Vintersport

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt”.

Så skrev Dan Andersson om Finnmarken. Finnamrken är mitt hem. Älskar de milsvida skogarna, mystiken och vidderna. Älskar folks glada bitterhet i stugorna. Och att dricka kaffe med duppa (något man kan doppa i kaffet). Se bilderna från min cykeltur i helgen så fattar ni.

Har varit hemma i Norhyttan i helgen. En riktig sporthelg. Kom hit sent i torsdagskväll. Fredagen dedikerades åt arbete i de gamla gruvområdena med farsgubben. På eftermiddagen drog jag på mig powerbootsen och drog in till stan men far min. Under tiden jag löpte 30 min och expressgymmade 45 min hann pappa tvätta bilen, besöka Volvo och batubada med gamla kollegorna på Brandstation. Shit vad effektiva vi är.

Lördagen var det löpning som gällde för mig. Gånger två. Morgonlöp innan frulle på frostiga vintervägar i skogen och sedan progressiva 2 kilometersintervaller på eftermiddagen. Gud vad jag älskar löpning! Vilken kick man får när allt klaffar. Carl förberedde skidtävlingen som han skulle köra dagen efter. Och jag rekade bana med voffsingen och bestämde vart langningen skulle ske (det är mycket jobb med att vara langare).

Sover gör man som en stock i Norhyttan. Det är så mörkt, så kallt och så bekvämt att man alltid vaknar utvilad, trots att timmarna säger att man borde sovit mer. Jag sover alltid i Stolpboa på går´n, en liten timmrad stuga som står på stolpar (vilket namnet avslöjar).

Vaknad idag, söndag, i arla morgon. Skulle cykla till Grängesberg över skogarna för att titta på Carl. Pappa, som varit vaken i redan 2,5 timmar, tyckte det var en urdålig idé. Det var nämligen -16 grader kallt.

Med lite tips och trix lyckades jag sätta på mig tillräckligt med kläder för att ta mig igenom turen med lite minskad runda. Och vilken runda! Kolla in bilderna bara. MTB är nya favoriten, helt klart.

Väl framme i Gränges var det snabbt byte och sedan hejning, lagning och nervositet som gällde. Det gick tillslut skitbra för Carl och jag kunde pusta ut.

Vann gjorde Kalle Gräflings från Falun/Borlänge. Roligast var helt klart när trean (okänd för mig) gick i mål och skrek ”FITTA” rakt ut. Snacka om vinnarskallen. Bland de top 10 kom en kille som jag varenda varv trodde var triathleten och gamla simmaren Per Dicander och skrek mig hes, ”HEJA PEEEER”. Meeeeen det var inte Per.

Här kommer helgen i bilder:

Träningseufori under progressiva 2-kmintervall längs Väsmans strand.

Rekning av banan i Grängesberg.

Morgonsol!

Tips o trix för att stå emot kyla: Kanadabyxor, eltejp och Helly-Hansen sockar ovanpå skorna…

…och dubbla vantar på händerna (morfars gamla Hellyhansen ovanpå).

Glad och frostig!

Sol och vidder…

Det är något bortom bergen….

Finfina cykelvägar, mötte inte en människa…

Tänkte försöka summera 2012 genom att blicka tillbaka och komma fram till höjdpunkterna. Vad hände egentligen under det gångna året?

OS i London. Lisa visar svenska folket vad triathlon är och vi får en boom av nya utövare av sporten i klubbar och på tävlingar. Äntligen! Tack Lisa för att du är helt otroligt bäst och sätter triahtlon på sportkartan!

Två av landets idrottslegender, Sixten Jernberg och Mora-Nisse, tackade för sig. En dokumentär om Sixten på SVT och den yngre generationen som inte var med under hans karriär, fick upp ögonen för vilken otrolig idrottsman och personlighet han var.

Parentes: Min pappa, Håkan, var i sin ungdom uttagen i Dalarnas utvecklingslag för up-coming stars (obs jag har inte nedärvt så mkt av den skidgenen). som en del i träningen under ett av lägren skulle Sixten Jernberg dyka upp och hålla ett pass för de spänstiga ungdomarna. Under hela helgen var det -27 till -30 grader och skidpassen de genomförde måste varit en pina för alla extremiteter. Nåväl, när träningspasset med Sixten började närma sig ringde han plötsligt och ställde in. Han höll på att gjuta betong i hans fritidsby och ”det gick inte så bra”, så han kunde inte komma. Tacka fan för det i den kylan. Tydligen var Sixten mäkta irriterad på att hans gjutning inte gick bra men vägrade ge sig. Sådan var han tydligen.

Sedan har det väl typ inte hänt något mer… ?

Men för mig, personligen, har det varit ett bra och händelserikt år. Min utveckling som triathlet har verkligen gått framåt och jag ser tillbaka på året med ett leende.

Mitt kliv framåt beror varken på talang eller flyt. Nej, anledningen till att jag kommit i rätt riktning är min tränare, Jens, som fått mig att fokusera, tänka om, träna kontinuerligt och tro på mig själv. Jag har lärt känna min kropp och jag har varit envis och beslutsam i min träning.

En annan viktig faktor är de glada vänner som jag tränar med. Det gör att det  känns roligt och motiverande, vilket är den största byggstenen för mig. Och visst fan är det inte varje pass som är roligt, tvärtom, men sällskapet och ruset efteråt samt den otroliga känslan när man är i form väger upp de jobbiga passen och gör det värt att kämpa på.

Jag har uppnått mina satta mål för 2012. Jag vann Vansbro triathlon (målet var pallplats) och jag kom tvåa på SM i långdistans (målet var pallplats). Jag har visat mig själv och andra att jag kan och att det är detta jag brinner för. Och att det i det stora hela är jävligt kul!

Jag har på kuppen fått sponsorer som gör en ytterligare satsning lättare (och snyggare). Tack Fusion, Cykelcity, Access Rehab, Må Bättre i Ludvika, CEP, min klubb och Team snabbare! Ni är bäst!

Men vägen till tävlingarna har bitvis varit tuff. Det är slit, tid och envishet som slutligen gör att resultaten kommer. Blev sjuk på mitt första träningsläger med Head, antagligen för att jag startade för hårt. Febern, magsjukan och förkyldningarna har sedan avlöst varandra under tidig vår och nu under vintern. En nära vän tog livet av sig precis när jag behövde träna som mest och det drog i hop sig för tävlingsstart, vilket gjorde att fokuset, sömnen och glädjen försvann. Magen har strulat varenda tävling och 9 av 10 cykelpass har jag bånkat, kört i spöregn, frusit eller varit livrädd för att bli påkörd. Ändå har det gått relativt fint och jag är stolt.

Nu blickar jag framåt´, går ned i arbetstid och laddar för ett nytt fantastiskt år!

Vinst i Vansbro!

Säter triathlon. Ej optimalt lopp men nöjd (Foto: Motala triathlongymnasium)

Löpning i Kalmar (Foto: Nadja Odenhage)

Höstlöpning i fjällen. Favorit. (Foto: Niclas Ström)

Så var jag då äntligen i Östersund. En veckas hård längdskidåkning hade jag framför mig.

Carl, som ska köra Vasan, hade redan kört stenhårt en vecka. Redan första passet träffade jag på ett känt ansikte i spåret, Kicki, som jag träffade på triMallorca i våras.

Första passet körde jag klassiskt i tröga nysnöiga spår o jag höll på att dö. Vilken krävande sport längd är!

Andra passet skejt. Gick mycket bättre. Träffade Kicki i spåret igen! Hon sprang den nya reflexbanan som hon ordnat på ÖSK, i pulssnö upp till knäna. Tufft.

Självaste nyårsafton inleddes med simning tillsammans med Kicki, som bjuppade på en inträdesavgift (jag börjar bli pank), följt av 22,5 km skejt. Och en jätteglad Emma! Vad lätt allt gick!!! Kunde lätt växla mellan 2:an, 3:an och 4:an (femman ser fortfarande liiiite instabil ut). Såg Teodor Pettesson i spåret och kände mig mindre proffsig. Men jag hade ju kläderna och utrustningen för det iallfall.

Det nya året firades in i lugnast möjliga stil. Jag och Carl, ensamma med massor av god mat, champagne och vin. En topp fem nyårsfirande! Varför krångla till det med fest liksom?

Nyårsdagen och skidåkningen började gå tungt. Herregud vilken träningsvärk! Och vilka vurpor. Avslutade ett åk med att ploga fejset i skarsnön. Jag var inte snygg efter det.

 Det är inte heller första gången jag faller handlöst med ansiktet som dämpning. Nej, de som känner mig kan intyga att det inte var någon vacker Emma Graaf som äntrade julfirandet julafton 2004. Bror min utbrast hjärtligt ” men vad fan Emma, du ser ut som köttfärs i ansiktet”. Tack bror. Påsken 2009 firades med marathon-mattias i Härjedalen och vid en tur uppe på vemdalsskalet råkade jag möta en Vessla och skulle parrera ut i skarsnön. Ramlade rakt på snoken. Och så nyår 2013 då. Samma visa.

En vecka skidåkning där jag gick från att känna mig som kowalczyc till en 4 åring på skidorna. Men konstateras kan, att de där åkarna i Tour de Ski är sanna athleter! Har följt dem slaviskt på TV och nog är det en krävande sport de utövar.

Veckans ris till Östersunds simhall som tar 100 kr i inträde för att simma och 200 riksdaler för att gå på gymmet och låna testcykel. Varför är det så dyrt?

Avslutade veckan med ett härligt distanspass längs Storsjöns strand. Isigt var det men vad gör väl det när solen skiner?

Hej då Östersund! Hoppas vi ses snart igen!

I den sista delen av nyårskaramellerna ska jag försöka summera året som gått. Får se hur det går!

Gott Nytt år!

Fina vyer i skidspåret.

Vurpat. Emma Plogen Graaf.

Fläskläpp 2013

Titta vilken fin julklapp jag fickk av Vansbro triathlon! Gissa om jag blev glad när denna låg i brevlådan när jag kom hem???!

To be continued….

Uj uj uj! Här har det inte bloggats flitigt under ledigheten direkt.

Anledningen är att jag halva tiden varit helt sänkt. Fick flunsan lagom till att minibilen skulle lämna mig i Dalarna för julfirande med familjen. Trodde inte jag kunde bli mer sjuk efter den hittills struliga vintern. Sjukdomarna har avlöst varandra och nu var det alltså dags för influensa, feber och värk. Härliga tider!

Jordens undergång blev det inte mkt med men min egen undergång var nära. Två dygn nedbäddad och utslagen. Sov och försökte dricka vatten. Lagom till julafton lyckades jag bli sådär frisk så att man har vett nog att bli sjukligt rastlös men för sjuk för att träna. Frustrerande!

Sedan blev jag frisk. Inledde försiktigt med en sjua lugn löpning. Slemmigt värre. En snorslemloska konstant hängandes från näsa/mun. Men ändå så lycklig.

Tog mig en vända med nya fina mtb:n som jag köpt på cykelcity. Fina grejer det där. Mammas reaktion när jag kom hem: ” men titta! Är det nya tillskottet till familjen? Ett litet barnbarn till!”. Så sant så sant, för det var så roligt att cykla på de snöiga vägarna på ställen som inte racern kan ta mig. Gick fint….ända till jag kände efter. Inga fötter? Vart är dom? Stelfrusna och blåa tog det mig 1 timme av ren o skär smärta att värma upp de stackarna. Måste hitta något sätt att täta skorna så inte kylan tar sig in. Silvertejp, tipsade Adrian och varma sulor. Ska bli.

Hann även med ett styrkepass på Må Bättre i Ludvika som låter mig träna där när jag är hemma i dalaskogen. Gick ned i källaren där de fria vikterna finns. Tillsammans med de ”stora killarna”. De riktiga kroppsbyggarna. Tänkte att nu jävlar ska de få se vilken starkt liten cool brud jag är och lassade på vikt till benböjen. Att leka matcho när man inte riktigt behärskar träningen är inget jag rekommenderar. Är ju i sjävla verket jävligt svag i benen dessutom. Största byggarkillen kom fram och rättade till vikterna på stången som halkat snett. Och flyttade vattenflaskan så att jag inte skulle snubbla över den. Hur gulliga som helst. Och jag skämdes. Kan säga att de följande dagarna fanns det vissa svårigheter att gå i trappor, sätta sig på toa och gå rent allmänt. Obra, helt enkelt.

Resten  av ledigheten skulle jag tillbringa med Carl i Jämtland. Resdagen kickstartades med 3*2 km progressiva intervaller. Det var kallt o jävligt och varenda steg var jag tvungen att parera mot snö och is. Men Gud vad underbart det var att springa! Sol, snö och Norhyttan. Blir inte så mycket bättre!

Det är långt till östersund. Skulle åka inlandsbanan och det visade sig vara en upplevelse. Med skidor och två väskor träningskläder o en nyårsblåsa, satte jag mig på det mysiga lilla tåget. Mamma hade packat matsäck med Gustafskorv, smörgåsar, frukt och en termos med kaffe. Mys! Fem timmar från Mora. Väldigt lång tid eftersom man kan köra bil på 4.

Det visade sig snart varför. Det var riktigt sightseeing med guidade stopp vid tex Emådalen för att kolla flottningskanal o gammal bro. Sedan stannade vi ggr fler för att vänta in tidtabellen. Värsta fina naturen utanför med snöiga träd och vidder. Framme var vi i god tid innan avsatt. Något SJ borde lära sig av? Nu var jag iallafall på plats i Östersund.

I minibilen mot Dalarna och givetvis rattar man i P4 Dalarna med ”Sök och finn”. En man ville ha skor till sin masdräkt. Han tyckte inte att det passade med Snowjoggers.

Första stegen utanför dörren och det såg ut såhär!

Glad över det lilla! Frisk nog för en liten promenad iallafall…

Finaste MTB:n…

…från CykelCity!

Tog två varv med cykeln runt gården. Glad.

Går´n.

Mot Östersund!

To be continued… 

Det närmar sig jul med stormsteg och imorgon bitti är det dags för mig att dra mig ”hemmåt” dalaskogen. Som jag har längtat!

Jag och Carl ska inte fira jul ihop (stort steg när det sker) så vi passade på att ha ”Lillejul” hemma igår efter vår träning (styrketräning och skidåkning respektive).

Det blev en riktig sportjul med grötkokning i svettigt underställ. När klapparna delades ut (konstigt nog var det ingen som var ute och köpte tidning…) visade det sig att sporttemat höll i sig. Carl fick en bra pannlampa av mig och jag fick den bästa löpryggsäcken med inbyggt vätskesystem.

Här kommer rimmen som lite tips inför riktiga julen:

__________________________________________________

Min finaste älsklingspojkvän,

det här är en present du redan haft på känn.

Du kommer vara så snabb på Vasan,

Jörgen Brink kan ta sig i brasan.

Om du bara får springa och stå i,

under morgon och afton är det bara att ski.

När du ska ut i skogen och trampa,

får du här en riktigt bra _ _ _ _ _!

_________________________________________________________

Bra är den vid transport, (här kom jag på vad det var…)

när du någonstans ska ta dig bort.

Du på överkroppen den bär ,

kan du gissa vad det är? (JAAAA DET KAN JAG!!!!!!)

Annars får du känna och klämma,

söta lilla Emma!

_____________________________________________________________

God sportjul!