Från Stockholm till Dalarna

Sista träningsveckan på Playitas och dags hemresa för mig. Sista dagarna som har pendlat mellan tipptopptommenopp och skit. 

Så var det dags för första och sista riktiga vilodagen här på Playitas. Tid att blogga, äta extra god frukost, sola och ta en riktig kaffe i Gran Tarajal. dessutom kolla in lite andra landslag som är här nere och tränar.

Gårdagen var dedikerad till en riktig triathlonträningsdag: först simning i öppet vatten, direkt ut på cykelträning och direkt efter det crosslöp på 6 km. Kroppen är riktigt igång och det är riktigt kul att träna! Mitt fokus på cyklingen var att bara försöka suga tag i Åsas bakhjul under hennes intervaller. Gick bra-tills uppförsbackarna började komma, ett tu tre så var jag avhängd och hörni, ta inte en 25-kassettens ner hit! Det är väldigt tungt uppför!

Hade faktiskt med en bergskassett så jag är faktiskt inte så blåst, det var bara det att den var 10-delad och inte 11-delad så P5:an sparkade direkt bakut. misstag nr2 var att ta mina 404:or vilket visade sig vara ett rent helvete att cykla med härnere. Kastvindarna var inte att leka med och jag flyg som en vante över vägen, kändes det som. Nu är hjulet fram utbytt mot en lägre profil tack vare killarna på cykeluthyrningen, de fixar det mesta åt mig och Åsa. Vi är där nästan varenda dag!

Grabbarna på uthyrningen meddelade oss att det på torsdag och fredag ska blåsa vindar i upp till 65 km/h. Det ger ju negativ hastighet om man kör i motvind! Nej, de två dagarna är det nog bara att snällt sätta sig på en trainer. Inte världens roligaste kanske så vi får hoppas att vädergudarna är med oss…

Nu har jag varit på Playitas i nästan en vecka. Tog med mig lite dåligt väder när jag landade så någon solbränna kan jag inte visa upp.

Tiden bara försvinner här nere när man erbjuds göra det man älskar mest av allt…dvs träna!

Trots att det är kom-igång-säsong nu för de flesta triathleter tränar vi ändå ganska mycket. Med cykling ute adderat, inga minusgrader och härlig inspirerande idrottsmiljö, så är det ganska lätt att komma upp i mängd. Det är även möjligt eftersom vi förutom träna, kan vila och äta riktigt bra. Maten (buffé) är kanon här på Playitas och jag äter nog lite för mycket för mitt eget bästa, det skulle inte förvåna mig om jag går upp i vikt efter dessa två veckor! Vi ser alltid till att få minst 8 timmar och det lyckas vi med riktigt bra trots att vi börjar träna kl 06:00, som idag.

När jag kom i tisdags var delar av landslaget i triahtlon och MTB här. Det var riktigt kul att träffa och träna med alla, om än kort, innan de reste i torsdags. Ok, lite besviken blev jag när jag kommit från lång resdag, sprungit, gymmat och bytit om till middagen och jag förväntade mig att jag skulle få bli ”underhållen” av de andra eftersom jag själv inte orkade prata. De var något tröttare än mig efter 2 v stenhårt läger och det blev ganska tyst vid bordet….ett tag, sedan kom vi igång som vanligt;).

Playitas (Apollo) är huvudleverantör av Olymiska kommiténs träningsläger vilket innebär att det ständigt är duktiga athleter här på anläggningen, vilket är riktigt inspirerande!

Just nu är även karate-, judo-, brottnings och boxningslandslaget här. Idag har vi spelat in en film med kampsportaren och programledaren Musse (regissör) och Ola (filmare) resultatet kommer att ses på Apollos hemsida för Playitas framöver. Riktigt kul och riktigt proffsigt! I morse fick vi mota bort några spanjorer från simbanan när vi skulle ta den sista scenen. Vi hade bara bokat till halv och spanjorerna ville hoppa i men som tur var fick vi filma det sista medan de klämde ihop sig på en bana. En av dem var Javier Gomez. Blev lite starstrucked!

Riktigt härlig olympisk pool (50 m) finns det här. Tyvärr har vädret varit riktigt kasst så jag väntar med spänning på att få lite färg och sol på mig. Meeeeen jag ska inte klaga, det är trots det kortbyxväder!

Nu har jag bott i Östersund i ca en vecka.

Trän

ingen har kommit igång hyfsat och jag har på något vis fullt upp hela dagarna med att ”triathlonjobba”. Triathlonjobba är ett uttryck som vi kom på lite skämtsamt kring nyår (mest för att rättfärdiga mitt twittrande o instagrammande). Det innebär att man arbetar med allt som rör ens idrottande tex boka resor, läger, tävlingar, maila, blogga, uppdatera träningsdagbok o analysera träningsdata….ja allt man kan tänka sig som rör triathlon. Och det finns mycket att stå i! En ny hemsida är tex på ingång med en ny samarbetspartner. Ja, så tråkigt, det har jag ännu inte haft!

Redan efter några dagar hade jag snokat upp träningstider för simmarna i Simklubben Ägir och löparna i Trångsvikens IF. Jättekul att träffa likasinnade och få sparras mot andra athleter.

Första löppasset i Östersund blev inne i Jämtkraftshallen på 200 m bana med Trångsvikens IF. Ute var det blixthalka och jag hade inte varit utanför dörren annat än de 50 meter jag har till bilen. Like a Pro! Lite mer plats/bana än på Bosön i Stockholm, men liknande upplägg som löpgruppen Terrible Tuesday med Mikael Nelker i spetsen, dvs kuta med hjärtat och inte med hjärnan. Passets som skulle betas av var 5*(600+300) med 100 resp 200 meter gå/joggvila och det körde iallafall slut på mig med kraftigt positiv split och alldeles för snabb pace för mitt eget bästa. Heja! Utsåg därför mig själv till veckans Östersunds-Batman. Åkte hem och kollade på Batman begins som av en händelse gick på TV. ”Träning är inget, viljan är allt!”, tyckte jag var var ett fint citat från filmen som fick runda av kvällen. Det passar nog oss alla träningsnarkomaner. Vad vore träning och tävling utan vilja?

När jag kom till simträningen i för Sk Ägirs A-grupp hälsade jag glatt på tjejerna och började småprata med dem i omklädningsrummet. Jag började ana att de var lite yngre än mig när de började snacka ”konfa-klänning”. Menade de konfirmation? OMG, jajjemän, de var 14 år (Ok fanns några äldre också). Trots att jag var ca 16 år äldre än dem, lyckades jag ändå få spö i poolen. Sablar! Gammal är bara äldst, inte bäst. 

Jag har även hunnit med flera cykelpass i min kalla, otäcka trainerkällare. Jag gör inga toppnoteringar i effekt men det finns att jobba på. Coach Björns tystnad när jag berättade vad jag hade för watt på 20 min testet*….varpå han räddade upp det med -jamen det är bra, då har vi att jobba på… Jag vill verkligen utveckla min cykling nu!

I söndags körde jag mitt första distanspass på MTB ute i -15°C. Planen var 3 timmar men efter halva passet var jag så otroligt frusen om fötterna att jag var osäker på om jag skulle ta mig hem! Fick stanna i Brunflo på en kaffe o bulle för att tina. Det gick att ta sig hem men det kändes som ren galenskap att frysa så! Till det positiva hör att landskapet där uppe är otroligt vackert och det är en fröjd att cykla på vägarna. Inga arga bilister råkade jag ut för heller vilket kändes väldigt ovant. Man har alltid en vacker scen framför sig med pittoreska berg, sjöar och röda stugor och gårdar så det är kanske inte så konstigt att människorna är gladare och mer avslappnade?

Men hör upp Östersundare, jag vill gärna ha sällskap på mina cykelturer på söndagar, går det att ordna? 

Samma löpgrupp som i torsdag tränade jag med igår. Under ledning av tränare Hubbe fick vi göra de allra konstigaste, omöjliga övningarna. Kullerbyttor, hopp, studs och gymnastiska kombinationer. När han visade övningarna trodde man inte att det var fysikaliskt möjligt men sen bara gjorde man, inte så graciöst kanske, men det gick! Hann inte riktigt med allt pga av min packning inte var riktigt klar och tåget väntade så brände av mina intervaller i eget tempo och åkte hem.

Nu sitter jag på Arlanda och väntar på min flight till Fuerteventura. Två veckor på Las Playitas ska jag belöna mig själv med och jag hoppas att två veckor hårt arbete kommer lägga en bra grund för kommande säsong. Det gäller att skynda långsamt nu men cyklingen ska få sig en boost. Det känns väldigt lägligt! 

Hejdå Östersund, vi ses i början av februari!

*185 watt 

Nästa år ska livsmedelsverket gå ut och granska alla kosttillskott på marknaden, enligt osäkra källor. Riksidrottsförbundet kom i dagarna ut med en antidopingfilm på Youtube med tre välkända idrottare. Filmen, som har blivit något omdebatterad, delade jag på min Facebook. Personligen tycker jag filmen är bra och visar ett statement om att vi idrottare inte tycker att det är okej med doping samt väcker debatten till liv igen om de suspekta kosttillskotten. Som idrottare måste man ha koll på vad man stoppar i sig, det är vår skyldighet. Man ska inte krångla till det med maten och det ska vara enkelt att äta bra. Att byta ut måltider mot pulver och att trycka i sig bantningspulver säger sig självt: det kan inte vara bra. MEN filmen är något vinklad, ALLA kosttillskott är inte av ondo och vad är egegentligen definitionen av ett kosttillskott? Här verkar de hårddra det till att allt som inte är mat är kosttillskott som bidrar till doping.

Vad jag vet använder alla mina triathlonvänner någon form av kosttillskott, skillnaden är att vi oftast kallar det ENERGI. Jag vet inte någon som ger sig ut på långpass utan sportdryck i tanken och jag vet inte någon som inte tävlar med gels och bars i energidepån (ja, visst, kortdistansare möjligen). De flesta tar dessutom någon form av vitamin och dricker återhämtningsdrycker. Endel spetsar kanske till och med till det med något proteinpulver. Det är så vi jobbar.

Personligen är jag inte så där lysande med att time:a mina måltider och är väldigt känslig för uteblivna måltider. Jag behöver fylla på ganska direkt efter passen jag utför, och jag tränar ganska mycket, vilket gör att det jag äter eller inte äter mellan passen direkt påverka kvaliteten på nästa pass. Jag väljer därför att dricka återhämtningsdryck och ta aminosyror när jag inte kan time:a maten på ett bra sätt. Med att time:a maten menar jag att man istället för att äta något litet eller dricka ett glas mjölk efter träningen ger sig av på nya grejer och inte har möjlighet att få i sig riktig mat. Ibland tycker jag i mig en bar också för att det är gött. Jag försöker få i mig mycket grönsaker varje måltid men har en historia av dåliga järnvärden så jag äter järntabletter under hårda träningsperioder. Jag äter också i perioder d-vitamin och magnesium i tablettform men ser till att hålla mig under rekommenderad dos per dag. Utöver dessa ”kosttillskott” äter jag sk superbär och frön för att få i mig antioxidanter och fetter (omega 3). Min frukosttallrik ser ut som ett bombnedslag av frukt, bär och nötter. 

Jag försöker att inte krångla till det och det tycker inte jag att jag gör. Men nog fasen äter jag kosttillskott om man ska dra hårddra det, även om jag helt och fullt håller med om allt i filmen. Jag litar helt och fullt på att de energidrycker och annat jag stoppar i mig inte är dopingklassat. Jag vet att där jag köper ifrån har en enorm intern granskningskontroll av alla deras produkter, inte bara genom att läsa på innehållsförteckningen, utan att även göra laborativa analyser. Jag litar fullt ut på min leverantör Milebreaker! Ingen har någonsin vad jag vet testats positivt i en dopningskontroll pga vitaminer, sportdryck, gles, bars, återhämtningsdrycker och proteiner men självklart ska man aldrig överdosering något. Inte ens bananer. 

Jag känner mig trygg och fortsätter äta som jag brukar. Riksidrottsförbundet kollar faktiskt triathlontävlanden väldigt noga vilket är superbra! Vår idrott är ren (i Sverige) och så må den fortsätta vara. Det är allas ansvar att arbeta mot doping inom idrotten! För att bli kvitt doping måste vi börja med oss själva. Prova aldrig något preparat som lovar ”uppiggande effekt”, ”extrem muskeluppbyggnad” eller ”reducering av vikt” och byt aldrig ut en måltid mot pulver. Om man stoppar i sig bantningspiller, uppiggande preparat och läkemedel etc.  för att nå sina mål är man dum, det är doping!

Vi får väl se vad livsmedelsverket säger när den stora granskningen från deras sida sätter igång. Tills dess ät vanlig mat, mycket frukt, nötter och grönt och se till att inte gå tom efter träningspassen.  Hur ni gör det på för vis, kosttillskott eller ej, ger jag blanka fan i men så här gör jag och det här står jag för. Alla kosttillskott är inte doping!