De svenska ultralöparna Elov Olsson, Johan Lantz och Joacim Lantz är några av de löparstjärnor som ska göra ett världsrekordförsök på 100 kilometer den 23 januari. Loppet, som arrangeras av Hoka One One, heter Project Carbon X 2 och går på en snabb varvbana i utkanten av Phoenix i USA.

Skoföretaget Hoka One One lanserar den andra versionen av kolfiberskon Carbon X med det här världsrekordförsöket, som genomförs både i Japan och USA (läs mer om Carbon X 2 längst ner i artikeln).
Första versionen av modellen, som kom 2019, lanserades även den med ett 100-kilometerslopp där flera av Hokas sponsrade ultralöpare deltog. Vi på Runner’s World hade förmånen att vara på plats då och fick se den kanske största stjärnan, USAs Jim Walmsley, göra en väldigt offensiv satsning. Han satte nytt världsrekord på 50 miles (ca 80 km) som mellantidspassering, men gick sedan nästintill i väggen i slutet av loppet i den 30-gradiga värmen.

Den 23 januari är det återigen Jim Walmsley som står i fokus i den nya rekordjakten. Men denna gång får han bland annat svensk sparring av löparna i den så kallade Ockelbomaffian:  Elov Olsson, Johan Lantz och Joacim Lantz. De har alla tre kontrakt med Hoka och tävlar för Ockelbo, men kommer till start med lite olika målsättningar. Runner’s World stämde av med killarna som är på plats i Phoenix och som testat delar av banan under ett 25-26 km pass.

Elov Olsson är den i Ockelbomaffian som har rutin från 100 km lopp, där han vid sin SM seger 2019 sprang på den näst snabbaste tiden någonsin med sina 6.38.44. Bara svenska rekordinnehavaren Jonas Buud är snabbare (se ruta nedan).
Det innebär att Elov var klart under 4 minuter per kilometer i 100 km i rad utan vila. Elov har även i andra lopp runt 10 mil visat sin kapacitet med seger i Ultravasans 90-kilometersklass 2017, och 6.44 på VM på 100 km.
Under fjolåret 2020 körde han flera ännu längre löpningar, där kanske hans 24 timmarslopp på en 348 meter lång löparbana i Tärnsjö var den största prestationen under det coronadrabbade året. Hans dryga 263 km på dygnet är det näst längsta någon svensk nått på distansen.
Nu är det dock 100 km som gäller i Carbon X 2-projektet.

– Det finns en fartgrupp som ska hålla 3:52 (6:25 i sluttid), och det är väl den gruppen som ligger närmast min målsättning. Jag hade kanske tänkt utgå lite från Jonas Buuds svenska rekordfart, och då är det precis under 3.50 som gäller. Men vi får se vad dagen säger.

– Att vara på plats efter alla coronatester och allt pappersarbete för att komma hit, känns oerhört skönt. Så nu kan man ha fokus mot loppet även om man såklart märker av coronapandemin här också. Alla går med mask i offentliga miljöer, och det gör att det känns tryggt ur smittsynpunkt.

– För min del blev sista längre passet 26 km där vi testade delar av banan och det flöt på bra trots den långa resan. Det kändes ganska avslappnat med 3.48 min/km i snitt. Resten av veckan blir det mest jogg, men kanske några lättare intervaller på tisdagen innan loppet.

Johan Lantz har kommit tillbaka starkt, men det har tagit tid, efter den allvarliga skada han ådrog sig 2015 där lårbenshalsen small av helt under ett lopp på Gran Canaria.
Under 2020 kom han 3:a på första upplagan av Fjällmarans elitlopp över 100 kilometer. Då ingick 3 500 höjdmeter på de 10 milen, nu är det ett nästintill helt platt lopp som ska avverkas.

– Först var min tanke att vara farthållare i loppet, men ska jag någon gång springa 100 km på väg, då ska det vara på det här loppet. 100 km väg är inte riktigt min grej, men utifrån corona och det unika med loppet känns det ändå bra att springa loppet.
– Jag tycker träningen gått hyfsat. Det har varit lite svårt när snön kom till Åre dit jag flyttat, så jag har försökt få in mer 100-kilometerinriktade pass när jag varit nere i Ockelbo och sen när vi var på Fuerteventura för några veckor sedan. Jag körde 68 minuter på halvmaran i början av 2020, så jag tycker farten borde räcka.

– Hur jag än gör nu på loppet tror jag att jag kommer bli trött och tappa på slutet, så därför kommer jag gå ut med ambitionen att ha lite buffert. Målet är att gå ut i 3.52 min/km-fart, och det är den farten jag höll på ett 62 kilometer lång pass i ganska tuffa förhållande. Det var inte alls jobbigt, men jag vet ju att tröttheten kommer komma, men jag hoppas det ska hålla för under 6.40 i sluttid.

Joacim Lantz, som med sina 29 år är den yngre av ”Lantzbröderna”, har under fjolåret verkligen visat på en utvecklad fartkapacitet. Han har sänkt sina personbästa på 5 000 m (14:36), 10 000 m (30:36), halvmaraton (1:06:35) och maraton (2:24:01 på den tuffa SM banan) och han har tidigare visat att han kan springa snabbt över ännu längre sträckor med en andraplats på Ultravasan 90 km 2019.

– Träningen har gått bra hela hösten fram till för någon vecka sedan då jag fick lite knarr i en hälsena. Den känningen har sedan förflyttat sig längre ner mot foten. Det har gjort att jag fått dra ner på löpträningen, men det som jag ändå kört har gått bra. Jag hoppas och tror att det kommer funka, och utifrån de farter som farthållarna kommer gå på är mitt mål att hänga med i 3.42 min/km-klungan. (I jämn fart hela vägen skulle det innebära en sluttid på 6.10, klart under Jonas Buuds svenska rekord, reds. anm.)

– Jag hade tänkt gå något långsammare per kilometer, men i valet av klungor blir det nog den. Jag körde ett 62-kilometerspass inför loppet där jag snittade 3.45 och det kändes kontrollerat. Samtidigt är 100 km mycket längre, så jag räknar med att jag kommer tappa fart, men jag hoppas såklart på så lite tapp som möjligt. Det känns väldigt stort att få vara med, så jag ser fram emot loppet, och hoppas de lugna dagarna här gör foten gott.

LIVE STREAM PÅ HOKA´s YOUTUBE KANAL:

LIVE RESULTAT OCH STATISTIK

Världsrekordet för herrar på 100 km hålls av Japans Nao Kazami som 2018 sprang på 6:09:14 (ca 3:41 min/km i snitt). Även på damsidan är rekordet japanskt genom Tomoe Abe som år 2000 sprang på 6:33:11 (3:55 min/km).

De svenska rekorden innehas av Jonas Buud på herrsidan med 6:22:44 (3:49 min/km) och Kajsa Berg på damsidan med 7:20:48 (4:24 min/km). Båda svenska rekorden sattes i Winschoten 2015.

RWs skoexpert Christer Wernhult om Hoka One One Carbon X 2:

Hokas produktutvecklare var tidigt ute med att haka på carbon-trenden och nu är tiden inne att presentera andra generationen av Carbon X-modellen. Såväl Hokas typiska vagg-liknande Meta-Rocket-sulplattform som dess inkapslade kolfiberplatta har samma utformning som på pionjärmodellen, vilket underlättar en kvick stegavveckling.

Nytt är en mjukare mellansula med en mer markant uppdragen, stödjande sarg i häldelen. Ovandelen har också fått en mer följsam passform genom en ny typ av stickningsteknik och hälkappan är markant uppdragen och svängd bakåt för att undvika tryck på hälsenan. Skons snörhål är förstärkta för att tillåta att man snörar skon distinkt på foten.
Viktmässigt skiljer det enbart några gram till nykomlingens fördel och häldroppet är oförändrat 5 mm. Carbon X 2 kommer bäst till sin rätt på snabba tempopass och i tävlingssammanhang.

Vikt: Herr 239 gram. Dam 198 gram.
Häldropp: 5 mm
Rek. butikspris: 2 400 kr

Ockelbomaffian på Instagram

När Charlotta Fougberg stod på startlinjen i ett kylslaget Reggio Emilia i Italien på luciamorgonen var det med målet att springa till sig en OS-plats på maraton. Det blev både personbästa och en tid under OS-kvalgränsen – men tiden 2:28:55 var inte alls vad Ullevilöparen hade hoppats på.

Charlotta Fougberg har haft en suverän höst som löpare. Först med en stark första plats i Lidingöloppets elitlopp och sedan med den bästa placeringen någonsin av en svensk löpare i halvmaraton-VM. Hennes 18:e plats gav henne utmärkelsen Årets prestation i landslaget, och tiden 1:10:19 är både personbästa och den tredje snabbaste svenska tiden bland kvinnor genom tiderna på halvmaran.

I Edizone Speciale Maratona di Reggio Emilia, som även fungerade som italienska mästerskapen i maraton, skulle formen och kapaciteten nu räcka över den dubbla distansen. Charlotta gjorde också ett oerhört starkt lopp. Tiden 2:28:55 räckte både till en meriterande andra plats i elitloppet och är den tredje bästa tiden genom tiderna av svenskor. Fougberg har nu endast Isabellah Andersson, som har det svenska rekordet på 2:23:41 från Dubai 2011, och Carolina Wikström (som nyligen gjorde 2:26:42 i Valencia) framför sig. Tiden var även klart under den officiella OS-kvalgränsen. Men det var ändå inte en lycklig Charlotta Fougberg som intervjuades efter loppet. Charlotta berättade om förberedelserna som snöade igen och om känslan av att springa med ben som inte känns som de brukar.

Varför valde du just Reggio Emilia Marathon som ditt ”OS-kvallopp”?
– Jag har inte haft så många lopp att välja mellan på grund av pandemin. Valencia, som jag väldigt gärna ville köra, valde att säga nej till mig tre gånger – trots att min coach Johan Wettergren verkligen låg på dem om detta. Men så hittade Johan italienska mästerskapen i Reggio Emilia som ett alternativ.
– Ända fram till drygt två veckor innan loppet var det osäkert om de skulle genomföra loppet, men när det blev klart fick vi kolla upp att tävlingen uppfyllde alla kriterier för att vara kvalificerande till OS.

Utifrån den korta förberedelsetid du fick på dig mot just detta specifika lopp, hur la du upp det?
– När allt var klart åkte jag iväg till St Moritz för att genomföra mina sista förberedelser på hög höjd. Det såg bra ut när jag åkte, snöfritt och med öppna faciliteter, men det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag hade räknat med att det skulle komma snö, men tanken var att kunna göra mycket av träningen ute ändå och sen kombinera med löpband. Men sedan kom snön, och det var inte lite snö heller – runt 1,5 meter! Samtidigt skärptes restriktionerna i regionen och alla gymmen stängdes.
– Så träningsförberedelserna förändrades, och Johan som var i Italien fick inte åka upp till mig och supporta. Men via en kontakt fick jag tillgång till ett löpband i en lokal där professionella atleter fick tillåtelse att träna. Där gällde så klart ansiktsmask på och bara ett fåtal personer fick vistas i lokalen, men jag kunde i varje fall träna fartpass på löpbandet.

Så hela sista förberedelseperioden fick du träna på bandet?
– Ja, så var det och tyvärr gav det mig en seg känsla i benen. Jag är inte alls van vid att träna så mycket löpband, så det kan kanske vara en anledning till segheten som infann sig. Jag tänkte att det skulle släppa när jag drog ner på träningen mot slutet, och jag åkte även ner till Italien lite tidigare än planerat för att kunna springa lite på snöfritt underlag några dagar för att hitta känslan.

Hittade du in till känslan igen?
– Det kändes hyfsat på uppvärmningen inför loppet och under de första kilometrarna. Men redan efter 10 kilometer fick jag börja kämpa, trots att det var en fart som jag normalt sett inte ska behöva kämpa för så tidigt i loppet.

Hur var skillnaden jämfört med när du är i form?
– Den stora skillnaden fanns ju redan i de sista passen inför loppet, där jag brukar ha en känsla av att flyga fram när jag lättat på träningen. Jag brukar få hålla igen för att inte springa för fort, men så var det inte alls nu. Jag hade ändå en förhoppning om att det skulle släppa till loppet, men det gjorde det inte.

Hur tacklade du det under loppet, när du får kämpa för att hålla farten så tidigt i loppet?
– Det var mitt tredje maraton, och jag har ju tidigare fått höra att det kan hända så mycket under ett maraton. Känslorna kan komma och gå. Så min tanke var att om jag jobbade på fanns ju chansen att det skulle kännas bättre efter hand. Även om farten var någon sekund åt fel håll var det inom felmarginalen utifrån mitt tidsmål. – Men det släppte inte utan det var en kamp hela vägen. Även om jag inte rakt av hade stenkoll på farten kände jag att både 2.27- och 2.28-målet sakta försvann. Samtidigt försökte jag tänka att det oavsett tid blir en bra maratonerfarenhet.

Jag ger inte upp i första taget och med lite distans till loppet är det ändå en bra tid

Hade du aldrig några tankar på att kliva av?
– Det är klart att den kom upp, men jag slog bort den. Jag ger inte upp i första taget och med lite distans till loppet är det ändå en bra tid, speciellt med tanke på att den kom i ett lopp där jag har den här känslan.
– Jag vet att jag kan mycket bättre även om jag vet att det inte är lätt. Så jag är stolt ändå att jag kunde prestera på det sätt jag gjorde, och även Johan var imponerad över hur jag höll ihop det.

Som jag förstod det var du, trots den fantastiska prestationen, väldigt ledsen direkt efteråt. Kan du berätta om hur du kände?
– Ja, tårarna rann i flera timmar efter målgången. Jag vet att jag kan bättre och blir så ledsen när jag inte får ut det. Man har inte så många chanser på maraton, så det måste ju stämma den dagen och nu gjorde det inte det. Men sedan vände känslan och jag blev revanschsugen i stället, även om det först så klart gäller att ta vila och en period med lättare träning.

Hur känns kroppen efter att du fått kämpa så tidigt i loppet?
– Det känns ju att jag har sprungit ett maraton, men jag är väldigt glad att kroppen ändå känns så bra. Jag har inga skadekänningar alls, och jag ser verkligen fram mot att köra igång träningen igen – även om jag inte ska stressa fram något.

Du klarade den officiella OS-kvalgränsen för maraton i riktigt kyliga förhållanden, och du gjorde ett fantastiskt bra halvmaraton-VM tidigare i höst. Vad tror du och din tränare om OS-chanserna?
– Ja, det var kyligt. Mina fingrar var helt vita och bortdomnade när jag gick i mål. Folket i målfållan var så glada för min skull och gratulerade till att jag klarat gränsen, och förstod inte riktigt hur jag kunde vara ledsen. Men det är SOK som bestämmer, så jag får utgå från det. Men jag ser fram mot nya chanser att springa riktigt fort på maran. 

TOPPFOTO: Deca Text och Bild från VM på halvmarathon 2020