Firarhelg
Fredagen började på strålande sätt med solsken och en härlig tur på MTB:n. Ibland måste uteträning få lite utrymme framför källaren och den kanske mer tidseffektiva trainern, men tid har jag all i världen och skiner solen samtidig som jag kan få smaka mjölksyra, svett och snor ackompanjerat till den fantastiska natur som Östersund erbjuder…ja, då är det bara att häva sig ut.
Hann nätt och jämt innanför dörren innan det var dags för lunch med ett glatt gäng från Trångsvikens IF och några speciellt utvalda som äter lunch varje fredag och snackar idrott. Denna fredag var de flesta lite sena till förmån för att se klart herrarnas silver och brons i individuella 15 km. Vilket jädra landslag vi har!
Älskar att hänga med idrottare. Det spelar nästan ingen roll vilken sport eller nivå, man förstår varandra och pratar samma språk och ett sådant samtal blir aldrig trist. Med på lunchen var Örjan Sandler och fru och vi hittade varandra direkt (eller jag vet egentligen inte om det var ömsesidigt men jag måste säga att han är en verkligt beundransvärd person). Vi skvallrade om triathlonvärlden och om elitidrott i allmänhet och jag känner mig väldigt ödmjuk i mötet med denna visa person. Örjan har varit en enormt framgångsrik idrottsman i först skridskor, sedan triathlon och trots hans 73 år så kan han fortfarande piska upp småpojkarna Colting, Björling och Salonen under deras cykelpass genom Sverige. Han är en legend!
När lurren (Stockholmska för lunch) var uppäten körde Carl oss till en för mig okänd ort, för en helg i firandets tecken. När jag och Carl firar så inkluderar detta alltid träning, så mycket som schemat tillåter. Han körde oss till Storhogna hotell och spa och det var alldeles, alldeles underbart! Alla hjärtans dag med sin käresta flåsande vid sin sida i 5*1000 meter tröskelintervaller, lite spa och sedan trerätters på Storhogna hotells egna White Guide-restaurang, alla hjärtans blir helt enkelt inte bättre!
Idag steg vi upp i ottan och tog ett längdpass innan frukost. Jag kan inte säga att det gick bra på något sätt och vis. Kroppen var totalt slut efter och det blev en perfekt återhämtning att ligga under täcket och titta på damernas stafett. Jag grinade ocj skrek om vart annat och det FINNS inget i hela världen som berör så mycket som idrottsprestationer. Fantastiskt! Alla som klankar ner på Anna Haag kan ju gå och dö. Hon gör ett fantastiskt jobb och tappar endast 25 sek på fronten samtidigt går jämt med Norge, och gör en bragd i att hålla tredjeplatsen. Jag tycker det är skitbra! Sluta upp och klaga, de kunde inte kört bättre, någon av dem!
Motvilligt var det sedan dags för mig att springa distans efter riksvägen. Carl gav sig ut på skidorna igen. Det var fullkomlig snökaos där ute. Första kilometern gick i 4:00 min/km….sista gick i 6:00-fart och en puls på 193 bpm…ni fattar, det var ett jäkla slitgöra! Jag njöt inte, såg inget för all snö som yrde, det gick alldeles för långsamt, jag fick stanna för toastopp i skogen, vitargon läckte ut ur flaskan så jag var helt blöt och klibbig om hela baken MEN jag gjorde det tamejtusan och det är det som gör skillnad.
Imorgon fyller jag trettio år och jag ska fira på förstklassigt vis med mannen i mitt liv, båda på skidor, så länge jag bara står ut!
Snor, svett, slit och solsken gör mig lycklig och jag är så himla glad att jag får göra det här varenda dag. När allt kommer omkring så älskar jag det!
SPA-tajm på Storghogna hotell!
Snökaos och härdande Jämtlandsväder.
