Blogg

Simning på hemmaplan


Jag är hemma. Hemflyttad på obestämd tid. Hemma i Norhyttan, Ludvika, hos mamma och pappa. Lite konstigt, men det känns bra. Det har alltid varit en dröm att få bo här. Älskar mitt Dalarna, träningen i finnmarksskogarna och folket.

Körde ett episkt pass med Ludvika Simsällskap i veckan. Jag hade distans på schemat och onsdag med gänget betyder passande nog också distans. Å det grövsta bör tilläggas. Min energi räcke ungefär till halva insimmet, sedan var den slut. Coach Magnus Engström surrade något om 7,5 km långt pass, men jag lyssnade inte. Ville inte veta. Tänkte att får jag ihop tusen meter får det duga.

Passet såg ut som följer:
10*100 m start 2:00 min sammansatt, teknik, arm, ben blandat (lycka till att köra 100 m ben på 2 min, jag kan det då inte utan att maxa)
3*1500 m (1:a fenor och paddlar sammansatt, 2:a 500-400-300-200-100 i progressiv fart (sista 100 i fart 5) fenor medley, 3:e sammansatt utan hjälpmedel)
1000 m avbad

Kul. Härdande. Många längder. När jag simmade bröst i medleysimmet (m fenor) så frågade gulliga Anna Miram vad jag höll på med, jag stod ju still?  Idag blev jag utskrattad av två fnissiga tjejer på bröstsimsövningrna. Jag förbättrar mig. Finslipar. Pressar mig. Blir härdad.

Jag får gott om bra sparring & med Magnus gapandes på kanten kan man aldrig fuska. Bra för mig. Imorgon väntar en skön laktatserie där jag brukar glänsa på slutet när ungdomarna har kraschlandat och kräkts för längesedan. Det märks ganska tydligt att jag är långdistansare.

Jag hoppas det här träningsblocket kommer att få fart på min simning så att simningen på Challange Phuket går lite bättre simmässigt än det gjort tidigare i år. Hoppas, hoppas.

Har även coachat min mamma och kusin lite nu när jag har tid och är hemma. Det är roligt att se dem från att ha varit fullständiga nybörjare, kan de nu (läs mamma för kusinvitamin har varit en fena på att simma sedan konstsimstiden back in the days, och ja, ALLA flickor simmade konstsim i Ludvika på 90-talet) simma 1500 m i ett sträck och tekniken börjar sitta. Skam den som ger sig hörni! Kan min mamma så kan NI lära er crawla!

Här kan ni läsa lite om mina crawltips på sidan marathon.se.

Simgänget i Ludvika Simsällskap. Flera av dem kommer kvala till SumSim Riks nästa helg. Det är jag övertygad om. Det ska vara kul att träna och gänget gör det alltid helhjärtat och stenhårt, trots det är aldrig ett gapflabb långt borta. Sådant gillar jag. Foto: MAgnus Engström (från upptrappningen till Ironman Barcelona för nu några veckor sedan).


Blogg

Höstrusk


Nu är den där härliga delen av hösten över vad det verkar och vädret börjar bli lika deppigt som en triathlet en vecka efter Kalmar Ironman. Jag har precis kommit igång med min träning efter Ironman Barcelona, har haft två slappa veckor med lite magsjuka och annat gött insprängt i ”vilan”.

Magsjuka är ju annars en triathlets bästa sjukdom då man brukar känna sig otroligt lätt och fin efter en sådan urmejsling. Den där viktnedgången brukar ju inte vara så långvarig men man kan ju hoppas att den håller i sig till Challenge Phuket i Thailand i slutet av november.

Fram till mitten av november är det full fräs med träningen och det är bara att bita i det sura äpplet att man valt att fortsätta tävla och inte ligga på sofflocket och käka chokladpraliner precis hela oktober/november. Med det väder som råder i Östersund blir man inte direkt jättesugen på 4 timmar distanscykling med tempohojen. Idag snöar det rikligt.

Gårdagen bjöd dock på ett fint och lätt distanspass cykling med några av Östersund triathlon/multisportprofiler. Riktigt trivsamt trots grisigt väder. Vad skönt det är med likasinnade knäppgökar!

Om en vecka tackar jag dock för mig, tar mina cyklar och flyttar söderöver. TIll Dalarna närmare bestämt och gör mig en egen träningsanläggning inomhus, i ett av mammas och pappas hus på går´n.’

Nu går jag i ide ett tag.

Vi hörs!

Regntunga skyar och distanspass med Kerry McGawley, Scott Cole, Ingrid Stengård, Carl Hellblom och vid kameran Hans Lundkvist.

 

 


Blogg

Löpteknik


Som jag skrev i ett tidigare inlägg var jag på utbildning med Team Snabbare för några v sedan. Med på plats var löpteknikcoachen Fredrik Zillén som tittade lite extra på mig under löpövningarna.

Fredrik, den vänliga själen, hade även med mig i föreläsningsmaterialet som exempel på dålig löpteknik(?) och då främst pga tajt höftböjare som många triathleter lider av (kombinationen cykel+löp lirar inte alltid). Efter att jag blivit förnedrad inför hela hela åhörarskaran så gav Fredrik mig lite tips och ett experiment med en övning. Experimentet gick ut på att filma mitt löpsteg sedan köra rörlighetsövningar och stretch för höftböjaren  varje dag en hel vecka och sedan filma igen för att kolla vad som hänt. Inte mkt att förlora på ett sådant experiment så jag körde det slaviskt. Varje dag stretch. Även om jag glömt och kom på mig kl 22 när jag låg i sängen, så gick jag upp och gjorde min läxa.

Löpningen kändes bättre och bättre och i slutet av testveckan sprang jag mitt lugna lätta distanspass helt lätt och ledigt i 4:40-fart. Det är egentligen för snabbt men känslan var att service var det minsta ansträngande!!!! Ja, ni kan ju kolla själva! 

Nu nu vet jag ju att förändringar tar tid men jag tror stenhårt att detta kommer att vara lösningen på att springa snabbare för min del. Om det gett mer resultat och vad jag ska jobba vidare ska vi komma fram till den5 november då jag ska springa för löpguru Zillén igen. 

Här följer filmer, kommentarer och foton från Fredrik om hur det blivit att se ut efter en vecka med höftböjarstretch.

Före projekt höftböjarstretch såg det ut såhär. Lite som halta-Lotta som kommer springade med TV:n i famnen.

 

På den senaste filmen har jag en helt annan hållning som är betydligt mycket mer gynnsam för din löpekonomi på ett flertal olika punkter. Avslappnigen i överkroppen och benen är helt annan.

På bilden har Fredrik mätt vinkeln mellan mina lårben där jag tydligen gått från ca 58 till 78 grader. Det är en förbättring på 34,5 procent!

Nu ska man egentligen aldrig jämföra sig med andra löpare, speciellt inte på min nivå, då man alltid måste tillåta individuella skillnader menar Fredrik. Men bara för att det var kul kopierade Fredrik in en skärmdump på Mirinda Carfrea som springer ett hårt pass efter cykel på träning. Hon hade ju till exempel tredje bästa löptid i Kona förra året – oavsett kön. Hon spöade alla herrar på plats 1-5 på löpningen.

Börjar likna något va?!


Blogg

Race report Ironman Barcelona


Här kommer liten redogörelse från mig ifrån helgens Ironmantävling i Barcelona.
Tävligen ägde rum strax utanför Barcelona i den lilla semesterorten Calella. Vädret upp till tävling var fantastiskt och vi fick utmärkta förhållanden att företräda oss optimalt. Banan skulle vara pannkaksplatt vilket skulle innebära snabba tider. Det visade sig dock att cykelbanan var ganska tuff ändå med ett par backar och löpningen på fyra varv var platt men otroligt mentalt tuff i värmen.
Mamma och pappa överraskade stort genom att komma till Spanien ett par drar före start. Gissa om jag blev glad! Mina alldeles egna bästa supportrar. Älskar er så mycket! 
 Men för att ta det från början var det allt annat än varmt på tävlingsdagen. Vi vaknade med ett ryck av att vi försovit oss. Fick tokstressa för att hinna till växlingsområdet och fixa iordning då detta låg ca 2 km från starten, på väg dit började det ösregna, storma och blixtra. Vi var allt annat än torra och varma när speakern annonserade att starten skulle skjutas upp. Vi visste inte med hur mkt och vi satt och ömsom frös ömsom kissade i våra våtdräkter. Mentalt tungt med uppskjuten start. Fick i mig en halva banan iallafall. Tillslut blev det bara 30 min försening och när vi simmat 500 m blev det uppehåll i regnet. Det var dock en riktigt stökig simning med vågor från alla håll och svårt att navigera bra. Höll mig i en grupp om 6 st tjejer som simmade DÅLIGT. Det gick väldigt långsamt och de simmade i ostkrokar mellan bojarna. Låg själv i rak kurs mellan varje boj men gruppen lyckades komma ikapp hela tiden. När första AG-herrarna kom lackade jag och hakade på dem. Fuck the rest, tänkte jag bara och köttade iväg och fick lucka….det fick jag sota för eftersom jag strax därefter fick kramp. Upp ur vattnet som 8:a på tiden 1:02 (jävla skitsimning!). 
Stack iväg på cykeln och märkte att min disk låg på bromsen (alla cyklar hade antagligen blåst ned under morgonen) fick till det snabbt och drog iväg. Hade ingen lust att krascha som ett annat damproffs framför mig så tog det väldigt lugnt ur stan och alla sjuttioelva rondeller vi skulle igenom. Körde ensam i nomansland hela vägen till Barca och tyckte jag hade bajs i benen, men watten var ändå över förväntan så jag körde på. I vändning kom jag ikapp två damer som jag körde med en bit tills vi kom till backarna där jag tyvärr är för svag och ville inte ta ut mig för mkt. På andra varvet kommer Simon förbiswischande på sin Shiv i en helvetes fart. Eftersom vi tränar mycket ihop tänkte jag att jag faaaaeeen inte skulle släppa han ur sikte. Funkade ett tag, sedan var jag finito totalt efter 12 mil och hade en sinnes svacka. Extremt få vätskestationer, små flaskor och för stark sportdryck gjorde det svårt att komma igen. Som tur var jade jag en vitargogel m koffein kvar som jag pressade i mig och sedan vaknade jag till liv igen sista varvet. Simon ar långt fram och körde på 4:41, vilket var bästa tid i AG och bland alla svenskar! Jag lyckades pressa in på pers men tyvärr 44 s efter den magiska 5 timmarsgränsen. Och JA det var sjukt mycket drafting. Stundtals låg det såkallade triathleter säkert tre fyra i bredd med domare på sidan som inte gjorde ett skit. Och Ja, jag hamnade i de klungorna ibland. Precis som alla andra (förutom de riktiga proffsen längst fram). Är för svag för att dra ifrån och förbi 20-30 st ursinniga age groupers. Simon kan jag säga gjorde det ändå jävligt fint genom att bomba sig genom klungorna i fel fil för att undvika eländet. 
Växlingen gick fint men hade ont ont i låren efter den tuffa cyklingen. Kissade mig genom hela växlingsområdet och stack ut och sprang. Tyvärr startade löpsplitten INNAN man tagit på sig skor i tältet vilket var lite störigt. 
Coach hade sagt att jag skulle försöka mig på en tid under 3:30 och det kändes så lätt och fint att springa i 4:45-pace ända till 22 km där jag var tvungen att gå på toa. Därefter gick det sjukt långsamt och jag hade problem med näringsintaget. Varje gel jag tog kräktes jag upp halva och magen skvalpade som havet gjorde på morgonen. Var inte jättekaxig när Lena Holmgren älgade förbi ett rasande tempo (tjejen hade tredje bästa löptid på 3:10, så jäkla duktig!). Strax därefter kommer Tobias Bonnedahl och joggar upp bakom mig och är väldigt pratglad. Va fan! Helt fräsch i coola shades, löpshorts och vitt linne. Hur är det möjligt? Efter en stunds  dividerande kom vi fram till att han var fräsch för att han gått ’långpromme-a-la-Calella-style’, sjukt jobbigt att gå en mara. Tragllade på och försökte finna energi i att heja på alla svenskar som var med som jag såg. Lyckades på nåt vis fiska upp en vitargo Cola gel långt nere i fickan, (var otroligt glad att slippa tävlingens egna märke) tog mig sedan samman och ökade sista fem km. Mejslade ur det sista ur kroppen i 4:30-pace sista 2 km och undrade hur fasen det var möjligt. 
I mål kom jag med nytt pers på 9:37, några minuter före Simon, som lyckades persa m 55 min(!) och komma på en fin tredjeplats (plaststatyett jippiiiii!!!). 
För resten av gänget var det en tung dag. Lars gjorde det jävla bra och tog mig på cyklingen med 20 s och ett fint pers i mål. Men inga slottar blev det för nån av oss. De är för bra helt enkelt. Måste på läger i vinter och simma stökigt vatten, cykla mer och springa mer! 
Nu är det lite skönt break sedan blir det Challange Phuket i slutet av november. Tack och hej! 
Café con Leche på stranden med mamma, pappa och Simon dagen före race.
T2 där jag precis fått lossa på disken för att bromsen låg åt (mamma var heeeeeelt övertygad om att detta var en bild på Simon, hahah).
Mejslar ur på cyklingen.
Cabbat ner på löpningen och ungefär här började det gå åt skogen med min pacening.

Blogg

Träningsläger i Dalaskogen: Upptakt Ironman Barcelona


Sedan 1 vecka befinner jag mig, som jag skrivit förut, i Dalaskogen för att träna det sista inför Ironman Barcelona. Alla ”jobbiga” pass är avverkade nu och kvar är bara några få, korta, koncisa pass för att toppa ytterligare. Kroppen har svarat enormt bra och jag känner en glöd i benen varje gång jag är ute och cyklar och springer. Att vädret varit top notch har ju inte gjort träningen sämre heller.

Simningen har också gått över förväntan men varit lite tuffare så jag deltagit på Ludvika Simsällskaps träningar under ledning av Magnus Engström. Måndagens 20*200 m var inte nådigt i det 5600 meter långa pass vi dunkade igenom. Resten av veckan har jag fått smakat på både fart 5 och ”over speed” under passen. Det har gett enormt mycket att simma med LSS och Magnus vakande öga på kanten hela tiden. Tekniken sitter, typ, och jag väntar nu på att armarna ska bli ordentligt utvilade också så ska nog även simningen sitta som ett smäck. LSS var idag i Mora och tävlade Dalamästerskapen och kammade hem hela 22 medaljer på 8 grenar. Inte illa pinkat för en liten by som Ludvika och dessutom med något nedtränade simmare!

Med mig vid min sida på alla pass har jag Simon Wahlström som puschar och pacear, vilken lyx att alltid få draghjälp och någon som sätter farten åt en. På dagens cykelpass kändes det som att jag hade min egen pacemaker.

Simon fick i måndags veta att han kvalat till VM i Motala 2015 och jag blev faktiskt lite avundsjuk. Jag vill ju också kvala! Vilka som har blivit uttagna i landslaget återstår dock att se. Resultaten från höstens Ironmantävlingar kommer nämligen också att vägas in. Vi som kämpar om platserna är 3 damer, 3 herrar och så 2 reserver i varje klass. Hoppas, hoppas på en plats i laget! Håll tummarna för mig!

I fredags gav jag en intervju för Tripodden men Per Törnkvist, i samma avsnitt som Camilla Lindholm och Lena Holmgren som ju också ska till Barcelona och köra en ironman. Ett Barcelonaavsnitt helt enkelt. Håll utkik på tripodden.se för release av det avsnittet.

För övrigt har det varit fullt sjå att hålla koll på alla Ironmantävlingar och lopp som kördes i helgen. Igår gick både Ironman Mallorca och Malaysia och Liningöloppet. De två förstnämnda med flera kompisar i startfältet. I varma Malaysia lyckades Patrik Nilsson kamma hem guldet och Fredrik Croneborg kom tvåa. Helt otroligt med två svenskar på pallen. Och extra kul att det var Patte som tog hem guldet. Patrik och jag delade ju lägenhet på träningslägret på Fuerteventura i vinter/våras och han har hela tiden haft så extremt mycket potential, men inte riktigt fått ut det. Nu äntligen fick han det och det ledde till guld. Måste vara legendariskt, jag menar hur många är det som vunnit en Ironman egentligen? Helt sjukt kul.

Mellan passen hänger vi mest på gården här i Norhyttan och spikar panel på huset, målar, letar svamp i skogen och rider häst. Vi har även satt upp en reflexbana för att kunna träna under dygnets mörka timmar. I Norhyttan blir det ganska mörkt när det blir kväll nämligen. Jävligt mörkt. Banan går varierande med lika delar på offroad, på stig och på grusväg och är lite trixig men det kommer bli grymt bra träning. Vi har dock inte orkat springa den. Att åka MTB/gå banan var jobbigt nog. En hel del kaffe går åt till dessa aktiviteter och man somnar som en stock på kvällen. Älskar att vara i Norhyttan. Speciellt när man kan få förstklassigt triathlonsällskap på alla pass. En till daglig aktivitet är stretch och rörlighetsträning av höftböjaren. Mer om den aktiviteten i nästa blogginlägg.

På onsdag drar vi! 


Blogg

Sista långa cykelpasset: En liten berättelse om hur det var


Hade bävat för den här dagen. På schemat fanns 5 timmar distanscykling. Distanspasset i tisdags gav inga glädjande besked att jag hade några som helst cykelben och Le Peloton hade ju som bekant gått riktigt dåligt både i onsdags- och fredagsmorse, så jag förväntade mig skräpben.

Kollade yr.se ungefär trehundrasjuttifem gånger dagarna innan, men nej, det skulle inte bli sol och värme, det skulle bli REGN. Hela dagen.

På lördagskvällen var jag trött och extremt grinig. Kunde liksom inte komma på varför. Blev sjukligt irriterad på allt och alla. Kollade lite på SVTs Atleterna men störde mig så himla mycket att jag var tvungen att stänga av. Föräldrarna fattade vinken och varför jag var sur. Pappa frågade om jag inte skulle ta och byta pass och cykla någon dag då solen skulle skina. Jag kontrade med ett psykbryt:

MAN BYTER INTE DAG PÅ PASSEN HUR SOM HELST! INTE FÖR ATT JAG INTE FÅR DET UTAN FÖR ATT MAN INTE KAN VÄNTA PÅ ATT ”RÄTT” TILLFÄLLE SKA DYKA UPP. ÄR DET REGN PÅ TÄVLINGSDAGEN KAN MAN KNAPPAST STÄLLA IN. MAN MÅSTE VARA BEREDD OCH TRÄNAD I ALLA SORTS VÄDER!”.

Pappa gav sig direkt. Ok ok, du ska cykla fem timmar i regn.

När jag vaknade dagen efter regnade det. Åt frukost. Gjorde iordning cykeln. Tog lång tid på mig. Göte kom förbi och tipsade om lite ”nya” vägar att cykla och jag kände mig äntligen lite peppad.

Jag skulle köra en klassisk ”ut-och-in-runda” dvs 2,5 timmar ut och lika lång tid hem, bestämde jag. Träffade Jonas Colting i veckan och han menade att Sveriges i särklass tråkigaste by var Lesjöfors. Så jag cyklade genom Fredriksberg mot Lesjöfors. Men som vanligt när jag cyklar gillar jag att överraska mig själv för att det ska hända något i den annars tråkiga turen, så jag tog en annan väg och dök upp i Fredriksberg igen efter en jädra klättring. Regnet bara öste ner. Det var 2,5 timmar kvar av passet.

Bestämde mig för att jag fan inte skulle vika ner mig. Jag skulle sitta i tempoställning hela turen och jag skulle INTE STANNA! Ska det vara tävlingslikt så ska det. Så jag kissade på mig. Flera gånger. Var så sjukt nöjd över det dessutom. Kände att jag samlade många Gunde-poäng och dessutom värmde det ju lite. HÄRLIGT! Blev så otroligt glad. Kissa. Mmmmm. Det är härligt.

Käkade och drack bra och tror jag testade hela Milebreakers sortiment under turen. Varje intag av gels och bars tog ca 10-15 min eftersom fingrarna inte samarbetade när jag skulle pilla fram förpackningarna ur fickan och trycka i mig dem. Att det var lite kallare gjorde också att gelsen blev mer trögflytande och barsen stenhårda så det tog ännu längre tid att käka än det brukar.

När jag rullade tillbaka in i Norhyttan visade klockan exakt 5 timmar och jag kände mig så glad. Skulle svänga av in på gården och höll på att dra med mig alla postlådor som står i svängen. Kunde inte röra armarna och än mindre händerna för att bromsa. Hela jag var liksom bortdomnad.

Världen blir väldigt liten under sådana här pass.Få saker får ta plats i huvudet under sådana här dagar. Det är bara att tömma skallen och göra det man ska. Man är i en liten bubbla och det kanske märks i det här blogginlägget.

Så var sista långa passet avklarat och jag känner mig stark. Pannbenet är ens främsta verktyg under en Ironman och idag blev det tjockt som pansar.

SM TRIATHLON LÅNGDISTANS

Man kan inte bestämma väder på sin tävlingsdag. Bilden är från långdistans SM i Motala där cyklingen genomfördes i regnskurar. Det är bara att ta sig igenom och göra det bästa av situationen. Att döma från mitt ansiktsuttryck, gick det inte så bra på cykeldelen. Idag kändes det iallafall bra. FOTO: Jonas Gustavsson, Bildbyrån STR.


Blogg

Stockholmsvecka


Förra fredag förflyttade jag mig från Östersund i norr för att göra en vecka i Stockholm, och vilken vecka det varit! Precis så intensivt som jag älskar att ha det. 

Min sista hårda vecka med träning, vilket har betytt många timmar träning och en kropp som sakta har blivit tröttare och tröttare. Nu är det bara två hårda dagar inför nedtrappningen till Ironman Barcelona så jag biter ihop. Min kropp är ändå ganska fantastisk och hur trött jag än är och bedrövligt det känns så levererar den ändå skapligt efter en stund in i passet. Lite nedtränad är jag men jag tror att en mindre träningsvolym och lite dalaluft kommer att göra underverk nästa vecka. Idag åker jag västerut till mamma och pappa i Dalarna för att göra det sista inför Barcelona.

Veckan har innehållt många möten med underbara vänner och bekanta, social träning och långa luncher i solen. En riktig energiboost. Dessutom har jag varit på helkropps renovering på Access Rehab inte mindre än 3 gånger den här veckan. Sara Pentons hårda nypor är värre än vilket hårt pass som helst, men jag vet att det gör gott i långa loppet. 

Eftersom det är roligare med bilder än med text följer här lite bilder från veckan:

Helgen började med utbildningshelg med Team Snabbare. Här är det Pål Török som kåserar om vad vi egentligen gör på Team snabbare.

Löpgurun Fredrik Zillén försökte lära oss att springa tekniskt bra. Det gick sådär för mig, höftböjaren är fotfarande för tight så projektet blir att stretcha den mer och öka rörligheten. Jag fick agera exempel under tipset ”röret och dammsugaren”. Oklart om jag var med som ett dåligt exempel eller ett bra?

Simmade lite med den här filuren. Micke ”Human Ambition” Rosén gjorde ett bitigt pass i söndagskväll.

Sprang lite i Nackareservatet. 

Gjorde snällt mina Redcord-övningar (träningsvärk igen!).

Blev torterad av Sara på kvällskvisten men vi blev sams igen och jag fick flytta in hos henne. Sara är ny inom cykel men levererar toppresultat på alla tävlingar och var nu senast landslagsuttagen att tävla i Vårgårda på världscupen. En bra tjej helt enkelt. Access Rehab har tider både kvällar och helger och har ni någon skada, eller vill förebygga skador-GÅ DIT! De har de bästa naprapaterna, sjukgymnasterna och massörerna inom branschen (de har sagt det till mig iallafall) och hjälper dig att hålla dig skadefri.

Cyklade lite här i mina gamla cykeltrakter dvs Årsta havsbad, Tungelsta, mot Torö. Ganska najs trots trötta ben. 

Cyklade lite med det här gänget också. Le Peloton som går varje onsdag och fredag kl 6:00. I onsdags var vi över 50 pers som deltog i klungkörningen och det var vidrigt jobbigt (som vanligt). Fr höger: Marika, jag, Daniel Rytz och Nico Remires som är grundare av hela spektaklet. Ett mysigt gäng, helt enkelt.

Jag och Mikaela ”Indie bars” Persson och jag blev inbjudna till ett event i samband med releasen av Jacobs Creek UnVINED, dvs alkoholfritt vin. Jättekul och lyxigt att man fick ta på sig finblusen för en eftermiddag. Mika är även min räddare i nöden när jag behöver sovplats, STORT TACK!

Sen cyklade jag lite mer morgonklunga och fikade lite mer på Le Mond Cykelcafé.

Fått en ny hjälm från POC som är hur häftg som helst. POC Octal Aero (notera naglarna!!!!). Givetvis har de POC-hjälmarna på Cykelcity. Älskar att hänga på Cykelcity. Jag lär mig alltid något nytt när jag är där, även om jag inte köper något tar sig alla i butiken tid att prata cykel och ge tips. Och i vilken annan cykelbutik blir man upplyft och ivägburen när man kommer in och säger hej? Hmmmm… 





Blogg

Klubbmästerskap Östersunds triathlon


Så var det dags för säsongens ”viktigaste” tävling: prestigefyllda Östersunds triathlons KM vid Önsjön. Önsjönbanan har jag kört flera gånge förut, första gången vid en sommarsemester 2010, strax innan min första ironman.

Inför start började den sedvanliga inspektionen av varandras material, form och självklart en hel del psykning gentemot sina motståndare. Snackisen om huruvida Jens Blixt skulle mosa fältet var igång när han dök upp med en fet TT-hoj. Ny satsning mot Hawaii? Klubbens enda Hawaiikvalade för igår (någonsin?), Johan Agestam, var med och hejade på bara för dagen. På startlinjen saknades även Kerry och linslusen från Mora, Crister, som brukar vara med och stressa fältet lite. Han valde att springa något jättelångt misärterränglopp istället. Vissa val förstår man sig inte på…

Det är då rakt ingen platt bana som har valts ut. Eller simningen är ju platt men den bjöd istället på en temp omkring 14-15 grader, vilket inte var så jättebehagligt. Simningen var dock inga problem igår och jag lyckades, trots en värdelös start, komma förbi hela fältet och kliva upp som etta ur vattnet, strax före Simon (som egentligen är starkare). Min dag var nästan gjord.

Ut på cyklingen och test av all utrustning. Grymt cool, snabb och snygg tempohjälm från POC som passar utmärkt när man behöver se sig omkring lite mer, som under en sprint, än den hjälm jag hade i Kalmar (darth wader-hjälmen). Hjälmen till trots, grabbarna kom ikapp och jag förbannade mina usla cykelben för dagen. Försökte hänga med men upptäckte vid vändpunkt att det kändes väldigt konstigt på framsidorna av smalbenen, ställde mig upp efter vändpunkt och BOOM: kramp. Fick ta det lite lugnare och fick en usel cykeltid. Banan är minst sagt kuperad så nog blev jag trött ändå.

Dålig växling och sedan ut och kuta. Om cyklingen är kuperad då är löpningen ett skämt. Först går det nedför i 2 km sedan är det en brant backe upp till vändpunkt och sedan tillbaka igen. På grusväg. Nåväl det kändes ganska bra ändå i misären och jag försökte trycka på. Pace var ingen idé att kolla för det gick ju antingen uppför eller utför. För fort eller för sakta. Var bara att pressa pressa pressa. Kom imål på 23 min. total tid 1:14 och en 6:e plats. Skit då. Men det fanns inte mer speed att komma med. 

Vann gjorde Östersunds triathlons stolthet, Simon Wahlström, som har vunnit alla deltävlingar i KM-serien i år och nu kan titulera sig klubbens starke man. 

Jag och Simon psykar varandra lite innan start. Ingen ville hoppa i vattnet.

Vissa var ju mer urmejslade än andra efter loppet. 


Blogg

Återhämtning, vila och rekreation


Nu har snart två veckor gått sedan Ironman Kalmar. Kroppen har fått en vecka nästan helvila och nu en vecka med väldigt lustbetonad träning, bara korta pass. Det har känts väldigt bra och man har flera gånger varit sugen på att dra på i vanligt tempo. Men det ska jag inte. Simmade med Ägir i tisdags och efter en kort men hård benserie (!) var det finito i kroppen. Blev trött direkt och den där Ironmanurladdningen gjorde sig påmind. Hade ingen lust att pressa mig så jag bubblade lite bubbelpool istället.

Efter en Ironman måste man tillåta sig att ta det lugnt, göra annat, få distans till den mentala och fysiska urladdningen och få chansen att ladda batterierna.

Vanligtvis brukar tiden efter Kalmar i augusti vara off-season period där jag tidigare har jobbat lite mer i fält och inte haft varken tävlingar eller träningar att tänka på på flera veckor.

Nu har jag privilegiet att vara ledig från jobb och verkligen kunna fokusera även på vilan och det är otroligt vilken snabb återhämtning man får efter race då! Att kunna sova på morgonen så mkt som kroppen kräver, hinna äta ordentligt och framförallt göra lite andra roliga saker gör att återhämtningen har gått mycket bättre i år.

Återhämtningsvecka nr 2 avrundas med lite fjällvandring i krispig härlig Jämtlandsluft i dagarna två nu i helgen. Längtar!

Jag har tävlat mycket och det ska bli iallafall tre tävlingar till. Den första av det lite kortare slaget redan nästa vecka. En sprint och inte vilken sprint som helst utan årets mest prestigefyllda sprinten: Östersund triathlons KM på Önsjönbanan. Det är nästan så man blir lite nervös;).

Nästa veckan drar ett tre veckor långt block med träning igång inför Barcelona Ironman.

Drar även igång med inomhuscykelpass varje onsdag och fredag under hösten på Sportsgym. Uppmanar alla östersundare att komma och testa, åtminstone en gång!

återhämtning, vila och rekreation när den är som bäst….hemma i Norhyttan. 


Blogg

Projekt stark och rörlig (nystart no. 325)


Hösten är här!

Jag är otroligt glad över att kunna meddela att det inte blir någon Ironman-blues-period för mig, jag har nämligen redan anmält mig till bästa Ironman om sju veckor. Det blir invigningen av Ironman Barcelona (som förr varit challange på samma distans). Efter det blir det några veckor vila för att sedan dra iväg till Thailand för challange Phuket på halv IM-distans. Hur kul som helst!

Fram till dess tänkte jag nystarta mitt projekt stark och rörlig för hundrasjuttioelfte gången. Det där med att bara göra sina styrke och rörlighetsövningar alltså: varför prioriterar man alltid bort det så fort tiden krisar?! Det är ju bara dumt och det vet jag ju.

Jag har mina rehab/prehabprogram som jag gör med Redcord och det har ändå fungerat ganska bra att genomföra iallafall en gång i veckan sedan jag fick programmet. Det tar ca 40-45 min att göra så det är inte så tidskrävande heller. Redcord är ett slyngsystem av rep som är höj och sänkbara som man ”hänger” i för att skapa instabilitet när man gör övningarna. Jag har en Redcord mini som är med mig på alla resor och det är även en mini som finns på mitt lokala gym.

Jag är inte superrölig och det syns mycket när jag simmar och springer så för att utveckla dessa grenar har jag tagit hjälp av dels Access Rehab, dels löpgurun Fredrik Zillén i Team Snabbare och nu även PT:n och träningskompisen Viktor Larsson-Ehrnholm.

Viktor kontaktade mig i våras för att göra en analys av min rörlighet med ett nytt system som bl.a. använts av Robin Söderling och andra tennisproffs och även golfproffs. Men det fungerar på alla!

En mängd rörlighetstest gjordes och därefter tog Viktor fram en grafisk profil över hur rörligheten i kroppen ser ut. Utefter mina begränsningar fick jag då fyra st dynamiska rörlighets- & styrkeövningar för att komplettera mitt sen tidigare använda Redcordprogram som Access Rehab tagit fram med bakgrund mot mina tidigare känningar och behandlingar på kliniken.

Övningarna är superbra och det känns faktiskt inte ett dugg betungande att köra programmet! Första testat blev igår på mitt gym i östersund, Sportsgym, och träningsvärken i magmuskulaturen idag skvallrar om att jag har en del att jobba på.

Det jag och Viktor gjorde i våras var även att testa optimal kadens och rundtramps/kraftanalys på en Wattbike vilket var väldigt givande.

Snart står nämligen en egen wattbike i källaren i huset och väntar på hösten och vinterns härliga trainerpass.

Ska bli så skönt att ha en stationär cykel där nere som man kan tyna ordentligt, inte vara rädd att svetta ner och samtidigt få vettig data att plocka ut och analysera. Det kommer bli mycket lättare att utvecklas som cyklist under hösten/vintern med wattbike. Hoppas bl.a. kunna träna in ett effektivare rundtramp, få korrekt data från alla pass, lättare göra Max och tröskeltest (och hallå! Hur kul är det inte med nya prylar!?).

Nedan följer en bildserie på de övningar som jag ordinerats. Det är bl.a. för att stärka bål, höfter och rygg samt öka rörligheten i bl.a. höftböjare och latsen/sidorna på överkroppen.

Lite Redcord på gymmet Sportsgym i Östersund där jag även kommer att hålla cykelklasser i höst.

Så här ser en liten del ut av styrkeprogrammet ut från Redcord och Access Rehab. Det är sammanlagt 7 övningar med Redcordslyngorna och sedan  några kompletterande på pilatesboll och mark som även visas nedan i bildserien.

Kommer mest att träna inomhus på en Wattbike när vädret inte tillåter utecykling på racer (typ större delen av året i Östersund).

Träningskompisen Viktor (VLhälsa) går igenom konstiga krumelurer som han plottat i ett diagram efter rörlighetstestet.

Övn1: rörlighet sidor/lats.                  Övn2: rörlighet sidor/lats diagonalen.

Övn3: Typ modifierad draken.

Övn3: koordination och balans och diagonalrörlighet.

Övn4: Stretch/rörlighet insida och höftböjare.

Övn5: Också typ draken men med kraftfullt högt knä.

Övn6. Utfallssteg med stretch.


Blogg

Race Report: IM Kalmar


Det är över nu. Mitt A-race är genomfört. Vilken tomhet såhär i efterhand, jag vill ha mer, jag vill göra det igen, igen, IGEN!

Var ska jag börja?

Känner mig alldeles bubblig och vet inte hur jag ska beskriva det. Med en pissig säsong bakom mig fick jag äntligen till det. Äntligen fick jag rejsa som jag vet att jag kan. Stabilt och utan större störningar.

Simningen

Min simning är väldigt diskutabel. JAg tror jag gjorde den sämsta simningen ever i min triathlonhistoria. Tappade hela fältet i starten, gick med en Pro-kille som hade noll koll på banan, simmade snett och jävligt och var dessutom för långsam för att ta fötter på så jag låg och långdrog. Jaja skit samma, det är alltid något som går åt helvete under en Ironman så jag är glad att det var simningen för jag vet att jag kan bättre än 1:00:33, men jag var iallfall tvåa efter Leanda Cave upp ur vattnet.

Cyklingen

Alltid den jag är mest osäker på och jag vet att jag inte är världens bästa cyklist så mitt fokus låg i att inte stressa utan hålla mina watt och kadens och bara göra mitt lopp utan att slösa för mycket energi. Och det funkade skitbra. Cyklade större delarna helt solo utan att se en enda medtävlande, vilket ändå var skönt för det brukar bli ganska stökigt och ojämn cykling med för många AG-athleter som ska om och förbi till varje pris. Skitnöjd med cyklingen och lyckades käka mer än plan vilket gav lite plus inför löpningen. In till växlingen hade jag Larsson i hasorna men kände mig inte stressad för det. Hon har ju faktiskt varit OS-cyklist så klart hon kan cykla snabbt. Lindholm och en amerikanska var de enda övriga som cyklade förbi så jag var peppad.

Löpningen

Kom ut med Camilla L som satte av i 4:30-fart och jag hängde väl på i 2 km genom stan sedan kände jag att det inte riktigt var mitt pace för dagen. Släppte Camilla och amerikanskan ur sikte och blev direkt skitnödig. HELVETE, tänkte jag, nu är hela den här dagen förstörd. Gick på toa och tappade väl några minuter på det, plus att jag inte fick upp dräkten. Med -10 kg i magen så gick det sedan jättelätt att springa. Fokuserade bara på teknik, frekvens och positiva tankar och tuffade på i min fart. Höll det stabilt och fint,. sprang förbi amerikanskan och knappade in på Camilla. Min hejarklack var guld värd under dagen och med alla som hejade runt banan så bara njöt jag. Smärtan var ingenting, för alla hejarop lyfte fram mig!

Sista varvet var som vanligt en smärtsam historia men jag hade vittring på ytterligare placering och fortsatte ladda på. Tyvärr kom jag in tre minuter efter på en femte plats men var otroligt nöjd över dagen!

Tusen tack Graaf Crew (mamma, pappa, Johanna, Virre, Carl, Filip, Åsa) för ALLT under helgen.

Tack till bästa tränaren Björn Andersson för att du fick mig i form.

Tack till bästa sponsorerna för all support under året: Cykelcity, Access rehab, Fusion, AES Norhyttan, Milebreaker, Saucony, Wattbike.

Jag älskar triathlon, det är det BÄSTA jag vet!

Fullständiga resultat här.

Foto: Gunnar Eld Photography


Blogg

Sista förberedelserna Ironman Kalmar


Så blev det plötsligt race week igen! Vart tog tiden vägen? 

Sedan Jönköping tycker jag veckorna bara flugit förbi. Jag har nätt och jämt kommit igång med att träna efter SM så var det dags att trappa ned igen.  

Efter en mentalt hård vår, där formen och huvudet bara ville krypa undan och gömma sig kom jag och coach fram till att jag behövde vara på ett ställe med mycket socialt umgänge där jag vet att det blir bra träning….så jag valde djupaste dalaskogarna. Detta träningsblock har utgått utifrån mitt absoluta favoritställe: Norhyttan och träningsglädjen  och formen har återkommit. Med lite sparring från Mikaela som kom på besök (och vann SM-silver på sprintdistansen i helgen) och Åsa (som är Hawaii-klar som proffs) så kom jag snabbt tillbaka till både form och träningsglädje. För mig är det verkligen kamraterna som gör sporten.

Det händer faktiskt lite  här i skogen också, igår gick tex Finnmarksturen Mitsubishi MTB challange, där jag både agerade skogsrånda längsbananch delade ut priser till vinnarna. En mycket rolig dag och det är väl själva fan om man inte skulle ta och köra själv något år. På damsidan vann Jennie Stenerhag från grannbyn Smedjebacken, före Hanna Bergman och Emmy Thelberg och på herrsidan vann Fredrik Edin före fd cykelcityåkaren Fredrik Ericsson och Mattias Wengelin. 

Nu är det bara fem dagar kvar till min A-tävling och jag har trappat ned på träningen igen. På onsdag åker vi ned till Kalmar då Carl, mamma och min kusin ska köra Kalmar mini tri. Spännande! 

Idag blir det att försöka vila så mkt som möjligt och fixa iordning P5:an så den blir tävlingsduglig och ren. Den ska dessutom pimpas med lite dalainspiration. Paket från Milebreaker ska hämtas ut med min tävlingsnutrition och rödbetsjuice  för uppladdningens skull. Dräkten från Fusion ska testas tillsammans med övrig utrustning.

Reterande dagar den här veckan blir till att träna korta pass med  lite intensitet , sova, äta, vila, resa  och bara förbereda sig mentalt.  Jobbet är gjort, inte mycket mer att göra med formen!!!

SM TRIATHLON LÅNGDISTANS

En stark och glad Emma, det är så ni kommer se mig i Kalamr (….hoppas jag). Foto: Joans Gustavsson, Bildbyrån STR.