Status update Playitas

Idag är min sista dag i vintern. Imorgon åker jag ner till Stockholm för ett par dagar träning med bekanta ansikten, för att sedan åka vidare till Fuerteventura och Playitas en andra gång för i år. Den här gången ska jag stanna där i 6 veckor!

Igår var det tävling här i Östersund. Carl och hans kollegor på Grontmij hade anmält ett stafettlag till skidskyttetävlingen här uppe. Tyvärr var inte alla kollegor lika pepp på idén så de blev en man kort i laget och jag fick rycka in på andrasträckan. 2,5 km skulle köras, jag blev tilldelad stående skjutning och straffrundorna var á 150 meter på en rund bana. Jag räknade kallt med fem straffrundor.  

Dagen före hade vi vapengenomgång och det gick sådär att skjuta. Veckans simning hade satt sig i axlar och armar så det var riktigt jobbigt att hålla upp geväret och hålla pipan still. Efter 4 magsin tyckte jag ändå att det satt hyfsat…och jag var rakt inte sämst i laget. På tävlingsdagen beslöt vi oss för att testa att skjuta lite till och då sköt jag vara en bom!!! Kändes superbra.

Var inte ett dugg nervös före. Banan bestod av ca 1,5 km klättring uppför och 1 km nedförsåkning. Jag var bara oroad för partiet med nedför. Hatar att åka utför med skejtskidor, uppför älskar jag.

Det blev lite struligt innan start och jag lyckades inte få ut mitt chip i tid innan förste man kom in till stadion, så jag körde utan. Lyckades hålla undan för alla herrlag utom ett och sköt ”bara” tre bom, innan jag växlade till Carl Gaspedal för sista sträckan som femte lag. Carl hittade oväntade krafter och kunde bärga hem andraplatsen till Team Grontmij! Jippiiii! Bästa för dagen var att det i resultatlistorna ser ut som jag har överlägset snabbaste åktid då det strulade med chippet;). Känner mig väldigt nöjd med att jag höll undan så pass bra mot herrarna i de andra lagen.

Efter tävlingen kom vi hem lagom för att både somna framför TV:n och titta på Daniel Rickardsson när han gick i mål som förste man. Sedan var man sådär sugen på att ge sig av i slasket och vinden för 110 min distanslöpning, men det gick det med.

Här är fortfarande lite vinter kvar, ganska slaskigt och blött och jag är rätt less på det, speciellt när man ser på sociala medier att halva Sverige verkar vara ute med sina landsvägscyklar på torra vägar i solskenet. Jaja, jag har bara ett pass kvar i vintern nu och det är 3,5 timme cykling och den tänkte jag låta föregå i källaren på kära trainern. Ett sista slitpass innan sol och värme. Det ska bli skönt med värme och utecykling.  

Carl får lära sig att använda vapnet.

Satsa på skidskytte?!

F.d skidskytten och längdåkaren Olof Thuné räddade upp skyttet i vårt lag.

Starten. Lag Team Grontmij i ledning direkt!

Carl glider i mål och laget klättrade upp till 2:a plats!

Glad över mina nya strumpor i färgen Neon Pink och kompressionstights från CEP! Recover like a pro!

Östersundarna är en vecka efter så denna vecka har det varit sportlov för alla barn jag tränar med. För friidrottarna i stan betyder sportlov tydligen att man håller inomhushallen stängd för träningen medan andra utövare väljer att ta tillvara på den lediga tiden med lite miniläger. SK Ägir har tränat riktigt bra och har genomfört en tung simvecka med träning 2 ggr per dag. Riktigt hårda simmare, så hård var inte jag. Jag har gjort mina timmar i poolen som konstsimmare och det finns inget värre än att entra poolen för andra gången på samma dag när inte ens håret torkat från det första passet och veta att man har 3 timmar i den bassängen framför mig! Hualigen, det skippar jag nuförtiden. Jag har ju ”turen” att kunna välja och vraka i andra sporter resten av dagen.

Började veckan med en till vilodag då jag tror kroppen behövde det. Men jag blev givetvis bara segare och tröttare av det, inget ovanligt, min kropp brukar reagera så. Resten av veckan har jag simmar 1,5-2 timmar varje morgon 8-10 och det har varit riktigt bra för mig. 5000 meter både tisdag och onsdag. Dessutom körde vi en härlig 50 meter kick under vattnet på tid som avslut på onsdagsträningen. Det är inte jag så bra på, men övar man inte så blir man ju heller aldrig bättre.

Igår började jag känna mig sådär riktigt seg så jag nästan tänkte skippa träningen för jag var så trött, axlarna värkte osv…en riktig gnällmaja! Gnällde och gnydde lite när jag kom till träningen men gnäll hjälper sällan så det var bara hoppa i och köra på. Det är ju märkligt vad man kan lura kroppen till! Tänkte att jag skulle kliva upp efter insimmet som var 40*50 meter av diverse tekniker och farter. Huvudserien var 20*50 meter ”tröskel” start 1:00 och….okej då…jag testar 10 st. Första gick på 37 och var så in åt helvete jobbig. Körde dessutom själv så jag tänkte att det här kommer nog inte gå så bra, lägger jag samtliga på 37 får jag vara nöjd. MEN! Långdistansaren vaknade sakta till liv och jag sänkte stadigt samtliga 50:ior. När sista 5 nalkades hade jag börjat jobba upp en rejäl mjölksyra. AHHH MJÖLKSYRA ÄR LIVET! Så jag sänkte lite mer och körde sista på 33:4 sek. Heja!

Nu laddar jag om för att att köra skidskytte imorgon.

Kom ihåg: Man kan alltid liiiite mer än man tror!

Jag och Pontus, en snabb och ambitiös liten jävel, blott 14 år gammal.

Tisdagens pass

Torsdagens pass

Så var det måndag och helgen har bara försvunnit. Blev en riktigt intensiv helg, precis som jag gillar det. Efter mitt kombinerade sim och distanslöp-pass åkte vi alltså ned till Sälen i lördags. Eftersom vi i vanlig ordning bodde lite utanför Sälen blev det mycket bilåka.

Även om det är långt till Sälen vart man än åker ifrån så känns det EXTRA långt att åka från Östersund. Det är något med inlandsvägen som gör att det känns så öde?! Förstår inte varför? Kanske för att de enda stoppen man kan göra i bebygt område är Stor-Sveg och Ytterhogdal (världens bästa fika/lunchställe), typ. Att man dessutom alltid håller på att köra ihäl X antal renar varje gång man ger sig av söderöver gör inte ödemarkskänslan bättre. Men det känns lite exotiskt. Jag undrar hur många renar som stryker med i trafiken varje år vs. hur många som blir rivna/uppätna av varg/lo/bjärv?

Hur som helst så är inte långpass+ 5 timmar i en bil att rekommendera för en trött kropp. Jag kände mig fullständigt demolerad när vi kom fram. Stackars Carl fick köra hela vägen (och nästan hela vägen hem;)).

Vi laddade i oss egengjord pastasallad och gick och lade oss tidigt för att orka med morgondagen. Jag tror jag klämde i mig MER mat och choklad än vad sambon gjorde och då skulle ju inte jag ens åka skidor dagen efter.

Dagen D ringde klockan 04.15. Jag hade sovit förträffligt som vanligt, Carl, som skulle tävla, hade inte sovit en blund. Käkade dubbla portioner gröt (även jag) och förflyttade oss mot starten. I år var det hur mycket bilar som helst och det där att det skulle vara få startande och många strykningar, tog jag snabbt tillbaka. Bilkö! Vi var ändå på plats 2 timmar före start. Det är ngt speciellt med Vasaloppsstarten, alla är där svintidigt, morgonen börjar gry och det är helt tyst i Berga by (samt, det ligger en kraftig lukt av Bajamaja över hela gärdet). Älskar mitt Dalarna och att höra dalmål överallt gör mig mycket glad.

När starten gått och jag drog iväg in i bilkön igen kom det fortfarande massor av folk som var på väg till starten. I och med avsmalningen och köldningen redan på gärdet var det dock inga problem för dem att komma 15 min sent. Jag tror stackrarna i slutet hade flera timmars väntetid till första backen.

Första langning var i Mångsbodarna och där träffade jag upp Nils. Vi fick se tätklungan som bestod av över 100 (?) pers som låg ihop och drog i ett rasande tempo. Strax (…) därefter låg Carl och jag hann inte säga ett ljud till honom mer än att ge honom en flaska Vitargo. Det såg fint ut!

Carl har ju varit duktig skidåkare som ungdom och har vid ett tillfälle faktiskt slagit självaste Johan Olsson. Inte illa va! En rolig parentes är att ungdoms SM på den tiden hette Kalle Anka Cup (garvar varenda gång jag hör det) och det var väl i något kval till denna som Carl var riktigt vass.

Hur som helst så dalade både min egen och Carl energi under loppets gång. När han började gasta könsord med 2 mil kvar, började jag ana oråd… Det var en slagen hjälte som åkte in mot Mora den dagen. 5:15 blev tiden och trots bonkningen på slutet så är jag stolt över min lilla Kalle Anka Cup:are.

Det är jobbigt att supporta!

Det var ett riktigt speciellt år att köra Vasaloppet. Organisationen runt om hade gjort ett jättejobb med Vasaloppsarenan och jag fattar inte hur de lyckats med att ändå göra spåren åkbara. Det var inte ens blött längre! Och även om spåren var bitvis dåliga/obefintliga så var det ändå snö! Vinnartiden 4:14 skvallrar om att det inte var ett lättåkt år och jag ljuger nog inte om jag påstår att alla hade det kämpigt.

Triathleters tider på Vasan 2014; KJ Danielsson: 5:29 och Rasmus Henning: 6:22. Vilka fler körde? Hjälp mig fylla på ”listan” i kommentarsfältet.

Nu laddar vi om inför nästa år! Vilka kör?

Duktigt trött i benen efter snöslasklöpning i mina nya Saucony Peregrine. Bra skor, bra grepp!

Renar: inte de smartaste djuren. Detta är alltså taget från bilen! De var inte ett dugg rädda för oss trots att vi tutade och stojade för att få dem ur vägen.

Starten i Berga by. Magiskt.  

Lägga ut skidorna gör man 2,5 timmar före start.

Mitt Vasalopp: bilkö. Förra året var inte alls lika mycket bilar?! Har fler upptäckt att det är bra  med personlig langning av energi?

Det blev seger i år för sprintern Jon-Kristian Dahl. På damsidan vann Laila Kveli. Dubbelt norskt mao. Har inga roliga bilder från loppet-tyvärr, nästa år lovar jag ta med kameran:)!

Östersundsborna rekommenderas att hålla sig inomhus nästa lördag. Jag ska nämligen lite motvilligt deltaga i ett skidskyttelag. Skejta är inget problem, efter att ha fått en två timmar grundlig genomgång av skejtteknikens värld, men skjuta?! Herregud! Visst sköt vi sönder burkar och dylikt med morfars gamla luftpistol i barndomen och krigade med ärtrör, som ändå kräver en viss precision för att träffa objektet, (jag kan erkänna att jag oftare var ”objektet” än den som pricksköt då jag lekte med storebror) men i övrigt har jag typ aldrig skjutit med ett vapen av något slag! 

Det är verkligen något speciellt med att tävla. I helgen hade jag anmält mig till Scandic Syd Open här i Östersund och skulle således simtävla, något jag inte är speciellt van att göra. Distansen jag skulle köra var endast 400 fritt, då 800 fritt blivit struket pga tidsbrist i schemat.

Steg upp i ottan på lördagen för att hinna med mitt distanspass löpning innan jag skulle tävla. 8:30 mötte Simon, en triathlet härifrån, upp mig och vi sprang iväg. Vädret var fantasktiskt för första gången på länge, strålande sol och riktig vårvärme. Kändes lätt och bra, om än lite tungt att andas då jag har fått någon nedrans låsning i skulderbladen/axlar som gör att jag har svårt att expandera diafragman. Dessutom har jag fått skumma domningar/känselbortfall i fingertopparna något jag tror kan härleda till låsningarna i ryggen. Har aldrig önskat så mycket att Andreas på Access Rehab bodde närmare mig!

Nåväl, väl tillbaka var det bara att hämta baddräkten och åka iväg till simhallen. Storsjöbadet fullkomligt KRYLLADE av simmare ända från Stockholmstrakten. Södertörnare och Spårvägsimmare hade hittat ända till Jämtländska glesbygden tillsammans med mellanNorrlands alla simmare. På startlistan fanns Michelle Coleman och Johannes Skagius och flera andra ”namn” för den namnkunnige. Och så jag då:)!

 Var väldigt glad att jag var ute och sprang i nästan 2 timmar för att ta ner min energi lite. Det är svårt att ladda till simtävlingar. Man vet liksom aldrig hur lång tid allt ska ta så jag tog det säkra före det osäkra och körde mitt löp-pass innan tävlingsstarten. Det tog skitlång tid innan jag fick köra, tyckte jag och med insim i äventyrsbadets del kände jag mig inte sådär superinsimmad direkt. Läste på heatlistorna i vilket heat jag skulle vara i och vilken bana jag skulle starta på. Fick hålla mig för att inte brista ut i skratt. Eftersom jag inte hade någon tid på 400 fritt att anmäla på, så hamnade jag i första heatet, eller ”slask-heatet” som det också kallas. Tjejerna var födda 2000, 2003 och 2005 (!) samt 1984. Ni kan ju tänka er hur det såg ut på startpallarna. Finn ett fel!

Det är något speciellt med att simtävla ändå. Det går så satans fort, det handlar om sekunder. Nervositeten innan start. Laddningen. På startpallen kände jag att jag brast ut i ett leende-älskar den där nervösa känslan! Starten gick, var före de andra tjejerna redan när vi bröt vattenytan. Första hundringen som går av bara farten, andra med, sedan kom syran, mjölksyran som jag lärt mig tycka om, sista tvåhundra metrarna, teknik, fokus, KÖTTA….i mål!

Fan! Jag kunde tagit i mer, vad det enda jag  kände. Tiden, ingen aning om den var bra eller ej för att vara mig. Kan mer, vill mer, men fick inte ut det. Simtävling är så mycket timing, så mycket om små sekundrar, man kan aldrig rädda upp en dålig vändning, det har man inte tid till!

Klev upp och fick mina splittar redovisade för mig. Besvikelsen. Fan att jag inte tog i mer. Måste jobba på andra halvan av loppet. Tusan!

Mina tider i Octo (där alla simmares tider samlas tillsammans med statistik, tävlingsinfo etc etc)  skvallrar om att jag inte tävlat sådär överdrivet mycket i siming och jag behöver göra det fler gånger. Tiderna duger verkligen inte. Nu när jag börjat simma regelbundet med simklubben här i Östersund (SK Ägir) känner jag dock att jag går stadigt framåt. Bara att ligga och simma bredvid simmare med god teknik istället för halvdanna triathleter gör att jag skärper mig, tänker på streamline, kickar vid vändningarna och jobbar med kraft i varje armtag istället för att harva på i vild frekvens.

Det här var bara ett test för mig. Se hur jag ligger till just nu i simningen och förhoppningsvis kan jag nu lägga in dessa tider i träningsschemat och fortsätta att utvecklas. Känner mig peppad, hoppas jag får simtävla snart igen!

Någon måste jobba på andra halvan av loppet…

Utdrag från octo…ja ni ser ju själva. Denna lista ska bli längre!

Vill du lära dig mer om simning så finns en bra bok om detta: Simning för dig. Denna bild är från boken där jag medverkar som modell på flera ställen.