Sportlovssimning

Så var det måndag och helgen har bara försvunnit. Blev en riktigt intensiv helg, precis som jag gillar det. Efter mitt kombinerade sim och distanslöp-pass åkte vi alltså ned till Sälen i lördags. Eftersom vi i vanlig ordning bodde lite utanför Sälen blev det mycket bilåka.

Även om det är långt till Sälen vart man än åker ifrån så känns det EXTRA långt att åka från Östersund. Det är något med inlandsvägen som gör att det känns så öde?! Förstår inte varför? Kanske för att de enda stoppen man kan göra i bebygt område är Stor-Sveg och Ytterhogdal (världens bästa fika/lunchställe), typ. Att man dessutom alltid håller på att köra ihäl X antal renar varje gång man ger sig av söderöver gör inte ödemarkskänslan bättre. Men det känns lite exotiskt. Jag undrar hur många renar som stryker med i trafiken varje år vs. hur många som blir rivna/uppätna av varg/lo/bjärv?

Hur som helst så är inte långpass+ 5 timmar i en bil att rekommendera för en trött kropp. Jag kände mig fullständigt demolerad när vi kom fram. Stackars Carl fick köra hela vägen (och nästan hela vägen hem;)).

Vi laddade i oss egengjord pastasallad och gick och lade oss tidigt för att orka med morgondagen. Jag tror jag klämde i mig MER mat och choklad än vad sambon gjorde och då skulle ju inte jag ens åka skidor dagen efter.

Dagen D ringde klockan 04.15. Jag hade sovit förträffligt som vanligt, Carl, som skulle tävla, hade inte sovit en blund. Käkade dubbla portioner gröt (även jag) och förflyttade oss mot starten. I år var det hur mycket bilar som helst och det där att det skulle vara få startande och många strykningar, tog jag snabbt tillbaka. Bilkö! Vi var ändå på plats 2 timmar före start. Det är ngt speciellt med Vasaloppsstarten, alla är där svintidigt, morgonen börjar gry och det är helt tyst i Berga by (samt, det ligger en kraftig lukt av Bajamaja över hela gärdet). Älskar mitt Dalarna och att höra dalmål överallt gör mig mycket glad.

När starten gått och jag drog iväg in i bilkön igen kom det fortfarande massor av folk som var på väg till starten. I och med avsmalningen och köldningen redan på gärdet var det dock inga problem för dem att komma 15 min sent. Jag tror stackrarna i slutet hade flera timmars väntetid till första backen.

Första langning var i Mångsbodarna och där träffade jag upp Nils. Vi fick se tätklungan som bestod av över 100 (?) pers som låg ihop och drog i ett rasande tempo. Strax (…) därefter låg Carl och jag hann inte säga ett ljud till honom mer än att ge honom en flaska Vitargo. Det såg fint ut!

Carl har ju varit duktig skidåkare som ungdom och har vid ett tillfälle faktiskt slagit självaste Johan Olsson. Inte illa va! En rolig parentes är att ungdoms SM på den tiden hette Kalle Anka Cup (garvar varenda gång jag hör det) och det var väl i något kval till denna som Carl var riktigt vass.

Hur som helst så dalade både min egen och Carl energi under loppets gång. När han började gasta könsord med 2 mil kvar, började jag ana oråd… Det var en slagen hjälte som åkte in mot Mora den dagen. 5:15 blev tiden och trots bonkningen på slutet så är jag stolt över min lilla Kalle Anka Cup:are.

Det är jobbigt att supporta!

Det var ett riktigt speciellt år att köra Vasaloppet. Organisationen runt om hade gjort ett jättejobb med Vasaloppsarenan och jag fattar inte hur de lyckats med att ändå göra spåren åkbara. Det var inte ens blött längre! Och även om spåren var bitvis dåliga/obefintliga så var det ändå snö! Vinnartiden 4:14 skvallrar om att det inte var ett lättåkt år och jag ljuger nog inte om jag påstår att alla hade det kämpigt.

Triathleters tider på Vasan 2014; KJ Danielsson: 5:29 och Rasmus Henning: 6:22. Vilka fler körde? Hjälp mig fylla på ”listan” i kommentarsfältet.

Nu laddar vi om inför nästa år! Vilka kör?

Duktigt trött i benen efter snöslasklöpning i mina nya Saucony Peregrine. Bra skor, bra grepp!

Renar: inte de smartaste djuren. Detta är alltså taget från bilen! De var inte ett dugg rädda för oss trots att vi tutade och stojade för att få dem ur vägen.

Starten i Berga by. Magiskt.  

Lägga ut skidorna gör man 2,5 timmar före start.

Mitt Vasalopp: bilkö. Förra året var inte alls lika mycket bilar?! Har fler upptäckt att det är bra  med personlig langning av energi?

Det blev seger i år för sprintern Jon-Kristian Dahl. På damsidan vann Laila Kveli. Dubbelt norskt mao. Har inga roliga bilder från loppet-tyvärr, nästa år lovar jag ta med kameran:)!

Östersundsborna rekommenderas att hålla sig inomhus nästa lördag. Jag ska nämligen lite motvilligt deltaga i ett skidskyttelag. Skejta är inget problem, efter att ha fått en två timmar grundlig genomgång av skejtteknikens värld, men skjuta?! Herregud! Visst sköt vi sönder burkar och dylikt med morfars gamla luftpistol i barndomen och krigade med ärtrör, som ändå kräver en viss precision för att träffa objektet, (jag kan erkänna att jag oftare var ”objektet” än den som pricksköt då jag lekte med storebror) men i övrigt har jag typ aldrig skjutit med ett vapen av något slag! 

Det är verkligen något speciellt med att tävla. I helgen hade jag anmält mig till Scandic Syd Open här i Östersund och skulle således simtävla, något jag inte är speciellt van att göra. Distansen jag skulle köra var endast 400 fritt, då 800 fritt blivit struket pga tidsbrist i schemat.

Steg upp i ottan på lördagen för att hinna med mitt distanspass löpning innan jag skulle tävla. 8:30 mötte Simon, en triathlet härifrån, upp mig och vi sprang iväg. Vädret var fantasktiskt för första gången på länge, strålande sol och riktig vårvärme. Kändes lätt och bra, om än lite tungt att andas då jag har fått någon nedrans låsning i skulderbladen/axlar som gör att jag har svårt att expandera diafragman. Dessutom har jag fått skumma domningar/känselbortfall i fingertopparna något jag tror kan härleda till låsningarna i ryggen. Har aldrig önskat så mycket att Andreas på Access Rehab bodde närmare mig!

Nåväl, väl tillbaka var det bara att hämta baddräkten och åka iväg till simhallen. Storsjöbadet fullkomligt KRYLLADE av simmare ända från Stockholmstrakten. Södertörnare och Spårvägsimmare hade hittat ända till Jämtländska glesbygden tillsammans med mellanNorrlands alla simmare. På startlistan fanns Michelle Coleman och Johannes Skagius och flera andra ”namn” för den namnkunnige. Och så jag då:)!

 Var väldigt glad att jag var ute och sprang i nästan 2 timmar för att ta ner min energi lite. Det är svårt att ladda till simtävlingar. Man vet liksom aldrig hur lång tid allt ska ta så jag tog det säkra före det osäkra och körde mitt löp-pass innan tävlingsstarten. Det tog skitlång tid innan jag fick köra, tyckte jag och med insim i äventyrsbadets del kände jag mig inte sådär superinsimmad direkt. Läste på heatlistorna i vilket heat jag skulle vara i och vilken bana jag skulle starta på. Fick hålla mig för att inte brista ut i skratt. Eftersom jag inte hade någon tid på 400 fritt att anmäla på, så hamnade jag i första heatet, eller ”slask-heatet” som det också kallas. Tjejerna var födda 2000, 2003 och 2005 (!) samt 1984. Ni kan ju tänka er hur det såg ut på startpallarna. Finn ett fel!

Det är något speciellt med att simtävla ändå. Det går så satans fort, det handlar om sekunder. Nervositeten innan start. Laddningen. På startpallen kände jag att jag brast ut i ett leende-älskar den där nervösa känslan! Starten gick, var före de andra tjejerna redan när vi bröt vattenytan. Första hundringen som går av bara farten, andra med, sedan kom syran, mjölksyran som jag lärt mig tycka om, sista tvåhundra metrarna, teknik, fokus, KÖTTA….i mål!

Fan! Jag kunde tagit i mer, vad det enda jag  kände. Tiden, ingen aning om den var bra eller ej för att vara mig. Kan mer, vill mer, men fick inte ut det. Simtävling är så mycket timing, så mycket om små sekundrar, man kan aldrig rädda upp en dålig vändning, det har man inte tid till!

Klev upp och fick mina splittar redovisade för mig. Besvikelsen. Fan att jag inte tog i mer. Måste jobba på andra halvan av loppet. Tusan!

Mina tider i Octo (där alla simmares tider samlas tillsammans med statistik, tävlingsinfo etc etc)  skvallrar om att jag inte tävlat sådär överdrivet mycket i siming och jag behöver göra det fler gånger. Tiderna duger verkligen inte. Nu när jag börjat simma regelbundet med simklubben här i Östersund (SK Ägir) känner jag dock att jag går stadigt framåt. Bara att ligga och simma bredvid simmare med god teknik istället för halvdanna triathleter gör att jag skärper mig, tänker på streamline, kickar vid vändningarna och jobbar med kraft i varje armtag istället för att harva på i vild frekvens.

Det här var bara ett test för mig. Se hur jag ligger till just nu i simningen och förhoppningsvis kan jag nu lägga in dessa tider i träningsschemat och fortsätta att utvecklas. Känner mig peppad, hoppas jag får simtävla snart igen!

Någon måste jobba på andra halvan av loppet…

Utdrag från octo…ja ni ser ju själva. Denna lista ska bli längre!

Vill du lära dig mer om simning så finns en bra bok om detta: Simning för dig. Denna bild är från boken där jag medverkar som modell på flera ställen.

Då var firarhelgen över och man slungas rakt in i vardagen igen. Under helgen har vi firat alla hjärtans, två OS-guld OCH min 30 årsdag.

Såhär års får man ha lite fantasi för att få ihop träningen. Eftersom det fortfarande är vinter här uppe i Östersund så får mycket av distanscyklingen ersättas med mountainbike eller skidor. Jag hörde en fågel viska i mitt öra att mina triathlonkompisar i Stockholm varit ute i 4,5 timmar i söndags…på racer! Det är inte utan att man blir lite avundsjuk på att det är vår ”hemma”. Men när allt kommer omkring så har jag extremt vacker utsikt under passen här, det gäller bara att titta upp då och då!

På söndagen blev lite besvikna när vi klev ut i spåren och det var totalt ospårat med flera dm lössnö där spåret skulle vara. Det var bara att kliva in igen och titta på att även grabbarna kammade hem ett OS-guld, och gymma lite istället. Trots snöoväder tog vi oss ut på eftermiddagen och jag fick ihop 3 timmar och 12 minuter skejtåkning. Sist jag var ute på skejtskidorna var för över ett år sedan men fast besluten om att jag skulle få ihop mina 3,5 timmar som skulle ersätta min distanscykling gav jag mig iväg. Kände mig som värsta Charlotte Kalla när jag skejtade fram i finaste manchesterspår. Fick dock ge mig pga att det började snöa och blev jäkligt mörkt så blev 18 minuter för kort, något jag grämde mig över. Med tanke på hur trött jag var när jag kom tillbaka efter skidturen var det nog tur att jag fick avbryta. Satte mig i lobbyn och hyperventilerade lite och gnydde för det gjorde så ont i kroppen. Längdskidåkning är så jäkla bra träning! Fick lov att ta en Cliff bar (godaste baren jag testat på marknaden!) för att undvika zombiedöden, och det funkade, ett litet tag åtminstone. Orkade iallafall duscha, basta och klä på mig civila kläder.

Vardagen rullar på här uppe. Jag simmar med SK Ägir och får många värdefulla tekniktips som jag jobbar på. På lördag ska jag simtävla på tävlingen Scanic Syd. 400 och 800 meter ska jag testa formen på. Jag hoppas jag har utvecklat simningen lite sedan sist jag simmade testlopp. Mina starter och vändningar är dock under all kritik, varje vändning ligger jag efter och får jobba ikapp. Det ska det bli ändring på.

En annan liten pusselbit är att bli starkare i hela kroppen för att orka hålla greppet i vattnet, så jag har börjat köra mycket mer core- och styrketräning. Jag har fått ett nytt träningsprogram från Access Rehab för att stärka upp mina svaga punkter. Core tränar jag nu med Redcord, ett system där man hänger i slingor och gör olika övningar samtidigt som man är tvingad att försöka hålla balans och stabilitet. Har fått möjlighet att träna på Sportsgym här i Östersund så nu kan jag köra både styrka och Redcord på det lokala gymmet. Dessutom ska jag börja hålla lite klasser där. Nästa onsdag kl 18:00 kör jag tex 55 minuter spinning för alla som vill ha ett riktigt svettigt cykelpass. Kom och kör!

Vacer utsikt från Frösön.

Min fina MTB från Cykelcity (Specialized Crave pro) hjäper mig att hålla cykelmotivationen uppe!

Emma 2.0-Life as a pro. Hör av er till Access rehab för att få ett eget, individuellt anpassat träningsprogram för era svaga punkter i kroppen.

Mitt nya hemmagym i Östersund-Sportsgym Scandinavia, kom och träna med mig!

Fredagen började på strålande sätt med solsken och en härlig tur på MTB:n. Ibland måste uteträning få lite utrymme framför källaren och den kanske mer tidseffektiva trainern, men tid har jag all i världen och skiner solen samtidig som jag kan få smaka mjölksyra, svett och snor ackompanjerat till den fantastiska natur som Östersund erbjuder…ja, då är det bara att häva sig ut.

Hann nätt och jämt innanför dörren innan det var dags för lunch med ett glatt gäng från Trångsvikens IF och några speciellt utvalda som äter lunch varje fredag och snackar idrott. Denna fredag var de flesta lite sena till förmån för att se klart herrarnas silver och brons i individuella 15 km. Vilket jädra landslag vi har! 

Älskar att hänga med idrottare. Det spelar nästan ingen roll vilken sport eller nivå, man förstår varandra och pratar samma språk och ett sådant samtal blir aldrig trist. Med på lunchen var Örjan Sandler och fru och vi hittade varandra direkt (eller jag vet egentligen inte om det var ömsesidigt men jag måste säga att han är en verkligt beundransvärd person). Vi skvallrade om triathlonvärlden och om elitidrott i allmänhet och jag känner mig väldigt ödmjuk i mötet med denna visa person. Örjan har varit en enormt framgångsrik idrottsman i först skridskor, sedan triathlon och trots hans 73 år så kan han fortfarande piska upp småpojkarna Colting, Björling och Salonen under deras cykelpass genom Sverige. Han är en legend! 

När lurren (Stockholmska för lunch) var uppäten körde Carl oss till en för mig okänd ort, för en helg i firandets tecken. När jag och Carl firar så  inkluderar detta alltid träning, så mycket som schemat tillåter. Han körde oss till Storhogna hotell och spa och det var alldeles, alldeles underbart! Alla hjärtans dag med sin käresta flåsande vid sin sida i 5*1000 meter tröskelintervaller, lite spa och sedan trerätters på Storhogna hotells egna White Guide-restaurang, alla hjärtans blir helt enkelt inte bättre!

Idag steg vi upp i ottan och tog ett längdpass innan frukost. Jag kan inte säga att det gick bra på något sätt och vis. Kroppen var totalt slut efter och det blev en perfekt återhämtning att ligga under täcket och titta på damernas stafett. Jag grinade ocj skrek om vart annat och det FINNS inget i hela världen som berör så mycket som idrottsprestationer. Fantastiskt! Alla som klankar ner på Anna Haag kan ju gå och dö. Hon gör ett fantastiskt jobb och tappar endast 25 sek på fronten samtidigt går jämt med Norge, och gör en bragd i att hålla tredjeplatsen. Jag tycker det är skitbra! Sluta upp och klaga, de kunde inte kört bättre, någon av dem!

Motvilligt var det sedan dags för mig att springa distans efter riksvägen. Carl gav sig ut på skidorna igen. Det var fullkomlig snökaos där ute. Första kilometern gick i 4:00 min/km….sista gick i 6:00-fart och en puls på 193 bpm…ni fattar, det var ett jäkla slitgöra! Jag njöt inte, såg inget för all snö som yrde, det gick alldeles för långsamt, jag fick stanna för toastopp i skogen, vitargon läckte ut ur flaskan så jag var helt blöt och klibbig om hela baken MEN jag gjorde det tamejtusan och det är det som gör skillnad.

Imorgon fyller jag trettio år och jag ska fira på förstklassigt vis med mannen i mitt liv, båda på skidor, så länge jag bara står ut! 

Snor, svett, slit och solsken gör mig lycklig och jag är så himla glad att jag får göra det här varenda dag. När allt kommer omkring så älskar jag det!

SPA-tajm på Storghogna hotell!

Snökaos och härdande Jämtlandsväder.