”Nej, jag var så dålig på gympan i skolan”

”Nej, jag var så dålig på gympan i skolan”


När jag gick i grundskolan var jag dålig i Gymnastik, som ämnet hette på den tiden. Vi sprang 60 meter. Jag kom aldrig upp i några hastigheter. Mellan 10 och 11 sekunder brukade det bli. I längdhopp kom jag knappt över tre meter. Resultatet i kast med liten boll var direkt generande. De bästa i klassen fick vara med i ett mästerskap för rektorsområdet. Vi andra var kanonmat, individer utan annan funktion än att agera publik. Skolan hyrde hela idrottsarenan. Jag ville oerhört gärna vara med och idrotta, men fick inte ens plats i laget på den avslutande kurirstafetten.

Vi spelade boll också på gymnastiklektionerna. Utomhus fanns det ytor tillräckligt för lag som var så stora att alla kunde vara med. Brännboll, detta märkliga spel som tycks sitta i den svenska folksjälen, gick till så att de bästa ställde sig längst fram när de var i innelaget. Så tog de bästa spelarna det största bollträt, kastade upp bollen, klappade till och varvade. Längst bak stod några flickor. När turen att slå kom till någon av dem tog hon det platta bollträt. Hela utelaget drog sig närmare. Så slog hon till bollen underifrån och det blev lyra för utelaget. De duktiga spelarna i hennes lag stod och suckade.

När årstiden tvingade in oss i gymnastiksalen körde vi olika bollspel med avbytare. De bästa bollspelarna valde själva hur mycket de skulle spela. Jag tillhörde de som var obegåvade på bollspel och kunde kanske på nåder få ihop fem minuter speltid på en lektion, när någon duktig spelare behövde vila.

Där hade min idrottskarriär kunnat sluta innan den började, aborterad redan på fosterstadiet av ett system som gynnade barn med snabba muskelfibrer, tidig pubertet och bra bollsinne. Men jag hade andra talanger och kunde springa hur långt som helst, kunde åka skidor, cykla fort och orientera. Detta var något som skolan inte brydde sig om. Turligt nog hade jag upptäckt vad jag kunde. Istället för att få en självbild så som varenda en individ med mindervärdig fysik, så olämplig för idrott att jag kanske borde förpassas ut ur genpoolen, såg jag mig som en slags outsider. Det blev min räddning.

Ämnet Idrott och Hälsa i skolan gynnar just barn och ungdomar med bra bollsinne och explosiva muskler. Elever som har en fysik dominerad av långsamma uthålliga muskler har svårare att komma till sin rätt och visa vad de kan prestera. Är de duktiga i skytte, ridning, cykel eller längdåkning på skidor får de sällan chansen att visa upp sig.

– Där har du fel. Vi kär alltid ett block med konditionsträning på hösten och så har vi en orientering.
Så svarade en idrottslärarkollega en gång när vi resonerade om just detta med vilken kroppstyp som gynnas i vårt ämne. Det visade sig att eleverna under konditionsträningsperioden, som omfattade fyra lektioner, sprang Skoljoggen. På orientreingen skickade kollegan ut eleverna två och två, med en karta per par.
För den av de två som ingen karta hade blev det mera skogspromenad än orientering. Den långsammaste i paret bestämde per nödvändighet tempot. Det förfarandet inbjöd inte till att den konditionsstarke fick blomma ut och visa sin förmåga.

Jag anser att skolan och föreningslivet ska ta hänsyn till att det finns människor med långsamma uthålliga muskler. De individerna ska få komma till sin rätt. Kondition och uthållighet måste få synas. Detta är viktigt så att de som är skapta för konditionsidrotter upptäcker sina förmågor.
– Ja, men skolbarnen tycker inte att det är roligt med konditionsidrotter.

Intressant argument! Skolbarn jublar inte när de ska börja räkna algebra heller. Vi som beordrades att vara publik på skolmästerskapet i 60 meter, länghopp, höjdhopp, kast med liten boll samt kurirstafett, trivdes inte med tillvaron den dagen. Men hade man haft med 3000 meter på programmet hade jag för min del fått ut mera av besöket på arenan, utan att de snabba kamraterna behövt betala priset för det.

Blir elevernas enda kontakter med konditionsidrotter mjölksyramättade rusningar mot klockan och betygskriterierna kan jag förstå om de ogillar uthållighetskrävande aktiviteter.

Som idrottslärare har jag aldrig imponerats av mellanstadieläraren som entusiastiskt kommit och berättat att hans klass gick till semifinal i Skol-DM i basketboll. Förmodligen kom den framgången efter at de bästa spelarna prioriterats och en väldig massa lektioner gått åt till just basketboll. Det är inte osannolikt att de som inte platsade i laget satt utefter någon ribbstol och ständiga avbytare. Dessutom är det sannolikt att de bortprioriterade fått en självbild som så fysiskt mindervärdiga att de senare i vuxen ålder aldrig kommer att välja någon motionsform.

Det ska dock sägas att det i Sverige finns många dugliga idrottslärare som gör ett jättebra jobb. Att arbeta med människor innebär att det kan bli fel ibland och att det som är mycket bra för den ene är mindre bra för den andre. Men vi ska ändå ha klart för oss att det finns kroppar med muskelsammansättning som gör dem trögstartade men svårstoppade. De ska också få komma till sin rätt.

Springa Göteborgsvarvet? Nej, jag var så dålig på gympan.
Tänk så många idrottskarriärer som aldrig blev av! Så många mil som aldrig blev sprungna, till glädje och hälsa!

 

Vad har vi varit bra för?

Vad har vi varit bra för?


Så talade solidarikraten till mig en gång. En solidarikrat är en sådan där individ som är så otroligt god, medmänsklig och rätt på alla vis, att man får skuldkänslor vid en jämförelse med honom. Sådana solidariska elitmänniskor har naturligtvis aldrig fel, så därför är jag väl en självisk egotrippare som istället för att bejaka löplusten borde samla in pengar till välgörande ändamål, rädda någon säl, eller göra något annat fint.
Men det gör jag inte och troligtvis har vi löpare inte varit så onyttiga för världen som solidarikraten ville antyda. Världens löpare har gjort en helt fantastisk insats för mänskligheten genom att flytta våra gränser.
Löparna har hjälpt till att uppgradera vår uppfattning om kvinnans fysiska kapacitet. När jag var ung en gång för länge sedan tävlade inte kvinnor på längre distanser än 800 meter. De ansågs vara för bräckliga för strapatserna som distanser där bortom kunde erbjuda.
Jag minns hur imponerad jag blev av nyheten att en kvinna sprungit maraton under tre timmar. I mitten av 70-talet sprang kvinnor maraton under 2:40. Fantastiskt! Nu har Paula Radcliff sprungit maran på 2:15.25. Ännu mera fantastiskt! Men vi har nog inte sett slutet på den utvecklingen ännu.
Vem anade förresten att en 47-årig matfröken från Lidköping kunde springa maraton på 2:31? Eller att tusentals tjejer i alla åldrar och storlekar som fordom inte direkt förknippades med löpning klarar av maratondistansen?
Alla har de varit med och uppgraderat kvinnans fysiska image.
Uttrycket ”det svaga könet”, som en gång var en synonym för kvinnor, har mer eller mindre förpassats till vokabulärens kuriosakammare.
Jag känner en man som sprang 100 kilometer under nio timmar efter att han fyllt 70, och har med egna ögon sett en 56-åring springa maraton på 2:27. De har varit med och rört till begreppen för vad som är åldrande.
Flera människor som blivit kranskärlsopererade har sprungit maraton. Några som blivit hjärttransplanterade har klarat av samma prestation. De har visat att en hjärtinfarkt inte behöver betyda slutet på en fysisk livsstil.
Numera är enbenta löpare inte någon större senstation. Förresten så har en kämpe klarat av New York Marathon helt utan ben. Han hasade sig fram på händerna och hade en slags kudde istället för ben under bålen. Mänskligheten har fått en annan syn på vilka som är handikappade.
Extrema prestationer i all ära, men frågan är nog om inte den största uppgraderingen av människans fysiska image gjorts av Karin i Konsum, Bengt på bilverkstan och alla andra som sprungit Tjejmilar, Göteborgsvarv, New York Marathon, eller vilka löparutmaningar de än tagit sig an. De har visat att vanliga människor kan klara ganska rejäla påfrestningar och att idrott inte bara är till för vältränade fullblod.
Så vad säger du om det, min bäste solidarikrat? Jag håller med om att världen behöver många Moder Teresa, och att kalla vårt idrottande för egotripp kanske har visst berättigande.
Men hur onyttiga har vi löpare egentligen varit?
Du är förresten välkommen att hjälpa till med att bryta våra kollektiva uppfattningar om människans begränsningar. Snör på dig löparskorna och gör en insats för världen!