Ebba Tulu Chala såg ett tag ut att gå mot svenskt rekord i Berlin maraton där Tigist Assefa slog världsrekord. På klassiska Lidingöloppet segrade Carolina Johnsson och Diego Estrada.
Det var fina förhållanden i Tysklands huvudstad med 15 grader och ingen vind. Länge såg det också ut som att Sverige skulle få ännu en löpare under 2.10 på maraton. Keep up Running Clubs Ebba Tulu Chala öppnade stenhårt och passerade halvvägs på 63.41. Han lyckades hålla den höga farten (strax över 3.00/km) i ytterligare fem kilometer innan han började stumna.
Ebba passerade 25 km på 75.29 och hade då fortfarande det svenska rekordet inom räckhåll. Det var dock här Ebba började tappa och kom till slut i mål på 2.11.04. En tid som gör honom till ny åtta genom tiderna. Man ska också komma ihåg att Ebba, så sent som för två veckor sedan, sprang Stockholm Halvmarathon.
Samuel Russom som tävlar för Hässelby, men är ännu inte svensk medborgare, gjorde även han en fin prestation. Russom, som likt Ebba, öppnade hårt och passerade halvvägs på 62.10. Han fick sen en tyngre sista halva men kom ändå i mål på 2.10.24. Hans näst bästa tid efter 2.09.37 i Köpenhamn förra året.
Ebba Tulu Chala är nu Sveriges åttonde bästa maratonlöpare genom tiderna. FOTO: DECA Text & Bild
Världsrekord av Göteborgsvarvets vinnare
Förra året vann Tigist Assefa Göteborgsvarvet – i dag pulveriserade hon världsrekordet. När klockan stannade i Berlin stod den på 2.11.53. I och med det blev Assefa den första kvinnan att gå under 2.14, 2.13 och 2.12. Det här eftersom det fyra år gamla världsrekordet låg på 2.14.04.
Assefa sprang jämnt genom hela loppet och klockade nästan alla femkilometerspasseringar på 15.06–15.32. De sista 2,2 kilometerna ökade hon dock farten och klockades på 6.40, samma tid som herrvinnare Eliud Kipchoge hade på den sträckan.
Segern var Tigit Assefas tredje i Berlin. Förra året vann hon på 2.15.37, en tid som då var den tredje snabbaste genom tiderna. Bästa svenska kvinna blev Runacademys Johanna Bäcklund med 2.41.32. Herrklassen vanns, som tidigare nämnt, av Eliud Kipchoge på 2.02.42.
Tigist Assefa mot mål i Göteborgsvarvet 2022. FOTO: DECA Text & Bild
Den sista helgen i september var det som alltid dags för Lidingöloppet – den klassiska tremilen runt Lidingö i östra Stockholm. Loppet vanns av Carolina Johnsson från Linköping som i debuten sprang in på 1.54.25. Herrsidan vanns av amerikanen Diego Estrada på 1.39.11. Estrada sprang för två veckor sedan Stockholm Halvmarathon, förra veckan sprang han Köpenhamn och denna vecka sprang han alltså Lidingöloppet.
15-kilometersloppet vanns av Högbys David Nilsson på 47.27 och av Runacademys Lovisa Kissa på 55.54.
Sex dygn – 144 timmar – är lång tid att hålla sig i rörelse. Att dessutom göra det utan att i princip förflytta sig överhuvudtaget blir monotont. Men Pernilla Otto hade bestämt sig för att slå världsrekord – så då gjorde hon det. Även om det inte var riktigt så enkelt.
FOTO: Daniel Westergren
Sexdagarslöpning var en del av det som under 1800-talets avslutande decennier kallades för pedestrianism. Under ett antal år var det USA:s största publiksport, med prispengar, vadslagning och tusentals i publiken.
När 53-åriga Pernilla Otto stod på ett löpband under sex dygn på gården Viadal utanför Förslöv kunde inte publiken på plats räknas i tusental. Och skulle det ha varit vadslagning hade nog en övervägande del lagt sina bud på att det inte skulle lyckas. För 730 kilometer är långt – och mycket kan hända under sex dygn. Inte minst om man hela tiden nöter skorna mot ett rullband.
Men hon lyckades. 729,734 km får nog anses vara hyfsat nära den plan som i Excelarket slutade på 730 km.
Vi tar det från början. För hur kommer man egentligen på en sådan här galen idé? Visserligen vann Pernilla Otto den första sexdagarstävlingen på Viadal för två år sedan, då hon tog sig 671 kilometer runt en 675 meter lång bana. Och konceptet i sig är inbjudande för den som vill testa sina gränser på ett något mer extremt sätt, man kan ju sova eller vila om man blir trött. Och det finns gott om tid att både samtala med sina medtävlare och att gå in i sin egen bubbla, dit omvärldens bekymmer inte behöver nå.
Att göra detta på löpband är dock en helt annan sak. Och med världsrekordet som enda motståndare finns bara två utgångar, lyckas eller misslyckas. Bara en sådan sak skulle avskräcka de flesta som har den fysiska kapaciteten.
Det vore ju kul att någon gång i livet få slå ett världsrekord
En kväll i november 2022 satt Pernilla och messade med kompisarna Fredrik Forsström, Joakim Melander och Jacob Zocherman. Brittiskan Sharon Gayters världsrekord från 2011, 724,23 km, kom upp. Alla var överens, det var dags att skriva om historieböckerna.
– Det vore ju kul att någon gång i livet få slå ett världsrekord, berättar Pernilla från löpbandet i inledningen av rekordförsöket.
Gänget runt Pernilla har växt och förberett allt minutiöst under nio månader. Sambon Jerry Nordgren har stöttat och skött markservicen när Pernilla stängt in sig i stugan med löpband och madrass. Fredrik Forsström skapade en detaljerad Excel-plan för löpning, gång och vila. Joakim Melander agerade supportchef och gav trygghet genom samtal och vänskap. Daniel Cervera hjälpte till med pressreleaser och tekniska frågor. Lotta Thörn ställde upp med sin gård och gav bästa möjliga förutsättningar för en rekordmiljö.
Och filmaren och fotografen Jacob Zocherman har följt med under hela resan för att dokumentera.
Dessutom var Nicklas Ulvnäs, Mats Dänsel, Mattias Frank och Mikael Gottberg med under rekordförsöket på olika betydelsefulla sätt. Plus alla sponsorer som ställt upp med löpband och annat. Det är i sann mening ett lagarbete.
Sex dagar rekordlöpning
Klockan 10 på förmiddagen, lördagen den 13:e augusti, rullade bandet igång. Det stod uppställt i ett tält framför Lotta och Peter Thörns hus på gården Viadal. Runtomkring sprang och gick 47 andra deltagare den ordinarie sexdagarstävlingen.
Supportteamet följde noga framfarten på skärmen och dokumenterade varje tidsblock. Samtidigt loggade löpbandet allt i detalj, för att man i efterhand skulle kunna bekräfta den exakta distansen. En webbkamera följde allt framifrån, en annan spelade in även bakifrån.
– Jag går tio minuter i 11:26-fart. Sen springer jag nio minuter och tio sekunder i 8:34-fart, berättar Pernilla om den tydligt genomtänkta planen för det första ett och ett halvt dygnet.
Nu blev inte just det exakta gå- och löptempot hela tiden precis som i Excelarket. Men med få undantag hölls planen för den totala distansen i varje block och de inlagda vilopauserna.
– Jag tror jag mår bra av en tydlig plan. För då behöver jag bara springa. Jag behöver inte fundera på hur jag ligger till eller om jag behöva ändra på något.
Ett magras i början av det fjärde dygnet var nära att göra världsrekordplanerna om intet. Pernilla föll ihop på bandet när energin hade tagit slut.
– Men Joakim lyckades fånga upp mig och snabbt få in mig i husvagnen, så att jag kunde ta min vila som jag ändå skulle ha, men jag fick den lite tidigare. Då trodde jag faktiskt att försöket var över, berättar Pernilla.
Sömntröttheten och faran att somna och falla av bandet var den största utmaningen. Men en i timtals konstant dansande och sjungande Joakim Melander, som pekade på tejpen för mittlinjen varje gång Pernilla inte höll sig i mitten, gjorde att solen kom och gick upp även den sjätte dagen.
När nedräkningen till det tidigare världsrekordet var klar svällde känslorna över hos många av de närvarande och inblandade. Men Pernilla höll i hela tiden tills de 144 timmarna var slut. Det behövdes marginal för att inte någon kontrollräkning efteråt skulle visa att hon inte hade kommit tillräckligt långt.
Men när alla siffror gåtts igenom stod alltså siffran 729,734 i den sista kolumnen. Det är 5,07 km per timme i genomsnitt, med vilopauser inräknade. Och det är nytt världsrekord i sexdagarslöpning på löpband. Pernilla Otto hade bestämt sig. Och hon lyckades.
Den gångna långhelgen blev verkligen ultralång. Den slutade med att Niklas Sjöblom sprang 62 varv i Backyard Masters, något bara Johan Steene har överträffat av svenskar. Tidigare hade finländskan Satu Lipiäinen blivit den första nordbon att slå ett officiellt världsrekord i ultralöpning, då hon sprang 153,6 km på 12 timmar.
Första nordiska världsrekordet i ultralöpning
Begreppen “världsrekord” och “svenskt rekord” används allt mer lättvindligt. Inom ultralöpning finns två internationella organ, med demokratisk representation från nationella förbund, som för officiella rekord med tydliga kritierier för godkännande.
Det internationella friidrottsförbundet, World Athletics, för officiella världsrekord på ultradistanserna 50 km och 100 km. Det internationella ultramarathonförbundet, IAU, är ett fristående förbund, även om det samtidigt av World Athletics erkänns som det styrande globala organet för sporten ultralöpning. IAU för även officiella rekord på följande ultradistanser: 50 miles, 100 miles, 6-timmars, 12-timmars, 24-timmars, 48-timmars och 6-dagars.
Efter en debatt då IAU ville ta bort 6-dagars ur sina rekordlistor bildades ännu en organisation, Global Organization of Multi-day Ultramarathoners (GOMU). Denna består dock av individer, inte av nationella förbund, och har inget officiellt erkännande. GOMU för rekord på alla ultradistanser längre än 24-timmars, inklusive de av IAU ratifierade på 48-timmars och 6-dagars.
Backyard ultra är exempelvis en disciplin som inte lyder under något förbund. Det finns inte heller någon kontrollmekanism för godkännande av resultat. Det kan också diskuteras huruvida det är rimligt att tala om rekord i en gren där man inte får fortsätta när man är ensam kvar.
Man skulle också kunna argumentera för rekord på olika underlag. World Athletics för enbart rekord på väg, inte på bana eller trail. IAU förde tidigare separata rekord på väg och bana, men har numera enbart ett rekord oavsett underlag. Dock inte trail, då det inte möjliggör samma precision vid banmätning.
Satu Lipiäinen blev därför den första nordbo att slå ett officiellt världsrekord i ultralöpning, även om rekordet inväntar godkännande av IAU. Det gjorde hon när hon sprang 153,600 km på 12-timmars i Kokkola Ultra Run. Kokkola kallas på svenska för Karleby och är en stad på den finska västkusten, i höjd med Umeå. Det var den nionde upplagan av Kokkola Ultra Run, som går på en 864 meter lång bana, med ungefär lika andel grus och asfalt.
27-åriga Satu Lipiäinen har vunnit samtliga ultratävlingar som hon har ställt upp i sedan debuten som 21-åring 2017, förutom två världsmästerskap på 100 km. På senaste VM blev hon femma, efter att ha legat tvåa halvvägs.
Nu kan hon alltså också titulera sig världsrekordhållare. Det tidigare rekordet innehades av polskan Dominika Stelmach, som sprang 152,633 km i januari.
I den andra upplagan av Backyard Masters i Rettert utanför Frankfurt hade tävlingsledaren Alex Holl bjudit in 34 deltagare från 21 olika länder. Det är därmed den backyardtävling som hittills har samlat löpare från flest länder i samma tävling på en så hög nivå.
Grundaren av backyard ultra-konceptet, Gary “Lazarus Lake” Cantrell var själv på plats med hustrun Sandra Cantrell. Förra året sprang belgaren Merijn Geerts 90 varv, vilket då var det längsta som någon hade sprungit i en backyard (tillsammans med landsmannen Ivo Steyaert sprang han senare otroliga 101 varv i den belgiska upplagan av satellit-VM).
I år tog tävlingen slut efter 74 timmar, med italienaren Antonio Di Manno som vinnare. David Stoltenborg från Danmark assisterade och är numera den nordbo som har sprungit flest varv i en backyard ultra. När Johan Steene vann Big Dog’s Backyard Ultra 2018 med 68 varv var det då det längsta någon hade sprungit.
Två svenskar fanns med i tävlingen. Emil Lilja stannade på 38 varv, medan Niklas Sjöblom för första gången fick möjlighet att ta ut allt han hade för dagen i en backyard och slutade på 62 varv. Det innebär alltså 415,772 km. Till slut var det ett lår som inte ville mer, vilket han själv misstänker beror på att han sprang på i en lång nerförsbacke för att få mer tid för sömn under nätterna.
Bara två veckor tidigare vann Niklas den schweiziska upplagan av Wings for Life World Run på 60,73 km (snitt 3:49 min/km) och blev global tia. Ytterligare två veckor tidigare sprang han under 2:29 på marathon. Många strängar på den lyran.
Niklas Sjöblom – foto Viktor Jinnevång
Om logistiken fungerar är det troligt att vi får se Niklas Sjöblom tillsammans med åtminstone Torbjörn “Tobbe” Gyllebring i “VM”, Big Dog’s Backyard Ultra, i oktober. För närvarande räcker även de 56 varv som Branislav Pavic gjorde under satellit-VM i Älvdalen, men kvalperioden sträcker sig till 15 augusti.
I samarbete med adidas Running presenterar vi den tredje upplagan av eventet adidas Adizero: Road to Records.Lördag den 29 april samlas elitlöpare från hela världen för att springa rekordfort på distanserna 5 och 10 kilometer samt halvmaraton. RW har ställt ett gäng frågor till en av topplöparna, världsrekordinnehavaren på 10 km väg Rhonex Kipruto från Kenya.
Eventet adidas Adizero: Road to Records samlar ”adidas” topplöpare från hela världen som för att utmana världsrekord, nationsrekord eller personliga rekord på varvbanan runt adidas huvudkontor i den lilla orten Herzogenaurach i Tyskland.
2023 ÅRS TIDSSCHEMA I ADIZERO ROAD TO RECORDS: 07:00 – 08:07 Halvmaraton damer (21 km) 08:35 – 09:35 Halvmaraton herrar (21 km) 10:00 – 10:30 Damer 10k 10:55 – 11:20 10 km herrar 11:40 – 11:55 5 km damer 12:15 – 12:30 5 km herrar
HÄR KAN DU KOLLA IN 2023 ÅRS EVENT – 29 APRIL:
Ur svensk synvinkel finns Hälle IF:s flerfaldiga svenska mästare Samuel Tsegay, som nyligen tog det svenska rekordet under 2.10 på maraton, på plats för att springa halvmaran. En annan topplöpare är Rhonex Kipruto som innehar världsrekordet på 10km väg med fantastiska 26:24 – en tid han satte 2020 i Valencia. Rhonex som fyller 24 år i höst själv svarar via mejl på frågor från RW – både om karriären, träningen och såklart om adidas och Road To Records
Vid vilken ålder började du springa? – Jag började springa i tidig tonårsålder och upptäcktes av min första tränare Ian Kiprono när jag gjorde ett lokalt terränglopp när jag var 15 år gammal. Jag kom bara trea den dagen, men han såg något i mig och bjöd in mig att börja träna med gruppen på St. Patricks träningsläger i Iten, Kenya. Från den punkten och framåt började jag förbättra mig mycket av att träna mer strukturerat med grupp och tränare.
Vad fick dig att börja springa? – Det var bara en sak som kom naturligt för mig när jag var yngre. Jag sprang alltid vart jag än skulle och älskade det. Som barn sprang jag till och från skolan varje dag – cirka 5 km bort – och sprang även hem på lunch, så det blev löpning fyra gånger om dagen. Den typen av löpning var inte fokuserad på tempo – det var bara hur jag kom till skolan. Det var där löparresan sakta började.
Har du någon annan i din familj eller omgivning som springer? – Jag växte upp i en liten by som heter Kombatich, och mina föräldrar var båda bönder, så jag brukade hjälpa till på gården som liten. Eftersom min familj inte var löpare var det inte en naturlig väg för mig att ta, men jag var omgiven av starka löpare i skolan, och det var så jag kom in i det.
Var har du din bas i träningen, och vilken tränare hjälper dig? – Jag gör det mesta av min träning i Iten, i Rift Valley-regionen Kenya, som ligger på runt 2400 meter över havet. Träning på höjd hjälper mig att förbereda mig för kraven på att tävla 10km distansen både på banan och väg på havsnivå. Träningen på hög höjd ökar min uthållighet och styrka. Jag coachas av broder Colm, som jag har arbetat med sedan jag var runt 15 år.
Kan du berätta hur en träningsvecka ser ut? Vilka pass och vilka hastigheter håller du? – Min träningsvecka innehåller lätta löpningar, tempolöpningar, hård löpning på bana och landsvägspass. Jag springer sällan under 20 km på en dag och vi tränar oftast två eller tre gånger om dagen. Om vårt andra pass är ett hårt pass, vilar vi på eftermiddagarna, men annars kör vi ett tredje pass. Tredje passet blir då nästan alltid en lätt joggingtur.
Du tränar oftast i grupp, men springer du även själv ibland? – Ja, jag tränar i en stor grupp på St. Patrick’s camp, som är fullt av extremt duktiga löpare. Vi kör de flesta av våra pass tillsammans, men ibland gör vi ensamma pass som är specifika för våra träningsbehov och kommande tävlingsscheman. Vi är rivaler, men också vänner, och hjälper varandra att träna och prestera på vårt bästa.
Vilket är ditt favoritpass för att komma i form? – Mitt favoritpass för att komma i form är ett 45-minuters fartlekspass, eftersom det är ett perfekt sätt att testa tempoväxlingarna som sker i lopp. Det passet hjälper mig träna på att springa snabbt på trötta ben. Efter att ha gjort det här passet med riktigt tuff fart på de snabba avsnitten känner jag mig alltid vältränad, självsäker och redo att tävla.
Använder du olika typer av skor för olika typer av träning? – Ja det gör jag definitivt. Jag använder ADIZERO SL för träningslopp, och antingen TAKUMI SEN 9 eller BOSTON 11 för tempolöpningar och pass. Jag gillar att träna i SLs för enklare löpningar eftersom de är superlätta och bekväma. Sedan byter jag gärna till TAKUMIs eller BOSTONs för snabbare löpningar och träningspass.
Vilken är din favoritsko för tävling? – Min favoritsko är definitivt ADIZERO ADIOS PRO 3 – det är min favoritsko på tävling och får mig att känna mig oövervinnerlig. De känns så spänstiga och energiska och hindrar mina ben från att känna sig trötta mot slutet av loppen.
Vilka är dina framtida mål med din löpning? – Jag vill förbli disciplinerad med min löpning i framtiden och fortsätta leva ett långsamt och enkelt liv. Att ta bort distraktioner hjälper mig att fokusera på min löpning och prestera mitt bästa. Jag gillar inte att sätta upp specifika mål, eftersom de nästan är begränsande. Jag tycker om att pressa mig själv och se hur snabbt jag kan gå. Himlen är gränsen.
Du har världsrekordet på 10 km med 26:24. Kan du berätta lite om loppet? – Att sätta världsrekord i Valencia var ett av de bästa ögonblicken i mitt liv. Jag var bara två sekunder från världsrekordet på 10 km i Prag 2018 och vann en bronsmedalj vid världsmästerskapen 2019, så jag visste att jag var i form för att springa på en riktigt snabb tid den dagen. Allt bara föll på plats – jag satte igång snabbt, kände mig riktigt bra halvvägs och sedan körde bara på. Det slutade med att jag gjorde negativa splits, vilket jag var riktigt nöjd med! Jag kände mig så bra under loppet den dagen, men att slå det tidigare rekordet med 14 sekunder var en överraskning även för mig!
Hur tänker du om du blir trött i ett lopp, och vad är det viktigaste för dig rent taktiskt när du springer 10 km? – När jag blir trött i ett lopp låter jag det inte påverka mig. Negativa tankar påverkar prestationen, så du måste hålla dig fokuserad, även om du går igenom en tuff del i loppet. Jag litar på min träning och tänker på det när jag blir trött för att ge mig självförtroende. – Min taktik för att springa bra i ett 10 km lopp är vanligtvis att ligga med i klungan under första halvan av loppet och sedan verkligen pressa på själv på andra halvan. Folk förväntar sig ofta inte att någon ska göra sitt drag så tidigt.
Kommer du att fortsätta träna efter att du avslutat din löparkarriär? – Jag har inte funderat på att träna efter att min löparkarriär är över, men jag gillar tanken på att ge tillbaka till det lokala samhället efter att jag slutat springa. Jag skulle vilja lämna ett arv inom sporten, som så många kenyanska storheter före mig. Jag vill dock fortsätta springa så länge jag kan, för att se hur långt jag kan ta min talang.
Vad betyder ett event som Road to Records för dig? – Road to Records är en viktig händelse för mig, eftersom det är en chans att visa vad jag kan göra hemma hos min sponsor adidas inför en så stöttande publik. Det har ett sentimentalt värde för mig och får mig att vilja springa mitt bästa.
Varför väljer du att köra adidas Road To Records? – Det är alltid ett så bra evenemang varje år, och jag har haft många framgångar på det här evenemanget. 2021 sprang jag på den tredje snabbaste 10 km tiden genom tiderna och förra året var jag med i det snabbaste 10 km-loppet för män någonsin. Att komma 4:a förra året gjorde mig hungrig att komma tillbaka och visa alla vad jag verkligen kan. Jag tycker om att lyfta varumärket och berätta om hur bra adidas-atleter och löparprodukterna verkligen är.
Hur är banan i ”Herzo” att springa på? – Banan är väldigt snabb och platt att springa på – jag är exalterad över att testa den nya och förbättrade banan i år. Det är inspirerande att springa runt på adidas World of Sports campus, eftersom det representerar så mycket historia inom sporten. Att avsluta framför den ikoniska Arena-byggnaden med folkmassorna som hejar på raksträckan är alltid ett fantastiskt ögonblick.
Vad är adidas ambition och syfte med adidas Road To Records? – adidas ambition och syfte med evenemanget Road to Records är att tänja på gränserna för vad som är möjligt. Den samlar världens bästa idrottare, inklusive många medlemmar i min träningsgrupp och kenyanska lagkamrater, för att försöka springa det snabbaste vi någonsin har sprungit, med målet att slå rekord med adidas-skor.
Satellit-VM i backyard ultra har återigen flyttat fram gränserna för vad som är möjligt. Två belgare valde att avsluta tillsammans efter 101 timmar och i Älvdalen blev det nytt rekord på svensk mark.
Backyard ultra är en tävlingsform med två ansikten. 6,7 kilometer ska avverkas inom 60 minuter, med start av nytt varv varje heltimme. För vanliga motionärer är det ett fantastiskt sätt att springa längre än man själv trodde var möjligt. I sin extremform är distanserna nu bortom vad det finns normala referensramar för. Och vinnare är den som likt Hunger Games överlever alla sina motståndare, även om slutet blev annorlunda i den här tävlingen.
Satellit-VM ordnades första gången för två år sedan. Då det inte var möjligt för internationella löpare att åka till Tennessee för det som nu kallas för VM, Big Dog’s Backard Ultra, skapades en pandemivänlig form. Varje deltagande land ordnade en egen tävling med 15 deltagare, som tävlade mot varandra som lag. Det föll så väl ut att numera ordnas satellit-VM vartannat år och det individuella VM åren däremellan.
I år deltog 37 länder från samtliga världsdelar. Löpare hade kvalat in till sitt lag antingen genom att vinna silverbiljettävlingar eller genom att springa fler varv än andra. I Älvdalen tävlade både det svenska och det norska laget, på samma bana men åt var sitt håll. Sweden Runners stod för arrangemanget och Janne Svärdhagen var både lagledare för det svenska laget och livesände för alla dem för vilka det vanliga livet pågick under dessa dagar.
Det skapas en väldigt speciell bubbla under sådana här evenemang som pågår under lång tid. Under 10-15 minuter varje timme råder febril aktivitet inne i depåzonen, med kort kommunikation mellan löpare och support om vad som behövs inför nästa varv.
När mörkret faller kommer också regnet. Någon får inte regntäta kläder i tid och kommer in nedkyld, med bara några minuter för att få upp värme och med sig energi ut på nästa varv. De flesta försöker gå ner i viloläge för att både får ner pulsen och kanske rentav få någon minuts värdefull sömn. Det behövs om man ska springa genom flera nätter.
I Älvdalen är det 13 timmars mörker per dygn så här års och termometern går ner mot nollan under natten. Även om banan är förhållandevis enkel, med få höjdmeter och jämn men varierat underlag, kan också monotonin tära i längden, inte minst mentalt.
Det svenska laget presterar generellt sett färre varv än vad de har kvalat in med från tidigare tävlingar. Men i en backyard ultra är marginalerna små och det finns inte mycket utrymme att lösa de problem som uppstår förr eller senare. Att det till skillnad från andra backyardtävlingar är en lagtävling är påtagligt. Flera löpare hjälper varandra rent bokstavligt längs banan och många väljer att fortsätta längre än vad de annars skulle ha gjort, för lagets skull.
Efter att fyra löpare brutit på det 34:e varvet, helt oberoende av varandra, återstår fem svenska deltagare. André Rangelind har varit på fallrepet länge och efter att ha pressat sig igenom det 35:e varvet faller han ner på knä utan förmåga att ge sig ut på ett till.
Johan Johansson passerar 40 varv. Med tydlig depåstretegi och gott humör har han nått nästan lika långt som när han vann en silverbiljett i Kalmar i våras. Men innan den andra natten är över är också hans energireserver, inte minst de mentala, tömda.
Filip Söderling är den i laget som tidigare hade sprungit minst antal varv. 34-åringen är den som överträffar sig mest denna långhelg och efter 41 varv har han sprungit 10 timmar längre än någonsin tidigare.
Torbjörn “Tobbe” Gyllebring och Branislav “Brane” Pavic. FOTO: Jacob Zocherman
Det blev natt och det blev morgon, det var den tredje dagen. I den svenska tävlingen återstår nu bara de båda giganterna Torbjörn “Tobbe” Gyllebring och Branislav “Brane” Pavic. Tobbe, som sprang 250 km på EM i 24-timmars bara fyra veckor tidigare, där han drabbades av knäproblem, fick återigen ont i ena knät redan efter 8 timmar. Men det funkar att springa, så han matar på med varv runt 45 minuter, medan Brane kommer in till depån några minuter senare.
Det råder tystnad när de försöker maximera vilan, med applåder och hejarop längs hela banan när både supportrar och Älvdalenbor söker sig ut för att bevittna de otroliga prestationerna.
När det tredje dygnet påbörjas börjar Pavic få ont i foten. Han får hjälp med tejpning av akutsköterskorna Malin Barrulf och Nea Höglund och trummar på med fortsatt gott humör. Men när fotsmärtorna får sällskap av svårigheter att hålla värmen uppe när mörkret åter fallit räcker det till slut inte. Ut på det 57:e varvet vänder han om och Tobbe Gyllebring springer därmed tävlingens sista varv, på 43 minuter.
Gyllebring belönas med ett guldmynt som bevis på att han vann tävlingen och därmed har en plats till Big Dog’s Backyard Ultra om ett år. Pavic’ 56 varv räcker just nu också till en plats via den så kallade at large-listan, med dem som sprungit flest varv efter de direktkvalificerade vinnarna i varje land. Men tio månaders kvalificeringstid återstår.
Den norska tävlingen avslutades efter 38 timmar, då Norges backyardkung Jon Asphjell som väntat blev siste man när Eivind Svellingen stannade på 37. Norge vann lagtävlingen för mindre backyardnationer, där inte alla 15 i laget hade kvalat in med 24 varv eller mer. Finlands tävling fick dock avbrytas efter det 32:a varvet, då storm fällde träd över banan och äventyrade säkerheten för de tre kvarvarande.
Tobbe Gyllebring vann även den svenska satellit-VM-tävlingen för två år sedan, då på 55 varv. När han återigen står som siste man kvar har han alltså förbättrat rekordet på svensk mark till 57 timmar. Längst av svenskar har dock Johan Steene sprungit. När han vann Big Dog’s Backyard Ultra 2018 på 68 varv var det längre än vad någon annan hade sprungit i världen. Men det som då ansågs som ett fantastiskt resultat överträffades nu av 13 löpare i fyra olika länder.
När den japanska tävlingen tog slut efter 86 timmar var alla blickar riktade mot Belgien. För två år sedan assisterade Merijn Geerts landsmannen Karel Sabbe som då slog världsrekord med 75 timmar. I våras slutade Geerts först efter 90 timmar i en tävling i Tyskland, världsrekord. Men nu var den stora frågan om Geerts och Ivo Steyaert skulle bli de första att passera ofattbara 100 timmar.
Det blev 101 och när starten gick för det 102:a varvet valde de båda att avsluta tillsammans. Tävlingen slutade därmed formellt sett utan någon vinnare, men med två nya världsrekordhållare.
I lagtävlingen vann USA överlägset med sammanlagt 860 varv. Sverige slutade slutade på nionde plats med 524 varv, bara ett efter Frankrike och 17 efter Danmark där vinnaren Søren Møller nådde hela 66 varv i blott sin andra backyardtävling.
Det var dessutom ytterligare en tävling i tävlingen. Varje lands löpare seedades utifrån antalet varv som man kvalade in med och tävlade med motsvarande löpare i de andra länderna för att komma med i ett världslag, i likhet med fotbolls-VM. Tanken är att det skulle visa varje löpares betydelse för lagets framgång. Nämnde Møller kom med som ende nordbo, på positionen för åttondeseedade löpare. Branislav Pavic kom näst längst av de åttondeseedade och blev därmed ende svenska i “reservlaget”.
Den sista helgen i september har bjudit på världsrekord i Berlin och folkfest på Lidingö.
Cirka 9 500 löpare var anmälda till den 58:e upplagan av Lidingöloppets 30-kilometerslopp som gick av stapeln under lördagen. Soligt och en temperatur kring 15 grader gav fina förutsättningar.
En av förhandsfavoriterna på herrsidan var Hälles Samuel Tsegay. Löparen, som i somras tävlade på EM för Sverige, tog också tidigt kommandot i loppet och efter 10 km hade han en lucka ner till näste man på 50 sekunder.
Men en mil kvar hade luckan ökat med nästan 30 sekunder och en ohotad Tsegay kunde också ta hem segern i lidingöloppet 2022 på 1.38.00.
Desto mer spännande blev det där bakom. Danske Abdi Ulad var den som jagade Tsegay närmast och tog faktiskt in lite på honom under den sista milen. Han kom dock aldrig riktigt nära utan fick istället rikta in sig på att försvara sin andraplats. Det lyckades han med även om löparna bakom kom närmare. I mål var han en minut och två sekunder efter Tsegay.
Tsegay mot målgång FOTO: DECA Text & Bild
Stora Tunas Emil Svensk, trefaldig världsmästare i orientering, hade länge greppet om tredjeplatsen men fick se sig slagen på upploppet efter en stark avslutning av Keep up running clubs Mohammadreza Abootorabi. Reza, som han kallas, kom i mål på 1.39.05, endast tre sekunder efter Ulad och två före Emil Svensk.
Fem segrar blev sex
Kampen om segern blev jämnare på damsidan. In mot den sista milen var det fortfarande en duo som kämpade om vinsten, Hälles Samrawit Mengsteab och Kenyas Sylvia Medugu.
Det skulle visa sig att Medugu, som har banrekordet på 30 km, skulle dra det längsta strået.
Med en kilometer kvar satte Medugu in den sista stöten och blev för första gången i loppet av med Mengsteab. Hennes segertid blev fina 1.54.57 och segern är hennes totalt sjätte i Lidingöloppet. Mengsteab kom i mål 25 sekunder efter vinnaren på 1.55.22. Trea i loppet blev Studenternas Leonie Balter på 1.58.42.
Medugu vinner Lidingöloppet 2022 FOTO: DECA Text & Bild
En annan som vunnit Lidingöloppet tidigare är Högbys David Nilsson. I år ställde han upp på 15 km, en sträcka han vann 2018.
Nilsson gjorde som Tsegay och drog iväg från de övriga fältet tidigt. Han vann också loppet på 46.46. Tvåa blev Hässelbys Axel Djurberg (48.08) som spurtslog Tjalves nyzeeländare Tim Robertson (48.12) och Spårvägens Abdelfath Yassin (48,18).
På damsidan blev det norsk seger på 15 km genom Kristine Eikrem Engeset. Norskan vann på 55.12, drygt en och en halvminut före tvåan Lovisa Modig, Torsby, som sprang på 56.53. Spårvägens Lisa Havell blev trea med 57.04.
Ett av världens snabbaste maratonlopp avgjordes också under helgen. På söndagen gick Berlin Maraton av stapeln.
Världsrekordhållaren på distansen, Eliud Kipchoge, visade att han kan göra det igen. Hans segertid 2.01.10 är 21 sekunder bättre än hans tidigare världsrekord. 37-åringen från Kapsisiywa, Kenya, tog också sin fjärde seger i Berlin Maraton. Det är tangerat rekord och den enda som har lika många segrar är Haile Gebreslassie.
Kipchoge har dock sprungit en mara snabbare än 2.01. Under hösten 2019 gjorde han 1.59.40 men den tiden räknas inte eftersom man anser att han hade för mycket hjälpmedel under loppet.
Även på damsidan blev det högklassiga resultat. Etiopiens Tigit Assefa vann på 2.15.37, vilket är den tredje bästa tiden någonsin av en damlöpare.
Eliud Kipchoge under maran i OS i Tokyo FOTO: DECA Text & Bild
Hässelbys Samuel Russom blev 20.e man på 2.12.16, Hunflens Löparsällskaps Jesper Lundberg blev 40:e man på 2.17.50 och Turebergs Daniel Lundgren blev 51:a på 2.20.24.
På damsidan blev bästa svenska Olivia Lindh på en 70:e plats med 2.49.59.
Aleksandr Sorokin från Litauen slog ännu ett otroligt världsrekord när han vann EM i 24-timmarslöpning. Svenske Emir Halalkic agerade draghjälp och slutade själv som bäste svensk på herrsidan, på 13:e plats. Emirs klubbkamrat i IF Kville, Elin Hartelius, var med en 17:e-plats bästa svenska dam, i en tävling med fantastiska resultat.
Emir drog fram till världsrekord
Inför EM i 24-timmarslöpning i Verona, Italien, var förhoppningarna höga på det svenska laget. Herrarna hade siktet inställt på en lagmedalj och det snackades till och med om chans på individuella medaljer. Men det gick inte riktigt som tänkt för de svenska herrar som på förhand sågs som de starkaste korten.
Emir Halalkic får support. FOTO: Lisa Eneroth
Istället var det Emir Halalkic, en 39-åring från Torslanda som tävlar för IF Kville, som förbättrade sitt personliga rekord med hela 18 kilometer. Under en period var han uppe på 8:e plats, men efter en halvtimme i liggande läge när energin inte ville stanna kvar tappade han ett tiotal placeringar.
Med 1,5 timme kvar av tävlingen tog han häng på Aleksandr Sorokin. Efter ett par varv bakom gick Emir till och med upp och drog fram litauern i 6 km, till passeringen av det tidigare världsrekord. Inte nog med att det blev ett minne för livet för Halalkic och andra svenskar på plats, det gjorde också att Kvillelöparen som fjärde svensk i år lyckades ta sig över 260 km. Före 2022 hade bara tre svenskar passerat den gränsen.
Emir Halalkic, som kom sist in i det svenska laget, slutade på 13:e plats på det kraftiga nya personbästat 261,615 km. Detta alltså trots, eller kanske tack vare, att han var av banan under en halvtimme när han just passerat 200 km. Till 12:e-platsen skiljde för övrigt bara 35 meter.
För alla övriga svenska herrar blev det ett tufft dygn. Erik Olofsson och Christian Malmström tvingades båda stiga av efter att ha kissat brunt. Bill Öster kämpade gåendes in kilometrar efter att länge kämpat med tunga lårmuskler och slutade på 218,173 km.
Pålitlige 54-åringen Martin Scharp gjorde återigen en mycket stabil insats. Men energiproblem de sista sex timmarna gjorde att han inte kunde ta sig över sin drömgräns 250 km. Han slutade 35:a på 242,974 km och var därmed den tredje som räknades in i det svenska lagresultatet. Anmärkningsvärt är att det är Scharps fjärde bästa resultat, ingen annan svensk har nått över 242 km så många gånger på 24-timmars.
Näst bäst av de svenskar herrarna var Torbjörn Gyllebring. Trots många timmars kämpande med knäproblem fick han ihop 251,665 km och en 24:e-plats. “Ett makalöst bra dåligt resultat”, som han själv uttryckte det efteråt.
Som lag (där de tre bästa resultaten räknas) slutade de svenska herrarna sexa, men utan att ha varit i närheten av medalj. Inte ens de tre svenska SM-medaljörernas resultat på 260-266 km i april hade räckt mer än till femte plats och Spanien på bronsplats snittade precis över Erik Olofssons svenska rekord för sina tre bästa löpare.
Världsrekord av Sorokin
Polen vann lagguldet 7,5 kilometer före Litauen. Det var också de två länderna som hade loppets individuella giganter. Andrzej Piotrowski var blott den tredje löparen i världshistorien att passera 300 km. Likväl kom hans 301,859 km i skymundan denna dag.
Litauern Aleksandr Sorokin, som fyller 41 år den sista september, har nämligen flyttat fram gränserna för vad som ansågs möjligt. När han för ett år sedan slog den grekiske legendaren Yiannis Kouros’ rekord “som skulle stå sig i decennier” trodde många att gränsen var nådd. Men i Verona sprang Sorokin smått ofattbara 319,614 km och flyttade fram världsrekordet ytterligare en mil. Detta trots flera skarpa kurvor på den 1525,48 meter långa banan och trångt med deltagare (totalt över 300 löpare, inklusive nästan 100 i en öppen klass).
I en förhandsintervju sa han att målet var 200 miles, 321,868 km. Aleksandr Sorokin har flyttat fram gränserna för som ansågs möjligt. Tredjeplacerade italienaren Marco Visintini, som fyllde 46 år ett par dagar före tävlingen, var med 288,438 km distanserad med över tre mil, men tog sig med det resultatet in som femma genom alla tider.
Elin 17:e i tajt damtävling
I damtävlingen var det betydligt tajtare, med bara 13 km mellan 1:an, Patrycja Bereznowska från Polen och 8:an, Ranveig Hansen från Norge.
Bereznowska blev världsmästare 2017 och var regererande europamästare sedan 2018 och slog tidigare i år dessutom världsrekordet på 48-timmars. I oktober fyller hon 47 år och visar att det går att hålla en hög nivå internationellt även i den åldern.
Av de båda svenska damerna var det Louise Kjellson som startade med optimistiskt. Vid sex timmar låg hon på ett snittempo över Maria Janssons svenska rekord (250,647 km). Men sedan fick hon problem med illamående. Ett stabilt genomförande tog henne ändå in på plats 39, med distansen 208,663 km.
Maria Jansson supportar Elin Hartelius. FOTO: Lisa Eneroth
Elin Hartelius gjorde det jämnaste loppet av samtliga åtta svenskar. Det gjorde också att hon avancerade hela vägen upp till 17:e plats och log personligt rekord med en mil, 229,392 km. Det är det femte bästa resultatet i Sverige genom tiderna och bara några hundra meter från vad 24-timmarslandslagets ansvarige Annika Nilrud hade när hon 2015 blev EM-trea.
Liksom Emir Halalkic tävlar Elin Hartelius alltså för Hisingenklubben IF Kville. Hon vann förra året det första svenska mästerskapet i 24-timmarslöpning och tog SM-silver efter Anna Carlsson i våras.
Lagtävlingen på damsidan vanns av Polen, som efter en tät kamp med Frankrike långt in i tävlingen till slut tog en stabil seger. Trea blev Tyskland.
Det svenska landslaget leds av Lotta Thörn, med Annika Nilrud som ansvarig specifikt för 24-timmarslandslaget. Övriga i supportteamet var Maria Jansson, Ulf Nilrud, Andreas Falk och Dan Välitalo.
Lisa Ring och Thierry Chaillou, en fransman som bor i Örebro, stod för de starkaste insatserna i Bergslagsleden Ultra. De vann 45-kilometersidstansen överlägset och Ring var totalfyra.
Clarens Olsson vann den betydligt tajtare 84-kilometersdistansen, där Jonas Brännmyr till slut bara var 6 minuter efter en kraftigt tröttnande Olsson i mål.
Premiären av Sörmlands 100 såg Thommie Forsberg och Moa Montañalago som vinnare på 100-milesdistansen. Jakob Åberg tog en överlägsen seger på 91 km Ultra Trail Marathon, där Paz Trillo vann på damsidan.
På 50-milesdistansen i Ultra Caballo Blanco Suecia kom bara män till start, med Mattias Krantz som vinnare, bara 17 minuter efter banrekordet.
Den tuffa 24-timmarstävlingen Mossarun, som går på ett 17 kilometer långt trailvarv, vanns av Anna Andersson (123 km) och Thure Baastrup (136 km).
Slutligen Bôgda Backyard, en backyardtävling som utgår från Björn Fredrikssons garageuppfart “mitt på Bôgda” utanför Lidköping. Där stod Christian Borg som vinnare efter 26 varv, assisterad av Olof Torbrand, i en tävling som pågick ovanligt länge för att vara en “social backyard”..
Övriga svenskar internationellt
Av svenska insatser internationellt kan nämnas en tredjeplats av Petra Hurtig i Mors 100 Miles i Danmark, trots några kilometers felspringning.
Anton Gustafsson gjorde vad han benämner sin bästa tävlingsdag någonsin, då han vann och slog nytt banrekord i Oslotrippeln (Oslo Maraton, Oslo Halvmaraton och “10 for Grete” samma dag, totalt 73,3 km). Anton var trea i maratonlopppet på 2:26:25, sprang halvmaran på 1:16:08 och slutligen 10-kilometersloppet på 35:43. Tiderna han sprang på gjorde att han fick ungefär 90 minuters vila mellan loppen och alltså en totaltid på 4:18:16.
När ultravärldens blickar var riktade mot Chamonix och UTMB-veckan skedde en av ultrahistoriens största prestationer i skymundan i Polen. Greken Yiannis Kouros världsrekord i 24-timmarslöpning ansågs, både av honom själv och andra, som närmast oslagbart. Men i helgen blev det slaget, av litauern Aleksandr “Sania” Sorokin. Och för podden Ultraaktuellts räkning fick Daniel Westergren den första intervjun med honom efter undret i Pabianice.
Greken Yiannis Kouros är en legendar inom ultralöpning och av många ansedd som den främste i historien. I 24-timmarslöpning hade Kouros innan den gångna helgen de fem bästa resultaten genom tiderna och elva av de tolv bästa. Hans världsrekord lydde på 303,506 km, satt i Adelaide 1997. Den näst bästa löparen hade sprungit 285 km…
Världsrekordet var omstritt, liksom Yiannis Kouros alltid har varit som person. Enligt uppgift krävde han exklusiv tillgång till innerbanan och fick pacing när det tog emot på slutet. Den då 41-årige Kouros kommentar efter tävlingen säger mycket om vad han själv ansåg: “Jag kommer inte springa fler 24-timmarslopp. Det här rekordet kommer att stå sig i århundraden.” Han har själv inget emot att kallas för löpargud.
De öppna polska mästerskapen under Ultra Park Weekend i Pabianice i helgen var högklassiga och bjöd på idealiska förhållanden. 20 löpare, 15 herrar och 5 damer, sprang längre än 200 km. Men två löpare stod ut.
Både ukrainaren Andrii Tkachuk (VM-tia i 24-timmars 2019 och vinnare av Ukrainas tävling under satellit-VM i backyard ultra 2020, på 41 varv) och Aleksandr Sorokin från Litauen sprang under lång tid i världsrekordtempo. Tkachuks slutresultat på 295,363 km var alltså en mil längre än vad någon annan än Yiannis Kouros hade sprungit tidigare. Ändå blev det en parantes i sammanhanget.
Aleksandr Sorokin, som jobbar som dealer på casino hemma i Vilnius sedan 2006, började springa långt 2012 för att gå ner i vikt. Fram till dess hade alkohol och rökning spelat en viktigare del i hans liv än träning.
Han gjorde sig tidigt känd för sin offensiva löpning. När han blev EM-sexa 2015 låg han på världsrekorddistans halvvägs och ledde överlägset, men slutade sexa. 2017 vann han Spartathlon på den bästa tiden av någon annan än Yiannis Kouros. 2018 tog han sin första mästerskapsmedalj när han blev EM-trea i 24-timmars på 260,991 km (återigen efter en överlägsen ledning halvvägs). 2019 blev han till slut världsmästare på 278,972 km, efter en för honom ovanligt jämn split.
Banan i parken i staden Pabianice utanför Łódź bekantade han sig med när han för ett år sedan vann de öppna polska mästerskapen på 100 km på 6:43, skadad. Efter den tävlingen kunde han inte springa på en månad. Hans ofantliga träningsmängd, med veckor på uppemot 300 km och många pass i högt tempo, gjorde att han till slut överskred den gräns som han hela tiden balanserar på.
Så visst fanns det föraningar om vad som skulle hända 2021, året då “Sania” fyller 40. I april slog han världsrekord på både 100 miles (11:14:56) och 12-timmars (170,309 km) under en tävling i England. När VM i 24-timmars i oktober blev inställt letade han efter någon annan mästerskapstävling för att springa långt på 24-timmars. Men till skillnad från Kilian Jornets världsrekordförsök i norska Måndalen i november förra året gjorde han inget väsen av sina ambitioner.
– Seriösa människor gör inte så. Du måste först göra det och sedan berätta om det, istället för att meddela intentionerna i förväg och sedan kanske inte uppnå resultatet, berätta Aleksandr Sorokin.
Valet föll alltså på de polska mästerskapen och resten är redan historia. Som vanligt startade han i ett rasande tempo. Och den här gången höll det. Med 33 minuter kvar passerade Aleksandr “Sania” Sorokin Yiannis Kouros tidigare världsrekord. Det nya rekordet lyder på 309,399 km. Smått ofattbara 4:39 min/km i snitt under ett helt dygn.
Aleksandr Sorokin FOTO: Tomasz Wieczorek
– Jag drömde om att nå det här rekordet. Men innan 2020 trodde jag inte ens det var möjligt. Och jag visste inte förrän på slutet om kroppen skulle klara av att hålla tempot och slå det den här gången. Kanske skulle jag fortsatt att pressa ända till slutet, för jag slappnade nog av lite för mycket efter att jag hade slagit rekordet, säger Aleksandr Sorokin.
Yiannos Kouros, som ännu inte har gratulerat Sorokin, har nu för övrigt bara kvar två världsrekord i tidslopp, 473,495 km på 48-timmars och 1 038,851 km på 6-dagars. Det senare har Johnny Hällneby gått ut med att han vill försöka slå under Viadal Ultra 13-19 september.
