Silvander: ”Det råder fortsatt kaos”

När det gällde som mest saknade lillgrabben intelligens, mästaren en fot och vår svensk en sekund. Isac Nader vann och Jake Wightman kom tillbaka. Vi andra, vi konstaterar att det råder fortsatt kaos på herrarnas 1 500 meter. Och jag älskar det.

Egentligen borde vi inte vara chockade. De senaste tre åren har inte bjudit på annat än ordningsstörningar. Ändå var vi många, inklusive jag själv, som trodde på förändring inför finalen på 1 500 meter. Att Niels Laros skulle plocka upp den där kronan nu och skapa ordning och lag, men vi (jag) fick fel. 

Under hela säsongen har nederländaren Laros sprungit smart och behärskat men när det gällde som mest var det som att huvudet tömdes. Laros förvandlades till en brunstig guldkåt tjur som försökte spela schack med matematiker. 

Han gick upp i täten och satte upp en relativt långsam fart, fick fram Cheruiyot och bestämde sig sedan för att ta ytterspåret. Den kyla han haft under resten av säsongen försvann i Tokyos hetta och sakta men säkert smälte han bort. 

Med 500 meter kvar försvann också en annan. Josh Kerr haltade till och så var även han borta. Status på honom är lika oklar just nu efter loppet som Laros taktik inför det.  

Allt är logiskt

Det är väl dock inte så konstigt att just Laros blir guldkåt och Josh Kerr skadar sig. Allt följer egentligen bara denna ologiskt logiska säsong där vi snart får gå skallgångskedja efter favoriterna. Alla verkar försvinna på något sätt. 

Alla utom möjligen två. När klockan ringde fanns fortfarande Jake Wightman och Timothy Cheryout kvar, tillsammans med den snart helt stekta Laros. 

Wightman gick på rutin. Attackerade med samma manual som i Eugene för tre år sedan. Kom förbi innan kurvan och stormade med ett ödmjukt långfinger mot mål. Vem hade trott på det här? Han var på väg att ta tillbaka sin titel. 

Cheruiyot försökte stoppa honom, Laros väggade – men Nader vaknade. 

För återigen blev vi chockade. Den här gången var det inte en skotte eller amerikan som kom på slutet utan en portugis. Isac Nader kastade sig förbi Wightman och vann med två hundradelar. Killen som inför säsongen hade ett EM-brons på meritlistan och som sprang i anonymiteten var nu bäst i världen. 

Och om det är möjligt tror jag att jag älskar den här distansen än mer nu. För återigen har vi fått det bekräftat, vi vet aldrig vad som kommer att ske när det är dags för final på 1 500 meter. 

Svensken då? 

Bakom dessa herrar, där för övrigt Reynold Cheruiyot tog brons, kom en svensk. Samuel Pihlström blev elva och vi kan konstatera att han är med. Till skillnad från tidigare år sprangs det långsamt denna gång. Naders segertid blev 3.34, en sekund efter honom kom “Pilen”. 

En sekund upp till guld, lika mycket till medalj. 

I dagens svenska löptillstånd känns allt möjligt för framtiden. I dagens tillstånd på 1 500 meter känns allt ännu mera möjligt. Efter ytterligare en kaotisk final känner jag därför bara en sak. Jag längtar redan till Peking 2027. För även om Nader är bäst i världen i år är det återigen bevisat att ingen äger denna distans.

---