Blogg

Mallorca: Äventyr med Team Snabbare


Från Playitas, Fuerteventura har jag förflyttat mig inrikes till Alcudia, Mallorca. Jag fortsätter träna i sol med andra ord och är väldigt glad för det beslutet eftersom det snöar hemma (sociala medier är den enda väderleksrapporten jag behöver för att få reda på hur ni har det där hemma:)). 

Flygresan hit var ganska lång och tråkig. Även om Kanarieöarna och Mallorca alla tillhör Spanien är de förstnämnda öarna ju närmare Afrika än moderlandet vilket är en bit bort. Mellanlandningen i Madrid på 2 timmar gick ganska snabbt och smidigt. Tydligen gick det FÖR snabbt och smidigt för på den stunden hann min fina cykel, i en cyklaväska fullproppad med vesäntliga triathlonprylar, hitta en annan väg än mot Palma de Mallorca. Kanske fick den en liten charter till ännu ett varmt land? 

Tills cykeln dyker upp blir det bara lite lättare löpning och simning. Jag har privilegiet att ha min tränare på plats upp till tävlingen så förhoppningsvis ska allt gå bra i toppningen till nästa halv Ironman. Det blir inte så mkt träning alls fram till tävlingen för att jag ska vara så utvilad och taggad som möjligt på tävlingsdagen. Det kommer vara välbehövligt efter det tuffa lägret och tävlingen på Fuerte. 

Förutom att fokusera på mig själv och min uppladdning så är jag även en av ledarna på Team snabbares läger. Det är ett riktigt härligt gäng med både erfarna och nybörjartriathleter. Ett läger för alla skulle man kunna säga. Det är flera som ska tävla som är här, bla min roomie Cecilia Jessen, som nu har anlänt. Två proffsiga Svenska triathletbrudar på samma rum! 

Idag tog vi bussen in till Alcudia och simmade hela vägen tillbaka dit vi bor, en sträcka på ca 4000 m i skvalpigt vatten. Det är ngt speciellt med att simma öppet vatten när vattnet är turkosblått, klart, solen skiner och man kan ligga och titta på fiskar. Alla klarade sträckan (vad jag vet) och det var distansrekord för många. 

Min morgon började med morgonjogg innan frukost ackompanjerad av den vackraste rosa soluppgången över horisonten. Imorgon fortsätter äventyren! 


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Challange Fuerteventura-En erfarenhet rikare


Det kryllar redan av ”race reports” från lördagens tävling så jag ska inte bli långrandig. Ni som följer de andra bloggarna som körde vet att det var vågigt på simningen, blåsigt (men inte onormalt blåsigt för Fuerte) på cyklingen och varmt och blåsigt (då var man ganska glad att det var lite svalkande vind) på löpningen. Allt var egentligen som jag förutsett. Banan har jag tränat på flera gånger och visste dess utmaningar. Men ändå, det kändes skit!

Simningen: Hängde inte med några av fötterna i början, var alldeles för ouppmärksam i starten och fick simma själv vilket gör det extra slitsamt och svårt att hålla pace. 29:32 visade tiden.

T1: Fipplar alldeles för mycket-förlorar tid.

Cyklingen: 15 watt lägre i snitt den första timmen i motvinden och onda ben. Ville bara bryta. Var jag sjuk? Kände jag mig inte lite febrig? Och hade jag inte lite ont i halsen? Är det därför det går dåligt. Nej, jag var inte sjuk och det för långt in i banan för att fortsätta ha dåliga tankar i huvudet…så jag fortsatte och det kändes bättre och bättre. 

T2: gick helt ok tiden för T1, cykling & T2 blev 3:09.

Löpning: gick ut i 4:30-pace och försökte få en god rytm de första 5 km in till Gran tarajal. Tittade inte så mkt på klockan, försökte bara komma in i löpningen. Det var tufft som fasen. Värmen, vinden och banans kupering gjorde det svårt att hitta rytmn. Flåsade som en blåsbälg men höll pace:et som en klocka. Försökte öka lite sista varvet men började frysa och må riktigt illa av värmen så slog av igen på tempot. Tiden blev 1:38 med ett snitt på 4:40 min/km tillslut.

Kom i mål på 5:17, inte lika glad över att ha tävlat som jag brukar och inte med någon god känsla i kroppen. Men jag gjorde vad jag kunde och det räckte tyvärr inte så långt. 

Gick fram till Carl, Ludde och Hampus, som hade hejat och stöttat hela racet (stort tack!!!), efter målgång. Vet inte riktigt varför, men jag började störtböla. Tåraran bara sprutade och kunde inte sluta. Känslan under racet var inte kul och med all den anspänning som jag dragit på mig under de sista veckorna gjorde att allt bara liksom släppte efteråt. Som att dra ut en propp. Jag tävlade utifrån min förmåga och form och jag är egentligen nöjd med min insats….det är bara det att jag vill så mycket mer!!! 

Sanningen är att ingen i vårt triathlonkollektiv lyckades leverera. Patrik Nilsson bröt efter att ha fått kramp i båda låren 200 meter ut på cyklingen och Nils Svensson hade stora problem med magen som kulminerade i en spyklump vackert komponerad av sportdryck, gel och slem. Så kan det gå! Lärdom är att inte vara på plats för långt innan då detta oftast bara leder till övertaggning och för höga krav på sig själv samt att det tar tid att hitta nutrition som passar under tävling med lite högre intensitet.

I skrivande stund sitter jag på flygplatsen på väg mot nya äventyr på Mallorca. 12 dagar med Team Snabbare väntar och jag ska avsluta vistelsen med ytterligare en tävling, Mallorca 70.3, en Ironmantävling på halva distansen igen. Den här gången ser jag riktigt fram emot att tävla och det ska bli riktigt kul!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Inför tävlingspremiären


Så har snart hela 6 veckor passerat för mig nere på Fuerteventura där jag varit på träningsläger. Många långa och hårda träningspass har jag checkat av. Nu är träningen gjord. Sista veckan är nedtrappningsvecka och sanningen är att det blir väldigt lite träning de närmaste dagarna för att få en utvilad, pigg och alert kropp inför helgens tävlingspremiär, Challenge Fuerteventura.

 Nu finns inte mycket att göra åt formen mer än att vila och göra återstående träning så korrekt som den ska. Konkurrensen är stenhård i proffsstartfältet och jag börjar faktiskt bli lite nervös! Bland damerna står duktiga tjejer som Camilla Pedersen, Anja Beranek, Simone Brändli, Daniela Sämmler och så Åsa Lundström och Maja Stage då som jag tränat med de sista veckorna. Jag och Åsa är ju som bekant kompisar från gymnasiet hemma i Ludvika så det är extra kul att ha henne här nere som sällskap både under passen och att bara kunna hänga däremellan. Dessutom har min sambo kommit ned för att heja och supporta vilket jag är jätteglad för. Det ger en trygghet och Carl är bra på att lugna ner mig när jag börjar hispa upp mig för småsaker.

Det är mycket som är annorlunda nu inför tävlingen. Jag har bytt tränare och träningsupplägget fram till tävlingsveckan har sett lite annorlunda mot vad jag tidigare varit van med. Framförallt har jag cyklat mycket distans men alla hårdare intervallpass har varit korta och intensiva. Jag hoppas att förändringarna i upplägg lett till det positiva och mer power i benen. Jag har heller aldrig kommit igång så snabbt efter min senaste Ironman, som jag ju körde i Florida i November. Hade kravlös träning i november och december, utan tränare men i januari både flyttade jag och satte igång med nya tränimgsscheman. Grundträningen har jag sedan både kört på Fuerteventura och i Östersund,vilket ger ganska skilda förutsättningar. På Fuerte: värme, sol,100% triathlonfokus, långpass i kortkort, löpning i lätta kläder och utesimning. I Östersund: källarcykling, MTB, kyla, löpning med iskalla ben och simning med simklubben Ägir. Sist men största förändringen är att jag har varit tjänstledig från jobbet för att bara ägna mig åt träningen. Det har gett bra förutsättningar för kvalitetsträning men även utrymme för bra återhämtning mellan passen.

Det är många nyheter för mig så det blir extra spännande att se vad jag kan åstadkomma med kroppen på lördagens tävling. Nervositeten beror helt eller delvis på att jag hoppas att ovanstående gett mig ett litet lyft men jag vet samtidigt att inga mirakel sker på 3-4 månader så mina krav på mig själv är ganska orimliga. Pratade med coach Björn Andersson och blev genast lite lugnare. Det får gå som det går helt enkelt!

Tävlingen går på halva ironmandistansen vilket innebär 1900 m simning i havet (fyllt av brännmaneter!), 90 km cykling (uppför några berg, nedför dalarna och i en vansinnig blåst) och detta toppas med 21 km kuperad och blåsig löpning. Efter Mallorca 70.3 sade jag att jag ALDRIG mer skulle tävla där cykelbanan var kuperad (berg). Nu står jag inför inte mindre än två stycken halva ironmans på bergig cykelbana. Bra jobbat Emma! Det blir inga personliga rekord satta här i helgen. Det är en riktigt tuff bana. Så tuff bana har jag aldrig tävlat på men som tur är har jag tränat i blåsten och på de kuperade banorna sedan 15 mars. De bruna bergen, i kombination med vinden, har flera gånger sugit musten ur mig de första veckorna, men skam den som ger sig! Backarna och vinden har överlevts och nu bekymrar de mig inte lika mycket längre. Samma sak på löpningen. Första veckorna sprang jag utan att titta på min Garminklocka, sista veckorna har jag faktiskt kunna hålla mitt pace utan att forcera så nog har det blivit bättre. Det kommer att bli fridens fröjd att springa på Mallorca sedan!

Nu har jag inte tid att skriva mer…jag måste vila!

After swim med Åsa.

Lite kaffehäng med Åsa och duktiga danska triathleten Maja Stage.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Så här känner du igen en triathlet: Hela listan!


Man kan ibland fråga sig hur vi är funtade, vi triathleter. Hur är vi som personer och hur känner andra människor igen oss? Nu är den äntligen här, listan alla väntat på. Har fått hjälp av flera andra triathleter att sammanställa denna lista och jag vill varna för att du, som är triathlet, kommer att känna dig mkt träffad.

Så här känner du igen en triathlet (så här är vi).

1. De har för mycket muskler för att vara en löpare

2. De har för smala ben och stor överkropp för att vara en cyklist 

3. De är för osmidigt för att vara simmare.

4. De simmar alltid med en garmin 910xt på armen, och tittar alltid på klockan på armen för att se tiderna i poolen, trots att det finns stora klockor med sekundvisare i alla badhus.

5. De slänger på sig dolme och paddlar direkt efter insimmet

6. Det finns alltid minst ett (1) kompressionsplagg på dem. Alltid. Oavsett tillfälle. Gärna även nattetid.

7. De har en finisher t-shirt till det. Kanske även en skärmkeps.

8. Deras träningskläder är tighta. Supertighta. 

9. Det finns ett skavsår från våtdräkten någonstans runt halsen.

10. Det finns solbrännaränder efter både cykeltröja/byxor, linne och speedos. Och givetvis efter kompressionsstrumporna.

11. 90% pratar tyska och har mössa.

12. De är aggressiva vid bufféer.

13. De har laddat hem och kollat på nästan alla serier som finns (trainerhalvåret).

14. De har tempocyklar. Gärna tävlingskittade med sugrörsflaska och tävlingshjulen på. 

15. De har både en quarq OCH garmin vector på sin tempocykel. Blir bra data då. Mycket data. Som ska analyseras.

16. De analyserar data, ALLT ska analyseras! Från bajskonsistens till varför pulsen är två slag lägre än normalt på löpturen.

17. De åker på träningsläger till Playitas och Mallorca.

18. De jobbar för att ha råd med nya prylar. Och ha råd med startavgifter till Ironmantävlingar.

19. De har viktnoja.

20. De suger i sig socker, sportdryck och gels. Men äter absolut inte godis eller efterrätt…men gärna en extra bulle på cykelpasset.

21. De äter ”LCHF” men äter bullar, fika, godis…..och sportdryck. 

22. De är utpräglade egocentriker. De pratar helst om sig själva och står gärna i centrum.

23. De tar tjänstledigt för ”att satsa”.

24. De ska till Hawaii wc till varje pris. 

25. De har coach.

26. De går upp mitt i natten för att simma ett pass innan jobbet (om de inte tagit tjänstledigt).

27. Fredag kväll kl 21 sitter de på trainern….långpass

28. Lördag kl 21 sover de redan. Långpass söndag morgon. 

29. Semestern planeras för att passa träningsschemat innan Kalmar Ironman.

30. Deras familjer har sett spännande platser som Hallstahammar, Örserum och Säter. 

31. De har alla haft problem med hamstrings…och hälsenorna…och stressfrakturer.

32. De simmar alltid med någon badmössa från Ironmantävling.

33. Höstsemestern förläggs till Hawaii eller om det skiter sig, Florida.

34. De har gått på crawlkurs.

35. De har kissat i våtdräkt.

36. De har frivilligt kissat på sig på tävlig för att spara 1 minut och snackar gärna och mycket om deras toalettbesök under maran.

37. De kör bara core och instabilitetsövningar på gymmet.

38. De tävlar i hur länge de kan stå i plankan.

39. De har väldigt tålmodiga och stöttande partners/familjemedlemmar.

40. De har en hemsida

41. De har en blogg

42. De har twitter, Facebooksida och instagram.

43. De twittrar, instagrammar, facebookar och bloggar om sina genomförda träningspass.

44. De berättar även för omvärlden vad de SKA träna. Gärna genom att skriva meddelanden till varandra.

45. Deras blogg hittar man på Runners World.

46. Det finns alltid en ursäkt och bortförklaring till varför tävlingen inte gick så bra.

47. Det finns alltid en ursäkt och bortförklaring även om det gick bra.

48. De skyller på att domaren är orättvis om man får en penalty under tävling och man förtjänar den inte.

49. De har åsikter om kost. Inte alltid helt vetenskapliga.

50. Det finns en ironmantattuering, om inte på vaden så någon annanstans på kroppen. 

51. De bryter mot alla cykel-vett-och-etikett-regler. 

52. De har lite fööör stora simglasögon (liknar mer ett cyklop)

53. They got chocolate milk

54. De har en beginner tattoo på vaden när de cyklat.

55. De kan inte cykla klunga

56. Om man frågar hur läget är så är de alltid trötta.

57. De har alltid cykelsolbrillor på sig.

58. De tränar alltid i tävlingsfart. Aldrig uppvärmning. #aldrigvila

59. De är aldrig formtoppad till tävling (enligt dem själva)

60. De har elastiska skosnören. Alltid. På alla löpskor. 

61. De är dåliga på att dyka, voltvända och vett-och-etikett-regler i poolen.

62. De är fantastiska kompisar men triathleter uppfostrar triathleter och det är en hård skola att gå. Kamratuppfostran.

63. De har rakade ben…men bringan kan gärna vara väldigt hårig.

64. De har trainingpeaks.

65. Deras våta dröm är gjord i karbon.

66. De lägger åtskilliga tusen på massage, foamroller, kiropraktik och akupunktur.

67. De är dåliga på att stretcha.

68. De använder gärna engelska ord istället för svenska. Coach=tränare, trail=terränglöpning, core=bålträning etc etc

69. De är svåra att kompromissa med. Träningen är alltid nr 1. Andra får anpassa sig.

70. När det är vilodag ligger de i soffan. Hela dagen. 

71. De dricker rödbetsjuice, äter chiafrön, kokosolja och nötter som det inte fanns någon morgondag. 

72. Alla känner alla. Eller åtminstone vet vilka alla är. Om man inte vet är man ingen riktig triathlet.

73. De är mästare på att fika. Gärna på Lisas Café på Söder.

74. De tränar i klubbkläderna, eller varför inte i tävlingskläderna.

75. Har de inte bott varken i Motala eller Falun är det bara att börja med långdistans direkt.

76. Kalmar är målet. Förra året körde de Stockholm triathlon. 

77. Träningen skall räknas i timmar. 

78. Om man inte vill avslöja sina träningstimmar kan de med fördel visa omvärlden ur bra de är genom att redovisa sina wattvärden.

79. De tävlar i hur många watt de kan producera på en Monarkcykel.

80. Om INTE punkt 79. går så bra/om punkt 79 går FÖR bra, beror det på att Monarkcykeln är felkalibrerad.

… fyll gärna på med fler punkter för nu kommer jag inte på några fler!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Lär av mina misstag


Min lilla motivationsdipp är som bortblåst och jag har tränat på bra sedan senast. En semihård vecka till, sedan är det dags att dra ner volymen och behålla/dra upp farten inför tävlingen. Känns positivt! 

Jag skulle vilja dela med mig av gårdagens cykelpass som blev lite annorlunda mot vad som var tänkt. Planen var 5 timmar distans med 5*5 min racepace. Inga problem. Meeeen…..några små detaljer gick något fel. Här är en sammanställning, eller en kom-ihåg-lista till nästa pass:

1. Se till att komma iväg den tid som är tänkt. Inte en timme senare.

2. Kolla upp vägen innan.

3. Det kan vara svårt att memorera alla småvägar. Eller vägar överlag. Ta med en karta.

4. I motvind tar 3 mil längre tid än 1 timme.

5. Den ”platta” vägen på Fuerteventura är inte platt….det tar extra tid.

6. Låt inte glada spanjorer dra med dig på längre turer än du tänkt dig.

7. När man kommer från andra hållet kan det vara svårt att veta vart man ska utan KARTA.

8. Om du köper cola…se till att skaka ur lite kolsyra innan du fyller flaskan och sätter den i stället på styret och åker iväg på skumpiga vägar…annars är det lätt att flaskan exploderar i knät på dig. Och du tappar flaskan.

9. Se till att ladda batterierna i växlarna om du har elektroniska växlar…annars är det lätt att batteriet tar slut och det lämnar dig med lättaste växeln i och 1,5 timme cykling hem.

10. Ta med en extra slant i fickan IFALL att ovanstående skulle hända.

11. Ät och drick ordentligt med kolhydrater under passet (denna punkt klarade jag med bravur faktiskt för första gången under lägret).

Sluttiden blev sju timmar på 17 mil cykel där jag fick frihjula alternativt hetstrampa med 120 i kadens sista 1,5 timmen. Men jag var faktiskt pigg och glad när jag kom hem. Synd bara att jag lovat stackars lillasyster att vara hemma SENAST halv tre. Blev två timmar längre än planerat. 




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vad som krävs…


Jag har haft min första lilla motivationsdipp här på ön. Längtar lite hem och funderar lite över livet i stort. Motivationsdipp är dock inget som hindrar mig i träningen. Det är bara att ta sig samman och ge sig ut och göra sitt bästa. Cyklade mina intervaller på tröskelintensitet precis på de siffror jag skulle. Kändes nästan lite kul mot slutet. Men bara nästan.

För det är inte alltid kul. Det måste man vara medveten om. Inget är någonsin jättekul varenda ögonblick hela dagarna. Samma för alla saker här i livet. Men vad är det då som krävs för att man ska bli bra? Jo, man måste tycka det är kul  iallafall 50% av tiden. Resterade procent måste det finnas ett inre driv att vilja fortsätta utvecklas och bli bra. Jag gör inte mina intervaller på cykeln för att Björn ska bli nöjd. För att jag ska duga inför coachen, sambon, mamma, pappa eller kompisarna. Jag gör dom ju för MIN skull. För att JAG ska bli bättre. Huvudet, pannbenet, beslutsamheten är en stor del av resterande procent.

Huvudet kan ibland svikta. Lika envis som jag är, lika Emma Tvärtemot kan jag bli när jag blir tillsagd att göra något. Att bli ”tillsagd” att göra något av sin tränare är ju inte för att denne ska känna någon slags tillfredsställelse, det är ju för min skull så där faller mitt resonemang pladask. Och så kan tankegången se ut när jag ligger där och sliter i tempoställning på cykeln med svidande lår, kräkkänsla och ett huvud som bara säger ÅĶ HEM!

Det som krävs för att bli bra i den här sporten är ju inte bara att harva sig igenom passen. De ska ju också utföras korrekt. Ibland jävligt hårt och ibland tämligen lätt och ledigt. Och så måste man hålla på…i flera flera år för att bli bra. Jag tror de flesta som ger sig in i triathlonvärlden och snabbt når hyfsade resultat har utövat någon form av elitidrott och kan plocka med sig mycket slit, träningstimmar, insikter och erfarenheter in i den nya sporten och kan tillgodogöra sig mycket av det. Mina hundår bestod av många långa timmar i poolen, drillande och stretchande. Det gav mig massor av erfarenhet i ryggen till att nu satsa på triathlon. Jag vet det så väl. Det tar tid att bygga en stark triathlonkropp. Det tar år att bli snabb och uthållig. Det krävs kontinuitet och erfarenhet att vinna. Ändå känns det som att mitt tålamod ibland sviktar…jag glömmer bort alla de där sakerna och blir frustrerad att jag inte går framåt…snabbare. Jag vill ju vara bäst-nu på direkten! Hela tiden!

Det är svårt för en vinnarskalle att inte vara bäst hela tiden. Att acceptera att killarna jag tränar med ÄR starkare. Att även många tjejer jag jämför mig med är bättre. Nu är jag anmäld till två tävlingar på kort tid där jag ska tävla mot världseliten…och jag känner mig liten. Jag vill ju vara längst fram! Faaen. Behöver påminnelser om ovanstående. Mitt minne är väldigt dåligt på självförtroendefronten just nu.

Det är bara att slita på. Nu har jag tagit tjänstledigt från mitt jobb för att ägna mig åt detta. Dags att rycka upp sig, plocka fram det lilla extra ur bakfickan, fortsätta träna enligt programmet, hårt men smart (som Clas Björling skulle ha sagt) och bara vara lite mer tålmodig. Det är bara april för guds skull. Glöm inte det!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*