva en typisk träningsdag i Etiopien?
– En typisk dag i Etiopien vaknar jag kl 07.00, lämnar mitt rum vid 07.15 och äter lite frukost, lite gröt, röstat bröd och kaffe. Efter det går jag tillbaka till mitt rum och byter om och lämnar huset vid 08.30. Jag möter då mina träningspartners och så kör vi ett pass på 10-12 miles, med efterföljande stretchning och sedan åter till huset. – Efter det duschar jag och tar en liten tupplur, och sedan äter jag en lätt lunch. På eftermiddagen, runt klockan 17.00 tar jag en lätt joggingtur med efterföljande gym, där jag kör core och lite vikter.
– Det är ungefär en vanlig dag. På söndagar kör vi ett långpass, och då går vi upp väldigt tidigt. Då går vi upp klockan 05.00 och sätter oss i bilen. Vi åker iväg till en stuga, dricker lite kaffe eller te, och sedan springer vi i några timmar.

Hur skulle du beskriva dig privat och professionellt?
– På personligt plan – 4 underbara barn, lycklig familj och bara lugn och glad. Professionellt är jag ibland skoningslös, har tagit några tuffa beslut, vunnit många medaljer och ett stort fotbollsfan.

Slutligen, kan du berätta om skon Vaporfly NEXT%?
– Som idrottare söker du alltid nästa procent (NEXT%). För mig personligen vill jag ha en sko som är så lätt som möjligt, bra passform, stöd och grepp. 4% var fantastisk, men denna är ännu bättre, då den får mig på tårna och hjälper mig röra mig framåt så fort jag kan. Under utvecklingen av NEXT% genomförde vi många tester på löpband och andra tester, och redan första gången du testade dem fick du en wow-känsla.

– De var väldigt bra dämpning i dem, och som jag sa innan så fick de en upp på tårna och fick dig att röra dig framåt utan att egentligen försöka. Med tiden har Nike och hela teamet arbetat för att förbättra skon på flera olika sätt. De har blandat in fler idrottare i processen, när det gäller att ta reda på vad som behövs förbättras. – Det är också väldigt trevligt att arbeta tillsammans med ditt team – du ger dem feedback om vad du behöver och så levererar dem de bästa skorna för dig, som möjliggör för dig att springa så fort du kan.

Hur arbetar du tillsammans med din sponsor Nike?
– Min relation med Nike är väldigt stark. De vill alltid veta vad jag behöver och vad de kan hjälpa till med. På samma sätt som du har en tränare som hjälper dig komma i den bästa formen som möjligt inför en tävling. Det är samma sak när du sätter på dig dina kläder eller skor, du vill känna att du är smidig och snabb och redo att köra, och det hjälper Nike mig med.

På elitnivån inom idrott, hur viktiga är dessa marginella fördelar, vad gäller träning och tävlingsdag?
– Som elitidrottare handlar det alltid om små marginaler när det gäller om att vinna och kanske till och med komma fyra. Under årens lopp söker du alltid efter dessa små stegen när det gäller vad du kan förbättra. Du kan ställa dig frågan, varför kan inte jag vara på havsnivå med mina barn och träna där? Men jag vet att jag måste träna på hög höjd, på 3 000 meter – det är de som gör en stor skillnad för mig som idrottsman. När jag är tillbaka på havsnivå, har höghöjdsträningen gjort en stor skillnad. Det är samma vad gäller skor, NEXT% har det extra vad gäller stöd och dragkraft – det är bara bra att ha en produkt som hjälper mig uppnå mina mål. Små marginaler kan göra stor skillnad – mellan att du passerar mållinjen som etta eller hamnar på fjärde- eller femteplats. Som ni såg i London 2012, handlade det endast om de små marginalerna.

Mo Farah´s skoval i London Marathon Varporfly Next%
Mikaela spänner bågen i London Marathon

Mikaela spänner bågen i London Marathon


På söndag avgörs London Marathon med stjärnfyllda startfält på både herr och damsidan. Många svenskar finns givetvis på plats i massloppet, och ur elitperspektivet blir det spännande att följa fjolårets Stockholm Marathon vinnare Mikaela Larsson. RW stämde av med Mikaela inför loppet där hon berättar om hur hon vill spänna bågen mot en riktigt snabb tid.

Hur är känslan och tankarna inför London Marathon på söndag?
– Jo, det känns bra. Nu finns det inget mer jag kan göra, och inget jag kunde gjort annorlunda inför loppet. Jag har kunnat förbereda mig riktigt bra sedan årsskiftet då träningen började riktas mot London. Många långpass, långa trösklar och jag har varit hel och skadefri, så det känns som jag laddat så bra som jag kunnat och ser verkligen fram mot loppet på söndag.

Om man ser till helheten på träningen du gjort nu, är det någon skillnad jämfört med inför dina succélopp ifjol, med seger i Stockholm Marathon och suveränt 2.35 lopp på EM-maran?
– Jag har höjt min totala volym rejält, nästan en dubblering mot förra året faktiskt. I år har jag ”snittat” runt 150 km löpning per vecka, mot att tidigare kört 7-8 mil i snitt per vecka. Det har faktiskt funkat väldigt bra, så jag hoppas alla dessa extrakilometer och extra träningstid ska ge utdelning. Men det vet jag ju inte än om det ger utdelning nu direkt eller senare, men det känns kul att det funkat för kroppen.

Det verkar vara en trend nu bland många svenska elitlöpare att köra fartmässigt riktigt tuffa långpass, hur har ditt upplägg inför London sett ut gällande just långpasset?
– Jag har kört många långpass på runt 33-37 km. Nästan varje helg förutom nu på slutet där jag hade halvmaran i Berlin i början av april och sen nu helgen innan London blev det ”bara” ett kort 20 km långpass. – Det är lite intressant att se alla som kört snabba riktigt långa långpass, med farter under 4 minuters fart och så, men det är inget upplägg jag kört. Jag har känt själv att det nästans skulle bli som ett maraton, och det skulle innebära flera vilodagar efter och min kropp skulle varit riktigt sliten då. – Så jag och min tränare Kent har inte alls lagt upp det så utan alla långpass har gått i förhållandevis lugn kontrollerad fart. Runt 4.20 minuter per kilometer som snabbast men oftast har passen i fart legat runt 4.30-4.40 min/km. I gengäld har jag kört kvalitativ träning, med exempelvis långintervaller, dagen innan långpasset och det tycker jag ger bra effekt. Jag tycker det upplägget dessutom gör att jag kan maxa helgen bättre vilket är bra när man jobbar heltid i veckorna.

Nu är det bara 2 dagar kvar till loppet, hur har din nedtrappning sett ut i övrigt utöver ett kortare sista långpass med en vecka kvar?
– I måndags körde jag lugn distans, lite crosstraniner och lätt core styrka. Sen på tisdagen körde jag det sista kvalitativa passet innan London, men även det klart lugnare än vanligt. Så det blev 25 minuter i planerad maratonfart följt av några avslutande 200 meters intervaller. I onsdags tog jag helvila men fick en bra massage hos Access Rehab. I torsdags blev det 10 km distans, men med 9 minuter lätt tröskel inlagt och några stegringar som avslutning. Sista två dagarna blir det 6-8 km lugn jogg per dag och kanske någon lätt kort fartstegring.

Vilken är din plan nu inför London gällande upplägg på loppet? Jag vet att du vid något tidigare lopp skippat klockan helt och kört på känsla.

– Den här gången vågar jag inte köra helt på känsla. Då är jag rädd att det kommer gå för fort i början. I halvmaran i Berlin som jag körde som uppladdning inför London gick jag ut alldeles för fort i början av loppet och det vill jag undvika nu. Jag är inte så fartsäker på 3.33 minuter per kilometer som är mitt fartmål att hålla så länge jag kan. Så inledningsvis kör jag med klocka, men sen kommer jag efterhand som jag kommit in i loppet skippa att kolla så mycket på klockan.

Härligt tufft med 3.33 per kilometer som fart mål. Det ger ju i så fall 2.30 på hela maran och 5 minuter under ditt personbästa, är det ditt mål?
– Ja, det är 2.30 som är målbilden. Att starta i den farten och hålla det så länge som jag kan. Det är väldigt tufft mål för mig, och det kanske inte är den tiden jag tänkt på förhand tidigare under året. Men med ett bra EM lopp ifjol känner jag att jag vill och kan våga spänna bågen högt. Sen får vi se hur det håller. Så det är en liten chansning, men jag känner att jag inte har något att förlora, utan kan lära mig av att testa.

Som vi förstått fick du välja om du ville starta med den separata damelitstarten eller masstarten lite senare. Du valde att starta i den stora starten. Hur gick tankarna runt det beslutet?
– Det stämmer, jag kände att det är en stor risk att det skulle bli väldigt ensamt i damelitfältet för jag tror alla där säkert kommer starta utifrån att springa på runt 2.25 eller snabbare. Så för att inte riskera bli solo, och verkligen få känna inspirationen från loppet valde jag att starta med mass-starten. Jag gillar när det är mycket folk och förhoppningsvis kan jag hitta någon stor inspirerande klunga. Det hade aldrig hänt i damelitfältet, då måste man vara snabbare än den målbild jag har.

Det är verkligen stjärntätt i både herr och damklassen, och på herrsidan står även topplöparnas sko från Nike i fokus. Jag vet att du väljer springa i en version av den omtalade skon. Vad säger du om skon?
– Ja, jag har sett på Instagram att dom släppt en ny version, men det är säkert ytterst få löpare som har tillgång till den nya modellen. Men jag springer i Vaporfly 4% som jag tycker varit riktigt skön att springa maran i. Jag tränar aldrig i den skon, för jag upplever att den tar slut väldigt fort och funkar upp till 12 mil. Så det är en dyr peng per mil, men jag gillar den som sagt väldigt mycket just på maran. (red anmärkning kostar skon 2.500:-, och den nya modellen uppges komma kosta 2.750 när den blir tillgänglig. Mer om nya skon kan du läsa här)

Avslutningsvis, tror du på världsrekord i London på söndag?
– Ja, jag har kollat lite på väderleksprognosen, och det ser på förhand ganska bra ut och just den faktorn kan vara avgörande att dom klarar pressa varande så snabbt som det behövs för världsrekord. Men det är tuffa tider som behöver göras på både herr och damsidan, så det är ju inget man kan räkna med.

RW tackar Mikaela för pratstunden innan avresan till London och ser med spänning fram mot att följas Mikaela och önskar stort lycka till!

FOTO: Deca Text & Bild


Nedan syns de extremt starka elitfältet i London Marathon 2019

Här kan du läsa en tidigare artikel med filmlänk där en av förhandsfavoriterna Mo Farah berättar om sina tankar inför loppet.

Men:

🇰🇪 Eliud Kipchoge – 2h01’39”

🇰🇪 Wilson Kipsang – 2h03’23”

🇪🇹 Mosinet Geremew – 2h04’00”

🇪🇹 Leule Gebrselassie – 2h04’02”

🇪🇹 Tamirat Tola – 2h04’06”

🇪🇹 Mule Wasihun – 2h04’37”

🇪🇹 Tola Shura Kitata – 2h04’49”

🇬🇧 Mo Farah – 2h05’11”

🇰🇪 Daniel Wanjiru – 2h05’21”

🇰🇪 Abraham Kiptum – 2h05’26”

🇵🇱 Henryk Szost – 2h07’39”

🇳🇱 Michel Butter – 2h09’58”

🇬🇧 Callum Hawkins – 2h10’17”

🇧🇪 Bashir Abdi – 2h10’46”

🇺🇦 Ihor Olefirenko – 2h12’04”

🇮🇹 Yassin Rachik – 2h12’09”

 

Women:

🇰🇪 Mary Keitany – 2h17’01”

🇰🇪 Gladys Cherono – 2h18’11”

🇰🇪 Vivian Cheruiyot – 2h18’31”

🇰🇪 Brigid Kosgei – 2h18’35”

🇪🇹 Roza Dereje – 2h19’17”

🇪🇹 Birhane Dibaba – 2h19’51”

🇪🇹 Haftamnesh Tesfay – 2h20’13”

🇯🇵 Yuka Ando – 2h21’36”

🇪🇹 Tadelech Bekele – 2h21’40”

🇰🇪 Linet Masai – 2h23’46”

🇯🇵 Mayo Ichiyama – 2h24’33”

🇦🇺 Sinead Diver – 2h25’19”

🇺🇸 Molly Huddle – 2h26’44”

🇬🇧 Sonia Samuels – 2h28’04”

🇲🇩 Lilia Fisikovici – 2h28’26”

🇬🇧 Charlotte Purdue – 2h29’23”

🇬🇧 Lily Patridge – 2h29’24”

 

”Jag är löpare” Meteorolog Nils Holmqvist

”Jag är löpare” Meteorolog Nils Holmqvist


Nils Holmqvist, 32, meteorolog och löpare.

Jag har inte sprungit Stockholm Marathon, det ryktet om min löpförmåga är betydligt överdrivet.  Däremot spelade jag in en film inför Stockholm Marathon 2018, det skulle ju bli så himla varmt. Vi hade en vinkel på att det kunde vara farligt att springa, en kollega på väderredaktionen förbjöd sin man att starta, hon var orolig för att han skulle dö i hettan.

Jag löptränar regelbundet, men bara i motionssyfte. Det brukar bli sex, sju kilometer varannan dag under vår, sommar och höst. Gränsen går vid plus 5 grader, blir det kallare än så promenerar jag i stället. Jag föredrar sol, men det går också bra med klart till halvklart. Svag till måttlig vind är helt okej, men med friska vindar på 8 sekundmeter börjar det bli jobbigt.

Jag tycker om att slänga en blick upp mot himlen när jag är ute och springer, för att se om det händer något spännande. Dyker det upp ett fint moln brukar jag ta mig tid att stanna och titta.

Jag var en medioker fotbollsspelare som junior. Jag var lagkapten i Anderslöv BOIK:s B-lag, och bänkvärmare i A-laget. Vi spelade i pojk- och juniorallsvenskan. Jag tyckte löpning var roligt redan på den tiden, det berodde nog på att jag var bra på det. Jag var smal och tanig och hade inte så mycket att bära på. Vi brukade köra ”12-minutare” runt fotbollsplanen, det gick ut på att springa så många varv som möjligt på tolv minuter. Där låg jag alltid i täten.

Under gymnasiet gick jag in i en gymperiod, jag blev en riktig gymråtta. Det handlade mycket om att bänkpressa så mycket som möjligt, mitt rekord är 115 kilo. Men det jag är mest stolt över är när jag var ensam på gymmet och bänkade, och inte orkade få upp 100 kilo. Jag fick rulla stången med 100 kilo över magen, det var inte lätt, ska jag säga. Man fick spänna magmusklerna ordentligt.

Jag bor vid Mariatorget i Stockholm, min vanliga löprunda går ner mot Reimersholme och sedan tillbaka över Skinnarsviksberget för att få lite terräng. Som bäst brukar jag ligga i 5-tempo, jag har laddat ner appen Runkeeper för att hålla lite koll.

Vad gäller utrustning tycker jag att det är viktigast med bra löparskor, jag är rädd om fötter och knän. Jag har filmat mitt steg på löpband för att hitta ett par skor som passar.

Jag har sprungit Midnattsloppet, men utan att sikta på någon tid. Då var det fest efteråt med bubbel och annan vätske-ersättning, och det var jättekul men det blev också väldigt sent. Det är kanske inte så klokt att lägga in en fest efteråt, så där mitt i natten. 

Ibland springer jag i sällskap med min flickvän Julia, det händer också att vi tränar boxning ihop. Det brukar vara ganska så fridfullt, så länge hon inte träffar mig på näsan.

Mina föräldrar är lärare i matte och fysik, jag har också lätt för de ämnena. Jag fick en naturvetenskaplig uppfostran, och har aldrig trott på Tomten. Mina syskon har doktorerat i olika ämnen, men jag var väl lite mer uppe i det blå, så det blev meteorologi i stället. Men det är mycket matte och fysik där också. Och så har jag skrivit en bok, ”Himlen är vackrast med lagom mycket moln”. Läser du den får du veta nästan allt du behöver veta om väder. 

Mitt förhållande till löpträning, och all annan träning för den delen, är principen om träningspallens tre ben: träning, kost och vila. Kapar man ett av benen, så faller hela pallen. Jag tror att jag skrev det på ett prov som jag hade i ämnet idrott i skolan, men jag minns inte riktigt vad jag fick för betyg.

Min största ambition vad gäller löpning just nu är att köpa ett par nya löparskor. Dem ska jag använda så fort det blir vackert väder igen.