* Som går direkt dit den ska

* Utan avdrag för omkostnader som i stort sett ALLA organisationer, med rätta, måste göra men vi klarar oss utan det eftersom  loppet finansieras av anmälningsavgifter och utöver det har vi ETT syfte- slussa vidare pengar som kan hjälpa de som verkligen behöver det

* Som dock går via en hos Skatteverket registrerad ideell förening och du får förstås ett kvitto

* och du är med och skapar historia. Vår lilla stora idé, vår lilla stora kraft kommer 2014 för tredje året i rad samla in 100 000 kronor till de som behöver det mycket mer än vi.

Såhär mycket mer. Varje minut våldtas en kvinna och Dr Mukwege har opererat så små som 3 år gamla flickor som fått underlivet, och mer, förstört.

Vill du vara med och tända ljuset i mörkret? Vi kommer framföra hälsningar från alla som donerat. Allt kommer skickas till Panzisjukhuset. Pengarna slussar vi likt förra gången över direkt och vi får feedback och rapport på hur de används direkt från sjukhuset. Kvitto ställs ut från vår organisation.

Den 8e december träffade jag självaste Dr Mukwege här i Stockholm och han känner väl till vår insamling.

I år stöttar vi Dorcas, det hem på sjukhuset där de våldtagna, skadade och utstötta kvinnorna får chansen att skapa ett nytt liv igen då de är utstötta från sitt samhälle och i många fall mist både barn, män och har skador för livet.

Är du företagare och vill samarbeta med Sveriges tuffaste GODaste lopp- Kontakta mig, Madeleine eller Johan för att höra hur vi kan göra GOTT tillsammans!

Nu- ska jag återgå till att övertala Timbuktu till att springa loppet.

---

En sko man bara kan springa i?

Ja så säger Airia om den nya sko som kommer lanseras på svenska marknaden nästa år. Jag tänker att det vore ju en fiffig sko att ta på sig efter sisådär 10 mil på ett ultralopp när man känner för att gå. Så tvingar skon en att springa?

Nej så enkelt är det gissningsvis inte.

Jag är rätt tråkig vad gäller skor egentligen, önskar att jag kunde ha en sko som gjorde allt (och det har jag nästan i mina Inov-8 Xtalon 190) men tycker det är kul att testa nytt och olika. Ska det presteras, springas kort, snabbt, i terräng eller tränas styrka ute väljer jag Inov-8. Ska det lullas långpass med asfaltsinslag i lugn fart tar jag mina relativt lätta Hoka One One. Jag har även ett par Viva Barefoot som kan vara några av de skönaste skor att smurfa runt i.

Eftersom jag mest kommer nöjesspringa nu ett tag framöver så har jag tackat ja till att testa den här skon till våren. Den kommer inte vara sådär vit när jag är klar med den, det är ett som är säkert.

Den ser verkligen lustig ut med rundad botten, 35 gradig vinkel fram för att hjälpa att ”rulla” fram foten.

”Svantes (Berggren) idé var att utveckla löpningen och göra världens snabbaste löparsko. Efter ett oräkneligt antal skisser, prototyper, tester, justeringar och förbättringar är vi nu redo att presentera en helt unik sko. Våra tester visar att Airia fungerar oavsett om du sätter i hälen, hela foten eller tån först i ditt löpsteg. Du känner dig lätt och stark och framförallt är det roligare att springa i Airia One jämfört med andra skor”, säger Mattias Geisler, VD Airia Running, systerbolag till Arbesko

Jag är helt övertygad om att vilken sko man springer i spelar stor roll men det spelar ingen roll om inte steget ”sitter” och kondition går inte att snöra på sig på fötterna heller. Men den här skon ser så tokig ut- jag bara måste prova den!

Utvärdering kommer förstås!

 

---

Idag hade jag, som väldigt ofta för många av oss ” inte tid” att springa. Jag är ute i 7 olika grupper och föreläser- om än kort- denna vecka och har en massa möten och saker som ska vara på plats innan julledigheten. Det känns igen för några gissningsvis?

Lägg därtill att Lillan har hosta (hade inte VABat sen februari- vad hände?) men är förstås frisk i övrigt och sjövild och mormor får rycka in men det blir pussligt ändå.

Orken tryter just nu helt klart. Jag är inte van att vara trött. Jag är aldrig trött. Jag är fullt ös makalös 16 timmar per dygn och sen varvar jag ned 30 minuter, sover 7,5 timmar och så är jag full gas igen. Jag har lite svårt att acceptera att det ska vara såhär då och då? Hur står folk ut med att vara trötta efter jobbet?

Igår hann jag inte träna- på riktigt hann inte. Idag ”hinner” jag inte och ”orkar” inte och det är just då som löpningen blir enormt viktig. Inte ett hårt intervallpass. Inte långpass. Inte fokus på kilometertider.

Fokus på frisk luft. Ljudet av min andning. Känslan av en framfot som nuddar och rycks ifrån marken. Ljudet av motvind. Tystnaden av medvind. Fokus på att springa i flow. Fokus på att hitta löparmojot. Veta vad hastigheten är men inte värdera det.

Ta 30 minuter för att det ger resten av dagen energi. Ger ställtid. Ger lugn och rymd.

Inboxen svämmar ändå över och det är massa missade samtal och ”när får vi detta” men en timme (med dusch och lunch) gör inte situationen värre. Det gör den bättre.

Löpning. Som egentid. Ställtid. Viktig tid.

---

Varje år blir jag lika förvånad över att folk fortfarande, med all tillgängliga perspektiv blir stressade över just konsumtion runt jul. Att inte ha köpt något till den ena eller den andra. Lagat endera rätten. Man hävdar att ”men baarnen, baaaarnen måste ju få” och just de om några är ju formbara för nya traditioner och ofta rätt empatiska och förstående om man tar sig tid. Sällan annars som på jul blir det så uppenbart hur stor klyftan mellan rika och fattiga är. N volontärjobbade på Stadsmissionens julfirande för två år sen och var tagen av hur svårt vissa har det. Och så har vi de som har mage att stressa över att hinna konsumera. Idag föreläste jag på en konferens på Grillska Huset som drivs av just Stadsmissionen och när de berättade om de människor deras verksamhet vänder sig till, ja då blev det än mer uppenbart. Hur fasen kan det vara så?

Om man frågar folk vad julen handlar om är det ofta samvaro, lugn, ledighet och umgås med familjen som leder. Inte julmat och julklappar. Inte överflöd. Men ofta är det just överflödet som folk mår illa över. Stressar över.

För det blir ju inte bara en julklapp till barnen. Ofta får de från släktingar också och säg den 5-åring som kommer ihåg alla paket?

Och vad gäller vuxna så är det väl än mer förvånande att vi ska krysta fram något vettigt att ge. Visst- om någon önskar sig något. Men att ge saker bara för att ge saker. När världen ser ut som den gör, när det är stressigt att göra det och när det går att ge något till de som verkligen behöver det i en persons namn kan vara bland det vettigaste, finaste och mest uppskattade- ja då fattar jag inte att vi inte lär oss! Och att vi inte investerar i att lära våra barn.

Samma gäller maten. Många liksom kapitulerar med en blandning av ”dålig karaktär” ”det är tradition”  men med bismak av den ångest man vet kommer efteråt. Som att det inte kan vara jul om vi inte har både skinka, revbenspjäll, köttbullar och prinskorv. En stor hög av mättat fett, nitrit och cancerogener i julfridens namn. Herregud.

Och så efteråt. Då är det ju så himla jobbigt att sortera alla sopor så då trycker vi ned resterna av vår omiljövänliga, egosistiska konsumtion i en stor sopsäck, slänger gärna resterna av julmaten (för vi gjorde gärna lite för mycket) och så blev vi kvitt allt.

Kanke lite överdrivet och det ligger en del självkritk i detta bara så ni vet! Jag tror vi alla har tid även inför denna jul att göra saker bättre! Här kommer tre förslag:

Konsumtionen

Byt ut tre julklappar mot tre donationer till en organisation du känner för. Kanske Stadsmissionen? Kanske UNHCR som är FN-s organ för stöd till människor på flykt. Just nu fryser och svälter tusentals syriska flyktingar och miljoner andra i de katastrofer som nu hamnat utanför medias bevakning. Läkare utan gränser har en katastroffond där de styr pengarna även dit. Du hittar något. Du kommer bli uppskattad- eller ingen kommer att våga säga att de hellre ville ha en pryl. Du är snäll både mot andra, mot hjärta, själ och även miljön! Win win win!

Maten

Jag vet inte hur det är för dig men min facebook översköljs av bilder på misshandlade grisar och andra djur. Och detta är förstås på riktigt. Är det billigt betalar djuren. Maten de får är säkerligen inte den bästa heller om det ska vara billigt och det finns en massa spännande otyg att tillsätta för att få skinka, korvar och annat att hålla ihop. Nitrit bland annat. Det är inte hållbart att äta massa kött och vi kan göra enorm skillnad om vi visar handeln att vi efterfrågar först och främst ekologiska/KRAV-märkta köttprodukter men störst vinst för vår hälsa och vår värld får vi om vi drar ned på köttkonsumtionen. Måste vi ha allt på julbordet? Kan vi välja en eller två kötträtter och byta ut de andra mot goda, välgörande vegeteriska alternativt. Det är så mycket coolare. Finns hur mycket som helst om du googlar. Här hittar du 12 trendiga. Jag slår gärna ett slag för brysselkål, rödkålssallad med ädelost och valnötter och förstås grönkålspaj!

Testa! För din hälsa, för plånboken, för djuren och för miljön!

Miljön

Först av allt hoppas jag alla vet att paraffinljus avger giftiga- cancerogena- ångor?

Och här kan du läsa på hur du ska återvinna allt bös som ändå blir under julen. Därtill: Gör både miljön och utsatta en tjänst- handla second hand i någon av alla de välgörenhetsaffärer som finns. En oläst bok är en ny bok. Gammalt julpynt är så mycket coolare.

Att vara chill och konsumtionssmart- det är riktigt coolt! GÖRT!

En vintrig promenad med fint sällskap. DET tycker jag är jul! 

 

---

Notera. Under MIN graviditet. Inte under graviditet.

Under min förra graviditet, som måste klassas som en av de glassigaste någonsin, bloggade jag inte, var inte på Twitter och besökte inte då och inte nu alla dessa sajter som verkar syfta till att antingen förvirra ge dåligt samvete eller inspirera till konsumtion med hjälp av de två första delarna. Helst alla tre.

Jag resonerar som så att graviditet och förlossning är det mest naturliga som finns, vi har enorm kunskap och instinkt inom oss och tar vi oss tid att lyssna på den snarare än vad okända människor skriver på nätet så kan det bli mycket lugnare. Hittar man dessutom en erfaren barnmorska så är det riktigt bra. Jag lyckades med båda och tror att det spelat enorm roll i att det gått så himla bra med min första tjej, min graviditet, min förvisso  ULTRAlånga förlossning men också efteråt.

Jag gjorde det som kändes bra. Jobbade med mina ”yoga knip och lyft” och började småjogga en sisådär två veckor efteråt. Jag var inte alls en sån inbiten löpare som jag var nu (tyckte milen var rätt lång) men höll igång med styrka, spinning, jogg och ”lufs” hela vägen fram. För att det gick.

Den här graviditeten har varit en helt annan resa. Fi fabian vad jag har mått illa. Och varit sugen på skitmat. Och behövt äta. Jämt. Fi fasen. Men kroppen- den är stark. Strax efter (inte innan som många frågat!) jag sprungit 16 mil blev jag gravid och då kan man dra ned på volym och ändå ligga rätt högt.

Därför valde jag att springa Österlenmaran. Trots att jag mådde så illa så jag inte visste hur jag skulle ta mig till starten. Tre timmar innan låg jag på sängen i fosterställning och pep men N påpekade snällt att ” du sprang ju de sista 6 milen på BRR och mådde illa, det här är bara 4,2″. Så iväg mot starten. Och så sprang jag på puls. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt- även om det nog inte var någon fara så ville jag inte brassa på max. Och med 7 kisspauser och en sväng tillbaka för att prata med N vid 3 mil så lyckades jag ändå jogga hela loppen på netto under 4 timmar utan att låta pulsen gå över 80%. Dessutom var det de enda fyra timmarna då som jag inte mådde illa. Win liksom. TÄNK om jag hade tryckt på- vad hade jag fått för tid då? Får vi aldrig veta.

Men iallafall.

Löpningen har varit räddningen under de senaste sex VIDRIGA veckorna. Jag har varit ett vrak som försökt hålla ihop på dagtid och sen varit ett monster på kvällarna. N har INTE haft det så roligt, verkligen fått ta hand om ett paket i forsterställning. Vad hände, liksom?

När jag springer mår jag bra. Hormonerna skjutsas runt av sig själva, jag är hög på endorfiner och får en massa frisk luft. Att jag tvingat mig ut nästan varje dag har betytt så enormt mycket. Vet inte hur det hade gått att jobba annars. Stå och prata hälsa askgrå och kallsvettig. Nja.

Längtan till att springa finns där- än starkare. Vem vet hur länge det går? Det kommer iallafall bli mycket mindre under en period. Men motivationen att springa strukturerat, nu när det inte finns ett klart mål förutom att ”hålla igång så gott det går” har varit låg.

Tills nu. För nu börjar jag må mycket bättre även om jag mår illa på eftermiddagen varje dag fortfarande.

Nu. Har det lossnat. Järnvärdena är på väg upp och energin med den. Jag känner en enorm tacksamhet att kroppen funkar så bra. Igår sprang jag 20 kilometer och jag kände knappt av det. Njuter av ungefär 10 månader där det inte ”måste” in något alls. För sen blir det riktigt tufft. Om ett år ungefär. Tänker på det och njuter av att längta dit men njuta av lugnet nu.

Så.

Planen är att springa så mycket det går, så länge det går. Använda pulsen för att hålla nere intensiteten lite. Fortsätta med ett långpass per vecka, transportlöpning, styrka men tar bort alla hopp förutom ett och annat glädjeskutt. Yogan är en enorm hjälp för att hålla stabilt bäcken. Sen får man ta att man måste kissa hela tiden, ha två sportBH på sig, flåsa, springa långsamt, vara snorig och känna sig tung. Sånt. Otyg. Som sagt- storken- vad hände med den? Bra lösning tycker jag.

Min barnmorska är helt fantastiskt. Hon tycker att jag som springer så mycket borde ha stenkoll på kroppen och dess signaler. Hennes råd är att springa på så länge det känns bra- och allt annat är ju uteslutet.

Det har känts helt fantastiskt varenda gång. Det är fantastiskt att jag ska bli mamma igen.

Igen. Min graviditet. Min träning. Fri från tvång. Väldigt kul. Ni får hänga med.

---

Det är enormt skönt att ha berättat varför jag inte springer så mycket- eller så långt snarare. Har känts som jag ljugit flera gånger för folk fast jag vetat i nästan två månader att det absolut inte blir några 100 miles nästa år. Tack för alla grattis till oss- det värmer verkligen! Tack från hela mitt hjärta!

Min träningsfilosofi- hittills

Jag har byggt upp min uthållighet inför mina 100-miles lopp med relativt minimalistisk volym för att vara ultralöpare. Är väldigt dålig på att logga min träning men tror jag max varit uppe i 10 mil kanske två veckor under detta år och i övrigt legat allt från 40-80 kilometer. Kroppen har varit frisk, oskadad och har återhämtat sig. Sen har det ju inte gått så fort men jag vill bygga upp min ”ultrakarriär” långsamt. För 4 år sen tyckte jag att allt över 15 kilometer var väldigt långt. För bara två år sen var 5 mil väldigt långt. Det tar tid och som småbarnsmamma så är det andra saker som måste få gå före. Det här får ta sin tid helt enkelt och som jag ofta pratar om- jag sumpar inte min hälsa. Frisk, glad och skadefri är min bästa grund- det är därför jag ler så mycket när jag springer! 🙂

Jag har tränat efter egen skalle men inför 2014 hade jag bestämt att ta löpningen till en ny nivå. Jag coachar själv och att lägga tid och energi på att coacha andra och sig själv kände jag blev rätt mkt. Att ta hjälp av min förebild var en dröm- men drömmar är till för att pursue så jag kontaktade honom. Tim Waggoner. Känd som ”Lucho”. En amerikansk fd elitIronmantriatlet men numer en ultralöpare och ultracoach vars podcast jag slaviskt följer. Hans träninsfilosofi stämmer med min och jag visste att jag skulle våga lita på honom. Lägga över planeringen av min träning, utifrån mina förutsättningar i hans händer.

Efter BRR accepterade han mig som en adept. ” I want to work with you”. Lyckan var total! Precis när jag fått första programmet fick jag årets chock- gravid! Vad göra? Jo vi har skjutit på allt exakt ett år. I september nästa år sätter vi igång igen. Mot samma mål: 100 miles sub 18 timmar och tids nog Leadville 100.

Om du inte sett detta- så måste du se det. Han är magisk. Jag vill bara ta skorna och springa rätt ut i naturen…

Så just nu presterar jag inte direkt något på löpningen men jag funderar desto mer. Jag ska föreläsa om ultra till våren och får rätt mycket frågor om just ultra, träningen, det mentala och dessutom coachar jag flera som satsar på just ultra.

Löpning både är enkelt och är det inte. Det blir ibland alldeles för komplext för vad det egentligen behöver. För de flesta av oss är marginalerna inte superviktiga och minutfokus på pass är inte heller det som avgör men i sin osäkerhet vill man kanske gärna tro att det är en massa avancerade aspekter och träningspass som ska till.

Jag skulle påstå att det är två, kanske tre saker som jag vill lägga fokus på i träningen för att bli en bättre ultralöpare, eller för att bli en från början:

Hållbarhet

Du ska hålla i kroppen. Hålla i hållningen. Hålla i mage och energisystem att klara att springa i 5, 10, 15 20, 25 30 timmar. Eller längre. Allt måste hålla och det tar tid att bygga upp den hållbarheten från ligament, till energisättning av muskler och för att inte tala om den mentala hållbarheten. Här går det inte att vara otålig och vilja att det ska hända saker hela tiden. Så fokus i all träning är att bygga hållbarhet i allt du gör.

Mentalt fokus och insikt

Inte bara styrka. Inte bara vara tunnelseende mot målet. Det kommer göra ont. Kroppen kommer be dig stanna. Den hinner göra det några gånger till än under ett millopp då den skriker detta från kanske 2-3 kilometer och du måste kunna hantera den här rösten, kraften. Du måste kunna lyfta dig ur helt oundvikliga svackor. Har du inga svackor har du inte utmanat dig. Då har du inte spänt bågen. Du måste klara av att fokusera på uppgiften när allt annat utom att springa vidare verkar vara det enda vettiga.

Samtidigt måste du kunna resonera runt den här rösten. Det kan var så att du ska bryta. Det kan vara riktig skadesmärta och inte det lopp där det är värt att springa sönder dig. Du måste kunna gå från plan A, till B till ibland C och klara av att ladda om för en ny måltid, en ny vändning i loppet. Och sen vara stark i det.

Och om man skulle behöva svara på vad som gör en bra ultralöpare så är mitt svar: Tid löparglädje och tålamod.

Ser fram emot att skriva mer om ämnet framöver.

Själv ser jag fram emot första långpasset på länge- orken har inte funnits pga låga järnvärden och dålig motivation men nu har jag fått en nytändning igen.

Hoppas du haft en fin luciamorgon och vad kul att du läser min blogg!

---

Du är det.

Fast du skulle ju inte komma så snart. Ditt kontrollfreak till mamma hade bestämt sommaren 2015. Inte i juni 2014.

Hon skulle ju springa 16 mil jättefort tre gånger nästa år, köra sin första Ironman. Jobba in sig än mer i sin nya tjänst. Leda massa folk upp till Åreskutans topp på WorkoutÅre. Åka till Irland och springa 10 mil längs den vackra kusten.

Men du är så så välkommen hit. Din storasyster längtar, din mamma och pappa längtar och deras familjer längtar.

Du är en riktig liten överraskning. Din mammas doktor har sagt att det inte blir barn här hur lätt som helst. Men att springa 16 mil gjorde tydligen susen. Tänk så kroppen fungerar.

Du kommer precis som din storasyster få skumpa runt rätt ordentligt i magen på en massa underbara löp och skidturer och kanske hänga upp och ned eller upprätt när mamma står på huvudet. Du kommer få massa bra mat och höra massa bra musik och du kommer ha det så bra därinne, det lovar hon dig. Men skumpigt kommer det bli.

Du är så efterlängtad. Igår blev vi lite oroliga. Men så fick vi se dig sprattla som en tokig därinne, och allt var precis som det skulle vara.

Ha det så bra därinne tills det är dags att komma ut.

Tänk om det ändå kunde gå till såhär.

---

Kanske en av de finaste kärlekssångerna jag vet. Ta några minuter och lyssna på texten och kanske dela den med någon du tycker om.

---

Det är mycket nu! Det är alltid mycket. Det är mycket av det jag älskar: Mitt jobb som Hälsochef, min egna lilla firma och med Tjejmarathon. Det är också mycket fritid.

Det är även mycket sömn och mycket tid med min dotter- borde vara lite mer med min älskade fästman men vi är jullediga ihop och vi är väldigt bra på att strunta i att göra saker när vi är lediga (tex köpa bil och leta ny lägenhet- nä! Vi leker i snön istället!).

Den här veckan har jag mycket presentationer och föreläsningar på jobbet också. De kräver lite mer än att sitta vid datorn. Det är lite mer anspänning- även om jag börjar bli van nu!

Igår föreläste jag om kost- ”Ren mat” i en timme. Ett sånt där ämne som engagerar alla! Jag ordnade också med juice innan- en äpple, morot ingefära och en gurka, päron, lime och ingefära- DEN ni!

Idag pratade jag ”Hälsa i högsäsong” med fokus på proaktiv stresshantering för en av våra avdelningar och imorgon gör jag detsamma i en mindre grupp. Jag har ett spännande möte om hälsa med en riktigt stor organisation som kommer till mig för att bolla idéer! Kul!

På torsdag är jag ute och pratar hälsa igen med olika grupper på kontoret och tills fredag ska jag ha ett underlag på en strategi klar. Då ska jag även hålla en 45 minuters stressföreläsning/workshop.

Det skulle mycket väl kunna vara stressigt i sig. Det här. För det är ju inte det enda jag gör liksom. Är ute och pratar inför folk. Det är en triljard andra saker som ska göras också. Men det blir inte det. Det känns väldigt balanserat faktiskt just nu. Väldigt roligt. Varje dag är kul! Givande! Tar man med sig det positiva från varje dag och tänker på en lösning för det som inte kändes bra så vaknar man, iallafall jag, glad och laddad varje morgon.

Ibland får man ta lite distans till det man gör. Om det blir för mycket. Om man känner sig trött. Då får man skala bort- ”Vad måste jag göra idag?” ”Vad kan jag göra imorgon istället?”. Och påminna sig själv att det finns ingen annan som har lika höga förväntningar på vad jag gör som jag själv. Ingen annan bryr sig riktigt om det inte blev ”bock” på alla de där sakerna på listan. Bara jag. So släpp it. Liksom.

Nu. Har jag gjort det jag skulle göra idag. Det som inte är gjort- hör till imorgon. Idag är jag tacksam för idag.

Väldigt enkelt. Inte så lätt. Värt att jobba på.

Life is a balancing act, but what’s in balance, doesn’t move anywhere

---

Det är något speciellt med tidiga morgonjoggar!

Det är något speciellt att tassa fram i nysnö med en god vän som återhämtar sig efter urladdningen på Bislett 24h. Något speciellt att vara på jobbet 07.00, duschad och klar att prata stresshantering och hälsa redan klockan 08.00

Inför mina morgonjoggar tar jag oftast bara 4 st BCAA-kapslar och tar med lite russin om jag skulle få en dipp. Men kroppen är så van vid de här passen nu och med en bra middag i kroppen dagen innan finns det massor med energi i musklerna också även om just leverglykogenet är lågt på morgonen. (Det är därifrån kroppen tar energi under natten främst eftersom leverglykogen stabiliserar blodsockret).

Idag tassade vi längs vattnet från Sundbyberg in mot St Eriksplan och skrattade lite åt att vi hade likadant pannband och likadan löparjacka på oss.

En mysig runda utan fokus på fart som blev ungefär en timme för mig.

Veckans träning

Igår drog jag en pigg 40 minuters runda längs ett isigt Norrmälarstrand och idag blev det alltså 60 min lätt distans. I eftermiddag springer jag kuperade 8 km i lite högre fart hem från jobbet.

Imorgon håller jag en presentation klockan 08.00 så känns allt bra springer jag in klockan 06.30. På kvällen är jag hjälptränare för Running Sweden- numera urban tribes- hos oss på jobbet och det lär bli en 8-10 kilometer där också.

På torsdag ska jag äntligen till världens bästa Andreas och sen köra styrka där.

Fredag blir det ett lucialöp med efterföljande knytis med ett gäng underbara tjejer.

Lördag: är det långpass. Hade tänkt springa TEC-banan med gänget där men frågan är om vi hinner ta oss ut till Täby? Jag är lite noga med att inte stressa och ge mig själv sovmorgon en dag i veckan och det är lördag som gäller. Men långpass alltså.

Söndag: Rörlighet- ev lura till mig ett provträningspass på något gym som kör yoga.

Jo så att det blir en del träning den här veckan också. Förra stängdes på 50 km blankt och nu lutar det mer åt 60-70 km. Easy does it.

---

Jag är fortfarande helt tagen av gårdagens samtalskväll med Dr Mukwege med flera. Av mötet med denna fantastiska, ödmjuka och så starka person.

Något som återkom flera gånger under kvällen var det här med att våga vända sig mot det som är mörkt. Våga tala om det. Våga belysa det som inte känns bra, som inte är vackert, som är fel. Våga se det även fast man vet att man inte kan göra det ogjort. Göra det osant. Ta bort det. Att våga göra det man kan.

En enskild människas arbete kan ses som en droppe i havet mot all världens ondska. Men att en person börjar, får ofta fler att följa. Tänk om fler vågade börja.

Panzi byggdes 1999 och Dr Mukwege berättade att folk trodde de var helt tokiga- bygga sjukhus i rådande krig? Men några såg det som hopp också, hopp om fred: Bygger man ett sjukhus  mitt i rådande krig, kanske man vet något om att det ska bli fred?

Vi har alla mörker i våra liv. Kanske är det trassliga relationer, eller ickerelationer som gnager inom oss. Kanske något vi inte tycker om hos oss själva. Kanske är det att vi väljer att inte se alla de i Sverige som inte har ett hem att få ågren över för mycket knäck i. Kanske är det att vi känner att vi inte orkar vara konsumentsmarta utan överkonsumerar och förtränger den påverkan på miljön och samvetet vårt liv har. Kanske är det bara sjukt stela vader som vi bara inte orkar börjar stretcha- bättre ignorera!

Kort och gott. Vi har mörka rum i vårt liv som känns för stora att ta sig an i sin helhet.

Dit. Till något av dina mörker. Ta med dig ett tänt ljus. Kanske är det ett telefonsamtal, ett sms, en källsortering, en donation, en varm kaffe och en lussebulle till han/hon som sitter utanför tunnelbanan. Det är ett tänt ljus i ett mörker och ett tänt ljus i ett mörker syns tydligare än i ett upplyst rum. Det syns av dig och det syns av andra.

Gå dit där mörker är och tänd ett ljus.

Bild från fotoakuten.se

---

Klockan 17.30-17.45 hade jag en värdefull kvart bokad för Tjejmarathon med vår största förebild-Dr Mukwege.

Han har varit i Stockholm för att motta Right Livelyhood Award men även diskutera och arbeta med påverkansarbete för att än mer öka omvärldens kunskap om kriget i Kongo och hur vi i omvärlden kan påverka. Så länge vi inte ifrågasätter varifrån våra mineraler kommer och hur de kom hit finns en enorm drivkraft för både ”blood diamonds” och även mineraler.

Han har varit i radio, i riksdagen, signerat böcker osv och sa att han var stärkt inför 2014 men att det hade varit en hektisk vecka. Jag kommer förstås skriva mer på Tjejmarathonbloggen om vårt korta men intensiva samtal!

Han är så varm, stark och genuint intresserad. Han visste precis vem jag var och skrattade gott åt medaljen han fick – utan att springa de 53 kilometerna!

Klockan 18 började så en konsert/ceremoni, diskussionskväll med Dr Mukwege, representanter för PMU och Läkarmissionen samt Timbuktu som själv varit på Panzisjukhuset. Det handlade mycket om att göra gott trots att mörkret verkar vara igenonträngligt. De pratade om ”Panzi-andan” som var den styrka och det driv som kvinnorna, trots allt de utsatts för, uppvisar och som inspirerar och driver både Dr Mukwege och de andra som jobbar där.

Vi höll först en tyst minut för Nelson Mandela som även hyllades av Timbuktu med låten ”Alla vill till himlen” på slutet.

De berättade om en ”mama Ester” som arbetar där och vårdar kvinnorna och får ta del av deras frukstansvärda öden. Hon ”älskar dem friska”. Den biten, är så viktig. Att fokusera på det positiva- på det som går att göra.

Sen visade de en film från sjukhuset och då brast det totalt för mig. Alla dessa kvinnor, vackra färgglada kvinnor och alla dessa små barn! Filmen visade Dr Mukwege som bad en bön innan han började operera en kvinna. Den visade barn som fick mat, kvinnor som fick vård i stora salar. Som verkade leva nära varandra. Som såg starka ut. Som är starka. Som fött flera av sina barn ute i byar utan tillgång till hälften av det som vi klassar som basal medicinsk utrusting. Och sen utsatts för övergrepp så fruktansvärda vi inte riktigt förstår dem. Kanske mist sin man och mist sitt sociala sammanhang.

Jag tänkte väldigt mycket på det kommersiella många håller på med runt barnafödande och graviditet i Sverige. Hur vi som har tillgång till medicinsk vård och hygien vilket vorde liksom vara nog istället hittar på massa lullull att fokusera på. För att vi har det lite för bra ibland och tar det för givet. De här kvinnorna skulle nog tro att vi tappat det om vi berättade om allt det finns att konsumera runt det mest naturliga i världen.”Dreamfeeding” var det senaste jag hörde idag. Hjälp. Fokus. Perspektiv.

Det var enormt inpsirerande att höra drömmen om fred. Att Dr Mukwege ser sig själv som en tjänare i Guds namn. Det här är hans kall. Hans driv. Han struntar i priserna. Han vill jobba vidare och se att det blir fred och när det blir det önskar han att sjukhuset får vara ett dit kvinnor kommer för att föda barn så som det ska gå till. Inte operera småflickor med underlivsskador efter våldtäkter.

Timbuktu uppträdde som avslutning och det var en väldigt positiv inspirerande stämning. Precis vad jag behövde just nu när arbetet med Tjejmarathon drar igång igen. Inspirerad. Motiverad.

---