Lär av mina misstag

Jag har haft min första lilla motivationsdipp här på ön. Längtar lite hem och funderar lite över livet i stort. Motivationsdipp är dock inget som hindrar mig i träningen. Det är bara att ta sig samman och ge sig ut och göra sitt bästa. Cyklade mina intervaller på tröskelintensitet precis på de siffror jag skulle. Kändes nästan lite kul mot slutet. Men bara nästan.

För det är inte alltid kul. Det måste man vara medveten om. Inget är någonsin jättekul varenda ögonblick hela dagarna. Samma för alla saker här i livet. Men vad är det då som krävs för att man ska bli bra? Jo, man måste tycka det är kul  iallafall 50% av tiden. Resterade procent måste det finnas ett inre driv att vilja fortsätta utvecklas och bli bra. Jag gör inte mina intervaller på cykeln för att Björn ska bli nöjd. För att jag ska duga inför coachen, sambon, mamma, pappa eller kompisarna. Jag gör dom ju för MIN skull. För att JAG ska bli bättre. Huvudet, pannbenet, beslutsamheten är en stor del av resterande procent.

Huvudet kan ibland svikta. Lika envis som jag är, lika Emma Tvärtemot kan jag bli när jag blir tillsagd att göra något. Att bli ”tillsagd” att göra något av sin tränare är ju inte för att denne ska känna någon slags tillfredsställelse, det är ju för min skull så där faller mitt resonemang pladask. Och så kan tankegången se ut när jag ligger där och sliter i tempoställning på cykeln med svidande lår, kräkkänsla och ett huvud som bara säger ÅĶ HEM!

Det som krävs för att bli bra i den här sporten är ju inte bara att harva sig igenom passen. De ska ju också utföras korrekt. Ibland jävligt hårt och ibland tämligen lätt och ledigt. Och så måste man hålla på…i flera flera år för att bli bra. Jag tror de flesta som ger sig in i triathlonvärlden och snabbt når hyfsade resultat har utövat någon form av elitidrott och kan plocka med sig mycket slit, träningstimmar, insikter och erfarenheter in i den nya sporten och kan tillgodogöra sig mycket av det. Mina hundår bestod av många långa timmar i poolen, drillande och stretchande. Det gav mig massor av erfarenhet i ryggen till att nu satsa på triathlon. Jag vet det så väl. Det tar tid att bygga en stark triathlonkropp. Det tar år att bli snabb och uthållig. Det krävs kontinuitet och erfarenhet att vinna. Ändå känns det som att mitt tålamod ibland sviktar…jag glömmer bort alla de där sakerna och blir frustrerad att jag inte går framåt…snabbare. Jag vill ju vara bäst-nu på direkten! Hela tiden!

Det är svårt för en vinnarskalle att inte vara bäst hela tiden. Att acceptera att killarna jag tränar med ÄR starkare. Att även många tjejer jag jämför mig med är bättre. Nu är jag anmäld till två tävlingar på kort tid där jag ska tävla mot världseliten…och jag känner mig liten. Jag vill ju vara längst fram! Faaen. Behöver påminnelser om ovanstående. Mitt minne är väldigt dåligt på självförtroendefronten just nu.

Det är bara att slita på. Nu har jag tagit tjänstledigt från mitt jobb för att ägna mig åt detta. Dags att rycka upp sig, plocka fram det lilla extra ur bakfickan, fortsätta träna enligt programmet, hårt men smart (som Clas Björling skulle ha sagt) och bara vara lite mer tålmodig. Det är bara april för guds skull. Glöm inte det!

Tiden bara går här nere på Playitas, Fuerteventura. Får nästan lite ångest när jag tänker på att det här livet kommer ta slut ”snart”. Vi har roligt här i träningskollektivet och det är kul med triathlon nästan hela tiden. Vi leker triathlonproffs.

Vi har våra rutiner. Det är morgonsimning, dubbelfrukost, gemensamma cykelpass, trekaffe (VIKTIGT), löpning och middagsbuffé. Även om rutiner är bra så gäller det att variera sin träning för att gå framåt, sägs det, så igår chockade jag kroppen med att springa blåa slingan ÅT ANDRA HÅLLET! Väldigt skumt det där, har sprungit blåa slingan trehundratusen gånger, alltid åt samma håll, och nu när jag sprang den från andra hållet kändes det plötsligt som jag var på helt nya platser. 

Jag jobbar mycket på att försöka springa utan magkrash, just nu. Det har inte gått ett enda pass på en vecka nu där inte magen fullständigt har ballat ur. Life of a triathlete. Magkrascher är en del av triathleters vardag och det är otroligt många av mina träningskompisar som lider av samma sak. Löparmage, som det så snält heter är inget unikt, det är tvärtom mycket vanligt. Vi triathleter är också väldigt öppna med att dela med oss av detta, taket är högt när det gäller kroppsvätskor och fekalier. Så till alla nybörjare i denna underbara sport, det är helt normalt att kissa i våtdräkten på simningen och stanna på toapaus under löppassen.

Coach Björnen har lagt upp mitt träningsschema fram till tävlingen och det kommer bli en hel del mängd med intervaller i tävlingsfart och inte lika mycket kvalitetspass med hög intensitet för att jag inte ska bränna mig. Sista veckan är det väldigt lite mängd men däremot kommer tävlingsfarten att testas på. Det ska blir kul. Och väldigt spännande att se hur kroppen kommer reagera på all träning.

Jag har nu anmält mig till Challange Fuerteventura OCH Mallorca 70.3, båda är två halvironmantävlingar som går med två veckors mellanrum. Jag kommer att tävla med riktiga proffs och det är lite nervöst. Ska alla genomskåda mig nu att jag inte egentligen är så bra? Men jag ser mest fram emot tävlingarna. Det blir ett kvitto på hur träningen gått för mig och om jag lyckats ta något kliv framåt i den här cirkusen.

Imorse masade jag mig upp i arla morgon (kl 8) för att titta på Ludwig och Patrik som skulle köra en träningstävling med Svenska triathlonförbundet, som är på plats med ett breddläger. Kändes skönt att stå bredvid och titta bara. Det ser väldigt jobbigt ut, det där triathlon. 

Nu ska jag ladda inför dagens göromål: långpass löpning!

Vardagsbild1: På väg till simningen i arla morgonstund (obs, det är ej två finnar jag har på kinden…det är myggorna som fulltständigt äter upp mig på nätterna). 

Vardagsbild2: Morgonsim…alltid med Milebreakerflaskan i högsta hugg.

Vardagsbild3: Lilla Ludde på väg ut i havet.

Vardagsbild4: Svenska Triathlonförbundets träningstävling. Luddes viktigaste tävling för säsongen.

Finns det någon mer korkad haschtag?

I triathlonfabriken har det skett ett skiftbyte, TT-gänget har åkt hem och några andra kända ansikten har checkat in. Nyagamla träningskompisar att simma, cykla, springa med.

Första träningsblocket är avverkat och jag kliver in i nästa, lite hårdare block på måndag. Kroppen känns utmärkt. Starkare och starkare för var dag som går och jag känner mig inte ett dugg sliten än. Men på måndag börjar jag trappa upp ytterligare med distans o intensitet så då gäller det att kroppen är med på noterna.

Därför har jag, sedan de andra i TT-gänget åkte hem, bara haft lättare valfri träning. Inte jättekul men det är bara att ta det på största allvar, känna efter, och träna det som känns bra, inte mer.

Mellan passen är vi riktigt duktiga på att vardagsvila. Många snackar om att vardagsmotionera men för oss så kallade elitaktiva är det tvärtom, vi måste vardagsvila och se till att krutet går till träningen och inte massa annat onödigt. Hemma är vardagsvilan svårare, och med arbete blir det nästan en omöjlighet. Därför känner jag redan att träningslägret börjar ge väldigt mkt mer än vad träningen gör hemma. Dessutom behöver inte jag dunka på med enorma volymer träning såhär direkt på lägret, utan kan jobba upp volym och kvalitét i lugn och ro då jag ska vara här längre än de flesta andra triathleter som kanske måste stressa in en hel del träning på de 1-2 veckor de har på sig här i paradiset. Men jo, det blir rätt mycket träning för mig med men det känns inte alls forcerat.

Haschtaggen #aldrigvila som cirkulerar på sociala medier är bara befängd. Ska träning ge resultat måste man vila, så enkelt är det. Jag satsar mer på #alltidvila och det kommer göra mig stark och snabb! 

Nu ska jag sätta på mig CEP-tightsen, lägga benen i högläge och invänta MATDAGS!

En vecka har gått här nere på Playitas, fem kvar, och jag börjar nästan känna att tiden bara kommer att rinna ifrån en. Vi fyller dagarna med träning och häng med andra triathleter. Hela vår värld är triathlon nu och jag bara njuter av det faktiskt. Det är lite faschinerande hur man kan prata om en planerad cykelrunda i 30 min och faktiskt tycka att det är ett givande samtal. Men så nördiga är vi!

Igår hade vi en bra triathlondag med simning i öppet vatten (kolla in Sofie Lanttos fina bilder här) på morgonen. Sedan kollade vi på simstarten på Playitas triathlontävling Lighthouse Triathlon över distansen 1,5-35-15 km, där Patrik Nilsson och Ludwig Fleetwood gjorde finfina insatser med en tredjeplats respektive sjundeplats. De grabbarna blir farliga i sommar, I can tell! På lagsidag var team Fredrik Swahn etta med Fredrik Ahlinder först upp ur vattnet, Viktor Milonjic som snabbcyklare och Swahnen själv med en stark sista sträcka. Grattis grabbar!

Efter hejandet gav jag, Jenni och grabbarna oss ut på en bergstur i den vidriga vinden. Uppför var ok men nedför var var det bara blunda och köra och hoppas på att vinden inte fick tag i en. Efter fyra timmar cykling fick jag springa lite crosslöp och triathlondagen var komplett. Känns bra! Kroppen byggs så sakteligen upp och jag blir lite starkare varje dag och formen kommer nog kunna bli riktigt bra framledes. 

Eftersom Nelkers TT-gäng har kommit är det hopp och lek mest hela tiden. Det är lyx att få träna med människor man verkligen tycker om.

Viktor har flyttat in hos oss och idag var det pannkaksfest till frukost samtidigt som vi kollade upp hur det hade gått på IM Asia Pasific-Melbourne där både Åsa och David Näsvik visade framfötterna. Åsa kom femma och det var fan inte illa pinkat i det startfältet med en 4 minuters penalty dessutom.  

Vad ska man säga? Det är Happy times på Playitas än så länge. 

Så här ser det ut.

Cykling i bergen. Stärkande för pannben och övriga ben.

Milebreakermoment under vattnet. Foto: Sofie Lantto

Nelkers TT på plats med fetaste t-shirtsen på anläggningen.