Landat och laddat om

Håll i er, här kommer race reporten för helgens tävling och den 4:e och sista grenen i triathlon-bortförklaringar, eller åtminstone ett försök till….

Så var säsongens andra tävling på halvironmandistans gjord. Denna gång var det på Mallorca, samma tävling jag körde i fjol.

Känslan upp till tävlingen och på tävlingsdagen var fantastisk. Jag var glad och skönt pirrig och kände mig taggad och i form. Hela tävlingen är väldigt mäktig, det är världens största halvironman med 3500 startande och banan är otroligt vacker och utmanande. Kom på mig att jag gick pch sjöng och log för mig själv när jag gick och fixade det sista i växlingsområdet och hejade på folk man kände. Kanske behöver jag ha större arrangemang för att tagga till ordentligt? På Playitas två veckor innan, med 400 startande, var jag ju inte ett dugg taggad eller glad.

Eftersom jag körde i proffsklass startade vi 3 min före alla andra damer. Simningen gick bra och jag hänger med klungan bra, gjorde en dum omplacering och fick lite stryk för det och blev TOTALT översimmad (helt rätt eftersom jag korkat korsade fältet framför alla). Hamnade därefter sist i klungan men kunde ligga med hysat lätt (bara jag fokuserade på att slappna av, herregud jag måste lära mig att inte spänna mig och stressa i vattnet!). Simningen avklarad på 26:03. Växlingen blev återigen en pinsam historia. Fan, att jag inte lyckas skynda mig! Jag blir så otroligt fumlig när jag ska stressa på.

Ut på cyklingen och kedjan hoppar av i de första två farthindren som ligger i vägen kedjan hoppar på igen men strular lite. Effektmätaren visar varken watt eller kadens. Resonerar som så att det inte är någon idé att vänta på att få en bra känsla så jag köttar på från början. Cykling känns ju sällan bra. Lyckas får effektmätaren att hoppa igång en bit innan Lluc-stigningen. Sannolikt är det alla andra wattmätare som stört signalen för jag får hela tiden meddelande om att det finns flera kraftmätare i närheten. Dundrar på och det känns faktiskt bra. Inte en tjej i syne! 

Tills jag efter halva stigningen märker att framhjulet kränger: PUNKA!

Stannar och trycker i pit stop och det känns som hela världen cyklar förbi. Säger hej till Jessen som trampar förbi och undra vad som står på. Är nu riktigt förbannad. Det här var jag inte inställd på till skillnad från Fuerte där jag VILLE få punka. Bara kötta vidare. Tog ikapp tre tjejer på vägen ned.

Banan var lite omlagd till mindre, knixigare och framförallt vägar med urusel asfalt så efter Lluc var det ett riktigt utmanande parti. Hade precis kommit in i pace då jag känner att luften är slut i framhjulet IGEN! Typiskt. 

Stannar för andra gången och tar i det lilla som är kvar av foamet och en kolsyrepatron. Ber till gud att det ska hålla 4 mil till. 

Det gjorde det! Lite svampigt sista 2 milen men till T2 kom jag. 2:50 visade Garminklockan men totaltiden med stopp var 2:55. Helt ok för att vara mig och punkor eller ej hade inte gjort någon skillnad i placering i proklassen. 

Nu var det bara att kuta. Hade längtat efter det. Trodde jag skulle ha fina ben och flyga fram-det gjorde jag inte. Lade mig i 4:30-pace och tänkte att jag snart skulle öka. Blidde inget med det. Sista varvet när jag sprungit förbi Jessen, men blev omsprungen av Ulrika Eriksson, var en varm och långsam historia. Vätskestationerna var alldeles för långt från varandra och det var svårt att få i sig med så många medtävlanden som konkurrerade om muggar och svamparna…och ingen is!? Gjorde det bästa av löpningen men 1:35 på halvmaran är jag inget annat än besviken över. But that’s life! 

I det stora hela är jag väldigt nöjd, 5:03 blev tiden. Målet med tävlingen var att hitta en bra känsla igen och känna mig trygg i cyklingen. Jag gjorde också 1 min bättre simtid, 2 min bättre cykeltid trots punkor och långsammare bana, ungefär samma löpning och i det stora hela 3 min bättre tid än förra året bevisar ju att det går små, små steg framåt iallafall. 

Beklagade mig efteråt att jag är så sjukt långt efter toppen. Det är pinsamt långt efter då Lisa Hütthaler som vann gick imål på 4:25 (snabbare än Marcus Hultgren liksom). Men som coach Björn sa till mig; ”man måste ju börja någonstans” och nu har jag börjat.

Jag och Cecilia Jessen är glada innan start. Träffade på Lennart From och hans dotter Anna från Ludvika som kom för att heja. Superkul! Båda är starka cyklister och Anna spöade mig i höstas på MTB-loppet Satmaran i Ludvika. 

Ut från T1 med Cervélon och min snabba tävlingsdräkt från Fusion. 

Varm och långsam löpning men med förstklassig hejarklack bådr från Ludvika och deltagarna på TriMallorca/Team Snabbare gick det ändå ok.

---

Så var det dagen före julafton igen. Imorgon smäller det! Julafton är Ironman 70.3 Mallorca denna gång. Idag har vi deltagit på pre race möte som är obligatoriskt för alla proffs samt checkat in cykel och alla grejer. Allt är färdigtränat och testat så nu återstår bara att vila och äta den sista måltiden. Till kvällsmat blir det hotellets buffé, ett säkert kort med mycket grönt och bra proteinkälla. Försöker att undvika rött kött ett par dagar innan för att skona magen. Det funkar bra för mig (peppar, peppar).

Allt känns bra och normalt. Nu är det bara att köra sitt bästa.

Har skrivit lite mer om mina förberedelser på min nya Teamblogg för Cykelcity där jag, Pontus Lindberg och George Bjälkemo bloggar. Bloggen hittar ni här.

En intervju om förberedelserna hittar ni här.

Här kommer lite bilder från dagen:

Så här ser nya dräkten från Fusion ut. Extra aero med ärmar och tyget har avkylande egenskaper så även om det blir varmt imorgon kommer jag klara mig fint. Cervélon från Cykelcity är redo också!

Morgonen började med jogg i 30 min. Kändis-spottade flera pros som gjord samma sak. Funderade på hur i helskotta mitt 5:30-pace skulle kunna minskas med hela 1 min/km imorgon…i 21 km!? Det verkar jobbigt. 

De två svenska proffstjejerna kollar läget inför pre race möte på stranden och pastapartyt.

J

ag och min ”mentala coach”  och nyblivna proffset Marcus Hultgren checkar in växlingsområdet. Kolla in hans nya hemsida marcushultgren.se.

Det manliga proffsfältets andra svensk är Fredrik Carlén som blivit seedad som en av favoriterna tillsammans med Eeneko Llanos och Andreas Raelert. Extra fin plats i växlingsområdet och allt. Jag känner mig glad o hedrad att jag fick hänga lite med Fredrik idag;). Go go go och gör våra landsmän stolta!

I race-magasinet dök den här mannen upp! Patrik Nilsson och rumskompis från Fuerteventura aka ”rismannen” (han äter bara ris).

Jag och Cecilia rekar banan. 

---

Gårdagens happening här på TriMallorca med Team snabbare var Björnjakten eller ”alla mot Björn” som vi initialt kallde det. Det skulle visa sig att det knappast var vi som jagade Björn, snarare tvärt om. Vi körde på en rundbana på ca 2 km mellan två rondeller borta i Pollenca. Det gick till så att Lag Björnen (endast Björn) startade i ena rondellen och Lag alla (alla andra) startade i andra rondellen. Lag alla startade sedan en och en, körde ett varv och växlade till nästa man. Björnen dunkade på solo. Det var ju inte vilken Björn som helst, utan världens bästa Björn, Björn Andersson.  Han har vunnit Wildflower, flera 70.3:or och hur många SM guld han har i alla distanser kan jag knappt räkna till. 

Jag startade först. Efter inte så lång sträcka ser jag Björnjäveln komma dundrande i motsatt riktning.

”Shit, är han reeedan här, han måste ha tjuvstartat” tänkte jag för en millisekund.

Sedan insåg jag att han FAKTISKT är något starkare än vad klena jag är. Lungorna satt verkligen på utsidan men det kändes riktigt bra för en gångs skull. För första gången kände jag att flåset tog slut före låren. Björn har fixat lite med min sittställning så nu känner jag mig starkare och det är faktiskt en mätbar skillnad i effekt när jag trampar. Hur effekten står sig på en IM återstår att se. Hur som så växlade jag över till Cecilia och sådär höll vi på…men inte så länge. Lag alla behövde inte ens förbruka alla lagmedlemmar innan Björn hann ikapp. Med luftrörsinflammation och nedsatt kapacitet. Visserligen säger det här kanske mer om oss än om Björn men ändå. Vi tycker det är coolt. Nu väntar vi med spänning på den internationellt gångbara filmen som gjordes i samband med spektaklet.

I övrigt jäser vi mest här nere. Försöker äta, sova och vila bra. Vuxenpoolen med 120-solsängar eller Björn och Marres solterass är toppen att lata sig på. Däremellan kör vi lite mer fartiga pass för att hålla igång kroppen till tävlingen. Med ”vi” menar jag och min roomie Ceclia Jessen som också ska tävla på lördag. Det är väldigt smidigt att bo med en medtävlande som är helsynkad med allt som man gör. Imorgon är det helvila och en inofficiell presskonferans här på hotellet för de andra deltagarna på lägret. Det blir lite frågestund inför tävlingen bla.

Jag ser riktigt fram emot tävlingen. Formen känns riktigt bra och jag har äntligen pirr i magen och lite överskottsenergi.

Heja! 

---

Från Playitas, Fuerteventura har jag förflyttat mig inrikes till Alcudia, Mallorca. Jag fortsätter träna i sol med andra ord och är väldigt glad för det beslutet eftersom det snöar hemma (sociala medier är den enda väderleksrapporten jag behöver för att få reda på hur ni har det där hemma:)). 

Flygresan hit var ganska lång och tråkig. Även om Kanarieöarna och Mallorca alla tillhör Spanien är de förstnämnda öarna ju närmare Afrika än moderlandet vilket är en bit bort. Mellanlandningen i Madrid på 2 timmar gick ganska snabbt och smidigt. Tydligen gick det FÖR snabbt och smidigt för på den stunden hann min fina cykel, i en cyklaväska fullproppad med vesäntliga triathlonprylar, hitta en annan väg än mot Palma de Mallorca. Kanske fick den en liten charter till ännu ett varmt land? 

Tills cykeln dyker upp blir det bara lite lättare löpning och simning. Jag har privilegiet att ha min tränare på plats upp till tävlingen så förhoppningsvis ska allt gå bra i toppningen till nästa halv Ironman. Det blir inte så mkt träning alls fram till tävlingen för att jag ska vara så utvilad och taggad som möjligt på tävlingsdagen. Det kommer vara välbehövligt efter det tuffa lägret och tävlingen på Fuerte. 

Förutom att fokusera på mig själv och min uppladdning så är jag även en av ledarna på Team snabbares läger. Det är ett riktigt härligt gäng med både erfarna och nybörjartriathleter. Ett läger för alla skulle man kunna säga. Det är flera som ska tävla som är här, bla min roomie Cecilia Jessen, som nu har anlänt. Två proffsiga Svenska triathletbrudar på samma rum! 

Idag tog vi bussen in till Alcudia och simmade hela vägen tillbaka dit vi bor, en sträcka på ca 4000 m i skvalpigt vatten. Det är ngt speciellt med att simma öppet vatten när vattnet är turkosblått, klart, solen skiner och man kan ligga och titta på fiskar. Alla klarade sträckan (vad jag vet) och det var distansrekord för många. 

Min morgon började med morgonjogg innan frukost ackompanjerad av den vackraste rosa soluppgången över horisonten. Imorgon fortsätter äventyren! 

---

Det kryllar redan av ”race reports” från lördagens tävling så jag ska inte bli långrandig. Ni som följer de andra bloggarna som körde vet att det var vågigt på simningen, blåsigt (men inte onormalt blåsigt för Fuerte) på cyklingen och varmt och blåsigt (då var man ganska glad att det var lite svalkande vind) på löpningen. Allt var egentligen som jag förutsett. Banan har jag tränat på flera gånger och visste dess utmaningar. Men ändå, det kändes skit!

Simningen: Hängde inte med några av fötterna i början, var alldeles för ouppmärksam i starten och fick simma själv vilket gör det extra slitsamt och svårt att hålla pace. 29:32 visade tiden.

T1: Fipplar alldeles för mycket-förlorar tid.

Cyklingen: 15 watt lägre i snitt den första timmen i motvinden och onda ben. Ville bara bryta. Var jag sjuk? Kände jag mig inte lite febrig? Och hade jag inte lite ont i halsen? Är det därför det går dåligt. Nej, jag var inte sjuk och det för långt in i banan för att fortsätta ha dåliga tankar i huvudet…så jag fortsatte och det kändes bättre och bättre. 

T2: gick helt ok tiden för T1, cykling & T2 blev 3:09.

Löpning: gick ut i 4:30-pace och försökte få en god rytm de första 5 km in till Gran tarajal. Tittade inte så mkt på klockan, försökte bara komma in i löpningen. Det var tufft som fasen. Värmen, vinden och banans kupering gjorde det svårt att hitta rytmn. Flåsade som en blåsbälg men höll pace:et som en klocka. Försökte öka lite sista varvet men började frysa och må riktigt illa av värmen så slog av igen på tempot. Tiden blev 1:38 med ett snitt på 4:40 min/km tillslut.

Kom i mål på 5:17, inte lika glad över att ha tävlat som jag brukar och inte med någon god känsla i kroppen. Men jag gjorde vad jag kunde och det räckte tyvärr inte så långt. 

Gick fram till Carl, Ludde och Hampus, som hade hejat och stöttat hela racet (stort tack!!!), efter målgång. Vet inte riktigt varför, men jag började störtböla. Tåraran bara sprutade och kunde inte sluta. Känslan under racet var inte kul och med all den anspänning som jag dragit på mig under de sista veckorna gjorde att allt bara liksom släppte efteråt. Som att dra ut en propp. Jag tävlade utifrån min förmåga och form och jag är egentligen nöjd med min insats….det är bara det att jag vill så mycket mer!!! 

Sanningen är att ingen i vårt triathlonkollektiv lyckades leverera. Patrik Nilsson bröt efter att ha fått kramp i båda låren 200 meter ut på cyklingen och Nils Svensson hade stora problem med magen som kulminerade i en spyklump vackert komponerad av sportdryck, gel och slem. Så kan det gå! Lärdom är att inte vara på plats för långt innan då detta oftast bara leder till övertaggning och för höga krav på sig själv samt att det tar tid att hitta nutrition som passar under tävling med lite högre intensitet.

I skrivande stund sitter jag på flygplatsen på väg mot nya äventyr på Mallorca. 12 dagar med Team Snabbare väntar och jag ska avsluta vistelsen med ytterligare en tävling, Mallorca 70.3, en Ironmantävling på halva distansen igen. Den här gången ser jag riktigt fram emot att tävla och det ska bli riktigt kul!

---