I onsdags kväll fick jag, efter några slappa dagar och lite ridning och annat, besök av Mikaela Persson. Mika och jag träffade varandra för fösta gången för ca 2 år sedan på SCT:s klubbträning på Eriksdalsbadet och babbliga som vi båda är, fann vi varandra ganska snabbt. I höstas var vi tillsammas till Master SM i Jönköping och när jag varit i Stockholm har jag oftast kraschlandat hemma på Mika och Tobbes soffa.

Nu skulle vi båda försöka få lite triathlonträningsinsipiration igen efter lite tunga veckor mentalt. Mikaela vann SM i Olympisk i Västerås och i helgen vann hon swimrun-tävlingen Amfibiemannen med Tobbe. Jag körde ju SM i medeldistans i Jönköping så vi båda behövde lite lugn kom-igång-träning (mest jag) och lite lite fokuserat mini-läger i rogivande omgivning. Vilken plats är bättre lämpad för detta än Norhyttan och Dalaskogen?

I fredags tog vi en cykelutflykt till Tällberg för att kolla in Tällberg triathlon och hejja fram våra tri-kompisar. Turen dit var ren eufori! Medvind och idyllikskt landskap och när jag fick en platt sträcka mellan Björbo-Djura så tog jag chansen att lägga mig i tempoställning och bomba lite. WIIIIIII!!! Herregud vad jag behövde det! Att köra i backar är inte min kopp av te, det går alltid så jävla tungt och inte är det kul att ALLTID bli avhängd heller, så den här sträckan var rena rama godiset för själen. Dalarna är ju nästan alltid berg-och-dalbana annars.

Vi skrek oss hesa på triathlontävlingen när Nils Svensson och Jenni Nilsson bombade sönder startfältet och var överlägsna i mål. Så kul!

I övrigt har helgen bjudit på härliga öppet vattensimpass i nästan trollskt stilla sjö, löpturer på grusvägar, cykeltur men Ironmanmästaren Åsa Lundström och Filip (som inte heller har så dåliga meriter i bagaget) och träningsvärksframkallande Redcord-pass, hängandes i gungställningen på tomten.

Nu är det taper-week som gäller för båda. Jag har Kalmar Ironman att tänka på, Mikaela ska köra Sprint SM i Malmö och Åsa jobbar för fullt på formen till Ironman på Hawaii.

Det här är träning när den är som bäst, i goda vänners lag och på en plats man håller kär!

Simgänget gör sig redo för öppetvattensimning i Noren på vår egenhändigt gjorda simbana. Fr vä: Grannen Micke, Lill-Putin, jag, Mikaela, Kusin-Johanna, mamma-Karin. Vilket härligt gäng va?!

Gör mig redo för intervaller!

Eftersom löpbanan i Ludvika var upptagen för fotbollsmatch, gav vi oss iväg till Skogsplan, en trevlig liten löpbana vid min gamla gymnasieskola med bana av grus.

Mikaela rockar gärnet på rullpass på öde vägar i skogen. Testa hennes nya Indie Bar  som energi på cykelturen-gott, nyttigt, laktosfri, glutenfri och ekologisk-allt i ett!

Väldigt nöjd över sällskapet!

Redcord-stryka mellan passen och träningsvärken som vi fick, avslöjar att vi inte gjort vår läxa som vi ska…

Efter en rolig, varm vecka i Stockholm styrde jag och Carl kosan ned till Jönköping i fredags. Carl brände av motions-sprinten i värmen och kom fyra, medan jag testade banan och grejerna med Jenni Nilsson och Annie Thorén. Vi simmade en liten del av banan och körde utan våtdräkt (jag körde i min gamla WC-dräkt från Fusion som jag tävlat i förut) pga det var så pass varmt. Dessutom var det skönt att slipp blöta ned våtdräkten till tävlingsdagen.

Efter det följde ett inofficiellt pre-race-möte där Robertsson snackade igenom banan och langning med mig och George samt respektive så tänkte vi att vi skulle ”slippa” gå på den officiella briefingen på kvällen. Nu hamnade vi där ändå och det var ett kort och koncist möte, alldeles lagom, banan kunde inte gås igenom nog många gånger så det var bara bra.

I säng kom jag i tid och jag sov som en prinsessa hela natten och vaknade utvilad och taggad.

Gick till växlingsområdet i min Fusion speedsuit med långa ärmar och glömde ta med min andra dräkt OM det skulle bli utan våtdräkt (långa ärmar är förbjudt vid non-wetsuit). kl 8:05 hade tävlingsorganisationen tagit temperaturen i vattnet och den var 22,5 grader! Ingen våtdräkt mao! Paniken!

Carl fick kuta tillbaka till hotellet och hämta dräkt medan jag värmde upp med slang till simningen. När han kom tillbaka 5 min innan incheckning till start fick jag göra en naken-chock i parken för att hinna få på mig dräkten. Utan våtdräkt gynnar ju egentligen mig så inte hängde jag läpp för det.

Starten gick bra och jag kunde som i Motala ta det lugnt, hänga på fötter och accelerera upp till nästa grupp och nästa. Avancerade hela loppet tror jag men det kändes lugnt och fint. Kanske borde jag tagit i mer? Upp kom jag med Jenni Nilsson in till växlingen där hon var ljusår att dra iväg med cykeln.

Min växling är ju under all kritik men iväg kom jag och tog det lugnt i början på den knixiga banan. Sedan efter första backen och några kastspyor kunde jag trycka på och jag gjorde det bra. Körde en liten raggarrunda i rondellen där jag och ett koppel av triathleter körde fel men hittade ut efter 1,5 varv och kom på rätt väg.

På det andra varvet när det började gå utför igen fick jag plötsligt kramper. Först i låret, sedan i vaderna och sedan i fötterna. De slog till men släppte när jag sänkte farten. Så jag sänkte farten. Ville inte riskera att inte kunna springa alls. Tuffade på de sista varven i mesig fart. Fortsatte småspy lite då och då men inget allvarligt.

Var glad och positiv till växlingen ut på löpningen. Jag vet ju att det är sista 10 km som det börjar hända grejer så jag försökte hålla igen hela tiden och inte göra något dumt. Fokuserade på att slappna av och suga in energin från hejande i publiken. Var så himla kul att höra sitt namn efter banan! Stort tack alla som hejade på mig! Såg att många där framme var trötta och jag tänkte att jag hade dem i en liten låda. Meeeeen…..

När 10 km hade gått och jag beslutat mig för att nu jävlar kör jag, gick det bara inte. Kunde inte hålla min pace som jag ville. Elisabeth Hökerberg kom förbi på sista varvet och jag försökte hänga på. Hon lade på en långspurt och jag hakade på även där men den där lilla extra farten fanns bara inte. Kankse är det Motala som spökar lite i kroppen för jag har aldrig varit så sliten efter ett race som jag var efter Motala. Tävla i kyla är långt mkt värre än att tävla i värme, även om jag stundtals blev överhettad i Jönköping på löpningen.

Det var en enormt rolig dag och jag känner att jag hittat tillbaka till glädjen i sporten igen. Jag älsakr det här och jag tycker verkligen att det var kul att det var så pass hård konkurrens som det var. Vi var många tjejer som fightades om placeringarna och det är så det ska vara. Likväl som att jag kom 8:a kunde jag lika gärna tagit pallplats känns det som. Jag är jättenöjd med min insats. 

Så fräsch som jag var/är efter loppet känns nästan lite pinsamt. Det känns inte överhuvudtaget att jag tävlat, vilket kanske säger lite om gårdagen. Lite mer träning så ska jag nog vara i toppform. Visserligen är medeldistans inte min grej, ju längre desto bättre och hade nog behövt den dubbla distansen igår för att göra mig själv rättvis. Hade inte farten i kroppen.

Team mate Snygg-George tog ett suveränt silver tillslut och höll Cykelcitys fana högt igen.

Stort tack till mina sponsorer:

Team Cykelcity.se (för ALLT som har med cykel och triathlon att göra)

Milebreaker (för en överraskande smarrig gelblandning)

Access Rehab (utan er hade foten fortfarande varit otävlingsbar)

Fusion (för dräkter och kläder)

Saucony (för mina snabba skor som jag älskar att träna och tävla i) 

 Nu väntar 3 veckor arbete innan den stora prövningen: Ironman Kalmar!

Pre-racemöte med team mates! Glada och goa!

Gladast vid simstarten? Jenni Nilsson och jag förbereder oss för start i det varma vattnet i Munksjön.

T1, strax efter Jenni Nilsson. Foto: Veronica Graaf

Langning under cyklingen, det gällde att få i sig rikligt med vätska och energi under den varma dagen.

Fick nya skor från Saucony idag. Ett par Ride7 (mängdträningssko med lite mer dämpning) och ett par TypeA& (tävlingskor). OM jag är sugen på att träna och tävla igen nu: JA! aldrig varit fräschare i kroppen efter en halv IM. Säger något om gårdagen? Jag kan bättre/snabbare.

Att gå igång med lite mer fartbaserad träning är kul! Gillar utmaningen och min kropp mår bäst av att jobba lite hårdare. Och det var kul så länge det varade.

Kroppen är inte riktigt med just nu och trots väldigt mkt vila och inte så mkt träning, fick jag bestående ont i foten efter den här veckans belastning. Det är dock inte på samma ställe som jag hade ont i fjol, utan under den yttre fotknölen, så en stressie (stressfraktur) borde det inte vara. Andreas på Access rehab fixar och donar som vanligt och han kom fram till att jag fått en kontraktionen så att ben gått mot ben och gjort så att aktuellt ställe blivit svullet och lite inflammerat. Det är bara att löpvila så ska jag nog bli klar till tävlingen.

Jag hann ju knappt komma igång med träningen den här gången så skulle jag trappa ned igen inför tävling. Coming up är SM på medeldistans (halv ironman denna gång) i Jönköping. Startlistan avslöjar en rejäl utmaning, jag kommer vara väldigt nöjd om jag kommer i övre halvan!

Just nu har jag flaxat iväg till Stockholm. Jag ska vara här några dagar dels för att ge kroppen en renovering på Access rehab, dels för att ge cykeln en rejäl service på Cykelcity och dels för att träffa mina fina träningskompisar och träna och fika på känd mark.

På söndag är det nybörjardag för nyblivna triathleter i Hellas så vill ni ha en heldagskurs med kvalitativ träning och teori, med proffsiga instruktörer, anmäl er här: http://www.teamsnabbare.se.

Jag njuter i fulla drag av att vara ledig i vackraste sommarsverige. Finns det något härligare än att starta dagen med ett pass öppet vatten med släkt och vänner? Hemma i Norhyttan har både min mamma, kusin och granne envist krängt på sig våtdräkten tillsammans med mig och simmat några tusen på vår eminenta egenhändigt gjorda simbana i sjön Noren, för att sedan gå upp och njuta av en kopp kaffe och frukost på verandan med sjön som utsikt.

Imorgon blir det morgonsimning i öppet vatten i Källtorpssjön vid Hellasgården med ett gäng och rullecykling på Ekerö. Det är livet på en pinne! Nu ska bara fotjäveln bli bra också. 

Lata, soliga dagar utan fokus på träning. Så har mina senaste två veckor sett ut. Började träna lite, lite i måndags. Cyklingen har mer liknat transport till förmån för mer kulinariska inslag. Mesta tiden har gått åt till att äta. Och fika. Sa till Carl att det var väldigt skönt att Svenssonträna men vi kom fram till att ca 1-2 timmar träning varje dag nog är mer än vad medelsvensson  gör på en vecka. 

Nu är sötebrödsdagarna slut. Just precis nu när jag äntligen förlikat mig med vilan, tyckt det varit lite gött. Schemat fram till Kalmar är hårt men lagom. Det är utmanande men inte ouppnåeligt. Jag gillar det. Nu ska passen bockas av och de ska göras minutiöst efter upplägget. Det är ett måste för att jag ska komma förberedd till start. Inga fler svackor och kramper i diverse kroppsdelar. Inget mer slaev med lite för intensiva eller förlängda pass. Nu är det skärpning. Nu jäklar kör vi igen! 

På fredag åker jag till Stockholm och till helgen leder jag, tillsammans med bla blogg- och teamkollegan Ullis Eriksson och Marika Török en triathlondag i Hellas. Se mer här: http://www.teamsnabbare.se/collections/team-snabbare/products/triathlondag-for-nyborjare-stockholm.

Stannar i stan ett par dagar så jag vill gärna leka med alla jag känner.

Hoj! 

I’m on a boat. Lär dröja till nästa gång. Nu är det 100% triathlon som gäller. 

En riktig latmask är jag/har varit sedan jag skrev sist. Förutom att inte ägna mig så mycket åt träning, har jag ätit/fikat så jag blivit fet, målat om hus med min favvofärg falurödfärg, ridit, tjålat skit med mina goa Ludvikavänner, solat och badat.  Det fina vädret vi har i vårt avlånga land gör ju inte att man klagar heller. Känner mig riktigt redo att dra igång lite träning snart.

Ok, helt på latsidan har det inte blivit. Jag var ju faktiskt i Vansbro i lördags för att köra Vansbrosimmet. En folkfest utan dess like och det var kul att gå runt och morsa på alla man kände igen (många många triathleter var där) och att se sin nuna på Vansbrosimmets tidning som delades ut till höger och vänster:).

Det var ett nedkortat Vansbrosim till halva sträckan, dvs 1500 meter, pga kallt vatten men det kalla vattnet vette tusan om det var det värsta med loppet. Kylan hör ju till och den varma lufttemperaturen gjorde det faktiskt väldigt behagligt att glida ned i vattnet. Nej det värsta var att det var trångt så in åt h-vete. De hade nämligen smalnat av simytan i ån som säkerhetsåtgärd pga kallt vatten men det blev nog snarare omvänd effekt, dvs blodiga panikslagna simmare.  Trots allt är vi triathleter ju experter på att hantera krigsföring i vatten så kaoset och alla slag i starten bekom mig inte så värst mycket. Det var bara att gilla läget och försöka ta sig framåt. Min känsla när jag fick hyfsat fritt vatten var ändå god. Kom in som 20:e kvinna på tiden 20:56 och bästa dalatjej så dt.se skrev en trudilutt och jag fick prata dalmål i webbTV. Se och hör artikeln och webbTV-inslaget här.

Carl var dock väldigt sur efter loppet pga trängsel, strulande glasögon och att de inte hade BANANER och kexchoklad vid målet. Vem vill ha ett sketet äpple liksom? Nej du, det blir inga fler Vansbrosim för sambon min och jag ska väl inte tvinga honom, men jag lovar att jag kommer tillbaka.  

Second is the first loser, och så känns det på pricken. Men innerst inne är jag väldigt nöjd att jag tog mig i mål och kämpade på hela vägen, om än med några svackor. Det var den värsta tävlingsdagen i min triathlonhistoria med vindar, kraftiga regnskurar ggr fler och en temperatur som i vanliga fall hade lett till trainerpass i källaren framför utecykling.

Redan på morgonen kände jag att det i te skulle bli min dag. Uppladdningen inför tävlingen var inte den bästa då fyra dagars träning fick ställas in pga mina magkramper. Tack vare det ”flippade” jag ur lite på toppningspassen kördes liiiite för hårt med träningsvärk(?!?!?) i låren som resultat dagarna innan. Mycket dåligt och mycket amatörmässigt av mig.

Med det var inte den största anledningen till känslan av att det inte skulle bli medalj. Jag visste nämligen att pga triathlonens regelverk så skulle simningen bli nedkortad pga utetemperaturen. Dåligt för mig. Bra för resten av damfältet som r relativt dåliga simmare men riktigt bra cyklister och löpare.

Simningen gick över förväntan. Tog fötter, avancerade när jag fick chansen, accelererade ikapp klungor och simmade smart för första gången. Kändes hela tiden behagligt, starkt och med gott självförtroende. Upp som överlägsen första dam.

Sedan började misären. Hade på mig de kläder jag skulle cykla i, under våtdräkten, dvs CEP-calves, fusion speedsuit och fusion cool(?)vings. Kändes stabilt att dräkten och ärmarna har kylande effekt (?). OBS ironi. Tog på mig strumpor och handskar och på tårna hade jag neoprenöverdrag. Mer tog jag inte. Dumt.

Första varvet gick bra trots regnskurar, sedan började vinden tillta, skurarna fortsatte och jag blev kallare och kallare. Benen stelare och stelare. När jag låg i 120 i watt och 75 i kadens undrade jag vad i helvete jag höll på med. Fingrarna löd inte längre. Hade svårt att bromsa och svänga vid vändpunkterna. Men så slog det mig att det är lika för alla och jag ska FAN inte ge mig. Jag ska vidare, oavsett! Körde på. Tog en gel varje gångjag började tappa huvudet. Drack sportdryck så mycket jag kunde. Det gick ändå sämre och sämre pga kylan och tre tjejer var ikapp på sista varvet. Cyklade och smågrinade sista fem kilometrarna. Ville bara stanna hos pappa, mamma och syster som stod och hejade.

Ut på växlingen fick jag höra att det var 2 min till första dam och 1 min till närmsta dam. Sprang förbi två stycken redan efter tre km. Sedan såg jag inte östersundskan Kerry McGawley (körde i endast tridräkt=hard core brud) förrän vid varvningen där jag fick reda på att det var 1:45 upp. Fick hopp om livet. Ute på vändpunkt stod Jocke Willén och gav mig tider (Thank God att han stod där) och det tändes ytterligare en gnista. Sprang riktigt kasst och det gick fruktansvärt långsamt. Sämre har jag nog aldrig sprungit med kraftiga positiva splittar per varv. Men jag kom ikapp, kerry hade fått magproblem. Vid 20 km höll jag på att dö. Benen var som stockar, fick liksom kasta mig fram på ren kraft och ursinne. Publiken lyfte mig och jag kände att nu kanske kanske kanske det går att hålla undan för Camilla och de andra bakom. Med 6 km kvar i ett mycket svagt ögonblick, susade Lena Holmgren förbi. Hon spran förbi mig på halvan på Playitas så jag visste att hon var stark löpare.

Det var kört på guldet. Men skulle jag klara silvret?

Med två kilometer kvar dyker bästa Carl upp och peppar:
-håller du 4:20 till 4:30 pace till mål fixar du det!

Vad han inte visste var att jag för tillfället låg i 5:23 pace. Hur skulle jag kunna öka?

Från någonstans fick jag lite extra kraft och kunde springa sista kilometern i 4:40 igen men såg mig om hela tiden. I mål som tvåa. Second is the first loser. Men ändå så sjukt nöjd att jag höll ihop misären till ett helt lopp.

Kylan gör ingen gott. För de flesta inte regn och blåst heller. Förkortad simning gör definitivt inget gott för mig, inte minst med tanke på den goda simformen.

Skit, piss och helvete. Så kan man sammanfatta dagen. Men ändå nöjd på nåt vis.

Gratulerade Lena i mål som såg väldigt förvånad ut: ”du är ju min idol ju” sa hon till mig. ”Ja, och nu är du svensk mästarinna”, fick jag ur mig tillbaka. Gulletjej.

Elisabet hökerberg in som trea i debuten. Bra kört det.

Gratulerar även till KJ, teamkompis snygg-George och Carlén. Man kan väl säga att det finns en trend i att de som haft lite sabbatsår, tränat mindre eller varit skadade, har presterat bättre än förväntat i år än vad vi som varit på långa träningsläger i värmen lyckats leverera.

Nu ska jag bryta ihop och göra nåt annat i en vecka. Rida, hänga med familj och vänner och bli fet. Härnäst hägrar Vansbrosimmet. Om det blir något i kylan.

Grattis även till Coach Björn som vann kylig duathlon i Vansbro, lätt som en plätt. I linne och korta byxor. Hårt.

En bild säger mer än tusen ord. FOTO: Jonas Gustavsson, Bildbyrån STR 

Från att förra blogginlägget känna att nu får jag fanimej ta mej i kragen och skärpa upp mig, vilket jag gjorde, hade några riktigt fina pass där jag flög fram igen, till att krascha rakt in i väggen. Här kommer därför en klagosång.

Kände mig tröttare och tröttare för varje dag som gick från i lördags. Lördagens, andra pass, ett distanspass på 80 min med 2*10 min pace-intervaller inlagda gick käpprätt åt H-vete. Carl ”lurade” in mig på krokiga stigar och motlut utan dess like, jag sprang fel, blev superarg och vrickade fötterna. När jag surmulen kom hem och skällde ut Carl (för allt var ju hans fel….eller hur???) så skrek han tillbaka att ”Du får ju fan får lära dig att springa och inte springa som en j-la elefant. Du  borde kunna springa uppför och stig utan att bryta ihop totalt”. Mentalt tungt. Hur fasen gör tex Emelie Forsberg? Hon kan ju kuta snabbt överrallt?!

Mentalt tungt också i och med att det är 8-10 grader, stormvindar och regn här uppe i Jämtland just nu, vilket gör träningspassen ännu tyngre att utföra ensam. I söndags fick jag vända hem för att sätta på mig mer kläder; vintertights, neoprenöverdrag till skorna, vinterjacka och handskar….och ändå blåste den där envisa vinden rakt igenom märg och ben.

Utebassängen, en 50 meters, har till min stora glädje öppnat på Storsjöbadet men kylan har tvingat mig simma i våtdräkt. Ungdomarna jag simmar med i SK Ägir är dock stenhårda och hoppar gladeligen i vattnet utan varesig våtdräkt eller swimskin…brrrrrr! Är jag en mes eller? Mycket mentalt tungt.

Som pricken över i fick jag igår efter simträningen kraftiga magsmärtor som gjorde mig soffliggande hela dagen. Kramperna ville inte ge med sig vilket till slut resulterade i ett akutbesök på Östersunds sjukhus.

Jag fick för mig att aortan brustit och att magen hade fyllts med blod, eller gallstensförgiftning, bakterieinfektion eller….ja gud vet allt jag kunde ha drabbats av! Nu hittades det inget fel, så jag fick snällt åka hem. 

Ingen träning blir det nu på ett par dagar sedan mycket mycket lätt träning när jag känner mig ok. Har kommit överens med mig själv om att det inte är något att stressa upp sig för. Sannolik är det hög träningsbelastning som gör hela systemet lite stressat och därmed gör att jag får kramperna. Har ju haft magkatarrsymptom tidigare, för flera år sedan men långt ifrån inte så här illa. Stressar jag mer över att få vila ett par dagar blir det nog sannolikt inte bättre i magen. Mentalt tungt.

Idag är det bättre så det går åt rätt håll. Åt yoghurt och sockerkaka till frukost. Och hallonpaj till lunch. Jättedåligt för magen? Näe det kändes jättebra och jag blev jätteglad. Jättebra mentalt.

Jag ska försöka ta hand om mig själv nu på bästa sätt. Träningen inför SM i Motala är redan gjord och inte mycket att förändra nu så ett par extra dagar vila behöver inte vara något negativt för formen. För det mentala är det dock sämre. Har precis kommit hem från en fika med Simon (triathlet från Östersund som jag tränar mycket med) där vi diskuterat ”de mentala bitarna” i tränandet och tävlandet. Det är svårt som fan! Man vet liksom på pappret hur man borde tänka och hur man ska göra för att ”tänka rätt”. Ändå gör man fel hela tiden, tappar fokus på sig själv och psykar sig med nedvärderande tankar. Varför?! .

Det är ju alltid såhär inför tävling. Ingenting har någonsin varit perfekt inför rejs. Fast så minns man ju det aldrig. Man minns de bra sakerna när det går bra och de dåliga när det går dåligt.

Simon sa förresten att han hade visualiserat att han trodde att jag skulle vinna SM i år igen, så jag tror på honom. Det är mentalt jättebra.

Jag har ju köpt ett nytt dischjul på Cykelcity och allt. Utrustning är allt. Det ger mental kraft.

Anledningen till att jag började blogga var egentligen att jag tyckte att alla andra träningsbloggar var så in-i-helvette tråkiga. Ett ständigt uppradande av fantastiska träningsresultat. Nu på slutet känner jag dock att min egen blogg börjar likna något slags helylleprojekt där jag delar med mig av hur bra det går och vad glad och positiv jag är. Usch fy fan, ni hör ju hur det låter!

Sanningen är den att det går så sjukt jävla dåligt just nu med Tamejfan ALLT! Jag är sur och nertränad. Alla pass är ångestframkallande och 85% av dem ger ingen bra känsla eller ens ett uns av indikation att formen finns där. Känslan att vara i form. Ni vet när det sprätter till i benen och man bara är stark, uthållig och skinande glad, lite som att vara kär liksom.

Nä, det mesta är skit och det är tråkigt att träna här uppe. Inget sällskap, utom simon då, och inga fikarutiner med pladdriga triathleter. Har lust att hänga mig i snaran men jag vet att det kommer bättre tider, innerst inne. Snart är det Motala och det ska bli kul….bara min kropp börjar tycka samma lika.

Nu har jag hittat en blogg, faktiskt här på RunnersWorld.se som är lite kul och som jag sätter ord på precis allt som rör sig i mitt huvud. Tackar å det ödmjukaste för att det äntligen finns en rolig och vettig blogg att följa igen!

Hej!

Just ja, länken har ni här,

http://www.runnersworld.se/blogs/larssodergard/

Nu har jag flyttat upp till Östersund igen! Tränings- och fikakompisar efterlyses!

Min cykelväska och min träningsväska är det jag levt i sedan 10 mars så det var lite skönt att komma hem till huset som jag har alla mina saker i (även om det ännu inte känns helt som mitt nya hem). Väskan står iof fortfarande ouppackad men cykeln är iallafall ihopbyggd och framme. Det är huvudsaken. Sommaren har även kommit hit upp så jag laddar för fina cykelpass i kortkort nu.

Igår hoppade jag i Önsjön och tog en simtur, eftersom simhallen har stängt för städning (?) hela veckan. Det var kallt, ca 15 grader, men inte för kallt så strax över 3 km fick jag och Simon ihop. Nya våtdräkten är som en dröm att simma i men simformen är som bortblåst efter dagarna utanför poolen i förra veckan. Simning är färskvara helt klart och inget kommer gratis om man inte är i poolen och simmar som man ska!

Känner mig fortfarande seg och trött i hela kroppen och knoppen men det värsta snorandet och nysandet är över nu…som tur är. Körde det där jäkla loppet i lördags men det gick fullkomligt åt pipsvängen så det pratar vi inte om! Har ältat det dåliga resultatet nog nu så nu måste jag blicka framåt och tänka positivt. Det är inte nu jag ska vara bäst, som Göte, min kloka granne i Norhyttan, sa åt mig.

Glöm inte att läsa om mig i Dalarnas tidningar! Länken till repotaget hittar du här!

Målgång i Ludvika Stadslopp och ja, ni ser rätt. Bredvid mig springer en kille som har skygglappar och drar en sulky med 2 pers samt blir lockad med morötter av killen framför. Bild från NLT.

Thuleställ pryder nu vår BMW. Så himla smidigt och snyggt! De har vi köpt på cykelcity, modellen heter Outride 561 och är väldigt stabilt och passar även min Cervélo P5. Ett tips till sommarens bestyr med att åka på semester/träningshelger och tävlingar. Det gäller bara att inte köra in i garaget med cyklarna på!

Första sida och allt i Ludvika tidning och hela reportaget finns på nätet: http://www.dt.se/sport/kor-jarnet-med-ett-leende-pa-lapparna.

Jajjemän, efter att ha sovit med fönstret öppet och blivit rejält kall under två cykelpass kändes kroppen sådär när jag vaknade i onsdags. Snoret rann och jag ville inte sluta nysa.

Ställde in alla onsdagens pass (som var en mastodontdag på 7 timmar). Försökte att inte tänka för mycket på de uteblivna passen utan fokusera på återhämtning, mat och vila samt att försöka göra något annat för att koppla av. Gick sådär. Är det något jag måste jobba på så är det att sluta älta saker och att bli bättre på att koppla av och koppla bort. Förmodligen var jag inte helt återhämtad efter läger/tävling och började för hårt, därav känsligheten?

Nu är jag inne på dag tre utan träning och det börjar riktigt krypa i kroppen. Känner mig bra nu bortsett från lite snor. Men jag undrar nu, är jag bara allergisk?

Historiskt har jag sett att jag blir känsligare mot pollen, hund, häst, gräs etc när jag är lite sliten. Allergin blir liksom förstärkt då. Jag kan gulla och gosa hur mycket som helst med hästar ibland medan andra gånger blomma ut i ett nyskresendo utan dess like. Så blev det i fredags när jag tog mig en tur på hästryggen. Väckte hela grannskapet med mina nysningar och bilfärden hem blev minst sagt spännande mellan nysningarna.

Har dock aldrig varit ett problem att träna när jag har allergisk reaktion. Snarare att det känns bättre efter lite träning och rensning av näsan. 

Hur är det med pollenprognosen egentligen och är det normalt att nysa fyrtioelva gånger om man är förkyld? Hur ska man veta om man är förkyld eller allergisk?

Planen är egentligen Ludvika Stadslopp 10 km imorgon men det beslutet tar jag imorgon. Nu är det vila och känna efter mode på!

Solnedgång över sjön Noren där jag simmade häromdagen. Nu fick jag nöja mig med en promenad.

I mitt upplägg ligger vissa test med för att se hur utvecklingen går med träningen. Den här veckan har jag bade cykeltest och löptest.

Igår var det dags för test på cykeln för att kontrollera hur cykelformen ter sig. Istället för att dunka huvudet i väggen och köra 20 min all-out på trainer så bestämdes det att jag lika gärna kunde köra tempolopp med CSK Ludvika. De anordnar cykellopp för klubben varje tisdag och igår var det dags för tempo 30,7 km på vägen mot Björsjö.

Vädret hade slagit om så istället för tropisk värme, var det nu sibirisk kyla och vind från alla håll och kanter. Eftersom jag legat och tränat på Fuerteventura större delen av vintern så kände jag inte av vinden så där värst mycket, men kylan var desto värre. Då alla vinterkläder (ja, det behövdes) låg uppe i Östersund fick jag klara mig med svala benvärmare och armvärmare och till uppvärmningen hade jag faktiskt hoodie på mig. Det måste sett konstigt ut… någon på en Cervélo P5, tempohjälm, tempodräkt och LUVTRÖJA på sig. Men nåval, under loppet var det tempodräkt från Fusion som gällde.

Kände faktiskt redan när jag vaknade på morognen att jag inte var helt pigg. Hade sovit med fönstret öppet så jag vaknade snorig och iskall. Löpningen kändes dock riktigt bra under dagen men tigerbenen infann sig inte under uppvärmningen.

När starten gick sög det tag direkt i låren och jag fick nästan krampkänsla. Pulsen ville inte gå upp och jag köttade på så gott det gick. Vidrig bana som bara gick upp och ner hela tiden och det var svårt att hitta bra rytmn i vindarna. När vändpunkten kom efter ca 15 km var jag redo att ge upp, men hade jag gjort det hade jag ju ändå behövt cykla tillbaka…så jag körde på. Tror jag körde något bättre på hemväg faktiskt, så förbannad som jag var. I mål kom jag sist, gubbspö som vanligt, och fick ta en extra sväng efter mållinjen för att inte börja vråla och skrika könsord över hur besviken på mitt resultat jag var. Förbannade ben! Inte så mycket att göra utan bara träna på och kanske vara lite mer utvilad till nästa test.

Cykeln fick mycket uppmärksamhet och beundran av deltagare och åskådare efter loppet och det är kul. Min Cervélo fungerar på karlarna, ungefär som en hundvalp skulle göra på det motsatta könet. Tack Möllberg för tidtagning och tack hela CSK Ludvika för att jag får komma och vara med!

På lördag kommer nästa test 10 km löpning på Ludvika Stadslopp.

Nya snygga Speedsuiten från Fusion på. Passar utmärkt även på tempolopp!

Nu är det bara jag och hunden i Norhyttan. Vi ska ha en vecka för oss själva här och bara träna.

Premiären i öppet vatten är gjord i Noren, och det var inte ens kallt. Testade min nya våtdräkt från Cykelcity, en Orca Predator med lite mer flythjälp men annars väldigt lik Alphan, dvs väldigt följsam och mjuk över axlarna. Den var superbra och jag är jättenöjd med den! Kändes som jag gled genom vattnet hur lätt som helst. Fick kämpa med att inte få panik under simturen dock. Norens vatten är alldeles kolsvart, och förutom likskräcken för hela Torsbergsbyn med hästar och hela fan som gick genom isen julottan någon gång kring sekelskiftet (?), så har jag nu hittat en ny skräck i vattnet….BÄVRAR! Hoppas att de håller sig undan framöver för någon sådan vill jag inte stöta på.

Cyklingen har aldrig varit bättre, inte ens på Mallorca. Nu har sommarvärmen kommit till Dalarna så det är inga problem att cykla i kortkort i flera flera timmar. När vägarna ser ut som bilderna nedan så är det bara att kötta på. Idag får jag dessutom cykelsällskap av ett gäng från CSK Ludvika.

Löpningen sker allt som oftast i skogen och Theo får följa med. Har blivit lite felkörningar när vi brötat genom skogen och missat stigen vi skulle försöka hitta. Men det ger bara lite pulshöjning. Ut på myrar, upp för slänter och genom skog och mark. Det ger starka ben. Igår var det långpass i den kvava värmen och jag fick stanna till två gånger för att dricka. Först ur skogstjärnen Hakalamm och andra gången i byn Abborrbergs vid deras kallkälla. Drack tre stora kåsor med vatten ur källan. Sedan fick jag syn på en padda stor som en mindre ponny i blöthålet. Försökte få upp kraken och såg då att inte mindre än två döda sorkar låg och flöt runt i källan. Men fy fan! Nu väntar jag bara på att se om jag överlever veckan.

Tungt var det i värmen och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna springa snabbt på lördag under Ludvika Stadslopp. Alla försök till fartökningar går åt pipsvängen och kroppen verkar inte vara riktigt med på noterna. Kommer bli smärtsamt att maxa ur sig 10 km!

Random väg mot Söderbärke under mitt långpass cykling.

Nya våtdräkten från Cykelcity/Orca.

En gel och lite vatten från en skogstjärn under långpasset löpning i skogen.  

Hakalamm (Haka från finskans Hauki=gädda och lam är finska för tjärn), fridfullt och fint.