Ledig dag, Playitas


Så var det dags för första och sista riktiga vilodagen här på Playitas. Tid att blogga, äta extra god frukost, sola och ta en riktig kaffe i Gran Tarajal. dessutom kolla in lite andra landslag som är här nere och tränar.

Gårdagen var dedikerad till en riktig triathlonträningsdag: först simning i öppet vatten, direkt ut på cykelträning och direkt efter det crosslöp på 6 km. Kroppen är riktigt igång och det är riktigt kul att träna! Mitt fokus på cyklingen var att bara försöka suga tag i Åsas bakhjul under hennes intervaller. Gick bra-tills uppförsbackarna började komma, ett tu tre så var jag avhängd och hörni, ta inte en 25-kassettens ner hit! Det är väldigt tungt uppför!

Hade faktiskt med en bergskassett så jag är faktiskt inte så blåst, det var bara det att den var 10-delad och inte 11-delad så P5:an sparkade direkt bakut. misstag nr2 var att ta mina 404:or vilket visade sig vara ett rent helvete att cykla med härnere. Kastvindarna var inte att leka med och jag flyg som en vante över vägen, kändes det som. Nu är hjulet fram utbytt mot en lägre profil tack vare killarna på cykeluthyrningen, de fixar det mesta åt mig och Åsa. Vi är där nästan varenda dag!

Grabbarna på uthyrningen meddelade oss att det på torsdag och fredag ska blåsa vindar i upp till 65 km/h. Det ger ju negativ hastighet om man kör i motvind! Nej, de två dagarna är det nog bara att snällt sätta sig på en trainer. Inte världens roligaste kanske så vi får hoppas att vädergudarna är med oss…

Benen är iallafall med mig och jag börjar få upp tempot trots backar och blåst. Härlig känsla, nu kan det bara bli bättre och bättre!
Framemot eftermiddagen gick vi bort till kampsportstältet och spanade in när boxarna gick träningsmatch, brottarna körde träning och judolandslaget styrketräning. Det var väldigt intressant att se och trots att vi har tillsynes totalt olika sporter kan man ändå känna igen sig i deras sätt att träna/tävla. Det handlar om att hålla fokus och koncentration, aldrig ge upp, att uthärda smärta och att fortsätta kämpa, trots att det gör ont.
Vilodagar är viktiga, idag lyckades vi hålla oss från att bli rastlösa och kroppen känns åter utvilad. Imorgon darra det igång igen.
Sista veckan!
Vilodag i triahtlonfabriken….då gäller det att försöka bli brun:).
 
Såhär ser landskapet ut när man cyklar på ön. Inte mycket vegetation mao och därmed inget som kan fånga vinden när det blåser…ja, ni fattar ju. Men på något vis är det rätt kul att det blåser för det är ALLTID medvind hem!

 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Playitas!


Nu har jag varit på Playitas i nästan en vecka. Tog med mig lite dåligt väder när jag landade så någon solbränna kan jag inte visa upp.

Tiden bara försvinner här nere när man erbjuds göra det man älskar mest av allt…dvs träna!

Trots att det är kom-igång-säsong nu för de flesta triathleter tränar vi ändå ganska mycket. Med cykling ute adderat, inga minusgrader och härlig inspirerande idrottsmiljö, så är det ganska lätt att komma upp i mängd. Det är även möjligt eftersom vi förutom träna, kan vila och äta riktigt bra. Maten (buffé) är kanon här på Playitas och jag äter nog lite för mycket för mitt eget bästa, det skulle inte förvåna mig om jag går upp i vikt efter dessa två veckor! Vi ser alltid till att få minst 8 timmar och det lyckas vi med riktigt bra trots att vi börjar träna kl 06:00, som idag.

När jag kom i tisdags var delar av landslaget i triahtlon och MTB här. Det var riktigt kul att träffa och träna med alla, om än kort, innan de reste i torsdags. Ok, lite besviken blev jag när jag kommit från lång resdag, sprungit, gymmat och bytit om till middagen och jag förväntade mig att jag skulle få bli ”underhållen” av de andra eftersom jag själv inte orkade prata. De var något tröttare än mig efter 2 v stenhårt läger och det blev ganska tyst vid bordet….ett tag, sedan kom vi igång som vanligt;).

Playitas (Apollo) är huvudleverantör av Olymiska kommiténs träningsläger vilket innebär att det ständigt är duktiga athleter här på anläggningen, vilket är riktigt inspirerande!

Just nu är även karate-, judo-, brottnings och boxningslandslaget här. Idag har vi spelat in en film med kampsportaren och programledaren Musse (regissör) och Ola (filmare) resultatet kommer att ses på Apollos hemsida för Playitas framöver. Riktigt kul och riktigt proffsigt! I morse fick vi mota bort några spanjorer från simbanan när vi skulle ta den sista scenen. Vi hade bara bokat till halv och spanjorerna ville hoppa i men som tur var fick vi filma det sista medan de klämde ihop sig på en bana. En av dem var Javier Gomez. Blev lite starstrucked!

 

Riktigt härlig olympisk pool (50 m) finns det här. Tyvärr har vädret varit riktigt kasst så jag väntar med spänning på att få lite färg och sol på mig. Meeeeen jag ska inte klaga, det är trots det kortbyxväder!

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En träningsvecka i Östersund


Nu har jag bott i Östersund i ca en vecka.

Trän

ingen har kommit igång hyfsat och jag har på något vis fullt upp hela dagarna med att ”triathlonjobba”. Triathlonjobba är ett uttryck som vi kom på lite skämtsamt kring nyår (mest för att rättfärdiga mitt twittrande o instagrammande). Det innebär att man arbetar med allt som rör ens idrottande tex boka resor, läger, tävlingar, maila, blogga, uppdatera träningsdagbok o analysera träningsdata….ja allt man kan tänka sig som rör triathlon. Och det finns mycket att stå i! En ny hemsida är tex på ingång med en ny samarbetspartner. Ja, så tråkigt, det har jag ännu inte haft!

Redan efter några dagar hade jag snokat upp träningstider för simmarna i Simklubben Ägir och löparna i Trångsvikens IF. Jättekul att träffa likasinnade och få sparras mot andra athleter.

Första löppasset i Östersund blev inne i Jämtkraftshallen på 200 m bana med Trångsvikens IF. Ute var det blixthalka och jag hade inte varit utanför dörren annat än de 50 meter jag har till bilen. Like a Pro! Lite mer plats/bana än på Bosön i Stockholm, men liknande upplägg som löpgruppen Terrible Tuesday med Mikael Nelker i spetsen, dvs kuta med hjärtat och inte med hjärnan. Passets som skulle betas av var 5*(600+300) med 100 resp 200 meter gå/joggvila och det körde iallafall slut på mig med kraftigt positiv split och alldeles för snabb pace för mitt eget bästa. Heja! Utsåg därför mig själv till veckans Östersunds-Batman. Åkte hem och kollade på Batman begins som av en händelse gick på TV. ”Träning är inget, viljan är allt!”, tyckte jag var var ett fint citat från filmen som fick runda av kvällen. Det passar nog oss alla träningsnarkomaner. Vad vore träning och tävling utan vilja?

När jag kom till simträningen i för Sk Ägirs A-grupp hälsade jag glatt på tjejerna och började småprata med dem i omklädningsrummet. Jag började ana att de var lite yngre än mig när de började snacka ”konfa-klänning”. Menade de konfirmation? OMG, jajjemän, de var 14 år (Ok fanns några äldre också). Trots att jag var ca 16 år äldre än dem, lyckades jag ändå få spö i poolen. Sablar! Gammal är bara äldst, inte bäst. 

Jag har även hunnit med flera cykelpass i min kalla, otäcka trainerkällare. Jag gör inga toppnoteringar i effekt men det finns att jobba på. Coach Björns tystnad när jag berättade vad jag hade för watt på 20 min testet*….varpå han räddade upp det med -jamen det är bra, då har vi att jobba på… Jag vill verkligen utveckla min cykling nu!

I söndags körde jag mitt första distanspass på MTB ute i -15°C. Planen var 3 timmar men efter halva passet var jag så otroligt frusen om fötterna att jag var osäker på om jag skulle ta mig hem! Fick stanna i Brunflo på en kaffe o bulle för att tina. Det gick att ta sig hem men det kändes som ren galenskap att frysa så! Till det positiva hör att landskapet där uppe är otroligt vackert och det är en fröjd att cykla på vägarna. Inga arga bilister råkade jag ut för heller vilket kändes väldigt ovant. Man har alltid en vacker scen framför sig med pittoreska berg, sjöar och röda stugor och gårdar så det är kanske inte så konstigt att människorna är gladare och mer avslappnade?

Men hör upp Östersundare, jag vill gärna ha sällskap på mina cykelturer på söndagar, går det att ordna? 

Samma löpgrupp som i torsdag tränade jag med igår. Under ledning av tränare Hubbe fick vi göra de allra konstigaste, omöjliga övningarna. Kullerbyttor, hopp, studs och gymnastiska kombinationer. När han visade övningarna trodde man inte att det var fysikaliskt möjligt men sen bara gjorde man, inte så graciöst kanske, men det gick! Hann inte riktigt med allt pga av min packning inte var riktigt klar och tåget väntade så brände av mina intervaller i eget tempo och åkte hem.

Nu sitter jag på Arlanda och väntar på min flight till Fuerteventura. Två veckor på Las Playitas ska jag belöna mig själv med och jag hoppas att två veckor hårt arbete kommer lägga en bra grund för kommande säsong. Det gäller att skynda långsamt nu men cyklingen ska få sig en boost. Det känns väldigt lägligt! 

Hejdå Östersund, vi ses i början av februari!

*185 watt 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det här om "kosttillskott"


Nästa år ska livsmedelsverket gå ut och granska alla kosttillskott på marknaden, enligt osäkra källor. Riksidrottsförbundet kom i dagarna ut med en antidopingfilm på Youtube med tre välkända idrottare. Filmen, som har blivit något omdebatterad, delade jag på min Facebook. Personligen tycker jag filmen är bra och visar ett statement om att vi idrottare inte tycker att det är okej med doping samt väcker debatten till liv igen om de suspekta kosttillskotten. Som idrottare måste man ha koll på vad man stoppar i sig, det är vår skyldighet. Man ska inte krångla till det med maten och det ska vara enkelt att äta bra. Att byta ut måltider mot pulver och att trycka i sig bantningspulver säger sig självt: det kan inte vara bra. MEN filmen är något vinklad, ALLA kosttillskott är inte av ondo och vad är egegentligen definitionen av ett kosttillskott? Här verkar de hårddra det till att allt som inte är mat är kosttillskott som bidrar till doping.

Vad jag vet använder alla mina triathlonvänner någon form av kosttillskott, skillnaden är att vi oftast kallar det ENERGI. Jag vet inte någon som ger sig ut på långpass utan sportdryck i tanken och jag vet inte någon som inte tävlar med gels och bars i energidepån (ja, visst, kortdistansare möjligen). De flesta tar dessutom någon form av vitamin och dricker återhämtningsdrycker. Endel spetsar kanske till och med till det med något proteinpulver. Det är så vi jobbar.

Personligen är jag inte så där lysande med att time:a mina måltider och är väldigt känslig för uteblivna måltider. Jag behöver fylla på ganska direkt efter passen jag utför, och jag tränar ganska mycket, vilket gör att det jag äter eller inte äter mellan passen direkt påverka kvaliteten på nästa pass. Jag väljer därför att dricka återhämtningsdryck och ta aminosyror när jag inte kan time:a maten på ett bra sätt. Med att time:a maten menar jag att man istället för att äta något litet eller dricka ett glas mjölk efter träningen ger sig av på nya grejer och inte har möjlighet att få i sig riktig mat. Ibland tycker jag i mig en bar också för att det är gött. Jag försöker få i mig mycket grönsaker varje måltid men har en historia av dåliga järnvärden så jag äter järntabletter under hårda träningsperioder. Jag äter också i perioder d-vitamin och magnesium i tablettform men ser till att hålla mig under rekommenderad dos per dag. Utöver dessa ”kosttillskott” äter jag sk superbär och frön för att få i mig antioxidanter och fetter (omega 3). Min frukosttallrik ser ut som ett bombnedslag av frukt, bär och nötter. 

Jag försöker att inte krångla till det och det tycker inte jag att jag gör. Men nog fasen äter jag kosttillskott om man ska dra hårddra det, även om jag helt och fullt håller med om allt i filmen. Jag litar helt och fullt på att de energidrycker och annat jag stoppar i mig inte är dopingklassat. Jag vet att där jag köper ifrån har en enorm intern granskningskontroll av alla deras produkter, inte bara genom att läsa på innehållsförteckningen, utan att även göra laborativa analyser. Jag litar fullt ut på min leverantör Milebreaker! Ingen har någonsin vad jag vet testats positivt i en dopningskontroll pga vitaminer, sportdryck, gles, bars, återhämtningsdrycker och proteiner men självklart ska man aldrig överdosering något. Inte ens bananer. 

Jag känner mig trygg och fortsätter äta som jag brukar. Riksidrottsförbundet kollar faktiskt triathlontävlanden väldigt noga vilket är superbra! Vår idrott är ren (i Sverige) och så må den fortsätta vara. Det är allas ansvar att arbeta mot doping inom idrotten! För att bli kvitt doping måste vi börja med oss själva. Prova aldrig något preparat som lovar ”uppiggande effekt”, ”extrem muskeluppbyggnad” eller ”reducering av vikt” och byt aldrig ut en måltid mot pulver. Om man stoppar i sig bantningspiller, uppiggande preparat och läkemedel etc.  för att nå sina mål är man dum, det är doping!

Vi får väl se vad livsmedelsverket säger när den stora granskningen från deras sida sätter igång. Tills dess ät vanlig mat, mycket frukt, nötter och grönt och se till att inte gå tom efter träningspassen.  Hur ni gör det på för vis, kosttillskott eller ej, ger jag blanka fan i men så här gör jag och det här står jag för. Alla kosttillskott är inte doping! 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nyårsäventyr 2013/14


Nyår har firats i Carls stuga i Nordhallen, strax utanför Åre. Dagarna skulle vigas åt längdskidåkning då snöbristen även var påtaglig i Östersund. Man får ta sig dit snö och träningsmöjligheterna finns helt enkelt.

Tyvärr åkte jag och Carl på den förkyldning som både Åsa och Filip redan haft så mycket skidåkning blev det ändå inte. Snoret rann ut efter två dagar och vi kunde damma ur kroppen rejält två pass åtminstone.

Dessutom råkade vi ut för bilhaveri nr 3 på 3 dagar som satte käppar i träningshjulen på självaste nyårsafton. Pappas finfina Volvo 850 tackade för sig efter att ha släpat upp alla våra grejer i ett överlastat släp från Stockholm till Östersund och vidare till Åre. Mitt i infernot av Stockholmare och ryssar som sökt sig till skidorten för att få en tur i snöbeklädd backe, stod vi med motorhaveri och sur Volvo, och försökte få igång den. På något sätt var det hela lite komiskt och såhär i efterhand kan man ju skratta åt våra försök att få igång bilfan. Men det gick tillslut och även vi fick fira sista dagen på året.

Det blev ett riktigt mysigt nyår med två av våra närmaste vänner, lugnt och skönt och med några härliga skidmil i kroppen.

Stugan ligger i ensligaste by men trots det fick vi se lite fyrverkerier. Grannen måste varit ganska på pickalurven för fyrverkerierna avlossades sneare och sneare, tills de låg utmed backen och avfyrades RAKT mot grannstugan och in på vår tomt. Lite spännande sådär! 

På tolvslaget försökte vi summera och skapa realistiska nyårslöften. Såhär såg mina ut:

  • Äta mer grönt och mindre skräp. Sluta slarva med maten och äta ordentligt istället för att småäta.
  • Göra minst en core- , prehab och/eller bålstabilitetsövning varje träningsdag.
  • Börja planera och sluta slarva.

Nu har det snart gått två hela dagar på det nya året och jag har redan brutit mot samtliga löften. Vi är på väg ned till Stockholm för att hämta upp de sista grejerna som vi inte fick med oss när vår lånade lastbil slocknade och fordonet övergavs i Västerås till förmån för Volvon. Vi ska även ha ett hejdåkalas för alla triathlonnördar som hållit sig borta från landslagslägret på Las playitas. Åsa och Filip är med och för dem var det vår egna BMW som råkade ut för en smärre fadäs och fördröjde deras resa något på väg upp i landet. Nu får vi hoppas att bilstrulet och misären är över och att vi alla kommer fram

Goooo fortsättning alla läsare!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Emmas Nyårskarameller 2013


Året som gått har varit mycket händelserikt. Ett år! Tiden går så fruktansvärt fort. Om jag ska summera mitt triathlonår är det några händelser jag minns lite extra…

Igår, på självaste julafton, tog jag min nyinköpta mtb (eftersom den ca ett år gamla blev stulen)och skulle ge mig ut i slasket för lite distanscykling. Det regnade och blev kallt är slasket sprätte upp på ryggen och fötterna blev genomsura. Carl körde backintervall i Skattlösberg så jag trampade dit och gav mig in i skogen. Jag har ingen aning om vart jag var och jag var rädd att jag skulle dö och missa julafton. Det var halt, slaskigt och kallt men jag tänkte att om jag dör nu så har jag iallfall ganska kul… Körde på och fick bra fart utför en backe. JÄVLAR, IS, hann jag tänka sedan damp jag i backen. Slog i huvudet och hann tänka att det är nu det sker, nu dör jag. Men det gjorde jag givetvis inte men det är lite så det känns varenda gång jag kör mtb. Ändå tycker jag att det är himla kul och det är spännande att inte veta om man ska överleva eller ej. Hela vinterns tragglande på traktorcykeln har gett lite starkare ben till sommarens triathlontävlingar och det har gett resultat.
I slutet av april bar det av på läger på Mallorca. Först två hårda veckor med coach, Åsa och Nisse. Sedan en vecka med lite mer lyx på Team snabbares läger och tävlingsförberedelser.
Sedan var det då dags för internationell debut på 70.3-distansen på Mallis. Både rolig och bedrövlig upplevelse. Cyklade fruktansvärt dåligt och när Linda Sernfalk kom ikapp mig uppför backen, lackade jag helt ur och fick nya krafter. Tack för det Linda! Jag hade ju tappat för mycket föra göra någon som helst bra placering så jag blev näst sist (några som bröt också men de räknas inte). Istället för att deppa ihop fick jag blodad tand. Här skulle tränas!
 Vättern triathlon var egentligen inte var något mål med sommarens tävlande, men jag såg fram emot det. Tävlingen var också SM i långdistans och förlöpte över distansen Nice (4-120-30). Jag var i bra form och jag skulle ta tävlingen som genomkörande inför Kalmar. Min effekt på cykeln skulle utvärderas och jag skulle testa vad jag skulle kunna springa i för pace. Det blev ett guld i Motala och jag grät när jag kom i mål. Det var en underbar känsla. Den bästa känsla jag känt och jag hoppas jag får chansen att känna min kropp så väl och kunna pressa den igen!
Sedan kom skadan i foten…hade haft ont i höger fot sedan lägret i maj. Nu var det dags att ta reda på vad det var… Diagnosen var början till stressfraktur och mortons neurom. Bara att vila resten av sommaren. Inte ett enda riktigt löppass blev det på hela semestern och innan min A-tävling, ironman Kalmar.
Tällberg triathlon skulle fungera som en genomkörare innan Kalmar. Det var ett urmysigt arrangemang i hjärtat av Dalarna och jag njöt att vara där. Tävlingen låg mitt i semestern och mitt i resan från Östersund till Norhyttan, vilket var väldigt passande. Sista biten cyklade jag och Siljan bjöd på fantastisk upplevelse under mina tjugominutersintervaller. Tävlingen, som var en sprint, skulle både jag och Carl köra och gissa om jag blev glad när mamma och pappa dök upp i vimlet och hejade på med koskällan. Jag hade inte ens med mig löpskorna till växlingsområdet så tävlingen slutade abrupt efter 2 mil kuperad cykling.
Hur skulle det gå i Kalmar utan ett enda genomfört löp-pass med kontinuerlig löpning?
Nja det gick sådär, hade ingen bra känsla på tävlingsdagen och en kropp som inte tände till det där extra, som den brukar göra. Glädjen var inte lika påtaglig som den brukar under en tävlingsdagen och min kropp kändes mest sonen säck potatis. Men jag tog mig igenom löpningen utan smärta i foten men med en enorm smärta i exakt alla andra delar av benen. Det var tungt. A-tävlingen blev misslyckad. 
Efter Kalmar fick jag lite vila och jag hann tävla ett MTB-lopp som jag kom två på. Snuvad på vinsten med bara några sekunder då jag förlorade spurtstriden. Taggad på att göra en till Ironman och göra den bättre än föregående, anmälde jag mig till Florida. Vägen dit var väldigt brokig. Just när formen började sitta där den skulle fick jag nackspärr, sedan ryggont och ännu mer nackspärr. Det var bara att vila. En vecka innan tävling började jag åter komma igång igen och känna fin form…då blev jag förkyld och var så ända till avresa. 
IM Florida skulle bli en av de roligaste upplevelserna jag varit med om i samband med tävling. Mycket tack vare Viktor, Lars, Jonas och Carl som reste med. Galnare IM-laddning har sällan upplevts! Tävlingen gick ok, jag persade och är nöjd med tiden men känslan var att jag borde kunnat ta ut mig mer. Jag fegade, minnet och erfarenheten från Kalmar samt den urkassa uppladdningen under hösten med skador och dylikt gjorde att jag inte vågade stå på som jag borde gjort. Men med en åttonde plats på Ironmanstatistiks lista över byta Ironmantiderna för damer och en fjärdeplats på årsbästalistan kan jag ju inte vara besviken… Jag är snarare hungrig på att göra bättre. Att se min fulla potential!
Med det i åtanke beslut att ta tjänstledigt och satsa helhjärtat på triathlon ett år, samtidigt som Carl och jag flyttar till Östersund för att testa att bo i Carls älskade hemstad. Det ska bli spännande, om än lite vemodigt att lämna kollegor och vänner i Stockholm… Men nu får vi båda testa på våra drömmar. 
Tusen tack till min fina familj som stöttar i det jag håller på med och till och med själva har börja träna och tävla triathlon. Till min älskade Carl-gaspedal, som ställer upp på allt möjligt , och är den som tar ned mig på jorden när mina utsvävningar blir alltför orealistiska. Till mina sponsorer som hjälper mig med allt material, stöttar och tror på mig. Utan er hade det inte blivit mycket av någon satsning! Fusion, Access rehab, Cykelcity, Milebreaker.com,  Suunto, Saucony och min klubb Stockholm city triathlon! Tack, ni är bäst! Ett extra tack till Glenn på Fusion och Otto, Mario,  Fredrich, Gabriella, Ragge, Carlos (Steve och Jeppe och Mackan som har slutat) på Cykelcity som tar så väl hand om mig och fixar allt möjligt! 
Gott nytt år!!!

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in