Silvander: ”Svensk löpnings bästa dygn”

Vad gör man dagen efter ett VM-brons? Jo, skickar ut en 24-åring från Landvetter. Good luck, have fun. “Pilen” flög, sköt ned ytterligare en norrman och landade i en final som blottat stora hål. 

Det var som att universum ville honom illa. Det är i alla fall min förklaring när Samuel Pihlström lottades i den första semifinalen. Här fanns Niels Laros, killen som skriver 2.0 på löpningens högskoleprov, samt den regerande mästaren Josh Kerr och så Jake Wightman och Timothy Cheryout. När de två sprang under 3.30 för första gången var Samuel Pihlström fortfarande vilse i orienteringsskogen.

Lägg därtill Narve Gilje Nordås, Andrew Coscordan och Ethan Strand och du förstår att det här är ett gäng du inte vill möta i en mörk gränd. 

Men om loppet var ett möte i en mörk gränd kan vi bara konstatera att Samuel Pihlström fortfarande lever och kan springa vidare. Dessutom har han tagit ned en av bjässarna på vägen. 

Pihlström sprang smart, placerade sig bra och var med i loppet med 200 meter kvar. Insidan och krysset är två saker som alltid ska vara lediga. Nu var det inte så men det räckte ändå, en mästare har alltid tur. 

Pilen flög fram med de andra de sista 100 meterna och fällde sig till final. Narve Gilje Nordås gick på utsidan men hann aldrig fram. 

Skriker om Bragdguldet

Redan i försöken föll stjärnorna tätt över Tokyos morgonhimmel. Jakob Ingebrigtsen var inte ens nära, Azedinne Habz försvann och Kipsang Koech likaså. 

I semifinalen fortsatte det med Nordås, Stefan Nillessen och olympiamästaren Cole Hocker. Amerikanen stängde bort sig själv och försökte tackla sig fram. Nu är han diskad och ute. Tack och godnatt. 

Vi kommer att komma tillbaka till finalen om någon dag, just nu måste vi bara få njuta ett litet tag. För när en svettig Samuel Pihlström skriker ut sin glädje efter en stunds resultat-väntan blir det en bild på vad som måste vara svensk löpnings bästa dygn. 

För sex år sedan sprang Kalle Berglund VM-final på samma sträcka. Då hade vi precis lärt oss om tröskelträning, tyckte 3.36 var bra och trodde att vi nått den högsta topp vi kunde. Vissa löpare skrek till och med om att Kalle skulle få bragdguldet. 

Nu, en finalcykel senare, skriker fortfarande löparvärlden om Bragdguld. Andreas Almgren har tagit ett VM-brons och Samuel Pihlström har gått till en ny VM-final. 

Har fällt jättar

Skillnaden nu mot då är att Sverige är med. Almgrens VM-brons må vara stort men samtidigt fullständigt logiskt. Samuel Pihlströms final är bra men långt ifrån en stolpe in. Killen hör hemma här, på vägen har han fällt jättar. Som grädde på moset har också Suldan Hassan tagit sig in bland de femton bästa och Ebba Tulu Chala bland de 25 bästa på maraton.

Det kanske tydligaste tecknet på den nya nivån är att Sverige, i alla fall i det här mästerskapet, gått om läromästarna från väst. Andreas Almgren hade inga problem med att brotta ned EM-silvermedaljören Awet Nftalem Kibrab på 10 000 meter. 

Och Samuel Pihlström har på två dagar först varit med och dräpt Jakob Ingebrigtsen VM-drömmar och sen gjort detsamma med hans före detta träningskompis, Narve Gilje Nordås. Två krossar inför öppen ridå. Sverige-Norge 3-0. 

Det kan därför vara lätt att tro att vi nått peaken, att det är klappat och klart nu. Men det som känns bäst att skriva är att vi kanske inte gjort det. Andreas Almgren ska springa 5 000 meter, Andreas Kramer ska gå in i mästerskapet och vi ska också återkomma till den där 1 500-metersfinalen. Låt oss därför få drömma en liten stund till för just nu känns faktiskt allt möjligt. Vår tid är här nu. 

---