Blogg

First loser


Second is the first loser, och så känns det på pricken. Men innerst inne är jag väldigt nöjd att jag tog mig i mål och kämpade på hela vägen, om än med några svackor. Det var den värsta tävlingsdagen i min triathlonhistoria med vindar, kraftiga regnskurar ggr fler och en temperatur som i vanliga fall hade lett till trainerpass i källaren framför utecykling.

Redan på morgonen kände jag att det i te skulle bli min dag. Uppladdningen inför tävlingen var inte den bästa då fyra dagars träning fick ställas in pga mina magkramper. Tack vare det ”flippade” jag ur lite på toppningspassen kördes liiiite för hårt med träningsvärk(?!?!?) i låren som resultat dagarna innan. Mycket dåligt och mycket amatörmässigt av mig.

Med det var inte den största anledningen till känslan av att det inte skulle bli medalj. Jag visste nämligen att pga triathlonens regelverk så skulle simningen bli nedkortad pga utetemperaturen. Dåligt för mig. Bra för resten av damfältet som r relativt dåliga simmare men riktigt bra cyklister och löpare.

Simningen gick över förväntan. Tog fötter, avancerade när jag fick chansen, accelererade ikapp klungor och simmade smart för första gången. Kändes hela tiden behagligt, starkt och med gott självförtroende. Upp som överlägsen första dam.

Sedan började misären. Hade på mig de kläder jag skulle cykla i, under våtdräkten, dvs CEP-calves, fusion speedsuit och fusion cool(?)vings. Kändes stabilt att dräkten och ärmarna har kylande effekt (?). OBS ironi. Tog på mig strumpor och handskar och på tårna hade jag neoprenöverdrag. Mer tog jag inte. Dumt.

Första varvet gick bra trots regnskurar, sedan började vinden tillta, skurarna fortsatte och jag blev kallare och kallare. Benen stelare och stelare. När jag låg i 120 i watt och 75 i kadens undrade jag vad i helvete jag höll på med. Fingrarna löd inte längre. Hade svårt att bromsa och svänga vid vändpunkterna. Men så slog det mig att det är lika för alla och jag ska FAN inte ge mig. Jag ska vidare, oavsett! Körde på. Tog en gel varje gångjag började tappa huvudet. Drack sportdryck så mycket jag kunde. Det gick ändå sämre och sämre pga kylan och tre tjejer var ikapp på sista varvet. Cyklade och smågrinade sista fem kilometrarna. Ville bara stanna hos pappa, mamma och syster som stod och hejade.

Ut på växlingen fick jag höra att det var 2 min till första dam och 1 min till närmsta dam. Sprang förbi två stycken redan efter tre km. Sedan såg jag inte östersundskan Kerry McGawley (körde i endast tridräkt=hard core brud) förrän vid varvningen där jag fick reda på att det var 1:45 upp. Fick hopp om livet. Ute på vändpunkt stod Jocke Willén och gav mig tider (Thank God att han stod där) och det tändes ytterligare en gnista. Sprang riktigt kasst och det gick fruktansvärt långsamt. Sämre har jag nog aldrig sprungit med kraftiga positiva splittar per varv. Men jag kom ikapp, kerry hade fått magproblem. Vid 20 km höll jag på att dö. Benen var som stockar, fick liksom kasta mig fram på ren kraft och ursinne. Publiken lyfte mig och jag kände att nu kanske kanske kanske det går att hålla undan för Camilla och de andra bakom. Med 6 km kvar i ett mycket svagt ögonblick, susade Lena Holmgren förbi. Hon spran förbi mig på halvan på Playitas så jag visste att hon var stark löpare.

Det var kört på guldet. Men skulle jag klara silvret?

Med två kilometer kvar dyker bästa Carl upp och peppar:
-håller du 4:20 till 4:30 pace till mål fixar du det!

Vad han inte visste var att jag för tillfället låg i 5:23 pace. Hur skulle jag kunna öka?

Från någonstans fick jag lite extra kraft och kunde springa sista kilometern i 4:40 igen men såg mig om hela tiden. I mål som tvåa. Second is the first loser. Men ändå så sjukt nöjd att jag höll ihop misären till ett helt lopp.

Kylan gör ingen gott. För de flesta inte regn och blåst heller. Förkortad simning gör definitivt inget gott för mig, inte minst med tanke på den goda simformen.

Skit, piss och helvete. Så kan man sammanfatta dagen. Men ändå nöjd på nåt vis.

Gratulerade Lena i mål som såg väldigt förvånad ut: ”du är ju min idol ju” sa hon till mig. ”Ja, och nu är du svensk mästarinna”, fick jag ur mig tillbaka. Gulletjej.

Elisabet hökerberg in som trea i debuten. Bra kört det.

Gratulerar även till KJ, teamkompis snygg-George och Carlén. Man kan väl säga att det finns en trend i att de som haft lite sabbatsår, tränat mindre eller varit skadade, har presterat bättre än förväntat i år än vad vi som varit på långa träningsläger i värmen lyckats leverera.

Nu ska jag bryta ihop och göra nåt annat i en vecka. Rida, hänga med familj och vänner och bli fet. Härnäst hägrar Vansbrosimmet. Om det blir något i kylan.

Grattis även till Coach Björn som vann kylig duathlon i Vansbro, lätt som en plätt. I linne och korta byxor. Hårt.

En bild säger mer än tusen ord. FOTO: Jonas Gustavsson, Bildbyrån STR 


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mentalt tungt


Från att förra blogginlägget känna att nu får jag fanimej ta mej i kragen och skärpa upp mig, vilket jag gjorde, hade några riktigt fina pass där jag flög fram igen, till att krascha rakt in i väggen. Här kommer därför en klagosång.

Kände mig tröttare och tröttare för varje dag som gick från i lördags. Lördagens, andra pass, ett distanspass på 80 min med 2*10 min pace-intervaller inlagda gick käpprätt åt H-vete. Carl ”lurade” in mig på krokiga stigar och motlut utan dess like, jag sprang fel, blev superarg och vrickade fötterna. När jag surmulen kom hem och skällde ut Carl (för allt var ju hans fel….eller hur???) så skrek han tillbaka att ”Du får ju fan får lära dig att springa och inte springa som en j-la elefant. Du  borde kunna springa uppför och stig utan att bryta ihop totalt”. Mentalt tungt. Hur fasen gör tex Emelie Forsberg? Hon kan ju kuta snabbt överrallt?!

Mentalt tungt också i och med att det är 8-10 grader, stormvindar och regn här uppe i Jämtland just nu, vilket gör träningspassen ännu tyngre att utföra ensam. I söndags fick jag vända hem för att sätta på mig mer kläder; vintertights, neoprenöverdrag till skorna, vinterjacka och handskar….och ändå blåste den där envisa vinden rakt igenom märg och ben.

Utebassängen, en 50 meters, har till min stora glädje öppnat på Storsjöbadet men kylan har tvingat mig simma i våtdräkt. Ungdomarna jag simmar med i SK Ägir är dock stenhårda och hoppar gladeligen i vattnet utan varesig våtdräkt eller swimskin…brrrrrr! Är jag en mes eller? Mycket mentalt tungt.

Som pricken över i fick jag igår efter simträningen kraftiga magsmärtor som gjorde mig soffliggande hela dagen. Kramperna ville inte ge med sig vilket till slut resulterade i ett akutbesök på Östersunds sjukhus.

Jag fick för mig att aortan brustit och att magen hade fyllts med blod, eller gallstensförgiftning, bakterieinfektion eller….ja gud vet allt jag kunde ha drabbats av! Nu hittades det inget fel, så jag fick snällt åka hem. 

Ingen träning blir det nu på ett par dagar sedan mycket mycket lätt träning när jag känner mig ok. Har kommit överens med mig själv om att det inte är något att stressa upp sig för. Sannolik är det hög träningsbelastning som gör hela systemet lite stressat och därmed gör att jag får kramperna. Har ju haft magkatarrsymptom tidigare, för flera år sedan men långt ifrån inte så här illa. Stressar jag mer över att få vila ett par dagar blir det nog sannolikt inte bättre i magen. Mentalt tungt.

Idag är det bättre så det går åt rätt håll. Åt yoghurt och sockerkaka till frukost. Och hallonpaj till lunch. Jättedåligt för magen? Näe det kändes jättebra och jag blev jätteglad. Jättebra mentalt.

Jag ska försöka ta hand om mig själv nu på bästa sätt. Träningen inför SM i Motala är redan gjord och inte mycket att förändra nu så ett par extra dagar vila behöver inte vara något negativt för formen. För det mentala är det dock sämre. Har precis kommit hem från en fika med Simon (triathlet från Östersund som jag tränar mycket med) där vi diskuterat ”de mentala bitarna” i tränandet och tävlandet. Det är svårt som fan! Man vet liksom på pappret hur man borde tänka och hur man ska göra för att ”tänka rätt”. Ändå gör man fel hela tiden, tappar fokus på sig själv och psykar sig med nedvärderande tankar. Varför?! .

Det är ju alltid såhär inför tävling. Ingenting har någonsin varit perfekt inför rejs. Fast så minns man ju det aldrig. Man minns de bra sakerna när det går bra och de dåliga när det går dåligt.

Simon sa förresten att han hade visualiserat att han trodde att jag skulle vinna SM i år igen, så jag tror på honom. Det är mentalt jättebra.

Jag har ju köpt ett nytt dischjul på Cykelcity och allt. Utrustning är allt. Det ger mental kraft.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Bloggtips!


Anledningen till att jag började blogga var egentligen att jag tyckte att alla andra träningsbloggar var så in-i-helvette tråkiga. Ett ständigt uppradande av fantastiska träningsresultat. Nu på slutet känner jag dock att min egen blogg börjar likna något slags helylleprojekt där jag delar med mig av hur bra det går och vad glad och positiv jag är. Usch fy fan, ni hör ju hur det låter!

Sanningen är den att det går så sjukt jävla dåligt just nu med Tamejfan ALLT! Jag är sur och nertränad. Alla pass är ångestframkallande och 85% av dem ger ingen bra känsla eller ens ett uns av indikation att formen finns där. Känslan att vara i form. Ni vet när det sprätter till i benen och man bara är stark, uthållig och skinande glad, lite som att vara kär liksom.

Nä, det mesta är skit och det är tråkigt att träna här uppe. Inget sällskap, utom simon då, och inga fikarutiner med pladdriga triathleter. Har lust att hänga mig i snaran men jag vet att det kommer bättre tider, innerst inne. Snart är det Motala och det ska bli kul….bara min kropp börjar tycka samma lika.

Nu har jag hittat en blogg, faktiskt här på RunnersWorld.se som är lite kul och som jag sätter ord på precis allt som rör sig i mitt huvud. Tackar å det ödmjukaste för att det äntligen finns en rolig och vettig blogg att följa igen!

Hej!

Just ja, länken har ni här,

http://www.runnersworld.se/blogs/larssodergard/



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hej igen Östersund!


Nu har jag flyttat upp till Östersund igen! Tränings- och fikakompisar efterlyses!

Min cykelväska och min träningsväska är det jag levt i sedan 10 mars så det var lite skönt att komma hem till huset som jag har alla mina saker i (även om det ännu inte känns helt som mitt nya hem). Väskan står iof fortfarande ouppackad men cykeln är iallafall ihopbyggd och framme. Det är huvudsaken. Sommaren har även kommit hit upp så jag laddar för fina cykelpass i kortkort nu.

Igår hoppade jag i Önsjön och tog en simtur, eftersom simhallen har stängt för städning (?) hela veckan. Det var kallt, ca 15 grader, men inte för kallt så strax över 3 km fick jag och Simon ihop. Nya våtdräkten är som en dröm att simma i men simformen är som bortblåst efter dagarna utanför poolen i förra veckan. Simning är färskvara helt klart och inget kommer gratis om man inte är i poolen och simmar som man ska!

Känner mig fortfarande seg och trött i hela kroppen och knoppen men det värsta snorandet och nysandet är över nu…som tur är. Körde det där jäkla loppet i lördags men det gick fullkomligt åt pipsvängen så det pratar vi inte om! Har ältat det dåliga resultatet nog nu så nu måste jag blicka framåt och tänka positivt. Det är inte nu jag ska vara bäst, som Göte, min kloka granne i Norhyttan, sa åt mig.

Glöm inte att läsa om mig i Dalarnas tidningar! Länken till repotaget hittar du här!

Målgång i Ludvika Stadslopp och ja, ni ser rätt. Bredvid mig springer en kille som har skygglappar och drar en sulky med 2 pers samt blir lockad med morötter av killen framför. Bild från NLT.

Thuleställ pryder nu vår BMW. Så himla smidigt och snyggt! De har vi köpt på cykelcity, modellen heter Outride 561 och är väldigt stabilt och passar även min Cervélo P5. Ett tips till sommarens bestyr med att åka på semester/träningshelger och tävlingar. Det gäller bara att inte köra in i garaget med cyklarna på!


Första sida och allt i Ludvika tidning och hela reportaget finns på nätet: http://www.dt.se/sport/kor-jarnet-med-ett-leende-pa-lapparna.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pollenprognos eller?!


Jajjemän, efter att ha sovit med fönstret öppet och blivit rejält kall under två cykelpass kändes kroppen sådär när jag vaknade i onsdags. Snoret rann och jag ville inte sluta nysa.

Ställde in alla onsdagens pass (som var en mastodontdag på 7 timmar). Försökte att inte tänka för mycket på de uteblivna passen utan fokusera på återhämtning, mat och vila samt att försöka göra något annat för att koppla av. Gick sådär. Är det något jag måste jobba på så är det att sluta älta saker och att bli bättre på att koppla av och koppla bort. Förmodligen var jag inte helt återhämtad efter läger/tävling och började för hårt, därav känsligheten?

Nu är jag inne på dag tre utan träning och det börjar riktigt krypa i kroppen. Känner mig bra nu bortsett från lite snor. Men jag undrar nu, är jag bara allergisk?

Historiskt har jag sett att jag blir känsligare mot pollen, hund, häst, gräs etc när jag är lite sliten. Allergin blir liksom förstärkt då. Jag kan gulla och gosa hur mycket som helst med hästar ibland medan andra gånger blomma ut i ett nyskresendo utan dess like. Så blev det i fredags när jag tog mig en tur på hästryggen. Väckte hela grannskapet med mina nysningar och bilfärden hem blev minst sagt spännande mellan nysningarna.

Har dock aldrig varit ett problem att träna när jag har allergisk reaktion. Snarare att det känns bättre efter lite träning och rensning av näsan. 

Hur är det med pollenprognosen egentligen och är det normalt att nysa fyrtioelva gånger om man är förkyld? Hur ska man veta om man är förkyld eller allergisk?

Planen är egentligen Ludvika Stadslopp 10 km imorgon men det beslutet tar jag imorgon. Nu är det vila och känna efter mode på!

Solnedgång över sjön Noren där jag simmade häromdagen. Nu fick jag nöja mig med en promenad.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tempofuckingjävlalopp


I mitt upplägg ligger vissa test med för att se hur utvecklingen går med träningen. Den här veckan har jag bade cykeltest och löptest.

Igår var det dags för test på cykeln för att kontrollera hur cykelformen ter sig. Istället för att dunka huvudet i väggen och köra 20 min all-out på trainer så bestämdes det att jag lika gärna kunde köra tempolopp med CSK Ludvika. De anordnar cykellopp för klubben varje tisdag och igår var det dags för tempo 30,7 km på vägen mot Björsjö.

Vädret hade slagit om så istället för tropisk värme, var det nu sibirisk kyla och vind från alla håll och kanter. Eftersom jag legat och tränat på Fuerteventura större delen av vintern så kände jag inte av vinden så där värst mycket, men kylan var desto värre. Då alla vinterkläder (ja, det behövdes) låg uppe i Östersund fick jag klara mig med svala benvärmare och armvärmare och till uppvärmningen hade jag faktiskt hoodie på mig. Det måste sett konstigt ut… någon på en Cervélo P5, tempohjälm, tempodräkt och LUVTRÖJA på sig. Men nåval, under loppet var det tempodräkt från Fusion som gällde.

Kände faktiskt redan när jag vaknade på morognen att jag inte var helt pigg. Hade sovit med fönstret öppet så jag vaknade snorig och iskall. Löpningen kändes dock riktigt bra under dagen men tigerbenen infann sig inte under uppvärmningen.

När starten gick sög det tag direkt i låren och jag fick nästan krampkänsla. Pulsen ville inte gå upp och jag köttade på så gott det gick. Vidrig bana som bara gick upp och ner hela tiden och det var svårt att hitta bra rytmn i vindarna. När vändpunkten kom efter ca 15 km var jag redo att ge upp, men hade jag gjort det hade jag ju ändå behövt cykla tillbaka…så jag körde på. Tror jag körde något bättre på hemväg faktiskt, så förbannad som jag var. I mål kom jag sist, gubbspö som vanligt, och fick ta en extra sväng efter mållinjen för att inte börja vråla och skrika könsord över hur besviken på mitt resultat jag var. Förbannade ben! Inte så mycket att göra utan bara träna på och kanske vara lite mer utvilad till nästa test.

Cykeln fick mycket uppmärksamhet och beundran av deltagare och åskådare efter loppet och det är kul. Min Cervélo fungerar på karlarna, ungefär som en hundvalp skulle göra på det motsatta könet. Tack Möllberg för tidtagning och tack hela CSK Ludvika för att jag får komma och vara med!

På lördag kommer nästa test 10 km löpning på Ludvika Stadslopp.

Nya snygga Speedsuiten från Fusion på. Passar utmärkt även på tempolopp!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*