#aldrigvila

En vecka har gått här nere på Playitas, fem kvar, och jag börjar nästan känna att tiden bara kommer att rinna ifrån en. Vi fyller dagarna med träning och häng med andra triathleter. Hela vår värld är triathlon nu och jag bara njuter av det faktiskt. Det är lite faschinerande hur man kan prata om en planerad cykelrunda i 30 min och faktiskt tycka att det är ett givande samtal. Men så nördiga är vi!

Igår hade vi en bra triathlondag med simning i öppet vatten (kolla in Sofie Lanttos fina bilder här) på morgonen. Sedan kollade vi på simstarten på Playitas triathlontävling Lighthouse Triathlon över distansen 1,5-35-15 km, där Patrik Nilsson och Ludwig Fleetwood gjorde finfina insatser med en tredjeplats respektive sjundeplats. De grabbarna blir farliga i sommar, I can tell! På lagsidag var team Fredrik Swahn etta med Fredrik Ahlinder först upp ur vattnet, Viktor Milonjic som snabbcyklare och Swahnen själv med en stark sista sträcka. Grattis grabbar!

Efter hejandet gav jag, Jenni och grabbarna oss ut på en bergstur i den vidriga vinden. Uppför var ok men nedför var var det bara blunda och köra och hoppas på att vinden inte fick tag i en. Efter fyra timmar cykling fick jag springa lite crosslöp och triathlondagen var komplett. Känns bra! Kroppen byggs så sakteligen upp och jag blir lite starkare varje dag och formen kommer nog kunna bli riktigt bra framledes. 

Eftersom Nelkers TT-gäng har kommit är det hopp och lek mest hela tiden. Det är lyx att få träna med människor man verkligen tycker om.

Viktor har flyttat in hos oss och idag var det pannkaksfest till frukost samtidigt som vi kollade upp hur det hade gått på IM Asia Pasific-Melbourne där både Åsa och David Näsvik visade framfötterna. Åsa kom femma och det var fan inte illa pinkat i det startfältet med en 4 minuters penalty dessutom.  

Vad ska man säga? Det är Happy times på Playitas än så länge. 

Så här ser det ut.

Cykling i bergen. Stärkande för pannben och övriga ben.

Milebreakermoment under vattnet. Foto: Sofie Lantto

Nelkers TT på plats med fetaste t-shirtsen på anläggningen.

Idag är min sista dag i vintern. Imorgon åker jag ner till Stockholm för ett par dagar träning med bekanta ansikten, för att sedan åka vidare till Fuerteventura och Playitas en andra gång för i år. Den här gången ska jag stanna där i 6 veckor!

Igår var det tävling här i Östersund. Carl och hans kollegor på Grontmij hade anmält ett stafettlag till skidskyttetävlingen här uppe. Tyvärr var inte alla kollegor lika pepp på idén så de blev en man kort i laget och jag fick rycka in på andrasträckan. 2,5 km skulle köras, jag blev tilldelad stående skjutning och straffrundorna var á 150 meter på en rund bana. Jag räknade kallt med fem straffrundor.  

Dagen före hade vi vapengenomgång och det gick sådär att skjuta. Veckans simning hade satt sig i axlar och armar så det var riktigt jobbigt att hålla upp geväret och hålla pipan still. Efter 4 magsin tyckte jag ändå att det satt hyfsat…och jag var rakt inte sämst i laget. På tävlingsdagen beslöt vi oss för att testa att skjuta lite till och då sköt jag vara en bom!!! Kändes superbra.

Var inte ett dugg nervös före. Banan bestod av ca 1,5 km klättring uppför och 1 km nedförsåkning. Jag var bara oroad för partiet med nedför. Hatar att åka utför med skejtskidor, uppför älskar jag.

Det blev lite struligt innan start och jag lyckades inte få ut mitt chip i tid innan förste man kom in till stadion, så jag körde utan. Lyckades hålla undan för alla herrlag utom ett och sköt ”bara” tre bom, innan jag växlade till Carl Gaspedal för sista sträckan som femte lag. Carl hittade oväntade krafter och kunde bärga hem andraplatsen till Team Grontmij! Jippiiii! Bästa för dagen var att det i resultatlistorna ser ut som jag har överlägset snabbaste åktid då det strulade med chippet;). Känner mig väldigt nöjd med att jag höll undan så pass bra mot herrarna i de andra lagen.

Efter tävlingen kom vi hem lagom för att både somna framför TV:n och titta på Daniel Rickardsson när han gick i mål som förste man. Sedan var man sådär sugen på att ge sig av i slasket och vinden för 110 min distanslöpning, men det gick det med.

Här är fortfarande lite vinter kvar, ganska slaskigt och blött och jag är rätt less på det, speciellt när man ser på sociala medier att halva Sverige verkar vara ute med sina landsvägscyklar på torra vägar i solskenet. Jaja, jag har bara ett pass kvar i vintern nu och det är 3,5 timme cykling och den tänkte jag låta föregå i källaren på kära trainern. Ett sista slitpass innan sol och värme. Det ska bli skönt med värme och utecykling.  

Carl får lära sig att använda vapnet.

Satsa på skidskytte?!

F.d skidskytten och längdåkaren Olof Thuné räddade upp skyttet i vårt lag.

Starten. Lag Team Grontmij i ledning direkt!

Carl glider i mål och laget klättrade upp till 2:a plats!

Glad över mina nya strumpor i färgen Neon Pink och kompressionstights från CEP! Recover like a pro!

Östersundarna är en vecka efter så denna vecka har det varit sportlov för alla barn jag tränar med. För friidrottarna i stan betyder sportlov tydligen att man håller inomhushallen stängd för träningen medan andra utövare väljer att ta tillvara på den lediga tiden med lite miniläger. SK Ägir har tränat riktigt bra och har genomfört en tung simvecka med träning 2 ggr per dag. Riktigt hårda simmare, så hård var inte jag. Jag har gjort mina timmar i poolen som konstsimmare och det finns inget värre än att entra poolen för andra gången på samma dag när inte ens håret torkat från det första passet och veta att man har 3 timmar i den bassängen framför mig! Hualigen, det skippar jag nuförtiden. Jag har ju ”turen” att kunna välja och vraka i andra sporter resten av dagen.

Började veckan med en till vilodag då jag tror kroppen behövde det. Men jag blev givetvis bara segare och tröttare av det, inget ovanligt, min kropp brukar reagera så. Resten av veckan har jag simmar 1,5-2 timmar varje morgon 8-10 och det har varit riktigt bra för mig. 5000 meter både tisdag och onsdag. Dessutom körde vi en härlig 50 meter kick under vattnet på tid som avslut på onsdagsträningen. Det är inte jag så bra på, men övar man inte så blir man ju heller aldrig bättre.

Igår började jag känna mig sådär riktigt seg så jag nästan tänkte skippa träningen för jag var så trött, axlarna värkte osv…en riktig gnällmaja! Gnällde och gnydde lite när jag kom till träningen men gnäll hjälper sällan så det var bara hoppa i och köra på. Det är ju märkligt vad man kan lura kroppen till! Tänkte att jag skulle kliva upp efter insimmet som var 40*50 meter av diverse tekniker och farter. Huvudserien var 20*50 meter ”tröskel” start 1:00 och….okej då…jag testar 10 st. Första gick på 37 och var så in åt helvete jobbig. Körde dessutom själv så jag tänkte att det här kommer nog inte gå så bra, lägger jag samtliga på 37 får jag vara nöjd. MEN! Långdistansaren vaknade sakta till liv och jag sänkte stadigt samtliga 50:ior. När sista 5 nalkades hade jag börjat jobba upp en rejäl mjölksyra. AHHH MJÖLKSYRA ÄR LIVET! Så jag sänkte lite mer och körde sista på 33:4 sek. Heja!

Nu laddar jag om för att att köra skidskytte imorgon.

Kom ihåg: Man kan alltid liiiite mer än man tror!

Jag och Pontus, en snabb och ambitiös liten jävel, blott 14 år gammal.

Tisdagens pass

Torsdagens pass