Firarhelg


Fredagen började på strålande sätt med solsken och en härlig tur på MTB:n. Ibland måste uteträning få lite utrymme framför källaren och den kanske mer tidseffektiva trainern, men tid har jag all i världen och skiner solen samtidig som jag kan få smaka mjölksyra, svett och snor ackompanjerat till den fantastiska natur som Östersund erbjuder…ja, då är det bara att häva sig ut.

Hann nätt och jämt innanför dörren innan det var dags för lunch med ett glatt gäng från Trångsvikens IF och några speciellt utvalda som äter lunch varje fredag och snackar idrott. Denna fredag var de flesta lite sena till förmån för att se klart herrarnas silver och brons i individuella 15 km. Vilket jädra landslag vi har! 

Älskar att hänga med idrottare. Det spelar nästan ingen roll vilken sport eller nivå, man förstår varandra och pratar samma språk och ett sådant samtal blir aldrig trist. Med på lunchen var Örjan Sandler och fru och vi hittade varandra direkt (eller jag vet egentligen inte om det var ömsesidigt men jag måste säga att han är en verkligt beundransvärd person). Vi skvallrade om triathlonvärlden och om elitidrott i allmänhet och jag känner mig väldigt ödmjuk i mötet med denna visa person. Örjan har varit en enormt framgångsrik idrottsman i först skridskor, sedan triathlon och trots hans 73 år så kan han fortfarande piska upp småpojkarna Colting, Björling och Salonen under deras cykelpass genom Sverige. Han är en legend! 

När lurren (Stockholmska för lunch) var uppäten körde Carl oss till en för mig okänd ort, för en helg i firandets tecken. När jag och Carl firar så  inkluderar detta alltid träning, så mycket som schemat tillåter. Han körde oss till Storhogna hotell och spa och det var alldeles, alldeles underbart! Alla hjärtans dag med sin käresta flåsande vid sin sida i 5*1000 meter tröskelintervaller, lite spa och sedan trerätters på Storhogna hotells egna White Guide-restaurang, alla hjärtans blir helt enkelt inte bättre!

Idag steg vi upp i ottan och tog ett längdpass innan frukost. Jag kan inte säga att det gick bra på något sätt och vis. Kroppen var totalt slut efter och det blev en perfekt återhämtning att ligga under täcket och titta på damernas stafett. Jag grinade ocj skrek om vart annat och det FINNS inget i hela världen som berör så mycket som idrottsprestationer. Fantastiskt! Alla som klankar ner på Anna Haag kan ju gå och dö. Hon gör ett fantastiskt jobb och tappar endast 25 sek på fronten samtidigt går jämt med Norge, och gör en bragd i att hålla tredjeplatsen. Jag tycker det är skitbra! Sluta upp och klaga, de kunde inte kört bättre, någon av dem!

Motvilligt var det sedan dags för mig att springa distans efter riksvägen. Carl gav sig ut på skidorna igen. Det var fullkomlig snökaos där ute. Första kilometern gick i 4:00 min/km….sista gick i 6:00-fart och en puls på 193 bpm…ni fattar, det var ett jäkla slitgöra! Jag njöt inte, såg inget för all snö som yrde, det gick alldeles för långsamt, jag fick stanna för toastopp i skogen, vitargon läckte ut ur flaskan så jag var helt blöt och klibbig om hela baken MEN jag gjorde det tamejtusan och det är det som gör skillnad.

Imorgon fyller jag trettio år och jag ska fira på förstklassigt vis med mannen i mitt liv, båda på skidor, så länge jag bara står ut! 

Snor, svett, slit och solsken gör mig lycklig och jag är så himla glad att jag får göra det här varenda dag. När allt kommer omkring så älskar jag det!

 

SPA-tajm på Storghogna hotell!

Snökaos och härdande Jämtlandsväder.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Film från Playitas och artikel på tri.se


När jag och Åsa Lundström (Micke och Maria Edstedt gör också en stålande insats i filmen;)) var på Playitas med flera andra landslag, spelade Musse Hasselwall och producent Ola från SVT in en film för SOK, Playitas och Apollo. Resultatet blev riktigt bra och proffsigt och ni ser filmen här:

http://www.youtube.com/watch?v=Ga4IM28-JxM

Dessutom är jag nu aktuell i en artikel på triathlonsiten tri.se där jag berättar om livet som heltidssatsande, målsättningar och om tävlingar som krockar i sommar. Läs artikeln här.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Simläger och föreläsning i Älvdalen


Jag har tillbringat helgen i världsmetropolen Älvdalen. Trot eller ej, men Älvdalen är ett ypperligt ställe att ha läger på. Här finns Sveriges nordligaste (?) 50-metersbassäng inomhus, massor av hallar och finfina skidspår med skidstation. Det tar 4 minuter att gå från simhallen till hotellet. Det händer inte så himla mycket i Älvdalen i övrigt heller (förutom en hel del börnande och sladdande med diverse epatraktorer och Volvo 740:s på kvällskvisten) så det är lugn och ro mellan passen. Det enda negativa jag kan komma på nu, var att alla 3 st affärer i byn samt macken stängde kl 20:00, så sista-minuten-lördagsgodiset det uteblev.

Vad tusan gjorde jag på läger i Älvdalen då? Jo, jag var inbjuden som föreläsare på Mellansvenska Simförbundets (MSSF) läger för ungdomar som erhållit tillräckliga FINA-poäng, dvs kvalat till SUM-sim (Svenska ungdomsmästerskapen), rätta mig och jag har fel. Det var 80 st utvalda, lovande simungdomar mellan 13-17 år som kvalat till lägret och min tränare i Ludvika, Magnus Engström var huvudtränare för kalaset.

Kände mig väldigt ärad när jag fick frågan att ställa upp som föreläsare för kidsen. Önskan var att jag skulle hålla en föreläsning om motivation, träning, kost men framförallt hur det är att vara ”elitidrottare” (om man nu ska kunna kalla mig det). Kort sagt, jag skulle försöka inspirera dem att tycka det var kul med idrott och försöka få dem att hitta glädjen i det dom gör!

Jag hoppas att jag lyckades med mitt långa kåseri. Ungdomarna satt iallafall blickstilla som ljus under hela föreläsningen och det förvånade mig! Jag trodde faktiskt hälften skulle ligga på golvet som pölar efter jag pratat klart. Kom en hel del frågor efteråt t.o.m! I was in chock!

Eller nja, det kanske inte var så konstigt egentligen….Alla hade nämligne stigit upp svintidigt i ottan för att åka bil till Älvdalen, direkt efter framkomst hoppat i bassängen och kört 2 timmar simning. Eftersom jag åkte från Östersund hann jag inte fram till pass 1 så jag stack ut på en 22 km löprunda istället när jag kom fram. Blev lite tight om tid (som vanligt när det gäller mig) så jag fick gå direkt till simhallen för pass 2. Magnus hade ordnat så vi skulle få simma 2,5 timmar istället för planerade 2! Men gud, vilket glädjande besked!

Hoppade motvilligt i och tänkte att ”jag simmar MAX en timme”. När en timme gått tänkte jag ”jaha, ok, men jag simmar ABSOLUT MAXIMUM 90 minuter”. När 90  minuter gått tänkte jag åter ”FAN också nu har jag varit i 90 minuter då kan jag lika gärna simma 2 timmar som var planlagt från början….men det är TAMEJFAN gränsen”. Jag simmade hela passet. 8300 meter fick vi ihop på frisimsbanan och jag var himla stolt att jag gjorde det. Även om jag fick ta till fenor för att hänga med och farten inte var något att jubla över så behövde jag faktiskt det där passet på simkontot. Tränare Nicklas (huvudtränare i Karlstads sim- och triathlonklubb) och Ella (Falu SS), gjorde ett enormt bra jobb på kanten och peppade oss bistra simmare genom hela passet. Jag har inte simmat så länge sedan jag slutade med konstsim 2002 (då var 2-3 timmarspass mer regel än undantag).

Mör i kroppen men glad i sinnet somnade jag väldigt gott den natten.

Dag 2 var det dags för 2 timmar till i poolen. När jag hoppade i vattnet kände jag mig allt annat än fräsch. Min kropp var en påse skit och min högerarm ville inte alls samarbeta och ta i. Fick en portion skäll av Nicklas för att jag inte aktiverade högerarmen men även ett riktigt bra knep. Jag fick skrubba handflator och underarmar mot kanten för att aktivera känsel och nervbanor för att få bättre känsla i vattnet och därmed hitta greppet-och det funkade! Tack Nicklas!

Köttade mig igenom hela passet tack vare alla drivna simmare (kan en 14 åring simma de där passen så borde väl FAAAN jag klara det också) och duktiga tränare. Sista punkten på agendan var 10*50 meter ”Grisa”. Vad tusan var nu det? Jo det var Värmlänningarnas epitet på 50 meter max+15 armhävningar, respektive 50 m max+15armhävningar. Riktigt old school hård träning. Men vi gjorde det! Skönt!

Vill säga tusen,tusen tack till Manus som bjöd in mig och alla duktiga tränare på kanten! Ni gör ett fantastiskt jobb med ungdomarna, fortsätt med det!

Tusen tack även till min Carl som följde med som chaufför, och skjutsade hela vägen till Älvdalen och hem, medan jag låg och sov i bilen med migrän. Vad vore jag utan dig?

 

Ludvika Rules!

Finn ett fel. Rätt svar: En simmare är mycket äldre/större än de andra.

Föreläser inför duktiga simmare.

Chaufför Carl fick sick-sacka mellan renar, plogbilar och snö på vägen ner till Älvdalen. Tusen tack för att du följde med älskling!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ny blogg på Stockholm Triathlons hemsida


Premiär för min nya blogg på Stockholm Triathlons hemsida där jag kontinuerligt kommer blogga tillsammans med några fler, ännu okända, triathleter på olika nivåer. Här kan nybörjare som erfaren triathlet, läsa om mina tips och trix, tävlings- och träningsinspiration, eller bara vardagen som triathlet som försöker heltidssatsa.

Läs inläggen på:

http://triathlonbloggen.weebly.com/

Eller

http://stockholm.triathlon.org/news/article/premiaer_foer_triathlonbloggen/se

Skulle vilja reservera mig lite över bilden. Simningen är det jag kan bäst eftersom jag levt i bassängen sedan jag var 7 år (konstsim). Triathlon, cykling och löpning (började med 2009), lär jag mig fortfarande massor av varje dag. Man blir aldrig fullärd i den här sporten;). Dessutom är jag ju faktisk fortfarande lyckligt 29 (fyller inte förrän 16 februari). Foto:  Gunnar Eld. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Från Stockholm till Dalarna


Då var jag hemma i Dalarna igen efter ett par hetsiga dagar i Stockholm. Det kommer dröja ett par dagar till innan jag åker ytterligare ett hem, Östersund. Det börjar bli många platser jag kallar för ”hem” nu!

Har sovit hos Supertriatleten Mikaela Persson och hennes kille Tobbe (värt att hålla koll på de här två) under mitt besök i Stockholm. De bor precis mitt emot Access Rehab som jag besökt hela två gånger under mitt besök i stan. Lite lustigt att först gå upp på behandling hos Andreas och Tobias för att sedan titta rakt in på deras kontor när jag gått ”hem”. Det fanns en hel del att göra på denna arma kropp och för att fortsätta underhålla styrka och rörlighet har jag fått en mini-Redcord som jag ska sätta upp i taket i Östersund för att kunna träna alla små stabiliserande muskler.

Jag har även hunnit med ett besök på min nya samarbetspartner IGoMoon som gör min nya hemsida. Håll koll, snart kommer den lanseras och den blir mycket proffsig! Jag fick även med mig en fin raket från besöket:).

Givetvis har jag hängt en hel del med grabbarna på Cykelcity som gråter en skvätt varje gång jag tar med min P5:a dit för service. De tycker inte jag tar hand om den väl så jag har fått en läxa i skötsel och aerodynamik. Dags att börja tänka på deltaljerna Emma Graaf! Jag och Pontus Lindberg har hjälp Otto, Gabriella och Ragge med simningen i höst och den som verkligen gått framåt är Otto. Killen börjar bli riktigt snabb! Ragge har haft det desto kämpigare men det är väldigt roligt att titta på:)! Hoppas ni fortsätter kämpa på nu och att jag få se er på någon tävling i sommar!

Att träna i Stockholm är väldigt socialt. Det finns alltid någon att tampas med i poolen, på löpbanan, gymmet eller hojen. Till det sociala kommer givetvis fikat. Vårt stammisställe är Lisas Café på Katarina Bangata. Det är nästintill obligatoriskt efter simningen. Där kan man ta sig en portion Gunde-gröt, en macka eller en semla (godare semlor finns inte) och tjafsa med alla triahtleter eller med gubbarna på gubbhyllan, där Petter är en flitig gäst. Hos Lisa känner man sig alltid välkommen och kaffetimmarna där är det jag kommer sakna allra mest i Stockholm (tills jag kommer tillbaka i mars).

Från en Lisa, via 2 timmar lätt rull på cykel, till en annan Lisa med lite mer sportig bakgrund fick vi oss en god lunch med duktiga datanördsskridskocyklisten Edvard, innan det var dags att ge sig av med bussen till Dalaskogen.

Helt slut i kropp och knopp ska jag nu tillbringa resten av helgen hos mamma och pappa i snölandskapet. Blir en väldigt lugn helg med lätt simning, löpning och ridning (!). Sedan ska batterierna nog vara laddade igen!

Redcord stabilitetsträning för hela kroppen.

Andreas knäckte rätt ryggen i ursprungligt läge med hjälp av hans gigantiska biceps.

Nicklas på Lisas Café fixar semlorna till alla hungriga triathleter.

Proffsfikerskan själv!

Ny hemsida på G, byggd av min samarbetspartner iGoMoon.

Bytte sol och värme på Fuerteventura mot lite kallare och vintrigare Dalarna.

Nyblivna simmare och snart triathleter! Mamma och kusin vitamin satsar mot Kalmar minitriathlon 2014, vem kommer och utmanar dem?


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hemresa och slut på det roliga


Sista träningsveckan på Playitas och dags hemresa för mig. Sista dagarna som har pendlat mellan tipptopptommenopp och skit. 

I torsdags och fredags blåste det halv storm på ön. Vinden bet tag i en och cyklingen tog rätt hårt i motvinden men det var ett desto trivsammare (snabbt) hemrull.  Cyklingen blev ett balansmoment som hette duga med mycket trötta axlar och armar som resultat. Det bästa med att cykla i riktigt jävlig väder är att passen efter känns riktigt bra och inget känns lika illa efter ett sådant pass, varesig det gäller kyla, vind, regn eller snö. Stärkande helt enkelt! Tyvärr sviktade hälsan efter det hårda blås-passet och halsont var ett faktum, hur mycket jag än försökte ignorera det. En dag med halsont med totalvila i stormvinden. Nojan att det skulle bli som efter Head-camp 2012 var total...då blev jag sjuk på lägret, tränade lite ändå, lite för hårt och blev sedan sjuk i flera månader efter.
Trist att vara sjuk på läger men det är fortfarande i januari så ingen anledning till stress , sa Björn, och jag blev lite lugnare.  Hade ändå hunnit med merparten av lägret och tränat riktigt bra. När man inte har någon grund att stå på träningsmässigt får man räkna med att kroppen kanske sparkar bakut när man plötsligt höjer träningsdosen. Dessutom var många i personalstaben riktigt förkylda med halsont, vilket vi fick reda på EFTER kramar och kindpussar så förkyldningen var kanske att vänta…
Men en dags vila gjorde susen både för väder och hälsa.  Dagen efter kom värmen, solen och endast en lättare förkylning. Dagen därpå kunde jag komma igång lite med gymträning och de sista dagarna kunde jag träna både cykling, simning och löpning om än lite lugnare än vad som tidigare var planlagt. Nu är jag frisk som en nötkärna igen,vilket är skönt. Har hela agendan full med roliga saker att ta tag i när jag kommer till Stockholm.
Playitas är en kanonbra resort att åka och träna på. Simningen är fantastisk både i bassäng och ute i öppna vattnet och löpningen  är en rejäl utmaning i landskapet och blåsten. Snittet på min morgonlöptur innan avfärd låg på 5:26 min/km, inga världsrekord m.a.o. Det finns ett gym på anläggningen där vi tillbringat mycket tid. Var kroppen för trött för ren styrketräning orkade man alltid lite core, strech, prehab och foamrollande. Tänk om man fick in samma rutin hemma! Cyklingen är kanske inte den mest spektakulära men motvinden gör dig riktigt stark. Skulle kunna tro att det är riktigt bra träning om man ska till varma och blåsiga Kona.
Det märks att fler svenskar hittat till träningsparadiset. Under de två veckorna jag varit på ön har jag och Åsa tränat och druckit kaffe med finfint sällskap. Otroligt nog faktiskt med nästan bara folk från Ludvika. Först supersimmarparet Edstedt (Maria är både Ludvikakulla och gammal landslagstriathlet med en 8:e plats på EM i meritlistan) som kört över 50 pass på sina 14 dagar på Playitas (hade jag simmat lika fort som dem hade jag varit glad) och sedan fd proffscyklisten Fredrik Modin med familj och Ludvikas nr 1 träningsprofil Anders Olaussons fru Eva som inte är så tokig på att kuta hon heller. Modin ska dessutom köra Ironman Kalmar i augusti vilket blir oerhört spännande att se. Att han kan cykla och springa vet de flesta men jag har sett killen simma och där krävs lite mer….hmm….teknikarbete.
Åsa börjar ju bli en riktigt stjärna ute i vida världen så nu har även jag blivit tjenis med tex Bröderna Raelert, Lucy Gossage och  några andra proffstriathleter från Erdinger-teamet. Missade dessvärre Sebastian Kienle med 2 minuter. Det går inte att ta miste på att Playitas resort är ett av de populäraste resmålet för elittriathleter i Europa.
Nu bär det av mot Sverige för några dagar i Stockholm och Norhyttan (my favorite place on the planet) innan jag styr kosan mot Jämtlandsskogarna igen.
Vi ses! 
Obligatorisk fotografering av cykeln. 404:or var inget bra val för mig. Notera Musse som står och fotar uppe i vänstra hörnet. Jädra paparazzi, de är efter mig heeeela tiden;).

Gäng-häng med finfolk från Ludvika, familjen Modin.
Utsikt över La Rambla, torget på Playitas Resort.
Nytt på rövräddar-marknaden som räddade mitt skinn under åters första läger: Reskin rövplåster, fungerar asbra och gör inte ont att ta av efteråt. Finns på Cykelcity (men är snordyra!).
Bra återhämtning mellan passen, vid poolen.
Dags för simning i utepoolen. Åsa gör sig redo.
Simmelisim.

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in