Silvander: Allt är förlåtet

Han var kylan i Tokyos hetta och gav fingret till sin egen historia. På 25 varv skrev Andreas Almgren om berättelsen om sig själv, allt är förlåtet nu. 

Visst trodde vi kanske, visst hoppades vi. Men att såna här drömmar slår in, det sker ju inte. En svensk tar inte en VM-medalj på 10 000 meter. Andra kan, men inte vi. Det säger i alla fall historien. 

Vid 14.30 i dag stod 30 utvalda män uppradade som gladiatorer vid starten för 10 000 meter – 25 varv och 29 minuter senare var killen i det blågula linnet förlåten för allt.

För att hålla någon form av ordning i denna känslostorm måste vi därför ta det från början. Alla utvalda gladiatorer hade en gemensam vetskap. Fukten och värmen får inte bli ens fiende, i alla fall inte under den kommande halvtimmen. 

Direkt efter startskottet blev det dock klart att ingen av löparna verkade vilja göra något annat än att njuta av värmen. Halvvägs in i loppet var VM-finalen fortfarande en solsemester. 

Med ungefär tre kilometer kvar var det däremot slut på sällskapsresan. Fältet började kännas “tonårspirrigt” och Andreas Almgren gick upp i täten. Hans keps var borta och svenska folkets puls steg, har det gått för långsamt? Är det för tidigt? Kommer han klara en spurt?

“Loppet speglar hans karriär”

Men om Sveriges vilopuls närmade sig en ultraljudsfrekvens verkade Almgrens göra det motsatta. Hans kyla genom hela loppet hade fått Björn Borg att framstå som en fotbollshuligan. 

Lugnt och behärskat tog han sig framåt. Skruvade på farten men ingenting hände. Dags för panik och undantagstillstånd? Lugn, lugn. Almgren tuggar på. 

Det var som att ingenting kunde beröra honom. När Yomif Kejelcha gick in framför honom med ett varv kvar såg han lika oberörd ut som när han trösklar på tisdagarna. Inget temperament, ingen orytmisk löpning. Bara framåt. 

In på upploppet var han nere på femteplats. Nico Young och Grant Fischer, killarna som “skulle” vinna, var förbi. Sverige började tänka på Gärderud, östtyskar och hinder. Kanske kan någon trilla för det här kan inte sluta lika lyckligt. Andreas Almgren kan ju inte spurta hem det här.

Men, Andreas Almgren vet hur man kommer tillbaka. Young och Fischer stektes på upploppet och försvann i en mjölksyrad anonymitet. Barega försökte men fick ingen effekt – men Almgren stod pall.

Finalen var som en repris av hans karriär. Framme i tät, borta i periferin men när allt stod och vägde som mest, när hans eftermäle skulle avgöras – då kom han tillbaka.

Jimmy Gressier var först, Kejelcha tvåa men när Almgren korsade mållinjen som trea hade han gjort något annat än dem. Han hade skrivit om sin historia, lyckats lära sig att spurta och nått den stratosfär vi trodde var för långt bort. I Sverige tar vi inte medalj på 10 000 meter. Så sa i alla fall historien fram till i dag.

Det bästa har inte hänt ännu

Under det senaste deceniet har vi hoppats på den här killen. Hans talang har funnits, psyket också men oflytet har legat som en våt filt över honom. Båtbensfrakturer, fjärdeplatser och dåliga menisklar har varit hans följeslagare. Nu är det glömt.

Vi kommer inte längre tänka på Andreas Almgren som killen som alltid var skadad. Inte heller som grabben som alltid var fyra. Nu är han VM-medaljören Andreas Almgren. 

Ett brons som torkar bort tusentals tårar och får oss att hoppas på framtiden. Om några dagar är det dags för 5 000 meter, om några år är det dags för OS. Innan dess ska det njutas och efter det ska det tänkas. För det bästa har kanske inte hänt än?

---