Race Report Apollo Sports Barkaka International Championships Aquathlon 2015

Tillbaka i Sverige. Måste säga att det känns lite segt. Men, men…Vi har iallfall haf värsta drömresan och vi har fått göra det vi älskar allra mest varenda dag. TRÄNA och TÄVLA!

Challenge Laguna Phuket, en halvironman på en ovanligt händelserik bana. Jag körde samma tävling förra året men det är otroligt vad hjärnan och kroppen glömmer snabbt. Backarna är BRUTALA, värmen påtaglig och vägarna inte helt fria från diverse djur och människor. Men det är ett extremt roligt race!

Med en ironman endast två veckor i backspegeln så hade jag inte mycket förväntningar på min kropp. Ändå kändes det som återhämtningen gick väldigt snabbt, antagligen pga det varma och sköna klimatet. Vi flyttade ju från Malaysia till Thailand och även om temperaturen är högre så känns klimatet mildare i Thailand pga luftfuktigheten är lägre. Kändes nästan som att vindarna fläktade lite emellanåt.

Även om jag inte förväntade mig stordåd av kroppen så kändes det kanon i alla förberedelser. Sista intervallpasset löpning hade jag Nelker med mig som pacerare och jag körde avslappnat på 3:20-3:30 fart under de 500-ingar jag körde. KANON!

Jag ska fatta mig kort. Simingen gick bra trots att jag fick solosimma (kunde inte riiiiktigt haka på Jodie Swallow). Tiden blev 26:15 och var väl fyra upp ur vattnet. Snabb och effektiv växling för en gångs skull därefter och ut på cyklingen. Den gick mycket bättre än i fjol. Var lite mer beredd på backarna och i år och de gick så mycket bättre. Hade inte lika bra tryck på platten och hade svårt att fokusera på powern i benen och tappade väldigt mycket tid på dessa ställen. Kändes som hela startfältet körde om mig. Sista backarna var plågsamma men där stod hela TT-hejarklacken så det var bara att kötta på upp så gott det gick (många i fältet bakom GICK upp här). Sista milen in till växlingen kändes dock som 18 mil och jag kände att värmen bara gassade på en. tiden blev 2:46. Hade en okej växling och gav mig av ut på löpningen. Fick in en bra rutin på vätska och energi. Fick hålla igen lite på gelsen i början då jag fick kramp i magen på slutet av cyklingen. Det gick över såsmåningom…eller jag fick snarare annat att tänka på. Min fart. Det gick helt vansinnigt långsamt första varvet på 11 km. Kunde inte få fart på benen och låg i 5 min/km fart hela första varvet. Jävla skit. Snart kom en tjej som kom förbi mig i en jäkla fart och hon såg så snabb och lätt ut. Efter första varvet stod hela TT-gänget och hejade utefter löpbanan istället och jag fick lite livslust igen. Var ju tvungen att öka lite när de gapade och skrek på mig. Och tamejfan så gav de där hejarropen lite mer eld i baken och jag kunde ÖKA andra varvet. Negativ split, kors i taket! Nu kom jag ikapp tjejen som sprang om mig. LAde mig i rygg men tyckte det gick för långsamt så jag drog förbi och hon kom aldrig i kapp. Skön känsla. Sprang väl på 1:43 tror jag och det var 2 min bättre än i fjol så det får jag vara nöjd med trots seg start.

Min tid blev 4:59 och en 10:e (FPRO).

Det här är verkligen en tävling jag kan rekommendera, superkul bana och proffsigt arrangemang med mycket trafikvakter och duktiga volontärer. Åk dit och kör vettja!!!

Det hela toppades att jag blev utsedd till veckans Wolverine (veckans vulva) av Nelker och TT-gänget, vilken seger!

Tack Henrik Kindgren för alla fina bilder, du är BÄST!

Drygt en vecka har gått sedan vi for över från Malaysia till Thailand och vi njuter av vår semester. 

 Resan var inte helt smidig då första flighten var försenad 40 minuter. Det innebar 1,5 timme för att hämta bagage, checka om bagaget och oss själva, kuta genom hela flygplatsen och går genom tre (3!!!) Säkerhetskontroller. Tilläggas bör ju att Kumla Lumpurs flygplats är enormt stor och svår att hitta på, dessutom verkade de flesta Indier och Malaysianer ha med sig hela bohag och kön till specialbagage var oändlig.  De hade med sig mattor, möbler, mat, konstiga paket, you namn it. Vi hann till gaten i tid, flyget var försenat. Tur. Ännu mer tur, våra cyklar kom med. Flow!

När vi landade på Phuket kände jag direkt hur mkt jag gillar Thailand.  I jämförelse med Malaysia är det 100 ggr bättre. Människorna,  maten, stränderna, naturen, klimatet, priserna: ALLT är bättre här!

Med en vecka i Malaysia känns Thailand så behagligt i temperatur,  även om det är över 30 grader så svalkar vindarna lite och luftfuktigheten är inte alls samma.  

Vi har haft en skön återhämtningsvecka och tagit några dagar helt utan träning (okej lite simning blev det faktiskt) tills vi inte stod ut längre och har nu börjat cykla och springa också. Kroppen känns fantastisk. Inte alls sliten och mycket mer anpassad till värmen.  Vi njuter i fulla drag.

Simningen  har vi gjort i havet, på Thanyapura (50 m bassäng) och i den kommunala 25:an nära Laguna Phuket. Cyklingen är faktiskt riktigt bra.  Fin asfalt nästan överallt och små vägar utan trafik gör det lätt att bara sticka ut och rulla. Även då man kommer ut på de stora kaotiska vägarna går det riktigt bra att cykla. Thailändarna visar stor respekt för alla på vägen oavsett om det är vespor, cyklister, feta flakbilar eller små skruttbilar.  Sverige borde lära sig mer om hur trafiken fungerar här. Det känns som kaos på vägen men i själva verket fungerar trafiken väldigt bra och det finns plats för alla. Okej, utbudet av cykelvägar är väl inte som på Mallorca men det duger riktigt bra för ett par veckors träningsläger.  

I förrgår träffade vi upp Marre, som bor här tillfälligt,  och simmade challenge-banan i havet. Marre skulle vara med i stafettlag på Laguna Phuket Triathlon. Plötsligt fick han veta att det fattades en simmare i ett annat av lagen och frågade mig.  Självklart ville jag hoppa in! Sagt och gjort, igår körde jag tävlingen som är en förlängd olympisk (1,8-55-12). Tävlingen har funnits i typ 15 år och många av triathlonlegenderna har varit här och tävlat  (och vunnit). Det är en cool och proffsig tävling och ser nästan exakt ut som kommande helgs Challenge 1/2, vilket ju gav mig ypperligt tillfälle att köra ett förberedande pass på banan (simningen) med alla förberedelser därtill. Det kändes kanon att ”tävla” och även om kanske inte toppfarten finns där så är kroppen avslappnad och jag kom upp som 3:e i teamklassen med bara två supersnabba japaner framför mig. Tydligen gick Marres lag om senare under tävlingen och vårat lag hamnade lite längre ner på listan. Kul var det iallafall! 

Nu njuter vi av stillheten, imorgon flyttar vi in på Thanyapura Sport Resorten tillsammans med 45 andra svenska triathleter från Terrible Tuesday Triathlon Club.

En vecka till med bara roliga träningsäventyr!

PS har svårt att lägga upp bilder från mobilen på bloggen. Kolla gärna in och följ mig på Instagram för dagliga fotouppdateringar: @emmagraaf 

Då har jag släpat mig i mål på Ironman Malaysia. Det blev ett varmt äventyr som mer handlade om att ta sig i mål och förtjäna den där medaljen än att faktiskt tävla i proffaklassen som jag var anmäld i. Inte riktigt som jag tänkt mig men utefter mina förutsättningar så kunde jag inte förväntat mig något annat.  Tur att jag cyklade så långsamt annars var det nära att jag hade hamnat på hjältelistan! Med denna tävling i bagaget kan jag inte annat än verkligen se upp till alla som åker till Hawaii och tävlar och dessutom gör det riktigt riktigt bra (läs: tex min bästis Åsa Lundström). Summa summarum: Det är fantastiskt tufft att åka från 5 grader och gråmulet Sverige till 85-90% luftfuktighet och 30 grader värme i både luften och havet! 

För att ta det hela från början. Vi landade alltså tisdag kväll på Langkawi, lite tätt inpå kan man tycka men Vi trodde det skulle gå fint. Det hade det ju gjort i Thailand i fjol. Värmenanpassningen gick fint tycker vi. Sov utan AC och njöt av värme och sol. Såklart brände jag min hud andra dagen vilket kanske inte var den bästa uppladdningen. Det var när vi testade att simma banan där vattnet var supervarmt. Solen som låg på och att simningen utfördes i en liten vik in i havet, nästan som en Lagun, gjorde det ännu några grader varmare än på chenang beach där vi bodde. Skulle bli tufft med andra ord. Vi öste i oss elektrolyter från FeelAlive.se som vi tidigare provat ut, drack salttabletter i allt vatten vi drack men det var ändå svårt att få i sig de mängder som vi behövde. 

Dygnet ställde vi om lätt och sov som stockar i våra sköna sängar på hotellet Villa Molek (världens mysigaste). Kunde tom vila lite på dagarna inpå tävlingen. Träningen gick också bra innan race. Visst var det sjukt tungt att springa men fick ändå upp farten när jag körde de sista intervallerna.  Sprang då visserligen precis innan det blev mörkt och solen försvann…

På tävlingsdagen steg vi upp kl 3:50 och käkade frukost som vi fått till rummet. Ris, mjölk, vitt bröd och nescafe (urk). Tog taxi sedan shuttle bus till starten vid Pantai Kok och var där i alldeles för god tid. Grejade klart det sista och var redo. Hann säga lycka till till Fredrik Croneborg som sedan var några sekunder från att ta hem segern bland herrarna.

 Kl 7:12 gick damernas start. Jättelätt bana med flaggor och bojar hela vägen runt i två varv. Ändå blev jag förvirrad när en kajak började tokvissla och köra mot mig och 2 andra tjejer som låg i grupp. Som att vi skulle runda den gula bojen på den andra sidan. Jag ville inte bli diskad så bytte riktning och rundade den. Det gjorde ingen annan och jag tappade gruppen.  Skit! Kämpade för att komma ikapp en annan ensam tjej och fick psykbryt på att hon låg till vänster hela tiden när vi körde höger varv. Idiot! Låg med  henne typ 1/2 varv innan vi kom in i ett hav av bröstsimmande age-groupers. Åh nej. Fick kryssa genom ett hav av sparkar och slag. Solen låg på och vattnet blev varmare.  Huvudet dunkade.  När vi tillslut kom upp på stranden var det 600 m strandklänning innan tiden blippade. Kändes som en evighet när jag joggade fram.

Växlingen gick ok. Ut på cykeln och började få i mig vätska och energi. Huvudvärken började försvinna men shit vad varmt det var. Varje station tog jag två flaskor vatten och hällde över mig samt en flaska iso som smakade Sprite. Gick rätt långsamt och ännu långsammare i vätskestationerna pga jag behövde så många flaskor. Flaskorna var dessutom små. Min efftekt var okej i början men tappade watt på andra varvet. Värmen och backarna tog ut sin rätt. Fokuserade bara på att ta mig in till T2. Förstod att något hänt Simon för han var nästan ikapp mig efter 2 mil sedan såg jag honom inte förrän varv två och då skrek han något åt mig som jag inte hörde. Sedan kom han inte ikapp mig.

 T2 var segt. Inne i en sval byggnad och jag tog lång tid på mig. Gick på toa. När jag sprungit igenom hallen kom jag ut i värmen igen och började direkt gå. Kroppen funkade inte.  Förstod att det skulle bli en lång, lång mara. Efter 1 km började jag springa på flygplansrakan. Gick genom varje station och hällde vatten över mig. Inget hjälpte. Löpningen gick så sjukt sakta. Tror min snabbaste kilometer var i 5:15 pace.

Och vart var Simon? ?? 

Kände hur min hud brann. Och sved. Såg dam efter dam springa förbi mig. Hade ändå inte en tanke på att bryta. Jag skulle plöja mig igenom detta. Earn it, var allt jag tänkte. Försökte finna lite energi i att heja på de andra svenskarna bla lisa nordens mamma Kerstin men inte ens det orkade jag på slutet. Fick lite hejarrop av ett par andra svenskar vid varvningen. Bla ett par från Ludvika! Det gav iallafall en gnurra energi.

Varje gång jag försökte öka tempot så hamnade hjärtat i halsgropen. Banan var extremt utmanande med 2,5 varv på en varm och vindbefriad raksträcka tur och retur flygområdet. Platt och fint men väldigt varmt. 

När jag äntligen kom till målet stod Simon där och tog emot mig.  Hann hade fått bryta pga att hans kedja först gått av innan första rejäla backarna vid 6 mil. Den lagade han med två stenar. Sedan hoppade bakväxeln snett och han fick stanna och lägga om kedja och växelörat 5 ggr till. Då kunde hade han cyklat på tyngsta växeln hela varvet runt. Efter 6/7:e stoppet gick växeln sönder helt och han blev sittande i djungeln i 2 timmar. Snopet.

Jag är inte ett dugg missnöjd. Jätteglad att jag tog mig igenom och väldigt fräsch i benen så här efter tävling. Att gå en mara sliter inte så mycket på kroppen så det finns mycket goda förutsättningar för att tävla igen i Phuket om två veckor och  göra bättre ifrån mig. Hoppas det.  Jag är ju iallafall mer van med värme vid det laget. Mentalt var det viktigt att gå i mål och få den där medaljen till samlingen och jag var inte direkt den enda som hade en tuff dag.  Favorittippade Bree Wee  tex kom faktiskt in EFTER mig och en hel hög bröt tävlingen.

Ikväll lämnar vi Langkawi och nya äventyr väntar i Thailand. Då jäklar! !!!

2008 var året jag och min kompis AK var ute i vida världen och back-packade. Såklart besökte vi Malaysia och ett av stoppen var på Langkawi. Väl där var jag och AK ute och upplevde ön på vespa en dag och samtidigt höll många skumma människor på med någon slags uthållighetstävling. Vi fattade inte vad det var. På eftermiddagen när vi var på väg hem igen höll det FORTFARANDE på att springa. Vi var tvungna att se målgången (ärligt talat var det nog bara jag som var intresserad av spektaklet) och såg första damen springa i mål. Har för mig hon var från nya Zeeland. Jag tyckte alla var lite knäppa men blev ändå väldigt intresserad, jag ville också hålla på med triathlon och inte bara dricka öl och dansa discodans på mina resor.  Väl hemma i Sverige tog jag reda på vad det var för tävling och kom fram till att det var triathlon.  Det var en Ironman. Jag bestämde mig där och då för att jag också ville hålla på med det där och vore det inte häftigt att en dag åka tillbaka till Langkawi och delta på just den där tävlingen…. Ironman har haft ett litet uppehåll med tävlingar på Langkawi men förra året startade de upp Ironman igen. Tror dock att det är en annan bana än det var då. Förra året vann Patrik Nilsson här och det är rätt häftigt att en scenen banan kommer hit till tropisk värme och vinner hela skiten. Bra jobb! Så var det med historien om varför jag valde just den här tävlingen. 

Efter en intensiv helg med att arrangera simläger var det så dags att ge sig av till Langkawi för Ironman Malaysia.

 En liten nätt resa på 28 timmar då exklusive restiden till Arlanda med bil. Kroppen var rejält mör och svullen när vi anlände vårt urmysiga hotell vid pantai tengah på Langkawi.  Rekommenderar verkligen detta tysta, lugna,  fräscha och fantastiskt gästvänliga hotell, Villa Molek heter det, för er som är sugna på att åka hit.

Lite sömn, lite käk och såklart många liter vatten så vi var på benen igen. Första dagen onsdag pillade vi ihop våra cyklar direkt på morgonen och cyklade ut till registreringen aka T2. Där träffade vi på danska proffset Jens Petersen-Bach som testat banan och tyckte att den var snabb, 42 km/h hade han snittat under ett träningsvärk så det lät ju soft. Ironman-personalen deklarerade dock glatt att det var den näst tuffaste ironmantävlingen som finns, näst efter Kona.

Det är värmen. Det är sjukt varmt och luftfuktigheten är störd. Mitt hår har ännu inte varit helt torrt sedan jag kom. I det Pro-newsletter som skickades ut stod det med fet text: ”Please understand that it is very hot in Malaysia. Please prepair accordingly.” Det är alltså varmt. Aha.

För att vätska upp oss rejält tar vi salttabletter i det vatten vi dricker. Jag gjorde ett svett-test i fjol, och fick veta hur mycket salter jag gör av med, hos Micke Hanell på FeelAlive. Det visade sig att vanlig resorb inte duger för att fylla på i mitt saltförråd. Jag har därför med mig H2Pro som är salttabletter med rätt saltmängd för mig. Funkade i Thailand så bör ju funka här med.

Idag har vi rekat simbanan som ligger vid T1 på Pantai Kok, dvs en rejäl bit från T2 och ännu längre från mål. Med tre ställen att hålla reda på ska det bli en rejäl logistisk utmaning att tävla här. Vi bor inte heller särskilt nära någon av platserna.  Simningen är platt och superfin men återigen är värmen utmanande. Vi brände upp oss totalt på ryggen under den halvtimmen vi var i och plaskade idag.

Efter simtur hyrde vi en vespa och tog oss runt på cykelbanan. Cyklingen är mycket varierad på de 2, 5 varv vi ska cykla. Det finns både branta backar, ”rolling hills” och platta, raka partier. Är nog en riktigt kul cykelbana med överraskningsmoment som tex monkey zones där man får passa sig för kamakaze-apor som vill attackera.

Löpningen är platt som en pannkaka, banan går runt flygplatsen med härliga långa raksträckor som jag gillar. Problemet blir att det varken fläktar eller finns en gnutta skugga. Men kan alla svenskar som kvalar in och klarar av att tävla på Kona så kan vi tävla här.

Lite nervös är jag allt. Vägde in på registreringen på en vikt som var ”all time high” så här års, och jag funderar mycket över hur kroppen ska klara värmen och om jag verkligen är i form.  Träningen här nere har dock gått superbra!

MEN. En Ironman ska vara tuff. Det är därför vi är här.  Med rätt inställning kommer man långt och jag ska ge allt på lördag. Må pannbenet vara hårdare än någonsin. Håll alla tummar för startnr 58 på lördag.

Bring it on bitch!

En superintensiv men skitkul helg är till ända och jag och Mikaela har sagt hejdå till 23 duktiga simmare som besökt oss i helgen för att träna skiten ur sig under 4 simpass och ett styrkepass. Vi är jättenöjda över vårt första läger och allt har gått över förväntan. Vill tacka Deliholkens sött&salt, Grand Hotell Elektra, må bättre Ludvika och sporthallen för förstklassig mat, mat+boende, lån av lokal för styrka+föreläsningar respektive bokning av simhall. Tack alla deltagare! I vår gör vi det igen!!!!