Det är något bortom bergen…
”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt”.
Så skrev Dan Andersson om Finnmarken. Finnamrken är mitt hem. Älskar de milsvida skogarna, mystiken och vidderna. Älskar folks glada bitterhet i stugorna. Och att dricka kaffe med duppa (något man kan doppa i kaffet). Se bilderna från min cykeltur i helgen så fattar ni.
Har varit hemma i Norhyttan i helgen. En riktig sporthelg. Kom hit sent i torsdagskväll. Fredagen dedikerades åt arbete i de gamla gruvområdena med farsgubben. På eftermiddagen drog jag på mig powerbootsen och drog in till stan men far min. Under tiden jag löpte 30 min och expressgymmade 45 min hann pappa tvätta bilen, besöka Volvo och batubada med gamla kollegorna på Brandstation. Shit vad effektiva vi är.
Lördagen var det löpning som gällde för mig. Gånger två. Morgonlöp innan frulle på frostiga vintervägar i skogen och sedan progressiva 2 kilometersintervaller på eftermiddagen. Gud vad jag älskar löpning! Vilken kick man får när allt klaffar. Carl förberedde skidtävlingen som han skulle köra dagen efter. Och jag rekade bana med voffsingen och bestämde vart langningen skulle ske (det är mycket jobb med att vara langare).
Sover gör man som en stock i Norhyttan. Det är så mörkt, så kallt och så bekvämt att man alltid vaknar utvilad, trots att timmarna säger att man borde sovit mer. Jag sover alltid i Stolpboa på går´n, en liten timmrad stuga som står på stolpar (vilket namnet avslöjar).
Vaknad idag, söndag, i arla morgon. Skulle cykla till Grängesberg över skogarna för att titta på Carl. Pappa, som varit vaken i redan 2,5 timmar, tyckte det var en urdålig idé. Det var nämligen -16 grader kallt.
Med lite tips och trix lyckades jag sätta på mig tillräckligt med kläder för att ta mig igenom turen med lite minskad runda. Och vilken runda! Kolla in bilderna bara. MTB är nya favoriten, helt klart.
Väl framme i Gränges var det snabbt byte och sedan hejning, lagning och nervositet som gällde. Det gick tillslut skitbra för Carl och jag kunde pusta ut.
Vann gjorde Kalle Gräflings från Falun/Borlänge. Roligast var helt klart när trean (okänd för mig) gick i mål och skrek ”FITTA” rakt ut. Snacka om vinnarskallen. Bland de top 10 kom en kille som jag varenda varv trodde var triathleten och gamla simmaren Per Dicander och skrek mig hes, ”HEJA PEEEER”. Meeeeen det var inte Per.
Här kommer helgen i bilder:

Träningseufori under progressiva 2-kmintervall längs Väsmans strand.
Rekning av banan i Grängesberg.
Morgonsol!
Tips o trix för att stå emot kyla: Kanadabyxor, eltejp och Helly-Hansen sockar ovanpå skorna…
…och dubbla vantar på händerna (morfars gamla Hellyhansen ovanpå).
Glad och frostig!
Det är något bortom bergen….
Finfina cykelvägar, mötte inte en människa…