Då var fem dagar i Stockholm till ända och jag har rest västerut mot Ludvika, eller Norhyttan mer exakt. Har varit några fina dagar i storstan. Saknar hänget på Lisas och alla träningskompisar och träningsmöjligheter.

Under veckan har kroppen helrenoverats på Access Rehab med både naprapati och massage. Cykeln har även den fått förstklassig service och har helrenoverats hos Cykelcity som slitit sitt hår för att hinna få klart cykeln till avresan. Jag har även gjort styrka- och rörlighetstester på 1080LAB. Hur det gick kommer mer om i ett senare inlägg…

Jag har sovit hos Mikaela Persson och Tobias Höglin och det är verkligen guld värt att jag får komma och bo hos dem! Med mig kom en hel del packning eftersom jag varit på resande fot i inte mindre än 9 veckor så det blev en härlig röra av triprylar hemma hos dem, som ju också är triathleter. Skönt att fortsätta ha träningskompisar runt om sig dag som natt ett par dagar till:).

Veckan har har tillägnats återhämtning med mycket lugn träning, något jag tycker är riktigt tråkigt. Blir lite lätt deppig och oproduktiv när jag inte tränar i normal dos. Att det ska vara så svårt att koppla av och koppla bort!

Nu är jag iallafall på plats i lugna Norhyttan. Här är allt sig likt! Igår åkte jag in till stan för att vara med på Ludvika SS simträning. Jag fick reda på att det var långlaktat (8*200 m atart från pall) som gällde och tänkte väl att det skulle vara ok så här en vecka efter tävlingen. Mina tider avslöjade dock något annat och kroppen kändes som en påse sten.

Idag rullade jag lite på cykeln och har påbörjat några restaureringsprojekt med lite möbler som jag rotat fram inne i skrymslena i uthusen här på gården. Det är verkligen terapi! Slipa, putsa, måla och spika samtidigt som tankarna försvinner iväg någonstans. Två fina veckor har jag i Norhyttan så det blir mycket tid att måla och greja på gården och i mitt lilla hus.

Nu har jag landat och laddat om och

 nu är jag trött på att träna lite och lätt.

Nästa tävling blir Ludvika stadslopp den 31 maj (10 km löpning) som ligger med i schemat som ett litet test över löpformen. Det var flera år sedan jag sprang 10 km så det ska bli spännande att se om tiden kan ha blivit bättre. Nästa triathlontävling blir SM i Motala i slutet av juni så nästa träningsblock blir fokuserat mot den tävlingen.

Imorgon drar det igång, äntligen börjar nästa träningsblock!

Cykeln och cykelväskan som har följt mig i 9 veckor på resande fot. En härlig inredningsdetalj för de som jag sover hos. Cykelväskan från Evoc finns att köpa på Cykelcity. Den är mjuk men överraskande bra och allt går i den! Aldrig några problem att få i sina saker.

Stockholm visade upp sig från sin finaste sida…lagom till att jag skulle åka till Dalarna.

Simgänget i LSS som fått armband från Glen Christiansen.

Är det konstigt att man längtar hem ibland?

Redcord i gamla stallet.

Cykling i solskenet med nya hjälmen från POC. Cool va!

---

Håll i er, här kommer race reporten för helgens tävling och den 4:e och sista grenen i triathlon-bortförklaringar, eller åtminstone ett försök till….

Så var säsongens andra tävling på halvironmandistans gjord. Denna gång var det på Mallorca, samma tävling jag körde i fjol.

Känslan upp till tävlingen och på tävlingsdagen var fantastisk. Jag var glad och skönt pirrig och kände mig taggad och i form. Hela tävlingen är väldigt mäktig, det är världens största halvironman med 3500 startande och banan är otroligt vacker och utmanande. Kom på mig att jag gick pch sjöng och log för mig själv när jag gick och fixade det sista i växlingsområdet och hejade på folk man kände. Kanske behöver jag ha större arrangemang för att tagga till ordentligt? På Playitas två veckor innan, med 400 startande, var jag ju inte ett dugg taggad eller glad.

Eftersom jag körde i proffsklass startade vi 3 min före alla andra damer. Simningen gick bra och jag hänger med klungan bra, gjorde en dum omplacering och fick lite stryk för det och blev TOTALT översimmad (helt rätt eftersom jag korkat korsade fältet framför alla). Hamnade därefter sist i klungan men kunde ligga med hysat lätt (bara jag fokuserade på att slappna av, herregud jag måste lära mig att inte spänna mig och stressa i vattnet!). Simningen avklarad på 26:03. Växlingen blev återigen en pinsam historia. Fan, att jag inte lyckas skynda mig! Jag blir så otroligt fumlig när jag ska stressa på.

Ut på cyklingen och kedjan hoppar av i de första två farthindren som ligger i vägen kedjan hoppar på igen men strular lite. Effektmätaren visar varken watt eller kadens. Resonerar som så att det inte är någon idé att vänta på att få en bra känsla så jag köttar på från början. Cykling känns ju sällan bra. Lyckas får effektmätaren att hoppa igång en bit innan Lluc-stigningen. Sannolikt är det alla andra wattmätare som stört signalen för jag får hela tiden meddelande om att det finns flera kraftmätare i närheten. Dundrar på och det känns faktiskt bra. Inte en tjej i syne! 

Tills jag efter halva stigningen märker att framhjulet kränger: PUNKA!

Stannar och trycker i pit stop och det känns som hela världen cyklar förbi. Säger hej till Jessen som trampar förbi och undra vad som står på. Är nu riktigt förbannad. Det här var jag inte inställd på till skillnad från Fuerte där jag VILLE få punka. Bara kötta vidare. Tog ikapp tre tjejer på vägen ned.

Banan var lite omlagd till mindre, knixigare och framförallt vägar med urusel asfalt så efter Lluc var det ett riktigt utmanande parti. Hade precis kommit in i pace då jag känner att luften är slut i framhjulet IGEN! Typiskt. 

Stannar för andra gången och tar i det lilla som är kvar av foamet och en kolsyrepatron. Ber till gud att det ska hålla 4 mil till. 

Det gjorde det! Lite svampigt sista 2 milen men till T2 kom jag. 2:50 visade Garminklockan men totaltiden med stopp var 2:55. Helt ok för att vara mig och punkor eller ej hade inte gjort någon skillnad i placering i proklassen. 

Nu var det bara att kuta. Hade längtat efter det. Trodde jag skulle ha fina ben och flyga fram-det gjorde jag inte. Lade mig i 4:30-pace och tänkte att jag snart skulle öka. Blidde inget med det. Sista varvet när jag sprungit förbi Jessen, men blev omsprungen av Ulrika Eriksson, var en varm och långsam historia. Vätskestationerna var alldeles för långt från varandra och det var svårt att få i sig med så många medtävlanden som konkurrerade om muggar och svamparna…och ingen is!? Gjorde det bästa av löpningen men 1:35 på halvmaran är jag inget annat än besviken över. But that’s life! 

I det stora hela är jag väldigt nöjd, 5:03 blev tiden. Målet med tävlingen var att hitta en bra känsla igen och känna mig trygg i cyklingen. Jag gjorde också 1 min bättre simtid, 2 min bättre cykeltid trots punkor och långsammare bana, ungefär samma löpning och i det stora hela 3 min bättre tid än förra året bevisar ju att det går små, små steg framåt iallafall. 

Beklagade mig efteråt att jag är så sjukt långt efter toppen. Det är pinsamt långt efter då Lisa Hütthaler som vann gick imål på 4:25 (snabbare än Marcus Hultgren liksom). Men som coach Björn sa till mig; ”man måste ju börja någonstans” och nu har jag börjat.

Jag och Cecilia Jessen är glada innan start. Träffade på Lennart From och hans dotter Anna från Ludvika som kom för att heja. Superkul! Båda är starka cyklister och Anna spöade mig i höstas på MTB-loppet Satmaran i Ludvika. 

Ut från T1 med Cervélon och min snabba tävlingsdräkt från Fusion. 

Varm och långsam löpning men med förstklassig hejarklack bådr från Ludvika och deltagarna på TriMallorca/Team Snabbare gick det ändå ok.

---

Så var det dagen före julafton igen. Imorgon smäller det! Julafton är Ironman 70.3 Mallorca denna gång. Idag har vi deltagit på pre race möte som är obligatoriskt för alla proffs samt checkat in cykel och alla grejer. Allt är färdigtränat och testat så nu återstår bara att vila och äta den sista måltiden. Till kvällsmat blir det hotellets buffé, ett säkert kort med mycket grönt och bra proteinkälla. Försöker att undvika rött kött ett par dagar innan för att skona magen. Det funkar bra för mig (peppar, peppar).

Allt känns bra och normalt. Nu är det bara att köra sitt bästa.

Har skrivit lite mer om mina förberedelser på min nya Teamblogg för Cykelcity där jag, Pontus Lindberg och George Bjälkemo bloggar. Bloggen hittar ni här.

En intervju om förberedelserna hittar ni här.

Här kommer lite bilder från dagen:

Så här ser nya dräkten från Fusion ut. Extra aero med ärmar och tyget har avkylande egenskaper så även om det blir varmt imorgon kommer jag klara mig fint. Cervélon från Cykelcity är redo också!

Morgonen började med jogg i 30 min. Kändis-spottade flera pros som gjord samma sak. Funderade på hur i helskotta mitt 5:30-pace skulle kunna minskas med hela 1 min/km imorgon…i 21 km!? Det verkar jobbigt. 

De två svenska proffstjejerna kollar läget inför pre race möte på stranden och pastapartyt.

J

ag och min ”mentala coach”  och nyblivna proffset Marcus Hultgren checkar in växlingsområdet. Kolla in hans nya hemsida marcushultgren.se.

Det manliga proffsfältets andra svensk är Fredrik Carlén som blivit seedad som en av favoriterna tillsammans med Eeneko Llanos och Andreas Raelert. Extra fin plats i växlingsområdet och allt. Jag känner mig glad o hedrad att jag fick hänga lite med Fredrik idag;). Go go go och gör våra landsmän stolta!

I race-magasinet dök den här mannen upp! Patrik Nilsson och rumskompis från Fuerteventura aka ”rismannen” (han äter bara ris).

Jag och Cecilia rekar banan. 

---

Gårdagens happening här på TriMallorca med Team snabbare var Björnjakten eller ”alla mot Björn” som vi initialt kallde det. Det skulle visa sig att det knappast var vi som jagade Björn, snarare tvärt om. Vi körde på en rundbana på ca 2 km mellan två rondeller borta i Pollenca. Det gick till så att Lag Björnen (endast Björn) startade i ena rondellen och Lag alla (alla andra) startade i andra rondellen. Lag alla startade sedan en och en, körde ett varv och växlade till nästa man. Björnen dunkade på solo. Det var ju inte vilken Björn som helst, utan världens bästa Björn, Björn Andersson.  Han har vunnit Wildflower, flera 70.3:or och hur många SM guld han har i alla distanser kan jag knappt räkna till. 

Jag startade först. Efter inte så lång sträcka ser jag Björnjäveln komma dundrande i motsatt riktning.

”Shit, är han reeedan här, han måste ha tjuvstartat” tänkte jag för en millisekund.

Sedan insåg jag att han FAKTISKT är något starkare än vad klena jag är. Lungorna satt verkligen på utsidan men det kändes riktigt bra för en gångs skull. För första gången kände jag att flåset tog slut före låren. Björn har fixat lite med min sittställning så nu känner jag mig starkare och det är faktiskt en mätbar skillnad i effekt när jag trampar. Hur effekten står sig på en IM återstår att se. Hur som så växlade jag över till Cecilia och sådär höll vi på…men inte så länge. Lag alla behövde inte ens förbruka alla lagmedlemmar innan Björn hann ikapp. Med luftrörsinflammation och nedsatt kapacitet. Visserligen säger det här kanske mer om oss än om Björn men ändå. Vi tycker det är coolt. Nu väntar vi med spänning på den internationellt gångbara filmen som gjordes i samband med spektaklet.

I övrigt jäser vi mest här nere. Försöker äta, sova och vila bra. Vuxenpoolen med 120-solsängar eller Björn och Marres solterass är toppen att lata sig på. Däremellan kör vi lite mer fartiga pass för att hålla igång kroppen till tävlingen. Med ”vi” menar jag och min roomie Ceclia Jessen som också ska tävla på lördag. Det är väldigt smidigt att bo med en medtävlande som är helsynkad med allt som man gör. Imorgon är det helvila och en inofficiell presskonferans här på hotellet för de andra deltagarna på lägret. Det blir lite frågestund inför tävlingen bla.

Jag ser riktigt fram emot tävlingen. Formen känns riktigt bra och jag har äntligen pirr i magen och lite överskottsenergi.

Heja! 

---

Från Playitas, Fuerteventura har jag förflyttat mig inrikes till Alcudia, Mallorca. Jag fortsätter träna i sol med andra ord och är väldigt glad för det beslutet eftersom det snöar hemma (sociala medier är den enda väderleksrapporten jag behöver för att få reda på hur ni har det där hemma:)). 

Flygresan hit var ganska lång och tråkig. Även om Kanarieöarna och Mallorca alla tillhör Spanien är de förstnämnda öarna ju närmare Afrika än moderlandet vilket är en bit bort. Mellanlandningen i Madrid på 2 timmar gick ganska snabbt och smidigt. Tydligen gick det FÖR snabbt och smidigt för på den stunden hann min fina cykel, i en cyklaväska fullproppad med vesäntliga triathlonprylar, hitta en annan väg än mot Palma de Mallorca. Kanske fick den en liten charter till ännu ett varmt land? 

Tills cykeln dyker upp blir det bara lite lättare löpning och simning. Jag har privilegiet att ha min tränare på plats upp till tävlingen så förhoppningsvis ska allt gå bra i toppningen till nästa halv Ironman. Det blir inte så mkt träning alls fram till tävlingen för att jag ska vara så utvilad och taggad som möjligt på tävlingsdagen. Det kommer vara välbehövligt efter det tuffa lägret och tävlingen på Fuerte. 

Förutom att fokusera på mig själv och min uppladdning så är jag även en av ledarna på Team snabbares läger. Det är ett riktigt härligt gäng med både erfarna och nybörjartriathleter. Ett läger för alla skulle man kunna säga. Det är flera som ska tävla som är här, bla min roomie Cecilia Jessen, som nu har anlänt. Två proffsiga Svenska triathletbrudar på samma rum! 

Idag tog vi bussen in till Alcudia och simmade hela vägen tillbaka dit vi bor, en sträcka på ca 4000 m i skvalpigt vatten. Det är ngt speciellt med att simma öppet vatten när vattnet är turkosblått, klart, solen skiner och man kan ligga och titta på fiskar. Alla klarade sträckan (vad jag vet) och det var distansrekord för många. 

Min morgon började med morgonjogg innan frukost ackompanjerad av den vackraste rosa soluppgången över horisonten. Imorgon fortsätter äventyren! 

---

Det kryllar redan av ”race reports” från lördagens tävling så jag ska inte bli långrandig. Ni som följer de andra bloggarna som körde vet att det var vågigt på simningen, blåsigt (men inte onormalt blåsigt för Fuerte) på cyklingen och varmt och blåsigt (då var man ganska glad att det var lite svalkande vind) på löpningen. Allt var egentligen som jag förutsett. Banan har jag tränat på flera gånger och visste dess utmaningar. Men ändå, det kändes skit!

Simningen: Hängde inte med några av fötterna i början, var alldeles för ouppmärksam i starten och fick simma själv vilket gör det extra slitsamt och svårt att hålla pace. 29:32 visade tiden.

T1: Fipplar alldeles för mycket-förlorar tid.

Cyklingen: 15 watt lägre i snitt den första timmen i motvinden och onda ben. Ville bara bryta. Var jag sjuk? Kände jag mig inte lite febrig? Och hade jag inte lite ont i halsen? Är det därför det går dåligt. Nej, jag var inte sjuk och det för långt in i banan för att fortsätta ha dåliga tankar i huvudet…så jag fortsatte och det kändes bättre och bättre. 

T2: gick helt ok tiden för T1, cykling & T2 blev 3:09.

Löpning: gick ut i 4:30-pace och försökte få en god rytm de första 5 km in till Gran tarajal. Tittade inte så mkt på klockan, försökte bara komma in i löpningen. Det var tufft som fasen. Värmen, vinden och banans kupering gjorde det svårt att hitta rytmn. Flåsade som en blåsbälg men höll pace:et som en klocka. Försökte öka lite sista varvet men började frysa och må riktigt illa av värmen så slog av igen på tempot. Tiden blev 1:38 med ett snitt på 4:40 min/km tillslut.

Kom i mål på 5:17, inte lika glad över att ha tävlat som jag brukar och inte med någon god känsla i kroppen. Men jag gjorde vad jag kunde och det räckte tyvärr inte så långt. 

Gick fram till Carl, Ludde och Hampus, som hade hejat och stöttat hela racet (stort tack!!!), efter målgång. Vet inte riktigt varför, men jag började störtböla. Tåraran bara sprutade och kunde inte sluta. Känslan under racet var inte kul och med all den anspänning som jag dragit på mig under de sista veckorna gjorde att allt bara liksom släppte efteråt. Som att dra ut en propp. Jag tävlade utifrån min förmåga och form och jag är egentligen nöjd med min insats….det är bara det att jag vill så mycket mer!!! 

Sanningen är att ingen i vårt triathlonkollektiv lyckades leverera. Patrik Nilsson bröt efter att ha fått kramp i båda låren 200 meter ut på cyklingen och Nils Svensson hade stora problem med magen som kulminerade i en spyklump vackert komponerad av sportdryck, gel och slem. Så kan det gå! Lärdom är att inte vara på plats för långt innan då detta oftast bara leder till övertaggning och för höga krav på sig själv samt att det tar tid att hitta nutrition som passar under tävling med lite högre intensitet.

I skrivande stund sitter jag på flygplatsen på väg mot nya äventyr på Mallorca. 12 dagar med Team Snabbare väntar och jag ska avsluta vistelsen med ytterligare en tävling, Mallorca 70.3, en Ironmantävling på halva distansen igen. Den här gången ser jag riktigt fram emot att tävla och det ska bli riktigt kul!

---

Så har snart hela 6 veckor passerat för mig nere på Fuerteventura där jag varit på träningsläger. Många långa och hårda träningspass har jag checkat av. Nu är träningen gjord. Sista veckan är nedtrappningsvecka och sanningen är att det blir väldigt lite träning de närmaste dagarna för att få en utvilad, pigg och alert kropp inför helgens tävlingspremiär, Challenge Fuerteventura.

 Nu finns inte mycket att göra åt formen mer än att vila och göra återstående träning så korrekt som den ska. Konkurrensen är stenhård i proffsstartfältet och jag börjar faktiskt bli lite nervös! Bland damerna står duktiga tjejer som Camilla Pedersen, Anja Beranek, Simone Brändli, Daniela Sämmler och så Åsa Lundström och Maja Stage då som jag tränat med de sista veckorna. Jag och Åsa är ju som bekant kompisar från gymnasiet hemma i Ludvika så det är extra kul att ha henne här nere som sällskap både under passen och att bara kunna hänga däremellan. Dessutom har min sambo kommit ned för att heja och supporta vilket jag är jätteglad för. Det ger en trygghet och Carl är bra på att lugna ner mig när jag börjar hispa upp mig för småsaker.

Det är mycket som är annorlunda nu inför tävlingen. Jag har bytt tränare och träningsupplägget fram till tävlingsveckan har sett lite annorlunda mot vad jag tidigare varit van med. Framförallt har jag cyklat mycket distans men alla hårdare intervallpass har varit korta och intensiva. Jag hoppas att förändringarna i upplägg lett till det positiva och mer power i benen. Jag har heller aldrig kommit igång så snabbt efter min senaste Ironman, som jag ju körde i Florida i November. Hade kravlös träning i november och december, utan tränare men i januari både flyttade jag och satte igång med nya tränimgsscheman. Grundträningen har jag sedan både kört på Fuerteventura och i Östersund,vilket ger ganska skilda förutsättningar. På Fuerte: värme, sol,100% triathlonfokus, långpass i kortkort, löpning i lätta kläder och utesimning. I Östersund: källarcykling, MTB, kyla, löpning med iskalla ben och simning med simklubben Ägir. Sist men största förändringen är att jag har varit tjänstledig från jobbet för att bara ägna mig åt träningen. Det har gett bra förutsättningar för kvalitetsträning men även utrymme för bra återhämtning mellan passen.

Det är många nyheter för mig så det blir extra spännande att se vad jag kan åstadkomma med kroppen på lördagens tävling. Nervositeten beror helt eller delvis på att jag hoppas att ovanstående gett mig ett litet lyft men jag vet samtidigt att inga mirakel sker på 3-4 månader så mina krav på mig själv är ganska orimliga. Pratade med coach Björn Andersson och blev genast lite lugnare. Det får gå som det går helt enkelt!

Tävlingen går på halva ironmandistansen vilket innebär 1900 m simning i havet (fyllt av brännmaneter!), 90 km cykling (uppför några berg, nedför dalarna och i en vansinnig blåst) och detta toppas med 21 km kuperad och blåsig löpning. Efter Mallorca 70.3 sade jag att jag ALDRIG mer skulle tävla där cykelbanan var kuperad (berg). Nu står jag inför inte mindre än två stycken halva ironmans på bergig cykelbana. Bra jobbat Emma! Det blir inga personliga rekord satta här i helgen. Det är en riktigt tuff bana. Så tuff bana har jag aldrig tävlat på men som tur är har jag tränat i blåsten och på de kuperade banorna sedan 15 mars. De bruna bergen, i kombination med vinden, har flera gånger sugit musten ur mig de första veckorna, men skam den som ger sig! Backarna och vinden har överlevts och nu bekymrar de mig inte lika mycket längre. Samma sak på löpningen. Första veckorna sprang jag utan att titta på min Garminklocka, sista veckorna har jag faktiskt kunna hålla mitt pace utan att forcera så nog har det blivit bättre. Det kommer att bli fridens fröjd att springa på Mallorca sedan!

Nu har jag inte tid att skriva mer…jag måste vila!

After swim med Åsa.

Lite kaffehäng med Åsa och duktiga danska triathleten Maja Stage.

---

Man kan ibland fråga sig hur vi är funtade, vi triathleter. Hur är vi som personer och hur känner andra människor igen oss? Nu är den äntligen här, listan alla väntat på. Har fått hjälp av flera andra triathleter att sammanställa denna lista och jag vill varna för att du, som är triathlet, kommer att känna dig mkt träffad.

Så här känner du igen en triathlet (så här är vi).

1. De har för mycket muskler för att vara en löpare

2. De har för smala ben och stor överkropp för att vara en cyklist 

3. De är för osmidigt för att vara simmare.

4. De simmar alltid med en garmin 910xt på armen, och tittar alltid på klockan på armen för att se tiderna i poolen, trots att det finns stora klockor med sekundvisare i alla badhus.

5. De slänger på sig dolme och paddlar direkt efter insimmet

6. Det finns alltid minst ett (1) kompressionsplagg på dem. Alltid. Oavsett tillfälle. Gärna även nattetid.

7. De har en finisher t-shirt till det. Kanske även en skärmkeps.

8. Deras träningskläder är tighta. Supertighta. 

9. Det finns ett skavsår från våtdräkten någonstans runt halsen.

10. Det finns solbrännaränder efter både cykeltröja/byxor, linne och speedos. Och givetvis efter kompressionsstrumporna.

11. 90% pratar tyska och har mössa.

12. De är aggressiva vid bufféer.

13. De har laddat hem och kollat på nästan alla serier som finns (trainerhalvåret).

14. De har tempocyklar. Gärna tävlingskittade med sugrörsflaska och tävlingshjulen på. 

15. De har både en quarq OCH garmin vector på sin tempocykel. Blir bra data då. Mycket data. Som ska analyseras.

16. De analyserar data, ALLT ska analyseras! Från bajskonsistens till varför pulsen är två slag lägre än normalt på löpturen.

17. De åker på träningsläger till Playitas och Mallorca.

18. De jobbar för att ha råd med nya prylar. Och ha råd med startavgifter till Ironmantävlingar.

19. De har viktnoja.

20. De suger i sig socker, sportdryck och gels. Men äter absolut inte godis eller efterrätt…men gärna en extra bulle på cykelpasset.

21. De äter ”LCHF” men äter bullar, fika, godis…..och sportdryck. 

22. De är utpräglade egocentriker. De pratar helst om sig själva och står gärna i centrum.

23. De tar tjänstledigt för ”att satsa”.

24. De ska till Hawaii wc till varje pris. 

25. De har coach.

26. De går upp mitt i natten för att simma ett pass innan jobbet (om de inte tagit tjänstledigt).

27. Fredag kväll kl 21 sitter de på trainern….långpass

28. Lördag kl 21 sover de redan. Långpass söndag morgon. 

29. Semestern planeras för att passa träningsschemat innan Kalmar Ironman.

30. Deras familjer har sett spännande platser som Hallstahammar, Örserum och Säter. 

31. De har alla haft problem med hamstrings…och hälsenorna…och stressfrakturer.

32. De simmar alltid med någon badmössa från Ironmantävling.

33. Höstsemestern förläggs till Hawaii eller om det skiter sig, Florida.

34. De har gått på crawlkurs.

35. De har kissat i våtdräkt.

36. De har frivilligt kissat på sig på tävlig för att spara 1 minut och snackar gärna och mycket om deras toalettbesök under maran.

37. De kör bara core och instabilitetsövningar på gymmet.

38. De tävlar i hur länge de kan stå i plankan.

39. De har väldigt tålmodiga och stöttande partners/familjemedlemmar.

40. De har en hemsida

41. De har en blogg

42. De har twitter, Facebooksida och instagram.

43. De twittrar, instagrammar, facebookar och bloggar om sina genomförda träningspass.

44. De berättar även för omvärlden vad de SKA träna. Gärna genom att skriva meddelanden till varandra.

45. Deras blogg hittar man på Runners World.

46. Det finns alltid en ursäkt och bortförklaring till varför tävlingen inte gick så bra.

47. Det finns alltid en ursäkt och bortförklaring även om det gick bra.

48. De skyller på att domaren är orättvis om man får en penalty under tävling och man förtjänar den inte.

49. De har åsikter om kost. Inte alltid helt vetenskapliga.

50. Det finns en ironmantattuering, om inte på vaden så någon annanstans på kroppen. 

51. De bryter mot alla cykel-vett-och-etikett-regler. 

52. De har lite fööör stora simglasögon (liknar mer ett cyklop)

53. They got chocolate milk

54. De har en beginner tattoo på vaden när de cyklat.

55. De kan inte cykla klunga

56. Om man frågar hur läget är så är de alltid trötta.

57. De har alltid cykelsolbrillor på sig.

58. De tränar alltid i tävlingsfart. Aldrig uppvärmning. #aldrigvila

59. De är aldrig formtoppad till tävling (enligt dem själva)

60. De har elastiska skosnören. Alltid. På alla löpskor. 

61. De är dåliga på att dyka, voltvända och vett-och-etikett-regler i poolen.

62. De är fantastiska kompisar men triathleter uppfostrar triathleter och det är en hård skola att gå. Kamratuppfostran.

63. De har rakade ben…men bringan kan gärna vara väldigt hårig.

64. De har trainingpeaks.

65. Deras våta dröm är gjord i karbon.

66. De lägger åtskilliga tusen på massage, foamroller, kiropraktik och akupunktur.

67. De är dåliga på att stretcha.

68. De använder gärna engelska ord istället för svenska. Coach=tränare, trail=terränglöpning, core=bålträning etc etc

69. De är svåra att kompromissa med. Träningen är alltid nr 1. Andra får anpassa sig.

70. När det är vilodag ligger de i soffan. Hela dagen. 

71. De dricker rödbetsjuice, äter chiafrön, kokosolja och nötter som det inte fanns någon morgondag. 

72. Alla känner alla. Eller åtminstone vet vilka alla är. Om man inte vet är man ingen riktig triathlet.

73. De är mästare på att fika. Gärna på Lisas Café på Söder.

74. De tränar i klubbkläderna, eller varför inte i tävlingskläderna.

75. Har de inte bott varken i Motala eller Falun är det bara att börja med långdistans direkt.

76. Kalmar är målet. Förra året körde de Stockholm triathlon. 

77. Träningen skall räknas i timmar. 

78. Om man inte vill avslöja sina träningstimmar kan de med fördel visa omvärlden ur bra de är genom att redovisa sina wattvärden.

79. De tävlar i hur många watt de kan producera på en Monarkcykel.

80. Om INTE punkt 79. går så bra/om punkt 79 går FÖR bra, beror det på att Monarkcykeln är felkalibrerad.

… fyll gärna på med fler punkter för nu kommer jag inte på några fler!

---

Min lilla motivationsdipp är som bortblåst och jag har tränat på bra sedan senast. En semihård vecka till, sedan är det dags att dra ner volymen och behålla/dra upp farten inför tävlingen. Känns positivt! 

Jag skulle vilja dela med mig av gårdagens cykelpass som blev lite annorlunda mot vad som var tänkt. Planen var 5 timmar distans med 5*5 min racepace. Inga problem. Meeeen…..några små detaljer gick något fel. Här är en sammanställning, eller en kom-ihåg-lista till nästa pass:

1. Se till att komma iväg den tid som är tänkt. Inte en timme senare.

2. Kolla upp vägen innan.

3. Det kan vara svårt att memorera alla småvägar. Eller vägar överlag. Ta med en karta.

4. I motvind tar 3 mil längre tid än 1 timme.

5. Den ”platta” vägen på Fuerteventura är inte platt….det tar extra tid.

6. Låt inte glada spanjorer dra med dig på längre turer än du tänkt dig.

7. När man kommer från andra hållet kan det vara svårt att veta vart man ska utan KARTA.

8. Om du köper cola…se till att skaka ur lite kolsyra innan du fyller flaskan och sätter den i stället på styret och åker iväg på skumpiga vägar…annars är det lätt att flaskan exploderar i knät på dig. Och du tappar flaskan.

9. Se till att ladda batterierna i växlarna om du har elektroniska växlar…annars är det lätt att batteriet tar slut och det lämnar dig med lättaste växeln i och 1,5 timme cykling hem.

10. Ta med en extra slant i fickan IFALL att ovanstående skulle hända.

11. Ät och drick ordentligt med kolhydrater under passet (denna punkt klarade jag med bravur faktiskt för första gången under lägret).

Sluttiden blev sju timmar på 17 mil cykel där jag fick frihjula alternativt hetstrampa med 120 i kadens sista 1,5 timmen. Men jag var faktiskt pigg och glad när jag kom hem. Synd bara att jag lovat stackars lillasyster att vara hemma SENAST halv tre. Blev två timmar längre än planerat. 

---

Jag har haft min första lilla motivationsdipp här på ön. Längtar lite hem och funderar lite över livet i stort. Motivationsdipp är dock inget som hindrar mig i träningen. Det är bara att ta sig samman och ge sig ut och göra sitt bästa. Cyklade mina intervaller på tröskelintensitet precis på de siffror jag skulle. Kändes nästan lite kul mot slutet. Men bara nästan.

För det är inte alltid kul. Det måste man vara medveten om. Inget är någonsin jättekul varenda ögonblick hela dagarna. Samma för alla saker här i livet. Men vad är det då som krävs för att man ska bli bra? Jo, man måste tycka det är kul  iallafall 50% av tiden. Resterade procent måste det finnas ett inre driv att vilja fortsätta utvecklas och bli bra. Jag gör inte mina intervaller på cykeln för att Björn ska bli nöjd. För att jag ska duga inför coachen, sambon, mamma, pappa eller kompisarna. Jag gör dom ju för MIN skull. För att JAG ska bli bättre. Huvudet, pannbenet, beslutsamheten är en stor del av resterande procent.

Huvudet kan ibland svikta. Lika envis som jag är, lika Emma Tvärtemot kan jag bli när jag blir tillsagd att göra något. Att bli ”tillsagd” att göra något av sin tränare är ju inte för att denne ska känna någon slags tillfredsställelse, det är ju för min skull så där faller mitt resonemang pladask. Och så kan tankegången se ut när jag ligger där och sliter i tempoställning på cykeln med svidande lår, kräkkänsla och ett huvud som bara säger ÅĶ HEM!

Det som krävs för att bli bra i den här sporten är ju inte bara att harva sig igenom passen. De ska ju också utföras korrekt. Ibland jävligt hårt och ibland tämligen lätt och ledigt. Och så måste man hålla på…i flera flera år för att bli bra. Jag tror de flesta som ger sig in i triathlonvärlden och snabbt når hyfsade resultat har utövat någon form av elitidrott och kan plocka med sig mycket slit, träningstimmar, insikter och erfarenheter in i den nya sporten och kan tillgodogöra sig mycket av det. Mina hundår bestod av många långa timmar i poolen, drillande och stretchande. Det gav mig massor av erfarenhet i ryggen till att nu satsa på triathlon. Jag vet det så väl. Det tar tid att bygga en stark triathlonkropp. Det tar år att bli snabb och uthållig. Det krävs kontinuitet och erfarenhet att vinna. Ändå känns det som att mitt tålamod ibland sviktar…jag glömmer bort alla de där sakerna och blir frustrerad att jag inte går framåt…snabbare. Jag vill ju vara bäst-nu på direkten! Hela tiden!

Det är svårt för en vinnarskalle att inte vara bäst hela tiden. Att acceptera att killarna jag tränar med ÄR starkare. Att även många tjejer jag jämför mig med är bättre. Nu är jag anmäld till två tävlingar på kort tid där jag ska tävla mot världseliten…och jag känner mig liten. Jag vill ju vara längst fram! Faaen. Behöver påminnelser om ovanstående. Mitt minne är väldigt dåligt på självförtroendefronten just nu.

Det är bara att slita på. Nu har jag tagit tjänstledigt från mitt jobb för att ägna mig åt detta. Dags att rycka upp sig, plocka fram det lilla extra ur bakfickan, fortsätta träna enligt programmet, hårt men smart (som Clas Björling skulle ha sagt) och bara vara lite mer tålmodig. Det är bara april för guds skull. Glöm inte det!

---

Tiden bara går här nere på Playitas, Fuerteventura. Får nästan lite ångest när jag tänker på att det här livet kommer ta slut ”snart”. Vi har roligt här i träningskollektivet och det är kul med triathlon nästan hela tiden. Vi leker triathlonproffs.

Vi har våra rutiner. Det är morgonsimning, dubbelfrukost, gemensamma cykelpass, trekaffe (VIKTIGT), löpning och middagsbuffé. Även om rutiner är bra så gäller det att variera sin träning för att gå framåt, sägs det, så igår chockade jag kroppen med att springa blåa slingan ÅT ANDRA HÅLLET! Väldigt skumt det där, har sprungit blåa slingan trehundratusen gånger, alltid åt samma håll, och nu när jag sprang den från andra hållet kändes det plötsligt som jag var på helt nya platser. 

Jag jobbar mycket på att försöka springa utan magkrash, just nu. Det har inte gått ett enda pass på en vecka nu där inte magen fullständigt har ballat ur. Life of a triathlete. Magkrascher är en del av triathleters vardag och det är otroligt många av mina träningskompisar som lider av samma sak. Löparmage, som det så snält heter är inget unikt, det är tvärtom mycket vanligt. Vi triathleter är också väldigt öppna med att dela med oss av detta, taket är högt när det gäller kroppsvätskor och fekalier. Så till alla nybörjare i denna underbara sport, det är helt normalt att kissa i våtdräkten på simningen och stanna på toapaus under löppassen.

Coach Björnen har lagt upp mitt träningsschema fram till tävlingen och det kommer bli en hel del mängd med intervaller i tävlingsfart och inte lika mycket kvalitetspass med hög intensitet för att jag inte ska bränna mig. Sista veckan är det väldigt lite mängd men däremot kommer tävlingsfarten att testas på. Det ska blir kul. Och väldigt spännande att se hur kroppen kommer reagera på all träning.

Jag har nu anmält mig till Challange Fuerteventura OCH Mallorca 70.3, båda är två halvironmantävlingar som går med två veckors mellanrum. Jag kommer att tävla med riktiga proffs och det är lite nervöst. Ska alla genomskåda mig nu att jag inte egentligen är så bra? Men jag ser mest fram emot tävlingarna. Det blir ett kvitto på hur träningen gått för mig och om jag lyckats ta något kliv framåt i den här cirkusen.

Imorse masade jag mig upp i arla morgon (kl 8) för att titta på Ludwig och Patrik som skulle köra en träningstävling med Svenska triathlonförbundet, som är på plats med ett breddläger. Kändes skönt att stå bredvid och titta bara. Det ser väldigt jobbigt ut, det där triathlon. 

Nu ska jag ladda inför dagens göromål: långpass löpning!

Vardagsbild1: På väg till simningen i arla morgonstund (obs, det är ej två finnar jag har på kinden…det är myggorna som fulltständigt äter upp mig på nätterna). 

Vardagsbild2: Morgonsim…alltid med Milebreakerflaskan i högsta hugg.

Vardagsbild3: Lilla Ludde på väg ut i havet.

Vardagsbild4: Svenska Triathlonförbundets träningstävling. Luddes viktigaste tävling för säsongen.

---

Finns det någon mer korkad haschtag?

I triathlonfabriken har det skett ett skiftbyte, TT-gänget har åkt hem och några andra kända ansikten har checkat in. Nyagamla träningskompisar att simma, cykla, springa med.

Första träningsblocket är avverkat och jag kliver in i nästa, lite hårdare block på måndag. Kroppen känns utmärkt. Starkare och starkare för var dag som går och jag känner mig inte ett dugg sliten än. Men på måndag börjar jag trappa upp ytterligare med distans o intensitet så då gäller det att kroppen är med på noterna.

Därför har jag, sedan de andra i TT-gänget åkte hem, bara haft lättare valfri träning. Inte jättekul men det är bara att ta det på största allvar, känna efter, och träna det som känns bra, inte mer.

Mellan passen är vi riktigt duktiga på att vardagsvila. Många snackar om att vardagsmotionera men för oss så kallade elitaktiva är det tvärtom, vi måste vardagsvila och se till att krutet går till träningen och inte massa annat onödigt. Hemma är vardagsvilan svårare, och med arbete blir det nästan en omöjlighet. Därför känner jag redan att träningslägret börjar ge väldigt mkt mer än vad träningen gör hemma. Dessutom behöver inte jag dunka på med enorma volymer träning såhär direkt på lägret, utan kan jobba upp volym och kvalitét i lugn och ro då jag ska vara här längre än de flesta andra triathleter som kanske måste stressa in en hel del träning på de 1-2 veckor de har på sig här i paradiset. Men jo, det blir rätt mycket träning för mig med men det känns inte alls forcerat.

Haschtaggen #aldrigvila som cirkulerar på sociala medier är bara befängd. Ska träning ge resultat måste man vila, så enkelt är det. Jag satsar mer på #alltidvila och det kommer göra mig stark och snabb! 

Nu ska jag sätta på mig CEP-tightsen, lägga benen i högläge och invänta MATDAGS!

 

---