Ligger och tar igen mig på min protorsdag efter ett morgonsimpass, fika, en MR av knät och lite shopping. Utmärkt start på min lediga torsdag! Snart ska jag bege mig ut i skogen för lite distanslöpning och sedan vidare till gymmet. Men först, lite bloggning…

Kom att tänka på ett youtubeklipp som min mamma lade ut på Facebook häromdagen. Min mamma är väldigt engagerad i hundsporter såsom agility och lydnad. Mamma är lika biten av agility som jag är av triathlon. All ledig tid går ut på att träna hundarna, åka på tävlingar, prata med träningskompisar och läsa hundböcker. Precis som jag alltså, fast en annan sport.

Vi har pratat om det här, jag och mamma, att nörderiet är lika i våra sporter, det är bara föremålen som ändras. Har ju varit lika besatt av hästar en gång i tiden ( får lite återfall då och då). Om man inte älskar sin sport och är villig att lägga ner tid och energi på den, varenda dag, ja då kommer man inga resultat.

Grunden i idrottandet, vad det än må vara måste vara kärleken till just sporten. Inget annat. Gå ned i vikt, bli snygg eller dylikt kommer aldrig ta dig till framgång.

Klippet kan ni se här och det är så talande för alla som satsar på sina sporter (man får liksom tänka bort det nördiga och försöka se sig själv. Jag började böla efter två sekunder men jag älskar ju hundar).

Key to success: if you don’t love it you’re gonna fail!

Och så får ni lite härlig triathloninspiration:

http://m.youtube.com/watch?v=ds8uy1JD4J4

 

---

Har nått fram till en välförtjänt vilovecka med lite mindre träning. Tyvärr medför det i mitt fall mer jobb. Någon gång måste man ju ta tag i det man hela tiden skjuter upp. Kan nästan inte bli tråkigare.

Jag gillar mer fördelningen massor av träning och mindre jobb;). Kroppen behöver dock lite återhämtning då och då. Mitt träningsupplägg består av två hårda veckor och en ”vilovecka”. Just nu innehåller viloveckan en hel vilodag men den kommer att tas bort framåt våren och då kommer jag att klara mig med ett lättare löppass för återhämtning. Men just nu är det rätt skönt med en ledig dag där man, förhoppningsvis, hinner göra lite vettiga saker som annars prioriteras bort.

Inledde veckan med en mastodontarbetsdag på 13 timmar där jag hann med två möten i Jönköping respektive Visingsö, att vara med på TV (Jönköpingsnytt 21/1 kl 19:15), äta korv på Statoil till middag (kl 22.30) och sova i Viktoria sviten på ett mysigt hotell i Gränna. Fullständigt kraschade i säng kl 23. Fina kontraster.

Tog mig upp tidigare än kollegorna och passade på att springa lite i Gränna. Det var kallt, mörkt, gick långsammare än tänkt och jag hade glömt mina reflexer så jag var inte så kaxig utefter vägarna. Kompenserade det misslyckade löppasset med att äta extra mycket frukostbuffé.

I veckan som kommer ska jag få en MR av mitt högra knä som bråkat med mig i snart nio år. Ska bli spännande att se vad det kan vara. Har nämligen på senare år fått en pålagring i form av en gigantisk knöl bredvid knäskålen. Mycket mystiskt. Nu blir det utrett, en gång för alla. Sedan ska jag börja kämpa med att få lite mer muskler och stabilitet i höger ben/höft/rumpa. Andreas på Access Rehab kommer att övervaka arbetet och hjälpa mig ta fram ett bra program.

Fick en fin tretimmars MTB-tur i söndags. Helt underbart när man kom ut i skogen och inga folk kunde ses så långt ögat kunde nå. Vägen ut och hem från skogen såg jag dock ganska många. På mycket nära håll. Skidor, hundar, pulkor, kompisgäng, familjer etc etc i en härlig blandning längs gång/cykelbanorna som nu istället gjorts om till gång/skidbanor. fast utan skidspår. Fast med skidåkare. Här kommer lite bilder från den turen.

Bylsade på mig rejält med sockor som överdrag igen. Såg inte riktigt klok ut.

Fina vägar. Ensamma vägar.

Ett träd med snö.

Självklart måste man ta bild på sig när man tränar…strax härefter skrämde jag livet ur en häst och ryttare. Bra jobbat Emma.

Dansade runt i mitt sexigaste cykelraffset när jag kom hem. Visst ser det ut som jag har en magruta????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

---

Har fått rekommendation från flera håll att börja käka D-vitamin. Har ju varit en hel del sjuk under tidiga vintern och blev tipsad om att det kunde vara D-vitaminbrist. Detta för att antalet soltimmar stadigt minskar under vintern och D-vitamin ju bildas i huden av solens strålar (OBS, man får cancer av solarium, ej alternativ).

Går man till jobbet när det är mörk och går hem när det är mörkt så får man inte mycket sol på sig. Andelen exponerad hud när man för en gång skull tar sig ut mitt på dagen är ju också minimal. På sin höjd sticker näsan fram under alla kläder man bylsar på sig. Så jag tyckte det verkade som en god ide.

Är ju egentligen inget fan av piller och grejer utan tycker att man borde få i sig det mesta genom maten. D-vitaminer finns ju i bla fet fisk och mjölk (jag dricker alltid fetmjölk men det som inte är standardmjölk berikas tillomed med D nuförtiden) och det äter jag ju. Men har nu insett att det ju faktiskt kan vara svårt att få i sig av allt hela tiden. Så ok. Köpte väl ett tillskott då. På hälsokostaffären var all D-vitamin slut i den starkaste formen. Folk var som tokiga efter kapslarna, berättade kassörskan. Fick ta de kapslarna med ”bara” 1000 % av daglig dos. Utmärkt.

Tog en kapsel. Läste på förpackningen. Mmmmmm…..”…utvinns ur fett från fårull”. Smaskens.

Vaknade i fredags. Carl hade läst på SvD att D-vitamin kunde vara skadligt! Att vissa naturläkemdelsmärken innehöll mer än vad som stod på förpackningen och att de höga doserna kunde ge ökad halt av kalcium i blodet vilket leder till negativ belastning på njurar och andra organ. Den övre gränsen var just samma halt D-vitamin som var i mina kapslar och eftersom det nu visat sig att halten ibland kan vara högre än vad som angetts blir jag nu väldigt skeptisk.

Låter inte asnajs. Ska hålla mig till rekommenderade dosen 7,5-10microgram D-vitamin/dag och vara lite mer skeptiskt innan jag köper fler skumma kapslar.

Har ju även käkat järntabletter i omgångar (stulit en årsförbrukning av mormors , vilket ger en konstig mage och svart bajs. Ovärt.

Nej. Jag håller mitt nyårslöfte ganska bra hittills. Jag äter hälften av tallriken grönsaker och försöker få i mig bra mat varje dag. Mkt fisk, fet mjölk, riktigt smör och mycket grönt. Borde räcka tycker jag. Fimpar pillren.

Tycker för övrigt att vi lever ett bedrövligt liv här i Sverige. Jobbar på dagarnas alla ljusa timmar, ligger sömnlösa om nätterna för att jobbet stressar och glömmer har inte tid att vara snäll åt alla medmänniskor. Tappar humöret på tunnelbanan. Får psykbryt på grannen. Åsidosätter det man värderar högst. Varför jobbar vi så mycket? Varför är det ”fel” att satsa på det vi egentligen brinner för? Jag vil bli bonde alternativt skogsbrukare. Inte för mkt djur och skog. Bara så jag klarar mig och så jag hinner träna så mkt som jag önskar. Och sova. Och äta.

Simmade med HA i morse. Både älskar och hatar morgonträningar men idag var det riktigt kul. Och riktigt slitsamt. Det glada gänget gjorde som vanligt ändå det värt det och Micke Rosén på kanten gör en oerhörd insats som alltid peppar och bryr sig om. Nu håller mina armar på att ramla av.

Hej!

---

Och då menar jag inte PRO-pensionärernas riksorganisation, utan min lediga dag i veckan som skall tillägnas triathlon.

 

Började dagen ganska sent. 8:30 istället för det vanlig 5:45 och det var välbehövlig efter onsdagens sömnlösa natt. 10,5 timme sömn fick jag ihop-proffsigt!

 

Tog det lite chill och försökte få i mig vätska efter det minst sagt svettiga spinningpasset jag höll i för sctmedlemmar, kvällen innan.

 

Sedan var det bara att kicka igång! Pass nummer ett blev 19 km löpning i Nackareservatet på hyfsat framkomliga vägar. Som jag skrev igår fick jag glömma fart och fläkt och satsa på att få ihop mina minuter istället. Det var riktigt härligt….tills jag började träffa folk. Usch vad jobbigt det är att behöva hoppa ner i djupsnön varenda gång det kommer hundägare eller barnvagnskörare i möte. Speciellt om de har päls på sig (bojkotta!) och har öst över sig en flaska parfym! Varenda väg i Stockholms län skulle behöva breddas med ett par meter om ni frågar mig. Får fullständigt spatt på mötande folk som går fyra i bredd och vägrar akta sig.

 

Nog om det.

 

Efter löpturen tog jag mig en tur till Andreas på Access Rehab. Jag har nämligen återkommande ont varierat mellan höger knä, fot o höft och skulle nu kolla upp vad det kan vara. Svaga punkten är höger höft. Vet inte om det var mitt långpass innan eller om Andreas var extra sträng mot mig idag men efter lite utvärderande, kontroll av stabilitet, styrka och rörelsemönster kom vi fram till följande: Jag är en 1:a på höger höft och 2:a på vänster (skala 1-5 där 5 är mkt bra). Dåligt som fan med andra ord. Blev lite knäckt men det var ju bra att vi så lätt hittade problemet. Undra på att att jag får ont då och då. Nu ska vi gå till botten med problemet och jag ska bli stark, överallt. Kommer få experthjälp av Andreas och alla proffsiga resurser på Access Rehab och jag är jätteglad för det! Man är inte snabbare än sin svagaste länk! Och ALLA triathleter behöver jobba med styrka och rörlighet. Finns inte många praktexemplar av triathleter med styrka i alla små stabiliserande muskler OCH rörlighet. Ser fram emot samarbetet och det ska bli spännande att se hur det kan göra mig bättre på banan. Sedan knäckte Andreas mig lite ytterligare. Fast mer som en naprapat brukar.

 

Sedan drog jag o simmade.

 

Och tvättade alla träningskläder som inte blivit tvättade på länge.

 

Och handlade alla grönsaker och frukt som jag borde äta.

 

Och lagade mat.

 

Puh! Nu sitter jag i soffan och väntar på att maten ska ge mig kraft att köra det sista passet. Ett styrkepass. Skulle behöva göra det här på heltid. Det är ju så förbannat roligt men tidskrävande!!!

 

Har så sjukt mkt att berätta…men det får bli en annan gång!

 

 

---

Vi i Norden har belönats med fyra årstider och enligt mig är det en av den största charmen med Sverige. Medan andra svettas och får vätskebrist under sina långpass nere i södern, fightas vi med kyla, snö och vind under våra. Same, same…but different.

Har ju som bekant bytt ut det långa trainerpasset på helgen mot naturupplevelse med MTB. Och det går faktiskt hur bra som helst att motionera i vinterkyla.

Inte ska vi gnälla på snö och minusgrader! Det lyser ju upp det annars så gråa vinterSverige.

Igår vek jag ned mig och körde mina 2 kilometersintervaller på löpband pga snötäcket som lagt sig som ett löst puder över alla vägar under kvällen. Brukar i regel inte gå så bra att springa snabbt i nysnö.

Men annars, kör era pass ute! Här är mina tips för att klara vintern.

• Träna alternativt. MTB och skidor kan mycket väl ersätta långpasset på trainern (och det är roligare). Har, envis som en liten gris, kört skidor i minus 27 grader och det gick bra. Det sved och stack lite i extremiteterna i början bara.
• Klä dig varmt. Det behöver inte för den skull vara värsta High-tech vinterprylarna, utnyttja det du har hemma istället. Jag har ju visserligen redan bra vinterkläder redan (Fusion har en serie med vinterkläder som är väldigt varma och bra, de funkar till alla sporter (inte simning)).
• Bygg om. Jens Blixt tipsade om att göra om sommarlöpskorna till vinterlöpskor genom att limma igen hålen. Man kan även köpa broddar till sina favoritskor och skruva i, eller som jag, använda broddar man drar över skon. När jag cyklade hemma i dalaskogens kyla gjorde jag en specialare med mina sommarMTBskor. Först tejpade jag igen alla hål på utsidan med silvertejp, sedan lade jag ett lager silvertejp i botten på skon. Lade i en filtsula med aluminiumisolering, använde ullsockor, vinterskoöverdrag i gummi och neopren. Sist men inte minst (och det här var den bästa grejen)
  så tog jag morfars gamla Helly-Hansen strumpor som han använde i skogen. Typ strl 48 så det gick bra att den över hela skiten+ skon. Klippte sedan ett nätt litet hål så att jag fick fast SPD-pedalen. Runt detta härliga paket drog jag sedan ett par varv med eltejp.
  Och jag kan säga att det skulle kunna var -30 och jag skulle ändå inte frysa med den här konstellationen.
• Köp en pannlampa och upplev skogen. På vintern blir man lite begränsad i och med att dygnet är så kort, arbetsdagarna så långa och träningstimmarna ändå lika många. Då kan lösningen vara att skaffa en pannlampa. Bor man inte som jag, i Stockholm, är sannolikheten ganska stor att vägarna inte är upplysta och att det därmed blir bäcksvart efter tre.
  Med en pannlampa kan man ta sig över stock och sten, oavsett tid på dygnet.
• Löp. Löpning går oftast väldigt bra när det är vinter och snö. Men när det är halt eller moddigt, ta de snabba intervallerna på löpbana inomhus eller på löpband. Det är inte värt att skada sig i januari för att man fått sladd under sina fartpass.
• Utnyttja snön! Gör som den gamla tidens skidåkare. Träna i pulssnö och få ett bra flås och styrkepass. Skit i farten, tänk istället på vad snabb du kommer bli när det till våren blir ordentligt med fäste under skon OCH höftböjarna slipper jobba på högvarv.
• Njut av våra årstider. Det ger ju trots allt lite omväxling på löprundans vyer.

Måste tillslut bara återigen tacka Lisa Nordén för att de flesta nu vet vad triahtlon är och för det proffsigaste talen och den finaste klänningen under Idrottsgalan. Jag är stolt. Och nej, jag var inte med på galan och jag fick heller inget pris (flera arbetskamrater har frågat). Men en vacker dag kanske.

Vinterväg perfekt för långglöp

Vyer i Nordhallen (Åre typ)

Klä varmt. Var glad. Upplev natur.

 

 

---

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt”.

Så skrev Dan Andersson om Finnmarken. Finnamrken är mitt hem. Älskar de milsvida skogarna, mystiken och vidderna. Älskar folks glada bitterhet i stugorna. Och att dricka kaffe med duppa (något man kan doppa i kaffet). Se bilderna från min cykeltur i helgen så fattar ni.

Har varit hemma i Norhyttan i helgen. En riktig sporthelg. Kom hit sent i torsdagskväll. Fredagen dedikerades åt arbete i de gamla gruvområdena med farsgubben. På eftermiddagen drog jag på mig powerbootsen och drog in till stan men far min. Under tiden jag löpte 30 min och expressgymmade 45 min hann pappa tvätta bilen, besöka Volvo och batubada med gamla kollegorna på Brandstation. Shit vad effektiva vi är.

Lördagen var det löpning som gällde för mig. Gånger två. Morgonlöp innan frulle på frostiga vintervägar i skogen och sedan progressiva 2 kilometersintervaller på eftermiddagen. Gud vad jag älskar löpning! Vilken kick man får när allt klaffar. Carl förberedde skidtävlingen som han skulle köra dagen efter. Och jag rekade bana med voffsingen och bestämde vart langningen skulle ske (det är mycket jobb med att vara langare).

Sover gör man som en stock i Norhyttan. Det är så mörkt, så kallt och så bekvämt att man alltid vaknar utvilad, trots att timmarna säger att man borde sovit mer. Jag sover alltid i Stolpboa på går´n, en liten timmrad stuga som står på stolpar (vilket namnet avslöjar).

Vaknad idag, söndag, i arla morgon. Skulle cykla till Grängesberg över skogarna för att titta på Carl. Pappa, som varit vaken i redan 2,5 timmar, tyckte det var en urdålig idé. Det var nämligen -16 grader kallt.

Med lite tips och trix lyckades jag sätta på mig tillräckligt med kläder för att ta mig igenom turen med lite minskad runda. Och vilken runda! Kolla in bilderna bara. MTB är nya favoriten, helt klart.

Väl framme i Gränges var det snabbt byte och sedan hejning, lagning och nervositet som gällde. Det gick tillslut skitbra för Carl och jag kunde pusta ut.

Vann gjorde Kalle Gräflings från Falun/Borlänge. Roligast var helt klart när trean (okänd för mig) gick i mål och skrek ”FITTA” rakt ut. Snacka om vinnarskallen. Bland de top 10 kom en kille som jag varenda varv trodde var triathleten och gamla simmaren Per Dicander och skrek mig hes, ”HEJA PEEEER”. Meeeeen det var inte Per.

Här kommer helgen i bilder:

Träningseufori under progressiva 2-kmintervall längs Väsmans strand.

Rekning av banan i Grängesberg.

Morgonsol!

 

Tips o trix för att stå emot kyla: Kanadabyxor, eltejp och Helly-Hansen sockar ovanpå skorna…

 

…och dubbla vantar på händerna (morfars gamla Hellyhansen ovanpå).

 

 

Glad och frostig!

 

Sol och vidder…

 

Det är något bortom bergen….

Finfina cykelvägar, mötte inte en människa…

 

---

Tänkte försöka summera 2012 genom att blicka tillbaka och komma fram till höjdpunkterna. Vad hände egentligen under det gångna året?

OS i London. Lisa visar svenska folket vad triathlon är och vi får en boom av nya utövare av sporten i klubbar och på tävlingar. Äntligen! Tack Lisa för att du är helt otroligt bäst och sätter triahtlon på sportkartan!

Två av landets idrottslegender, Sixten Jernberg och Mora-Nisse, tackade för sig. En dokumentär om Sixten på SVT och den yngre generationen som inte var med under hans karriär, fick upp ögonen för vilken otrolig idrottsman och personlighet han var.

Parentes: Min pappa, Håkan, var i sin ungdom uttagen i Dalarnas utvecklingslag för up-coming stars (obs jag har inte nedärvt så mkt av den skidgenen). som en del i träningen under ett av lägren skulle Sixten Jernberg dyka upp och hålla ett pass för de spänstiga ungdomarna. Under hela helgen var det -27 till -30 grader och skidpassen de genomförde måste varit en pina för alla extremiteter. Nåväl, när träningspasset med Sixten började närma sig ringde han plötsligt och ställde in. Han höll på att gjuta betong i hans fritidsby och ”det gick inte så bra”, så han kunde inte komma. Tacka fan för det i den kylan. Tydligen var Sixten mäkta irriterad på att hans gjutning inte gick bra men vägrade ge sig. Sådan var han tydligen.

Sedan har det väl typ inte hänt något mer… ?

Men för mig, personligen, har det varit ett bra och händelserikt år. Min utveckling som triathlet har verkligen gått framåt och jag ser tillbaka på året med ett leende.

Mitt kliv framåt beror varken på talang eller flyt. Nej, anledningen till att jag kommit i rätt riktning är min tränare, Jens, som fått mig att fokusera, tänka om, träna kontinuerligt och tro på mig själv. Jag har lärt känna min kropp och jag har varit envis och beslutsam i min träning.

En annan viktig faktor är de glada vänner som jag tränar med. Det gör att det  känns roligt och motiverande, vilket är den största byggstenen för mig. Och visst fan är det inte varje pass som är roligt, tvärtom, men sällskapet och ruset efteråt samt den otroliga känslan när man är i form väger upp de jobbiga passen och gör det värt att kämpa på.

Jag har uppnått mina satta mål för 2012. Jag vann Vansbro triathlon (målet var pallplats) och jag kom tvåa på SM i långdistans (målet var pallplats). Jag har visat mig själv och andra att jag kan och att det är detta jag brinner för. Och att det i det stora hela är jävligt kul!

Jag har på kuppen fått sponsorer som gör en ytterligare satsning lättare (och snyggare). Tack Fusion, Cykelcity, Access Rehab, Må Bättre i Ludvika, CEP, min klubb och Team snabbare! Ni är bäst!

Men vägen till tävlingarna har bitvis varit tuff. Det är slit, tid och envishet som slutligen gör att resultaten kommer. Blev sjuk på mitt första träningsläger med Head, antagligen för att jag startade för hårt. Febern, magsjukan och förkyldningarna har sedan avlöst varandra under tidig vår och nu under vintern. En nära vän tog livet av sig precis när jag behövde träna som mest och det drog i hop sig för tävlingsstart, vilket gjorde att fokuset, sömnen och glädjen försvann. Magen har strulat varenda tävling och 9 av 10 cykelpass har jag bånkat, kört i spöregn, frusit eller varit livrädd för att bli påkörd. Ändå har det gått relativt fint och jag är stolt.

Nu blickar jag framåt´, går ned i arbetstid och laddar för ett nytt fantastiskt år!

 

Vinst i Vansbro!

Säter triathlon. Ej optimalt lopp men nöjd (Foto: Motala triathlongymnasium)

Löpning i Kalmar (Foto: Nadja Odenhage)

Höstlöpning i fjällen. Favorit. (Foto: Niclas Ström)

---

Så var jag då äntligen i Östersund. En veckas hård längdskidåkning hade jag framför mig.

Carl, som ska köra Vasan, hade redan kört stenhårt en vecka. Redan första passet träffade jag på ett känt ansikte i spåret, Kicki, som jag träffade på triMallorca i våras.

Första passet körde jag klassiskt i tröga nysnöiga spår o jag höll på att dö. Vilken krävande sport längd är!

Andra passet skejt. Gick mycket bättre. Träffade Kicki i spåret igen! Hon sprang den nya reflexbanan som hon ordnat på ÖSK, i pulssnö upp till knäna. Tufft.

Självaste nyårsafton inleddes med simning tillsammans med Kicki, som bjuppade på en inträdesavgift (jag börjar bli pank), följt av 22,5 km skejt. Och en jätteglad Emma! Vad lätt allt gick!!! Kunde lätt växla mellan 2:an, 3:an och 4:an (femman ser fortfarande liiiite instabil ut). Såg Teodor Pettesson i spåret och kände mig mindre proffsig. Men jag hade ju kläderna och utrustningen för det iallfall.

Det nya året firades in i lugnast möjliga stil. Jag och Carl, ensamma med massor av god mat, champagne och vin. En topp fem nyårsfirande! Varför krångla till det med fest liksom?

Nyårsdagen och skidåkningen började gå tungt. Herregud vilken träningsvärk! Och vilka vurpor. Avslutade ett åk med att ploga fejset i skarsnön. Jag var inte snygg efter det.

 Det är inte heller första gången jag faller handlöst med ansiktet som dämpning. Nej, de som känner mig kan intyga att det inte var någon vacker Emma Graaf som äntrade julfirandet julafton 2004. Bror min utbrast hjärtligt ” men vad fan Emma, du ser ut som köttfärs i ansiktet”. Tack bror. Påsken 2009 firades med marathon-mattias i Härjedalen och vid en tur uppe på vemdalsskalet råkade jag möta en Vessla och skulle parrera ut i skarsnön. Ramlade rakt på snoken. Och så nyår 2013 då. Samma visa.

En vecka skidåkning där jag gick från att känna mig som kowalczyc till en 4 åring på skidorna. Men konstateras kan, att de där åkarna i Tour de Ski är sanna athleter! Har följt dem slaviskt på TV och nog är det en krävande sport de utövar.

Veckans ris till Östersunds simhall som tar 100 kr i inträde för att simma och 200 riksdaler för att gå på gymmet och låna testcykel. Varför är det så dyrt?

Avslutade veckan med ett härligt distanspass längs Storsjöns strand. Isigt var det men vad gör väl det när solen skiner?

Hej då Östersund! Hoppas vi ses snart igen!

I den sista delen av nyårskaramellerna ska jag försöka summera året som gått. Får se hur det går!

Gott Nytt år!

Fina vyer i skidspåret.

Vurpat. Emma Plogen Graaf.

Fläskläpp 2013

Titta vilken fin julklapp jag fickk av Vansbro triathlon! Gissa om jag blev glad när denna låg i brevlådan när jag kom hem???!

To be continued….

---

Uj uj uj! Här har det inte bloggats flitigt under ledigheten direkt.

Anledningen är att jag halva tiden varit helt sänkt. Fick flunsan lagom till att minibilen skulle lämna mig i Dalarna för julfirande med familjen. Trodde inte jag kunde bli mer sjuk efter den hittills struliga vintern. Sjukdomarna har avlöst varandra och nu var det alltså dags för influensa, feber och värk. Härliga tider!

Jordens undergång blev det inte mkt med men min egen undergång var nära. Två dygn nedbäddad och utslagen. Sov och försökte dricka vatten. Lagom till julafton lyckades jag bli sådär frisk så att man har vett nog att bli sjukligt rastlös men för sjuk för att träna. Frustrerande!

Sedan blev jag frisk. Inledde försiktigt med en sjua lugn löpning. Slemmigt värre. En snorslemloska konstant hängandes från näsa/mun. Men ändå så lycklig.

Tog mig en vända med nya fina mtb:n som jag köpt på cykelcity. Fina grejer det där. Mammas reaktion när jag kom hem: ” men titta! Är det nya tillskottet till familjen? Ett litet barnbarn till!”. Så sant så sant, för det var så roligt att cykla på de snöiga vägarna på ställen som inte racern kan ta mig. Gick fint….ända till jag kände efter. Inga fötter? Vart är dom? Stelfrusna och blåa tog det mig 1 timme av ren o skär smärta att värma upp de stackarna. Måste hitta något sätt att täta skorna så inte kylan tar sig in. Silvertejp, tipsade Adrian och varma sulor. Ska bli.

Hann även med ett styrkepass på Må Bättre i Ludvika som låter mig träna där när jag är hemma i dalaskogen. Gick ned i källaren där de fria vikterna finns. Tillsammans med de ”stora killarna”. De riktiga kroppsbyggarna. Tänkte att nu jävlar ska de få se vilken starkt liten cool brud jag är och lassade på vikt till benböjen. Att leka matcho när man inte riktigt behärskar träningen är inget jag rekommenderar. Är ju i sjävla verket jävligt svag i benen dessutom. Största byggarkillen kom fram och rättade till vikterna på stången som halkat snett. Och flyttade vattenflaskan så att jag inte skulle snubbla över den. Hur gulliga som helst. Och jag skämdes. Kan säga att de följande dagarna fanns det vissa svårigheter att gå i trappor, sätta sig på toa och gå rent allmänt. Obra, helt enkelt.

Resten  av ledigheten skulle jag tillbringa med Carl i Jämtland. Resdagen kickstartades med 3*2 km progressiva intervaller. Det var kallt o jävligt och varenda steg var jag tvungen att parera mot snö och is. Men Gud vad underbart det var att springa! Sol, snö och Norhyttan. Blir inte så mycket bättre!

Det är långt till östersund. Skulle åka inlandsbanan och det visade sig vara en upplevelse. Med skidor och två väskor träningskläder o en nyårsblåsa, satte jag mig på det mysiga lilla tåget. Mamma hade packat matsäck med Gustafskorv, smörgåsar, frukt och en termos med kaffe. Mys! Fem timmar från Mora. Väldigt lång tid eftersom man kan köra bil på 4.

Det visade sig snart varför. Det var riktigt sightseeing med guidade stopp vid tex Emådalen för att kolla flottningskanal o gammal bro. Sedan stannade vi ggr fler för att vänta in tidtabellen. Värsta fina naturen utanför med snöiga träd och vidder. Framme var vi i god tid innan avsatt. Något SJ borde lära sig av? Nu var jag iallafall på plats i Östersund.

I minibilen mot Dalarna och givetvis rattar man i P4 Dalarna med ”Sök och finn”. En man ville ha skor till sin masdräkt. Han tyckte inte att det passade med Snowjoggers.

Första stegen utanför dörren och det såg ut såhär!

Glad över det lilla! Frisk nog för en liten promenad iallafall…

Finaste MTB:n…

…från CykelCity!

Tog två varv med cykeln runt gården. Glad.

Går´n.

Mot Östersund!

To be continued… 

---