Blogg

Vardagslivet i triathlonkollektivet


Tiden bara går här nere på Playitas, Fuerteventura. Får nästan lite ångest när jag tänker på att det här livet kommer ta slut ”snart”. Vi har roligt här i träningskollektivet och det är kul med triathlon nästan hela tiden. Vi leker triathlonproffs.

Vi har våra rutiner. Det är morgonsimning, dubbelfrukost, gemensamma cykelpass, trekaffe (VIKTIGT), löpning och middagsbuffé. Även om rutiner är bra så gäller det att variera sin träning för att gå framåt, sägs det, så igår chockade jag kroppen med att springa blåa slingan ÅT ANDRA HÅLLET! Väldigt skumt det där, har sprungit blåa slingan trehundratusen gånger, alltid åt samma håll, och nu när jag sprang den från andra hållet kändes det plötsligt som jag var på helt nya platser. 

Jag jobbar mycket på att försöka springa utan magkrash, just nu. Det har inte gått ett enda pass på en vecka nu där inte magen fullständigt har ballat ur. Life of a triathlete. Magkrascher är en del av triathleters vardag och det är otroligt många av mina träningskompisar som lider av samma sak. Löparmage, som det så snält heter är inget unikt, det är tvärtom mycket vanligt. Vi triathleter är också väldigt öppna med att dela med oss av detta, taket är högt när det gäller kroppsvätskor och fekalier. Så till alla nybörjare i denna underbara sport, det är helt normalt att kissa i våtdräkten på simningen och stanna på toapaus under löppassen.

Coach Björnen har lagt upp mitt träningsschema fram till tävlingen och det kommer bli en hel del mängd med intervaller i tävlingsfart och inte lika mycket kvalitetspass med hög intensitet för att jag inte ska bränna mig. Sista veckan är det väldigt lite mängd men däremot kommer tävlingsfarten att testas på. Det ska blir kul. Och väldigt spännande att se hur kroppen kommer reagera på all träning.

Jag har nu anmält mig till Challange Fuerteventura OCH Mallorca 70.3, båda är två halvironmantävlingar som går med två veckors mellanrum. Jag kommer att tävla med riktiga proffs och det är lite nervöst. Ska alla genomskåda mig nu att jag inte egentligen är så bra? Men jag ser mest fram emot tävlingarna. Det blir ett kvitto på hur träningen gått för mig och om jag lyckats ta något kliv framåt i den här cirkusen.

Imorse masade jag mig upp i arla morgon (kl 8) för att titta på Ludwig och Patrik som skulle köra en träningstävling med Svenska triathlonförbundet, som är på plats med ett breddläger. Kändes skönt att stå bredvid och titta bara. Det ser väldigt jobbigt ut, det där triathlon. 

Nu ska jag ladda inför dagens göromål: långpass löpning!

Vardagsbild1: På väg till simningen i arla morgonstund (obs, det är ej två finnar jag har på kinden…det är myggorna som fulltständigt äter upp mig på nätterna). 

Vardagsbild2: Morgonsim…alltid med Milebreakerflaskan i högsta hugg.

Vardagsbild3: Lilla Ludde på väg ut i havet.

Vardagsbild4: Svenska Triathlonförbundets träningstävling. Luddes viktigaste tävling för säsongen.



Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#aldrigvila


Finns det någon mer korkad haschtag?

I triathlonfabriken har det skett ett skiftbyte, TT-gänget har åkt hem och några andra kända ansikten har checkat in. Nyagamla träningskompisar att simma, cykla, springa med.

Första träningsblocket är avverkat och jag kliver in i nästa, lite hårdare block på måndag. Kroppen känns utmärkt. Starkare och starkare för var dag som går och jag känner mig inte ett dugg sliten än. Men på måndag börjar jag trappa upp ytterligare med distans o intensitet så då gäller det att kroppen är med på noterna.

Därför har jag, sedan de andra i TT-gänget åkte hem, bara haft lättare valfri träning. Inte jättekul men det är bara att ta det på största allvar, känna efter, och träna det som känns bra, inte mer.

Mellan passen är vi riktigt duktiga på att vardagsvila. Många snackar om att vardagsmotionera men för oss så kallade elitaktiva är det tvärtom, vi måste vardagsvila och se till att krutet går till träningen och inte massa annat onödigt. Hemma är vardagsvilan svårare, och med arbete blir det nästan en omöjlighet. Därför känner jag redan att träningslägret börjar ge väldigt mkt mer än vad träningen gör hemma. Dessutom behöver inte jag dunka på med enorma volymer träning såhär direkt på lägret, utan kan jobba upp volym och kvalitét i lugn och ro då jag ska vara här längre än de flesta andra triathleter som kanske måste stressa in en hel del träning på de 1-2 veckor de har på sig här i paradiset. Men jo, det blir rätt mycket träning för mig med men det känns inte alls forcerat.

Haschtaggen #aldrigvila som cirkulerar på sociala medier är bara befängd. Ska träning ge resultat måste man vila, så enkelt är det. Jag satsar mer på #alltidvila och det kommer göra mig stark och snabb! 

Nu ska jag sätta på mig CEP-tightsen, lägga benen i högläge och invänta MATDAGS!

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Reflektioner från en löparskalle


Sprang långpass idag, ca 90-120 minuter skulle det vara. De andra i TT-gänget hade redan gett sig av, men jag kände att jag ville springa själv för att ha kontroll på min pace och komma in i passet på mitt vis, inte dras med i någon optimistisk fart för att sedan vägga efter halva passet. Tänkte mig springa ut-och-in. Det är favoriten på långpass. Då har man liksom full kontroll på tiden och distansen. Hade tänkt mig 12 km ut och 12 km hem.
Inga problem. Gick så lätt och fint på vägen ut. Nästan ingen vind och inte överdrivet varmt. Kom till strax utanför Gran Tarajal och plötsligt tog vägen slut. Ja, vägarna tar faktisk slut här lite då och då. Det var en stor fin asfaltsväg som verkade leda någon vart men plötsligt låg där 4 st bamsestenar och därefter var det bara öken, lavasten och berg framför mig. Jag hade kommit 8 km. Vad tusan! Hela min plan som jag tänkt ut raserades. Hur skulle jag göra nu. Irra runt ytterligare?
Började dividera med mig själv att det kanske skulle vara ok med bara 90 min löpning eller att jag kunde springa ett varv på resorten när jag kom hem. Vände hemåt och började kuta. Då fattade jag varför det gått så lätt och fint ut, världens motvind hemåt!! Åh vad jag saknade sällskap nu, någon som distraherade lite och peppade nu när det kändes bedrövligt!
När jag är inne i Gran Tarajal igen på standpromenaden ser jag en liten kille, kanske 4 bast som sitter på en liten mini-fyrhjuling och kör runt samtidigt som han käkar chips direkt ur påsen. Det såg verkligen trivsamt ut. Undrar vad i helvete jag håller på med. Varför sitter inte jag på en fyrhjuling och kör runt samtidigt som jag käkar chips???
Det är så satans varmt och motvinden blåser rakt in i käften på mig. Torkar ut fullständigt. Törstig. Har glömt peng att köpa vatten eller cola för och tänkte väl att jag inte behövde vätskebälte när jag hade peng med mig att köpa vatten för. Dumt tänkt. Tar min medhavda vitargogel och blir ännu torrare i munnen.
Tar mig iallafall hem men känner att humöret är i botten där jag springer i 5:54 min/km i motvinden och backarna. Skit. Som tur är har grabbarna kommit hem från cykelturen så jag kan komma in i lägenheten och dricka vatten. Dricker 3 glas på stående fot och blir illamående. Neee, nu skiter jag i detta var tanken. Ludwig peppar och säger åt mig att springa 15 min till. Okej då. Kommer tillbaka efter 20 min, passet blev 113 minuter ändå.
Trött, törstig och svettig, men glad. Det är inte kul när man är mitt uppe i det, men man känner sig så sjukt mycket starkare efter att ha tragglat sig igenom ett sånt här pass. Man skaffar sig lite mer pannben, man lär sig att man klarar det och löparskallen blir komplett. I fucking did it! Väl hemma kom jag på att jag faktiskt körde passet enligt plan och snittet på hela turen blev allt för dåligt det heller. Formen tar sig och med lite mat, vatten och återhämtning så känner jag mig åter piggelin. Lite foamroller på det och låren mår prima.
När det är tungt med träningen-utvärdera varför, är det bara hjärnspöken-fortsätt bara! Du kommer gå så sjukt mkt starkare från det passet, jag lovar, ett genomfört pass ångrar man aldrig (nästan). Och chips är inte så jävla gott det heller.
Tack och hej.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Happy times


En vecka har gått här nere på Playitas, fem kvar, och jag börjar nästan känna att tiden bara kommer att rinna ifrån en. Vi fyller dagarna med träning och häng med andra triathleter. Hela vår värld är triathlon nu och jag bara njuter av det faktiskt. Det är lite faschinerande hur man kan prata om en planerad cykelrunda i 30 min och faktiskt tycka att det är ett givande samtal. Men så nördiga är vi!

Igår hade vi en bra triathlondag med simning i öppet vatten (kolla in Sofie Lanttos fina bilder här) på morgonen. Sedan kollade vi på simstarten på Playitas triathlontävling Lighthouse Triathlon över distansen 1,5-35-15 km, där Patrik Nilsson och Ludwig Fleetwood gjorde finfina insatser med en tredjeplats respektive sjundeplats. De grabbarna blir farliga i sommar, I can tell! På lagsidag var team Fredrik Swahn etta med Fredrik Ahlinder först upp ur vattnet, Viktor Milonjic som snabbcyklare och Swahnen själv med en stark sista sträcka. Grattis grabbar!

Efter hejandet gav jag, Jenni och grabbarna oss ut på en bergstur i den vidriga vinden. Uppför var ok men nedför var var det bara blunda och köra och hoppas på att vinden inte fick tag i en. Efter fyra timmar cykling fick jag springa lite crosslöp och triathlondagen var komplett. Känns bra! Kroppen byggs så sakteligen upp och jag blir lite starkare varje dag och formen kommer nog kunna bli riktigt bra framledes. 

Eftersom Nelkers TT-gäng har kommit är det hopp och lek mest hela tiden. Det är lyx att få träna med människor man verkligen tycker om.

Viktor har flyttat in hos oss och idag var det pannkaksfest till frukost samtidigt som vi kollade upp hur det hade gått på IM Asia Pasific-Melbourne där både Åsa och David Näsvik visade framfötterna. Åsa kom femma och det var fan inte illa pinkat i det startfältet med en 4 minuters penalty dessutom.  

Vad ska man säga? Det är Happy times på Playitas än så länge. 

Så här ser det ut.

Cykling i bergen. Stärkande för pannben och övriga ben.

Milebreakermoment under vattnet. Foto: Sofie Lantto

Nelkers TT på plats med fetaste t-shirtsen på anläggningen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Status update Playitas


Jag är på plats på Fuerteventura och jag lever! 
Hade en fin vårvecka i Stockholm där jag fick våldgästa tre trevliga hem innan jag tog mitt pick och pack och drog till flygplatsen. Stockholmsveckan bjöd på bästa sällskap, fint vårväder och jättebra, social träning. Jag njöt av att vara i storstan och mindes hur bra träningen flöt på i stan…saknar den och alla kompisar faktiskt. Hann även förbi mina favoritställen Cykelcity på Folkungagatan och Access rehab i Hammarby Sjöstad ett par gånger innan avresa och fick hjälp med cykel och kropp. 
Hur som helst så for jag till Kanarieön Fuerteventura i lördags. Olyckligtvis blev jag bestulen på hela mitt handbagage med dator, pass o h biljett Garminklocka, klossar till cykelskor, matsäck etc etc när jag tog en kopp kaffe. Jag hade väskan precis vid min stol men hade ryggen vänd mot väntsalen när tjuven obemärkt lyckades rycka min väska och sticka. Håll i era saker på Centralstationen i Stockholm! Som tur var behövs inte pass för att ta sig med Norwegian genom Europa så jag kom iväg. 
Jag kommer att ”bo” här i hela 6 veckor framöver innan jag åker till Mallorca för ytterligare 2 veckor med Team snabbare. Jag, Nils Svensson och Patrik Nilsson bor i en lägenhet i byn Las Playitas och just nu bor även Fredrik Arhlinder med tjej här. Vi har en jättefin lägenhet med härlig 80-talsinredning och en fågel som bor i ventilationstrumman i köksskåpet. Vi trivs. Men vi är inte de enda triathleterna på ön! Vi är ett stort ”Svenskgäng” som är här och tränar triathlon så träningen är mycket social och kvalitén blir väldigt bra. Imorgon kommer dessutom min tränare Björn Andersson ner tillsammans med Mikael Nelkers TT-gäng (löpgruppen Terrible Tuesday). Det blir kul. 
Solen skiner, det är 25 grader varmt, lätt vind och snart ska vi ut och cykla hela gänget.
Livet leker! 


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Sista dagen i vinterland


Idag är min sista dag i vintern. Imorgon åker jag ner till Stockholm för ett par dagar träning med bekanta ansikten, för att sedan åka vidare till Fuerteventura och Playitas en andra gång för i år. Den här gången ska jag stanna där i 6 veckor!

Igår var det tävling här i Östersund. Carl och hans kollegor på Grontmij hade anmält ett stafettlag till skidskyttetävlingen här uppe. Tyvärr var inte alla kollegor lika pepp på idén så de blev en man kort i laget och jag fick rycka in på andrasträckan. 2,5 km skulle köras, jag blev tilldelad stående skjutning och straffrundorna var á 150 meter på en rund bana. Jag räknade kallt med fem straffrundor.  

Dagen före hade vi vapengenomgång och det gick sådär att skjuta. Veckans simning hade satt sig i axlar och armar så det var riktigt jobbigt att hålla upp geväret och hålla pipan still. Efter 4 magsin tyckte jag ändå att det satt hyfsat…och jag var rakt inte sämst i laget. På tävlingsdagen beslöt vi oss för att testa att skjuta lite till och då sköt jag vara en bom!!! Kändes superbra.

Var inte ett dugg nervös före. Banan bestod av ca 1,5 km klättring uppför och 1 km nedförsåkning. Jag var bara oroad för partiet med nedför. Hatar att åka utför med skejtskidor, uppför älskar jag.

Det blev lite struligt innan start och jag lyckades inte få ut mitt chip i tid innan förste man kom in till stadion, så jag körde utan. Lyckades hålla undan för alla herrlag utom ett och sköt ”bara” tre bom, innan jag växlade till Carl Gaspedal för sista sträckan som femte lag. Carl hittade oväntade krafter och kunde bärga hem andraplatsen till Team Grontmij! Jippiiii! Bästa för dagen var att det i resultatlistorna ser ut som jag har överlägset snabbaste åktid då det strulade med chippet;). Känner mig väldigt nöjd med att jag höll undan så pass bra mot herrarna i de andra lagen.

Efter tävlingen kom vi hem lagom för att både somna framför TV:n och titta på Daniel Rickardsson när han gick i mål som förste man. Sedan var man sådär sugen på att ge sig av i slasket och vinden för 110 min distanslöpning, men det gick det med.

Här är fortfarande lite vinter kvar, ganska slaskigt och blött och jag är rätt less på det, speciellt när man ser på sociala medier att halva Sverige verkar vara ute med sina landsvägscyklar på torra vägar i solskenet. Jaja, jag har bara ett pass kvar i vintern nu och det är 3,5 timme cykling och den tänkte jag låta föregå i källaren på kära trainern. Ett sista slitpass innan sol och värme. Det ska bli skönt med värme och utecykling.  

 

Carl får lära sig att använda vapnet.

Satsa på skidskytte?!

F.d skidskytten och längdåkaren Olof Thuné räddade upp skyttet i vårt lag.

Starten. Lag Team Grontmij i ledning direkt!

Carl glider i mål och laget klättrade upp till 2:a plats!

Glad över mina nya strumpor i färgen Neon Pink och kompressionstights från CEP! Recover like a pro!

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*