Årsummering 2015


Tänkte summera mitt tävlings- och träningsår 2015 lite kort här på bloggen. Det har varit ett mycket händelserikt år och jag har flängt en hel del men kanske inte lika mycket som vanligt. Jag har tex inte flyttat en enda gång utan bott i Norhyttan  hela året! Nytt för året var att Simon flyttade till mig i Norhyttan och vi blev sambos i början av januari.

Redan i februari bar det av på årets första läger. En 5 veckor långkörare på träningsanläggningen Playitas, Fuerteventura med Apollosports. Det inleddes med ett landslagsläger med de andra långdistansarna som skulle köra VM. Tyvärr var vädret ganska kallt, regnigt och blåsigt både första och sista veckan vi var där. När jag anlände hade jag precis dammat av årets första influensa och jag blev nog aldrig helt frisk för sista veckan var det dags igen för förkylning. Mina ögon hade också fått en envis infektion som störde mig hela första 6 månaderna av året där jag åkte på förkylningar och ögoninfektioner som aldrig läkte ut om vartannat.

Det andra lägret i maj på Mallorca tyckte jag dock att formen var på uppåtgående och allt kändes tipptopp… tills jag skulle köra premiärtävlingen Mallorca 70.3. Sov ett helt dygn två dagar innan race och på tävlingsdagen var kroppen fylld med bajs, kändes det som och jag valde att kliva av under löpningen. Jag var inte helt redo än!

Ville få fram lite tävlingssjälvförtroende och körde en halva i Örebro på nationaldagen. Återigen jäkligt otursdrabbat fick jag något magvirus dagarna innan och kunde knappt äta dagarna innan. Allt bara rann igenom. På något vis tog jag mig i mål som etta med en bubblande mage och jag kände mig mer redo för säsong 2015 i skallen. Körde en stafettsprint helgen efter i Uppsala och kroppen började kännas riktigt bra.

Därefter gick även träningen toppen och jag kände att jag blev starkare och starkare. VM närmade sig och jag hade blivit uttagen till Landslaget!!!!! Var så himla glad för att få ta på mig landslagsdräkt och att få tävla ett VM på hemmaplan. Dock vaknade jag på måndagen med fruktansvärt halsont och åkte till Motala, inte helt frisk. Huvudet värkte och halsen var tjock men jag hade bestämt mig för att starta åtminstone. Det var ju ändå ett VM och vem vet det hade kanske gått?! Men det gjorde det inte och efter bara några km in på löpningen brast jag i gråt och beslutade efter många om och men för att bryta. Kroppen var ännu en gång inte med mig. Jag hade antagligen lagt för stor press på mig själv så det kändes knappt ens roligt.

Ville ha den där känslan av att jag var stark så jag stack till Karlstad och körde en halva. Vann faktiskt och det var roligt med triathlon igen! Träningen gick bättre igen och jag hade stora förhoppningar om Kalmar. Spontan åkte till Mora och körde en sprint helgen innan och det kändes strålande. Trots hård träning och utan toppning så svarade kroppen efter ett tag och löpningen kändes fin.

Till Kalmar åkte jag glad i hågen och ville satsa på en bra löpning. Tyvärr var cyklingen inte riktigt där den skulle och vinden tog hårt på mina krafter vilket resulterade i ännu en femteplats och en ganska besviken Emma. Men hur jag än hade sprungit så hade jag inte kommit ikapp 4:an förmodligen så nar jag tänker efter så är jag ändå riktigt nöjd med resultatet!

Det relativt berg-och-dalbane-lika året, prestationsmässigt gjorde att jag tappade lite fokus och sug på att träna hårt. Det där extra bettet saknades. Jag behövde något mer att tänka på för att kunna känna att triathlon är det bästa jag vet. Dessutom är det kämpigt ekonomiskt att vara triathlet, speciellt när det inte går som man tänkt, resultatmässigt. Så i oktober tog jag beslutet att börja jobba igen. Fick jobb direkt på Sweco i Falun och började pendla till jobbet. Visst blev det lite snoigt att få ihop träningstimmarna inför säsongsavslutande 2 tävlingarna i Asien men OJ vad kul det blev att träna helt plötsligt! Jag var tillbaka!

Sista Ironmantävlingen skulle köras på Langkawi, Malaysia. Lite naivt trodde vi att det skulle gå strålande med klimat och dygnsanpassningen med bara 3 dagar på plats innan tävling. Det gjorde det inte och jag kämpade mig igenom en evighets-Ironman i stark sol, hetta och luftfuktighet med en kropp som inte alls var van med det. Tog det extremlugnt på cyklingen men väggade ändå efter 500 m in på löpningen och gick stora delar av maran. Men jag tog mig tamejfan igenom och det är jag väldigt glad över. Det var nämligen inte bara jag som hade stora problem med värmen och den tuffa banan. Jag var jätteglad efteråt.

Eftersom det inte blev sådan urladdning i Malaysia kunde jag därför vara med på Challenge Laguna Phuket i Thailand som var nästa mål. Med några fler dagar med klimatanpassning och lite vila däremellan så svarade kroppen utmärkt på den tuffa challengebanan. Körde snabbare än i fjol och kom in på en 10:e plats trots att det tog 13 km för mig att komma igång på löpningen. En sista urmejsling hann jag med det traditionella Aquathlonracet Apollosports TT bakaka aquathlon där jag vann damklassen som enda startande. Men kul var det!

Året avslutades lite tråkigt när jag skulle ta en galopptur på min älskade lånehäst. Hästen gick omkull med min fot under och nu sitter jag här med fraktur i vadbenet längst nere vid fotknölen samt en flisa av uppe i fästet vid knät. Lite trist avslut men jag får se det från den ljusa sidan att jag kanske ändå behövde det för att kunna vila min kropp inför nästa säsong. Prognosen ser god ut och jag är antagligen avgipsad och redo för belastning av benet v. 5.

Under året har jag och Simon även arrangerat crawlkurser i Ludvika. Det har varit superkul att se nybörjare som knappt kunnat simma bröstsim, blomma ut till väldigt duktiga frisimsspecialister! Dessutom har jag och Mikaela arrangerat simläger som i vår kommer sadla om till triathlonläger. Jag har supportat Simon på både Norseman Xtrem och Xterra och vi har renoverat i vår lilla stuga och vi har skrivit på kontrakt på en lägenhet och flyttar till Falun i mars. Några få simtävlingar har vi också hunnit med och nya personliga rekord finns nu noterade i octo. Usch vad ett år går snabbt!

Nu hoppas jag på snabbåterhämtning så att jag på allvar kan planera säsong 2016 med alla tävlingar och läger. Jag ser mycket fram emot allt som kommer att hända och jag stomtrivs med livet.

Läger på fuerteventura och löpning bland bruna berg.

Läger i goda vänners lag: Mikaela Persson (och Cecilia Jessen, ej med på bild)!

Läger på Mallis och cykling på min snabba P5.a med Östersunds cykelklubb

Ett VM som gick åt H-vete för Emma Graaf.

Vinst i Mora sprint och hungrig på att ta mgi an lite fler sprints till nästa år.

Cykling i Kalmar på min snabba P5:a!

Löpning i Kalmar: inte bara glada miner….

MIn underbara hejarklack: Johanna, Olle, mamma och pappa!

Säsongsavslutning i Thailand-GLADA MINER!!!


Galopp som slutade i flopp


Jag hade precis kommit över den västa fökylningen och skulle ge mig upp på hästryggen efter x antal vilodagar. Jag hade längtat till off-season och att få tillbringa lite tid i stallet hos ”min” lilla ponny-hest. Simon skjutsade och släppte av mig i stallet och jag blev alldeles hoppig inombords att jag skulle få rida.

Lill-hästen skötte sig ypperligt under påklädningen och han fick till och med på sig en egen reflex-väst för att synas ordentligt i det grådaskiga vädret. Tänkte att han verkligen är världens bästa häst, Rockne-Jon. Ut på ängen och iväg.

Struntade i både säkerhetsväst, reflexjacka och mobil. -Skulle ju bara rida på ängarna runtomkring, tänkte jag. Märkte direkt att det var ett extra studsigt djur jag hade under mig. KUL! Han behövde röra på sig så vi tog en lite längre uppvärmningsrunda med X antal bocksprång och sparkar bakut innan vi nådde den långa backen på ängen upp till stallet som jag tänkte hästens skulle få avreagera sig lite på.

Rockne fattade såklart direkt. Långt innan min hjärna registrerade att det var dags. Så fort han kom in på gräset och jag gav skänkel så drog han av en rivstart utan dess like. Det var bara det att under det bruna gräset var det bara lera på åkern och fästet för hovarna obefintligt. Hästen drog ikull och jag med såklart. Hann känna att foten låg åt fel håll under djuret innan han reste sig upp, tittade på mig, och sedan drog han i vild galopp hemåt. FAN!!!!!!

Klev upp och tänkte att det där gick nog bra. Lite ont i knät och foten bara. Gick uppåt, hemåt. FAn vad långt det var. Jäkla häst. Inte nog att han drog ikull med mig ovanpå, så STACK skrället också så jag fick GÅ hem.

Väl vid stallet räddade min vän Louise mig och en skärrad häst. Fick fin linda runt foten och lägga mig på Louise sköna kökssoffa. Det tog en evighet innan mamma tillslut svarade och kunde skjutsa mig till akuten. Nu började det göra ont på riktigt.

På Ludvikas jourmottagning fick jag reda på att jag hade en fraktur i vadbenet (fibula). En lateral malleolfraktur utan större snedställning. Med andra ord. Det hade kunnat vara så mycket värre. Fick ett otympligt gips som nu är utbytt till en walkerotros så jag iallfall kan stödja lite på foten så fort det inte gör ont. Fick vid samma tillfälle i Falun en til röntgen som visade att knäsmärtorna inte var fantomsmärtor, en flisa längst upp e på vadbenet hade också få gett vika när hästkroppen kom över mig.

6 veckor innan avgipsning och 6 veckor innan jag får stödja på foten på riktigt. Cykal får jag göra så snart det inte gör ont och utan motstånd. Simma med armarna bara om fyra veckor. Det hade kunnat vara mycket värre…. Så jag får väl vara glad och tacksam i eländet. Jag inser nu (har aldrig tidigare haft något brutet i min kropp) att man är väldigt lyckligt lottad som ändå har en hel kropp och att jag kommer kunna sporta som aldrig förr bara frakturen läkt ut. Jag känner ödmjukt för de stackare som inte har ben att gå på och ändå idrottar och håller igång. Vilka starka personer!

Min träning består nu mestadels av vila, förutom några turer till gymmet där jag gör allt utom att belasta vänster fot och knä. Imorgon kör jag igång med lite lätt cyklig och sedan är det bara att räkna ned till jag får simma.

Hur det går att jobba? Ja, hjärnan min är det inget större fel på sånär som på vissa psykiska besvär som tillkommer med att inte kunna träna. Det svåra i kråksången är att ta sig till/från jobbet i Falun….men det löser nog sig….

Vad har jag lärt mig av det här då. Jo, se till att inte tvärstarta en övertänd häst på ett lerigt underlag.

God jul vill jag önska alla mina läsare, släkt, vänner och bekanta!

I will be back!

Fin walkerortos, fina kläder från www.powerwoman.com och en jättefin högersko från Saucony (Triumph Everrun).


Off-season, Indiebars och simtävling


Det gick ungefär 2 dagar hemma i Dalarna innan det kändes som att jag aldrig någonsin varit på tävlingsresa i Asien. Hemma i Norhyttan är det mörkt och kallt och ingen snö har vågat slå sig ner på marken. Det är ganska mysigt för trots allt så gillar jag mitt Norhyttan, det är mitt egna lilla paradis. Planen är ändå att försöka flytta på oss till träningsmeckat Falun, där jag nu ändå jobbar, så snart tillfälle ges.

 

Eftersom jag även har off-season nu och ska vila lite från den strukturerade träningen, så passade jag och Simon på att åka till Stockholm och umgås lite i helgen. Jag skulle tackas av på gamla jobbet och Mikaela och Olle behövde hjälp med Indiebars eftersom de skulle vara en av utställarna på Vegomässan. Under halva fredagen klistrade vi lappar på Breakaway och Wipeout bars i en kylig lokal i Västberga. Det här är verkligen en energibar med kärlek från insidan och ut i varenda liten etikett. Förutom jobb hann jag även med ett besök på Cykelcity för att spana in lite av 2016 års prylar, köpa julklappar och snacka skvaller med grabbarna där.

 

På lördagen styrde vi kosan hemåt igen, Simon skulle nämligen simtävla. Ludvika SS hade sitt årliga klubbmästerskap, traditionsenligt på luciahelgen. Jag hade under veckan även passat på att bli förkyld så jag fick stryka mig från alla grenar. Istället fick jag äran att vara funktionär och ta tider på alla startande på banan 3. Nervöst! Alternativet var att vara vändningskontrollant på samma bana men då min egna simkarriär endast består av X antal urdiskningar på just Ludvika SS KM så fick jag tidtagningsuppdraget istället.

 

För Simon var det premiär och han drämde till med 29.2 på 50 m fritt och 35.4(?) på 50 m fjäril. Inte illa pinkat för att vara första tävlingen! Finns inget nervösare än att simtävla, allt är på hundradelen och snabbare än man kan begripa är hela loppet över. Precis allt måste stämma och det gör det nästan aldrig: reaktionen, starten, simningen, vändningen och målgången. Inte lätt att få till!


KM i Ludvika går till så att man kör 50 m av alla simsätt respektive och de 6 st personerna med bäst poäng (tid) får starta finalheatet på 100 medley. Och tamejtusan så kvalade Simon! Med en klockren bröst- och ryggsimssträcka (förlåt, kunde inte hålla mig) kom han i mål på 1:20. En riktigt bra debut tycker jag för en som lärde sig simma crawl 2013 och lärde sig fjäril i somras!

 

Jag själv är lite bitter för att jag inte kan träna nåt, är alldeles för rosslig för det. Men på sätt och vis är det bra, för nu är jag tvingad att ha min off-season på rättförs vis, d.v.s. med totalvila.



Race Report Apollo Sports Barkaka International Championships Aquathlon 2015


Om ni trodde att jag låg på latsidan efter jag hade kört IM Malaysia och Challenge Laguna Phuket så trodde ni fel. Årets viktigaste tävling återstod på schemat, två dagar efter halvironmantävlingen. Samma koncept kördes året innan och det börjar nu likna en tradition med en mejsla-ur-aquathlon samma dag som hemfärd. I år även med en rejäl partykväll på Bangla Road efter tävlingen. Vem påstod att idrottare inte festar? Det gäller att välja sina strider, mina vänner. 

I år var ambitionen högre än någonsin. Vi hade till och med vatten efter målgång och en gigantisk start/målportal. Startfältet var större och bättre och alla var (om möjligt) ännu mer taggade och hade ÄNNU mindre badkalsonger än i fjol. Dessutom hade vi en deltagare Omar, från ett annat land (fråga mig inte varifrån), därav ”International”. Apollo Sports var gängets största sponsor under lägret och hade köpt rättigheterna till namnet Apollo Sports Barkaka Aquathlon. Starkt startfält alltså men vart var damerna??? Endast en tjej på startlinjen och det var jag. Det var iof ganska najs att vara ensam tjej bland ett 15-tal halvnakna svettiga män. Mmmm….

En kvart innan start visste jag inte om jag skulle starta eller ej. Baddräkten var på men huvudet var inte helt med på att tävla. Inte benen heller för den delen. Värmde upp 1 km och höll på att dö, så jobbigt var det. 

När starten gick tog Henrik Kindgren täten, traditionsenligt, och de flesta stressade iväg. Jag kunde inte förmå mig att springa snabbt utan lät det ta 2 varv innan dieselmotorn startade upp. Efter 2 km löpning var det dags för simning i Thanyapuras härliga och svala 50 m bassäng. Körde 3 varv utan linor med varvning runt bojar och således inga vändningar. Simningen var bara 325 m vilket jag lackade lite på. Väldigt mkt löpning till extremt kort simning. Tog mig förbi majoriteten av gänget på de få metrar som vi simmade och kom upp som 6:a med Tommy i sikte. Jagade och jagade men de 1250 metrarna saknade det där lilla extra klippet i löpstege och jag fick se mig besegrad av snabba talangen Daniel A-R. I mål som 7:a. Första dam iallafall, alltid något:).

Älskar den här typen av tävlingar och en swimrunpremiär på någon tävling i sommar känns inte jättelångt bort.

Resultat: 

1. Klas & Colting 17.57
2. Nelker 18.44
3. Ludde 18.49
4. Marre 18.55
5. Tommy 19.48
6. Daniel A-R 19.52
7. Emma 20.02
8. Philip 20.32
9. Giray 20.49
10. Henrik 21.05
11. Mattias 21.08
12. Guesthero Omar 20.10
13. Tomas 21.12
14. Kalle 21.40
15. Jocke 22.05
16. Jonas R 22.06
17.David 24.00
18. Gustav 24.15

Uppställning för start.

Starten!

Växling för simning 325 m.

Löp 2 och en jagande Daniel. 

Urmejslad Colting och Klas. Success!

Snyggaste målgången?! Puuuuh!

Nelker och Colting: glada pojkar i speedos! 

En till glad och urmejslad.


Race Report Challenge Laguna Phuket


Tillbaka i Sverige. Måste säga att det känns lite segt. Men, men…Vi har iallfall haf värsta drömresan och vi har fått göra det vi älskar allra mest varenda dag. TRÄNA och TÄVLA!

Challenge Laguna Phuket, en halvironman på en ovanligt händelserik bana. Jag körde samma tävling förra året men det är otroligt vad hjärnan och kroppen glömmer snabbt. Backarna är BRUTALA, värmen påtaglig och vägarna inte helt fria från diverse djur och människor. Men det är ett extremt roligt race!

Med en ironman endast två veckor i backspegeln så hade jag inte mycket förväntningar på min kropp. Ändå kändes det som återhämtningen gick väldigt snabbt, antagligen pga det varma och sköna klimatet. Vi flyttade ju från Malaysia till Thailand och även om temperaturen är högre så känns klimatet mildare i Thailand pga luftfuktigheten är lägre. Kändes nästan som att vindarna fläktade lite emellanåt.

Även om jag inte förväntade mig stordåd av kroppen så kändes det kanon i alla förberedelser. Sista intervallpasset löpning hade jag Nelker med mig som pacerare och jag körde avslappnat på 3:20-3:30 fart under de 500-ingar jag körde. KANON!

Jag ska fatta mig kort. Simingen gick bra trots att jag fick solosimma (kunde inte riiiiktigt haka på Jodie Swallow). Tiden blev 26:15 och var väl fyra upp ur vattnet. Snabb och effektiv växling för en gångs skull därefter och ut på cyklingen. Den gick mycket bättre än i fjol. Var lite mer beredd på backarna och i år och de gick så mycket bättre. Hade inte lika bra tryck på platten och hade svårt att fokusera på powern i benen och tappade väldigt mycket tid på dessa ställen. Kändes som hela startfältet körde om mig. Sista backarna var plågsamma men där stod hela TT-hejarklacken så det var bara att kötta på upp så gott det gick (många i fältet bakom GICK upp här). Sista milen in till växlingen kändes dock som 18 mil och jag kände att värmen bara gassade på en. tiden blev 2:46. Hade en okej växling och gav mig av ut på löpningen. Fick in en bra rutin på vätska och energi. Fick hålla igen lite på gelsen i början då jag fick kramp i magen på slutet av cyklingen. Det gick över såsmåningom…eller jag fick snarare annat att tänka på. Min fart. Det gick helt vansinnigt långsamt första varvet på 11 km. Kunde inte få fart på benen och låg i 5 min/km fart hela första varvet. Jävla skit. Snart kom en tjej som kom förbi mig i en jäkla fart och hon såg så snabb och lätt ut. Efter första varvet stod hela TT-gänget och hejade utefter löpbanan istället och jag fick lite livslust igen. Var ju tvungen att öka lite när de gapade och skrek på mig. Och tamejfan så gav de där hejarropen lite mer eld i baken och jag kunde ÖKA andra varvet. Negativ split, kors i taket! Nu kom jag ikapp tjejen som sprang om mig. LAde mig i rygg men tyckte det gick för långsamt så jag drog förbi och hon kom aldrig i kapp. Skön känsla. Sprang väl på 1:43 tror jag och det var 2 min bättre än i fjol så det får jag vara nöjd med trots seg start.

Min tid blev 4:59 och en 10:e (FPRO).

Det här är verkligen en tävling jag kan rekommendera, superkul bana och proffsigt arrangemang med mycket trafikvakter och duktiga volontärer. Åk dit och kör vettja!!!

Det hela toppades att jag blev utsedd till veckans Wolverine (veckans vulva) av Nelker och TT-gänget, vilken seger!

Tack Henrik Kindgren för alla fina bilder, du är BÄST!


Thailand


Drygt en vecka har gått sedan vi for över från Malaysia till Thailand och vi njuter av vår semester. 

 Resan var inte helt smidig då första flighten var försenad 40 minuter. Det innebar 1,5 timme för att hämta bagage, checka om bagaget och oss själva, kuta genom hela flygplatsen och går genom tre (3!!!) Säkerhetskontroller. Tilläggas bör ju att Kumla Lumpurs flygplats är enormt stor och svår att hitta på, dessutom verkade de flesta Indier och Malaysianer ha med sig hela bohag och kön till specialbagage var oändlig.  De hade med sig mattor, möbler, mat, konstiga paket, you namn it. Vi hann till gaten i tid, flyget var försenat. Tur. Ännu mer tur, våra cyklar kom med. Flow!

När vi landade på Phuket kände jag direkt hur mkt jag gillar Thailand.  I jämförelse med Malaysia är det 100 ggr bättre. Människorna,  maten, stränderna, naturen, klimatet, priserna: ALLT är bättre här!

Med en vecka i Malaysia känns Thailand så behagligt i temperatur,  även om det är över 30 grader så svalkar vindarna lite och luftfuktigheten är inte alls samma.  

Vi har haft en skön återhämtningsvecka och tagit några dagar helt utan träning (okej lite simning blev det faktiskt) tills vi inte stod ut längre och har nu börjat cykla och springa också. Kroppen känns fantastisk. Inte alls sliten och mycket mer anpassad till värmen.  Vi njuter i fulla drag.

Simningen  har vi gjort i havet, på Thanyapura (50 m bassäng) och i den kommunala 25:an nära Laguna Phuket. Cyklingen är faktiskt riktigt bra.  Fin asfalt nästan överallt och små vägar utan trafik gör det lätt att bara sticka ut och rulla. Även då man kommer ut på de stora kaotiska vägarna går det riktigt bra att cykla. Thailändarna visar stor respekt för alla på vägen oavsett om det är vespor, cyklister, feta flakbilar eller små skruttbilar.  Sverige borde lära sig mer om hur trafiken fungerar här. Det känns som kaos på vägen men i själva verket fungerar trafiken väldigt bra och det finns plats för alla. Okej, utbudet av cykelvägar är väl inte som på Mallorca men det duger riktigt bra för ett par veckors träningsläger.  

I förrgår träffade vi upp Marre, som bor här tillfälligt,  och simmade challenge-banan i havet. Marre skulle vara med i stafettlag på Laguna Phuket Triathlon. Plötsligt fick han veta att det fattades en simmare i ett annat av lagen och frågade mig.  Självklart ville jag hoppa in! Sagt och gjort, igår körde jag tävlingen som är en förlängd olympisk (1,8-55-12). Tävlingen har funnits i typ 15 år och många av triathlonlegenderna har varit här och tävlat  (och vunnit). Det är en cool och proffsig tävling och ser nästan exakt ut som kommande helgs Challenge 1/2, vilket ju gav mig ypperligt tillfälle att köra ett förberedande pass på banan (simningen) med alla förberedelser därtill. Det kändes kanon att ”tävla” och även om kanske inte toppfarten finns där så är kroppen avslappnad och jag kom upp som 3:e i teamklassen med bara två supersnabba japaner framför mig. Tydligen gick Marres lag om senare under tävlingen och vårat lag hamnade lite längre ner på listan. Kul var det iallafall! 

Nu njuter vi av stillheten, imorgon flyttar vi in på Thanyapura Sport Resorten tillsammans med 45 andra svenska triathleter från Terrible Tuesday Triathlon Club.

En vecka till med bara roliga träningsäventyr!

PS har svårt att lägga upp bilder från mobilen på bloggen. Kolla gärna in och följ mig på Instagram för dagliga fotouppdateringar: @emmagraaf 


Ironman Malaysia Race Report


Då har jag släpat mig i mål på Ironman Malaysia. Det blev ett varmt äventyr som mer handlade om att ta sig i mål och förtjäna den där medaljen än att faktiskt tävla i proffaklassen som jag var anmäld i. Inte riktigt som jag tänkt mig men utefter mina förutsättningar så kunde jag inte förväntat mig något annat.  Tur att jag cyklade så långsamt annars var det nära att jag hade hamnat på hjältelistan! Med denna tävling i bagaget kan jag inte annat än verkligen se upp till alla som åker till Hawaii och tävlar och dessutom gör det riktigt riktigt bra (läs: tex min bästis Åsa Lundström). Summa summarum: Det är fantastiskt tufft att åka från 5 grader och gråmulet Sverige till 85-90% luftfuktighet och 30 grader värme i både luften och havet! 

För att ta det hela från början. Vi landade alltså tisdag kväll på Langkawi, lite tätt inpå kan man tycka men Vi trodde det skulle gå fint. Det hade det ju gjort i Thailand i fjol. Värmenanpassningen gick fint tycker vi. Sov utan AC och njöt av värme och sol. Såklart brände jag min hud andra dagen vilket kanske inte var den bästa uppladdningen. Det var när vi testade att simma banan där vattnet var supervarmt. Solen som låg på och att simningen utfördes i en liten vik in i havet, nästan som en Lagun, gjorde det ännu några grader varmare än på chenang beach där vi bodde. Skulle bli tufft med andra ord. Vi öste i oss elektrolyter från FeelAlive.se som vi tidigare provat ut, drack salttabletter i allt vatten vi drack men det var ändå svårt att få i sig de mängder som vi behövde. 

Dygnet ställde vi om lätt och sov som stockar i våra sköna sängar på hotellet Villa Molek (världens mysigaste). Kunde tom vila lite på dagarna inpå tävlingen. Träningen gick också bra innan race. Visst var det sjukt tungt att springa men fick ändå upp farten när jag körde de sista intervallerna.  Sprang då visserligen precis innan det blev mörkt och solen försvann…

På tävlingsdagen steg vi upp kl 3:50 och käkade frukost som vi fått till rummet. Ris, mjölk, vitt bröd och nescafe (urk). Tog taxi sedan shuttle bus till starten vid Pantai Kok och var där i alldeles för god tid. Grejade klart det sista och var redo. Hann säga lycka till till Fredrik Croneborg som sedan var några sekunder från att ta hem segern bland herrarna.

 Kl 7:12 gick damernas start. Jättelätt bana med flaggor och bojar hela vägen runt i två varv. Ändå blev jag förvirrad när en kajak började tokvissla och köra mot mig och 2 andra tjejer som låg i grupp. Som att vi skulle runda den gula bojen på den andra sidan. Jag ville inte bli diskad så bytte riktning och rundade den. Det gjorde ingen annan och jag tappade gruppen.  Skit! Kämpade för att komma ikapp en annan ensam tjej och fick psykbryt på att hon låg till vänster hela tiden när vi körde höger varv. Idiot! Låg med  henne typ 1/2 varv innan vi kom in i ett hav av bröstsimmande age-groupers. Åh nej. Fick kryssa genom ett hav av sparkar och slag. Solen låg på och vattnet blev varmare.  Huvudet dunkade.  När vi tillslut kom upp på stranden var det 600 m strandklänning innan tiden blippade. Kändes som en evighet när jag joggade fram.

Växlingen gick ok. Ut på cykeln och började få i mig vätska och energi. Huvudvärken började försvinna men shit vad varmt det var. Varje station tog jag två flaskor vatten och hällde över mig samt en flaska iso som smakade Sprite. Gick rätt långsamt och ännu långsammare i vätskestationerna pga jag behövde så många flaskor. Flaskorna var dessutom små. Min efftekt var okej i början men tappade watt på andra varvet. Värmen och backarna tog ut sin rätt. Fokuserade bara på att ta mig in till T2. Förstod att något hänt Simon för han var nästan ikapp mig efter 2 mil sedan såg jag honom inte förrän varv två och då skrek han något åt mig som jag inte hörde. Sedan kom han inte ikapp mig.

 T2 var segt. Inne i en sval byggnad och jag tog lång tid på mig. Gick på toa. När jag sprungit igenom hallen kom jag ut i värmen igen och började direkt gå. Kroppen funkade inte.  Förstod att det skulle bli en lång, lång mara. Efter 1 km började jag springa på flygplansrakan. Gick genom varje station och hällde vatten över mig. Inget hjälpte. Löpningen gick så sjukt sakta. Tror min snabbaste kilometer var i 5:15 pace.

Och vart var Simon? ?? 

Kände hur min hud brann. Och sved. Såg dam efter dam springa förbi mig. Hade ändå inte en tanke på att bryta. Jag skulle plöja mig igenom detta. Earn it, var allt jag tänkte. Försökte finna lite energi i att heja på de andra svenskarna bla lisa nordens mamma Kerstin men inte ens det orkade jag på slutet. Fick lite hejarrop av ett par andra svenskar vid varvningen. Bla ett par från Ludvika! Det gav iallafall en gnurra energi.

Varje gång jag försökte öka tempot så hamnade hjärtat i halsgropen. Banan var extremt utmanande med 2,5 varv på en varm och vindbefriad raksträcka tur och retur flygområdet. Platt och fint men väldigt varmt. 

När jag äntligen kom till målet stod Simon där och tog emot mig.  Hann hade fått bryta pga att hans kedja först gått av innan första rejäla backarna vid 6 mil. Den lagade han med två stenar. Sedan hoppade bakväxeln snett och han fick stanna och lägga om kedja och växelörat 5 ggr till. Då kunde hade han cyklat på tyngsta växeln hela varvet runt. Efter 6/7:e stoppet gick växeln sönder helt och han blev sittande i djungeln i 2 timmar. Snopet.

Jag är inte ett dugg missnöjd. Jätteglad att jag tog mig igenom och väldigt fräsch i benen så här efter tävling. Att gå en mara sliter inte så mycket på kroppen så det finns mycket goda förutsättningar för att tävla igen i Phuket om två veckor och  göra bättre ifrån mig. Hoppas det.  Jag är ju iallafall mer van med värme vid det laget. Mentalt var det viktigt att gå i mål och få den där medaljen till samlingen och jag var inte direkt den enda som hade en tuff dag.  Favorittippade Bree Wee  tex kom faktiskt in EFTER mig och en hel hög bröt tävlingen.

Ikväll lämnar vi Langkawi och nya äventyr väntar i Thailand. Då jäklar! !!!


Uppladdningsvecka 2, tävlingsvecka!!!!!


2008 var året jag och min kompis AK var ute i vida världen och back-packade. Såklart besökte vi Malaysia och ett av stoppen var på Langkawi. Väl där var jag och AK ute och upplevde ön på vespa en dag och samtidigt höll många skumma människor på med någon slags uthållighetstävling. Vi fattade inte vad det var. På eftermiddagen när vi var på väg hem igen höll det FORTFARANDE på att springa. Vi var tvungna att se målgången (ärligt talat var det nog bara jag som var intresserad av spektaklet) och såg första damen springa i mål. Har för mig hon var från nya Zeeland. Jag tyckte alla var lite knäppa men blev ändå väldigt intresserad, jag ville också hålla på med triathlon och inte bara dricka öl och dansa discodans på mina resor.  Väl hemma i Sverige tog jag reda på vad det var för tävling och kom fram till att det var triathlon.  Det var en Ironman. Jag bestämde mig där och då för att jag också ville hålla på med det där och vore det inte häftigt att en dag åka tillbaka till Langkawi och delta på just den där tävlingen…. Ironman har haft ett litet uppehåll med tävlingar på Langkawi men förra året startade de upp Ironman igen. Tror dock att det är en annan bana än det var då. Förra året vann Patrik Nilsson här och det är rätt häftigt att en scenen banan kommer hit till tropisk värme och vinner hela skiten. Bra jobb! Så var det med historien om varför jag valde just den här tävlingen. 

Efter en intensiv helg med att arrangera simläger var det så dags att ge sig av till Langkawi för Ironman Malaysia.

 En liten nätt resa på 28 timmar då exklusive restiden till Arlanda med bil. Kroppen var rejält mör och svullen när vi anlände vårt urmysiga hotell vid pantai tengah på Langkawi.  Rekommenderar verkligen detta tysta, lugna,  fräscha och fantastiskt gästvänliga hotell, Villa Molek heter det, för er som är sugna på att åka hit.

Lite sömn, lite käk och såklart många liter vatten så vi var på benen igen. Första dagen onsdag pillade vi ihop våra cyklar direkt på morgonen och cyklade ut till registreringen aka T2. Där träffade vi på danska proffset Jens Petersen-Bach som testat banan och tyckte att den var snabb, 42 km/h hade han snittat under ett träningsvärk så det lät ju soft. Ironman-personalen deklarerade dock glatt att det var den näst tuffaste ironmantävlingen som finns, näst efter Kona.

Det är värmen. Det är sjukt varmt och luftfuktigheten är störd. Mitt hår har ännu inte varit helt torrt sedan jag kom. I det Pro-newsletter som skickades ut stod det med fet text: ”Please understand that it is very hot in Malaysia. Please prepair accordingly.” Det är alltså varmt. Aha.

För att vätska upp oss rejält tar vi salttabletter i det vatten vi dricker. Jag gjorde ett svett-test i fjol, och fick veta hur mycket salter jag gör av med, hos Micke Hanell på FeelAlive. Det visade sig att vanlig resorb inte duger för att fylla på i mitt saltförråd. Jag har därför med mig H2Pro som är salttabletter med rätt saltmängd för mig. Funkade i Thailand så bör ju funka här med.

Idag har vi rekat simbanan som ligger vid T1 på Pantai Kok, dvs en rejäl bit från T2 och ännu längre från mål. Med tre ställen att hålla reda på ska det bli en rejäl logistisk utmaning att tävla här. Vi bor inte heller särskilt nära någon av platserna.  Simningen är platt och superfin men återigen är värmen utmanande. Vi brände upp oss totalt på ryggen under den halvtimmen vi var i och plaskade idag.

Efter simtur hyrde vi en vespa och tog oss runt på cykelbanan. Cyklingen är mycket varierad på de 2, 5 varv vi ska cykla. Det finns både branta backar, ”rolling hills” och platta, raka partier. Är nog en riktigt kul cykelbana med överraskningsmoment som tex monkey zones där man får passa sig för kamakaze-apor som vill attackera.

Löpningen är platt som en pannkaka, banan går runt flygplatsen med härliga långa raksträckor som jag gillar. Problemet blir att det varken fläktar eller finns en gnutta skugga. Men kan alla svenskar som kvalar in och klarar av att tävla på Kona så kan vi tävla här.

Lite nervös är jag allt. Vägde in på registreringen på en vikt som var ”all time high” så här års, och jag funderar mycket över hur kroppen ska klara värmen och om jag verkligen är i form.  Träningen här nere har dock gått superbra!

MEN. En Ironman ska vara tuff. Det är därför vi är här.  Med rätt inställning kommer man långt och jag ska ge allt på lördag. Må pannbenet vara hårdare än någonsin. Håll alla tummar för startnr 58 på lördag.

Bring it on bitch!


Läger i Ludvika med Emma och Mika


En superintensiv men skitkul helg är till ända och jag och Mikaela har sagt hejdå till 23 duktiga simmare som besökt oss i helgen för att träna skiten ur sig under 4 simpass och ett styrkepass. Vi är jättenöjda över vårt första läger och allt har gått över förväntan. Vill tacka Deliholkens sött&salt, Grand Hotell Elektra, må bättre Ludvika och sporthallen för förstklassig mat, mat+boende, lån av lokal för styrka+föreläsningar respektive bokning av simhall. Tack alla deltagare! I vår gör vi det igen!!!!


Uppladdningsvecka 1


Då var jag äntligen inne i uppladdningen för IM Malaysia och Challange Lagun Phuket. Kändes som det aldrig skulle bli dags att trappa ner och jag har haft svårt att se ljuset i tunneln under mina hårdaste träningsveckor. Har fått prioritera om en hel del med träningen, dragit ned och tagit bort för att inte fullständigt ligga på noll, energimässigt. Men nu när volymen dragits ned för uppladdningen känner jag redan att kroppen är mycket piggare.
Nästan lite för pigg. Är så speedad att jag knappt får en blund sömn men det kan ju också bero på att denna vecka innehåller ganska många olika moment. Förutom att jag fortfarande känner mig lite ”grön” på nya jobbet på Sweco i Falun och vi har avslutning för våra 40 crawlare på crawlkursen, så arrangerar även jag och Mikaela Persson ett simläger i helgen i Ludvika med 24 (!) Deltagare. Dessutom har min broms på P5:an havererat efter att en snäll okänd man ”hjälpt” mig med den efter vägen under ett träningspass. Han lyckades trycka in skruven som ligger på hydraulkolven så den fastnat och i fel läge, slitits och nu har den gått av helt. Tur att man har blixtsnabba Otto på cykelcity som kommer till undsättning. En dag senare och jag har fått ett nytt bromshandtag på posten! Det kan jag kalla service! Nu ska bara meckar-Simon ha tid att byta den…. sådär värst mycket cykling på P5:an har det alltså inte blivit utan passen har förlagets inne på min kära Wattbike och utomhus på mtb:n. Så nu kan man ju börja fundera på när faaaen jag ska packa?! 
Lägg på lite noja för att bli sjuk nu när ALLA verkar hosta och snora, och jag tvingas träffa alla möjliga personer i min vardag när jag åker kollektivt, hälsar på nya kollegor och simmar på allmänhetens tid i sporthallen.  Nojig var ordet! Jag vill ju inte att jag ska få ont i halsen och bli sjuk, precis som inför VM. Trycker i mig C-vitanin, D-vitamin och Omega 3 från Milebreaker.com och det har fungerat strålande hittills.
Undra på att man är lite speedad emellanåt….

Hitta balans i livet


Veckorna går och Ironman Malaysia och Challange Laguna Phuket närmar sig med stormsteg. Kan skryta med en riktigt god löp och simform men cyklingen är den mest ruttna på väldigt länge. Kanske är det motivationen som tryter så här på höstkanten, kanske är det bara att acceptera. Det är ju sällan alla tre grenar känns lika bra och det är omöjligt att persa och gå framåt varenda träningspass som bockas av. En del pass går riktigt tungt och långsamt och det är en del i att bli en bättre triathlet: acceptera sina dåliga dagar när kroppen och knoppen är sliten och omfamna de dagar där allt stämmer och kroppen levererar. Generellt är jag lite dålig på att acceptera mina dåliga dagar och att dra i handbromsen när kroppen kanske behöver pusta ut. Ett dåligt pass kan sätta sig i huvudet och har jag inte något mer än just träning så kan det där dåliga passet förstöra en hel dag för mig. Jag behöver något mer som kan distrahera mig, utöver träningen.

Det är det som det här blogginlägget ska handla om. Varför jag valt att börja jobba igen. Att hitta balansen i livet. Att få allt att stämma.

Jag har länge känt att det här med att BARA träna hela dagarna är lite för fattigt för mig. Periodvis fungerar det kalas. Har jag 30 timmar träning en vecka och lite coachingjobb+events och annat i mitt eget företag så känns det hur bra som helst. Det går i hundra knyck och jag trivs som allra bäst. Men de veckor jag bara tränar 15 timmar, eller de perioder jag har ”off-season” med minimalt med träning, så känner jag att jag behöver något mer i livet. Min hjärna behöver aktiveras och rastas också! Att ständigt gå runt och känna att man inte har pengar för att göra allt roligt som det finns tid till, är ju också lite trist.

Därför beslöt jag mig att börja jobba igen! Jättekul! Så var jag tillbaka i arbetslivet efter 1,5 års tjänstledighet. Nu efter två veckors pendlande och arbetande känns det som man inte varit borta alls från jobbet. Man hittar in i konsultandet ganska snabbt ändå. Jag jobbar nu 80% på Sweco i Falun och pendlar till och från jobbet. För det mesta bil (miljökonsult som man är…) eller tåg. Problemet är ju att vi bor 3 mil utanför Ludvika så för att pendla med tåg tar det ytterligare 40 min åktid för mig+en promenad på 20 min väl framme i Falun. Mer pendeltid betyder mindre träningstid, så tåget ratas oftast. Så är det att bo på landet. Det är lite trixigt att få ihop träningsschemat men det hjäper coach Björn Andersson mig med och jag tycker det funkar bra. Det finns ingen tid till något annat än jobba, äta, sova (fast väldigt mkt mindre nuförtiden) och träna men oj, som man längtar till den där ”lediga” fredagen när jag kan träna hela dagen sen.Och dagarna går väldigt snabbt!

Vi letar febrilt boende i Falun och är det någon som har något tips så är jag och Simon supertacksamma! Hoppas kunna flytta dit efter årsskiftet och flytten kommer inneböra mycket mer tid att träna. Två ggr om dagen t.o.m. kanske, idaglägets tränar jag bara ett kort pass om dagen mån-tors, i veckorna. Med flytten kommer vi få fler likasinnade träningskompisar i triathlon (simning, löpning och cykling också), som vi kan köra alla pass med. Planen är att samköra så mycket som möjligt med Dala Sports Academy (DSA) och jag hoppas det kommer utveckla mig ytterligare som idrottare och person. Några av triathleterna som tränar med DSA under ledning av Joakim Berggren är Oscar Djärv, Nils Svensson, Jonathan Bejmar, Rasmus Andersson, Jonas Djurback, Åsa Annerstedt, Louise Rundkvist och Jenny Nilsson. Man är i väldigt gott sällskap med andra ord.

Jag har absolut inget emot att träna ensam, jag har mitt schema och gör vad som står, men i långa loppet är det ju roligare att ha en grupp likasinnade att köra med. Att bara kunna ta cykeln till sporthallen och köra sin simning på morgonen med gruppen, det är en lyx jag har saknat sedan jag lämnade Stockholm. Går det piss och skit så är inte det hela världen, för man har iallfall umgåtts med träningsvänner som man gillar och kan tramsa och skratta med, mellan varven. Tror dessa förändringar bara kommer att göra gott för mig. Det kommer få mig till en bättre triathlet.

Nej, jag kommer inte sluta att satsa. Ambitionen är att fortsätta köra i proffsklass även om jag aldrig sett mig själv som proffs på det viset. Jag har en lång väg att gå om jag ska kvala till Hawaii som proffs och den ambitionen har jag egentligen heller aldrig haft. Det krävs för många tävlingar och för mycket resurser (pengar) för mig att få tillräckligt med poäng som damproffs. Åsa gör det jävligt bra ska ni veta! Däremot kanske jag sätter mig själv i triathlonkarantän framöver från proffslivet och kommer tillbaka om 2 år och satsar på Hawaii som age-group (Ironman regler). Det är ett långsiktigt mål. Men nu bill jag fortsätta utvecklas, göra framsteg i idrotten, hitta balansen och harmonin i kroppen och bara mejsla ur…

Nu ska jag ut och cykla, 4,5 timmar med crosslöp efter, i höstsolen. Ha en underbar helg!

Foto: Robert Karlsson för Access Rehab.


Cykla i kyla


Än går det hyfsat att cykla ute. I allafall när solen skiner och man har möjlighet att cykla mitt på dagen när frosten är borta, vägen torr och solens strålar värmer lite mer, det funkar fint. Jag bylsar på mig kläder men försöker att inte ta för mycket, för att inte bli blöt och svettig. Varma händer och fötter är viktigt. Jag brukar använda arbetshandskar med foder och dubbla skoskydd med ullstrumpor under när det är riktigt kallt. En bra jacka eller väst som står emot vind liksom varma benvärmare eller vintercykelbyxor med fleecefodring är stora plus.Vanligtvis så cyklar jag ute hela vintrarna, men då MTB som inte ger lika mycket fartvind och man kan hålla sig i skogen. Nu är det långt ifrån vinter än.

Men några saker har jag märkt, redan nu:

1. Det går tyngre. Benen blir stelare när man cykla i kyla och det är svårt att få upp fart och kadens på cyklen när det är lite kallare temperatur ute. Benen är inte riktigt med.

2. Mjölksyran kommer snabbare. När jag cyklar intervaller av lite högre intensitet så kommer syran som ett brev på posten-direkt. Kan bero på att jag är lite sliten men temperaturen ute spelar också en roll. Det är svårare att prestera när det är kallare.

3. Det drar energi. Trots att jag tycker att jag äter mest hela tiden och är duktigt på att få i mig energi så drar mina långpass extremt mycket mer energi nu på höstkanten än vad det gör när det är varmt och gött ute.

4. Återhämtningen blir sämre. Det tar längre tid efter ett långpass att komma tillbaka till verkligheten. Först ska jag tina, sedan få tillbaka energin och sedan kan jag börja återhämta mig. Det tar lite extra tid helt enkelt.

Det blir några pass till ute, sedan drar jag igång trainer/MTB säsongen. Sedan måste jag slå ett slag för mina spinningpass på Må Bättre. Är du i krokarna, kom och träna med mig! Jag har pass på fredagar den 9/10 och 30/10 kl 6:30-7:15 samt på måndagar den 12/10 och 26/10 kl 17:30-18:30. Tuffa intervaller levereras i varmt och fuktigt klimat (spinningsalen är en svettig historia) vilket är perfekt förberedelse för min tävling. Det är inte så många veckor kvar till att vi drar till Malaysia nu och jag tror jag är på god väg att komma i toppform!

Triathlet - Emma Graaf

Foto: Gunnar Eld