Silvander: Odödligheten väntar på dig, Almgren

Kom ihåg den här tiden, när vi inte visste hur vi skulle minnas Andreas Almgren. Var han den ständigt skadade? Den snubblande nära? Eller bäst genom tiderna? Ikväll kan vi alla vara överens. Ikväll går Andreas Almgren sin första rond mot historien om sig själv. 

Det var som att han damp ner när vi mest behövde det. Abeba Aregawi- drömmen hade börjat spricka, publiken orkade inte och alla andra länder hade sprungit ifrån oss. Svensk friidrott verkade ha rivit ut sig. Då kom han fram. 

När Andreas Almgren tog sitt JVM- brons för ett drygt decennium sedan tände han gnistan för den gyllene löaprgenerationen vi ser just nu. Han flög så nära det där svenska 800- rekordet att vi började tro på annat än möjlksyraväggar, diskningar och fiaskon.

Men samtidigt som vi började tro startade Almgren en lindans med helvetet. Skadorna fick honom att studsa mellan löparbanan och operationsbritsen. Fram och tillbaka i något år tills dess att han inte längre studsade. Almgren försvann, andra tog över och epitet “supertalangen som försvann” verkade bli hans historia. 

Då startade Rocky- filmen. Uträknad lyckades han resa sig på nio. Kom tillbaka till en ny, högre och bättre topp. Slutet gott, allting gott, eller? Problemet var bara att han tog med sig oturen från helvetet. 

Därför står vi här, elva år efter genombrottet, och vet fortfarande inte hur vi ska minnas honom. På tävlingarna har han slagit europarekord, nuddat vid himlen och satt Stockholms stadion i extas. På mästerskap har han fortsatt varit skadad, blivit fyra eller missat final med tusendelar. 

“Historien tenderar att upprepa sig”

Varje gång han studsat ned har han svarat med att höja insatsen. Andreas Almgren kommer inte bara tillbaka, han kommer tillbaka starkare, det vet vi. 

När han för ett år sedan kastade in handduken inför OS borde vi kanske därför ha anat vad som skulle ske. Klart att grabben skulle sätta europarekord efter det. 

Efter förra årets retur till helvetet är Almgren på en nivå där vi inte bara drömmer om en medalj, vi hoppas och kanske till och med tror på det. Kan det till och med bli guld? Kanske inte troligt men inte omöjligt. Statistiskt sett borde hans otur vara ersatt nu. En inte allt för stark stolpe in och han står högst upp på pallen. 

Mycket har dock hänt sedan denna stockholmare sprang in i offentligheten. De största utmanarna kommer numera från USA och heter Grant Fischer och Nico Young. Fischer är två år yngre än Almgren. Springer smart, kan spurta och har en frisyr som påminner om en ingenjörsstudent från KTH eller Chalmers. 

Young ser inte bara ut som en universitetsstudent, han är det. 23-åringen kan likt Fischer, det där med att avsluta starkt.

Etiopien har fyra löpare som alla sprungit snabbare än vår 30- åring från Sollentuna. Salemon Barega, Berihu Aregawi, Yomif Kejelcha och så världsettan Biniam Mehary. Men är det två saker historien lärt oss är det att den tenderar att upprepa sig och att etiopiska löpare inte kan samarbeta. Att alla fyra sprungit under 26.50 är bra men det borde inte ge Almgren allt för stora mardrömmar. Han är bevisligen bättre än vad han var för ett år sedan och med sin ingenjörsexamen borde han kunna kalkylera fram en ekvation som knäcker i alla fall tre av fyra.  

Kenya kommer också med tre starka namn som alla sprungit bra men av någon anledning är jag inte särskilt rädd för dem. 

Min största rädsla hade kunnat vara en spurt, men jag känner mig trygg i att den är långt borta. Jag tror inte Almgren låter en medalj hänga löst så länge. Istället tror jag han sätter upp farten med 3 kilometer kvar. 

Hur ska vi minnas honom?

Problemet med Andreas Almgren har aldrig varit att han försvunnit eller sprungit dåligt. Han har egentligen inte gjort ett dåligt lopp sedan tiden innan pandemin och varje gång han försvunnit vet vi att han kommer tillbaka. 

Problemet med honom är att han inte fått till det när det gällt som mest. Du kan leva på de resultat du gör på tävlingarna men mästerskapen är vad som gör dig odödlig. 

Skillnaden mot tidigare år är dock att han kommer in med en uppladdning som snuddat vid perfektion. För oss dödliga, som står utifrån och tittar, har allt (utom en krampkänning) gått enligt plan. Under hela året verkar han ha skruvat upp sin kroppstemperatur och mer eller mindre levt i fukt och 30 grader. Allt för att vara så förberedd som möjligt när det väl gäller.  Det var poesi att höra honom säga att han var på exakt den plats han ville vara efter DL- finalen i Zürich. 

Det finns ett kalkylark på Andreas Almgrens dator. Där finns en plan med den 14:e september som sista dag. Samma dag som han missade OS skrev han in det. I eftermiddag kommer 30 utvalda män att rada upp sig på den röda tartanbanan i Tokyo. Kanske har ingen löpare i ett blågult linne varit bättre än vad Andreas Almgren är, ändå vet vi inte exakt hur vi ska definiera honom. Några minuter innan klockan tre svensk tid får vi ett första svar på det. Jag hoppas och tror att odödligheten väntar. 

---