Ironman Malaysia Race Report

2008 var året jag och min kompis AK var ute i vida världen och back-packade. Såklart besökte vi Malaysia och ett av stoppen var på Langkawi. Väl där var jag och AK ute och upplevde ön på vespa en dag och samtidigt höll många skumma människor på med någon slags uthållighetstävling. Vi fattade inte vad det var. På eftermiddagen när vi var på väg hem igen höll det FORTFARANDE på att springa. Vi var tvungna att se målgången (ärligt talat var det nog bara jag som var intresserad av spektaklet) och såg första damen springa i mål. Har för mig hon var från nya Zeeland. Jag tyckte alla var lite knäppa men blev ändå väldigt intresserad, jag ville också hålla på med triathlon och inte bara dricka öl och dansa discodans på mina resor.  Väl hemma i Sverige tog jag reda på vad det var för tävling och kom fram till att det var triathlon.  Det var en Ironman. Jag bestämde mig där och då för att jag också ville hålla på med det där och vore det inte häftigt att en dag åka tillbaka till Langkawi och delta på just den där tävlingen…. Ironman har haft ett litet uppehåll med tävlingar på Langkawi men förra året startade de upp Ironman igen. Tror dock att det är en annan bana än det var då. Förra året vann Patrik Nilsson här och det är rätt häftigt att en scenen banan kommer hit till tropisk värme och vinner hela skiten. Bra jobb! Så var det med historien om varför jag valde just den här tävlingen. 

Efter en intensiv helg med att arrangera simläger var det så dags att ge sig av till Langkawi för Ironman Malaysia.

 En liten nätt resa på 28 timmar då exklusive restiden till Arlanda med bil. Kroppen var rejält mör och svullen när vi anlände vårt urmysiga hotell vid pantai tengah på Langkawi.  Rekommenderar verkligen detta tysta, lugna,  fräscha och fantastiskt gästvänliga hotell, Villa Molek heter det, för er som är sugna på att åka hit.

Lite sömn, lite käk och såklart många liter vatten så vi var på benen igen. Första dagen onsdag pillade vi ihop våra cyklar direkt på morgonen och cyklade ut till registreringen aka T2. Där träffade vi på danska proffset Jens Petersen-Bach som testat banan och tyckte att den var snabb, 42 km/h hade han snittat under ett träningsvärk så det lät ju soft. Ironman-personalen deklarerade dock glatt att det var den näst tuffaste ironmantävlingen som finns, näst efter Kona.

Det är värmen. Det är sjukt varmt och luftfuktigheten är störd. Mitt hår har ännu inte varit helt torrt sedan jag kom. I det Pro-newsletter som skickades ut stod det med fet text: ”Please understand that it is very hot in Malaysia. Please prepair accordingly.” Det är alltså varmt. Aha.

För att vätska upp oss rejält tar vi salttabletter i det vatten vi dricker. Jag gjorde ett svett-test i fjol, och fick veta hur mycket salter jag gör av med, hos Micke Hanell på FeelAlive. Det visade sig att vanlig resorb inte duger för att fylla på i mitt saltförråd. Jag har därför med mig H2Pro som är salttabletter med rätt saltmängd för mig. Funkade i Thailand så bör ju funka här med.

Idag har vi rekat simbanan som ligger vid T1 på Pantai Kok, dvs en rejäl bit från T2 och ännu längre från mål. Med tre ställen att hålla reda på ska det bli en rejäl logistisk utmaning att tävla här. Vi bor inte heller särskilt nära någon av platserna.  Simningen är platt och superfin men återigen är värmen utmanande. Vi brände upp oss totalt på ryggen under den halvtimmen vi var i och plaskade idag.

Efter simtur hyrde vi en vespa och tog oss runt på cykelbanan. Cyklingen är mycket varierad på de 2, 5 varv vi ska cykla. Det finns både branta backar, ”rolling hills” och platta, raka partier. Är nog en riktigt kul cykelbana med överraskningsmoment som tex monkey zones där man får passa sig för kamakaze-apor som vill attackera.

Löpningen är platt som en pannkaka, banan går runt flygplatsen med härliga långa raksträckor som jag gillar. Problemet blir att det varken fläktar eller finns en gnutta skugga. Men kan alla svenskar som kvalar in och klarar av att tävla på Kona så kan vi tävla här.

Lite nervös är jag allt. Vägde in på registreringen på en vikt som var ”all time high” så här års, och jag funderar mycket över hur kroppen ska klara värmen och om jag verkligen är i form.  Träningen här nere har dock gått superbra!

MEN. En Ironman ska vara tuff. Det är därför vi är här.  Med rätt inställning kommer man långt och jag ska ge allt på lördag. Må pannbenet vara hårdare än någonsin. Håll alla tummar för startnr 58 på lördag.

Bring it on bitch!

En superintensiv men skitkul helg är till ända och jag och Mikaela har sagt hejdå till 23 duktiga simmare som besökt oss i helgen för att träna skiten ur sig under 4 simpass och ett styrkepass. Vi är jättenöjda över vårt första läger och allt har gått över förväntan. Vill tacka Deliholkens sött&salt, Grand Hotell Elektra, må bättre Ludvika och sporthallen för förstklassig mat, mat+boende, lån av lokal för styrka+föreläsningar respektive bokning av simhall. Tack alla deltagare! I vår gör vi det igen!!!!

Veckorna går och Ironman Malaysia och Challange Laguna Phuket närmar sig med stormsteg. Kan skryta med en riktigt god löp och simform men cyklingen är den mest ruttna på väldigt länge. Kanske är det motivationen som tryter så här på höstkanten, kanske är det bara att acceptera. Det är ju sällan alla tre grenar känns lika bra och det är omöjligt att persa och gå framåt varenda träningspass som bockas av. En del pass går riktigt tungt och långsamt och det är en del i att bli en bättre triathlet: acceptera sina dåliga dagar när kroppen och knoppen är sliten och omfamna de dagar där allt stämmer och kroppen levererar. Generellt är jag lite dålig på att acceptera mina dåliga dagar och att dra i handbromsen när kroppen kanske behöver pusta ut. Ett dåligt pass kan sätta sig i huvudet och har jag inte något mer än just träning så kan det där dåliga passet förstöra en hel dag för mig. Jag behöver något mer som kan distrahera mig, utöver träningen.

Det är det som det här blogginlägget ska handla om. Varför jag valt att börja jobba igen. Att hitta balansen i livet. Att få allt att stämma.

Jag har länge känt att det här med att BARA träna hela dagarna är lite för fattigt för mig. Periodvis fungerar det kalas. Har jag 30 timmar träning en vecka och lite coachingjobb+events och annat i mitt eget företag så känns det hur bra som helst. Det går i hundra knyck och jag trivs som allra bäst. Men de veckor jag bara tränar 15 timmar, eller de perioder jag har ”off-season” med minimalt med träning, så känner jag att jag behöver något mer i livet. Min hjärna behöver aktiveras och rastas också! Att ständigt gå runt och känna att man inte har pengar för att göra allt roligt som det finns tid till, är ju också lite trist.

Därför beslöt jag mig att börja jobba igen! Jättekul! Så var jag tillbaka i arbetslivet efter 1,5 års tjänstledighet. Nu efter två veckors pendlande och arbetande känns det som man inte varit borta alls från jobbet. Man hittar in i konsultandet ganska snabbt ändå. Jag jobbar nu 80% på Sweco i Falun och pendlar till och från jobbet. För det mesta bil (miljökonsult som man är…) eller tåg. Problemet är ju att vi bor 3 mil utanför Ludvika så för att pendla med tåg tar det ytterligare 40 min åktid för mig+en promenad på 20 min väl framme i Falun. Mer pendeltid betyder mindre träningstid, så tåget ratas oftast. Så är det att bo på landet. Det är lite trixigt att få ihop träningsschemat men det hjäper coach Björn Andersson mig med och jag tycker det funkar bra. Det finns ingen tid till något annat än jobba, äta, sova (fast väldigt mkt mindre nuförtiden) och träna men oj, som man längtar till den där ”lediga” fredagen när jag kan träna hela dagen sen.Och dagarna går väldigt snabbt!

Vi letar febrilt boende i Falun och är det någon som har något tips så är jag och Simon supertacksamma! Hoppas kunna flytta dit efter årsskiftet och flytten kommer inneböra mycket mer tid att träna. Två ggr om dagen t.o.m. kanske, idaglägets tränar jag bara ett kort pass om dagen mån-tors, i veckorna. Med flytten kommer vi få fler likasinnade träningskompisar i triathlon (simning, löpning och cykling också), som vi kan köra alla pass med. Planen är att samköra så mycket som möjligt med Dala Sports Academy (DSA) och jag hoppas det kommer utveckla mig ytterligare som idrottare och person. Några av triathleterna som tränar med DSA under ledning av Joakim Berggren är Oscar Djärv, Nils Svensson, Jonathan Bejmar, Rasmus Andersson, Jonas Djurback, Åsa Annerstedt, Louise Rundkvist och Jenny Nilsson. Man är i väldigt gott sällskap med andra ord.

Jag har absolut inget emot att träna ensam, jag har mitt schema och gör vad som står, men i långa loppet är det ju roligare att ha en grupp likasinnade att köra med. Att bara kunna ta cykeln till sporthallen och köra sin simning på morgonen med gruppen, det är en lyx jag har saknat sedan jag lämnade Stockholm. Går det piss och skit så är inte det hela världen, för man har iallfall umgåtts med träningsvänner som man gillar och kan tramsa och skratta med, mellan varven. Tror dessa förändringar bara kommer att göra gott för mig. Det kommer få mig till en bättre triathlet.

Nej, jag kommer inte sluta att satsa. Ambitionen är att fortsätta köra i proffsklass även om jag aldrig sett mig själv som proffs på det viset. Jag har en lång väg att gå om jag ska kvala till Hawaii som proffs och den ambitionen har jag egentligen heller aldrig haft. Det krävs för många tävlingar och för mycket resurser (pengar) för mig att få tillräckligt med poäng som damproffs. Åsa gör det jävligt bra ska ni veta! Däremot kanske jag sätter mig själv i triathlonkarantän framöver från proffslivet och kommer tillbaka om 2 år och satsar på Hawaii som age-group (Ironman regler). Det är ett långsiktigt mål. Men nu bill jag fortsätta utvecklas, göra framsteg i idrotten, hitta balansen och harmonin i kroppen och bara mejsla ur…

Nu ska jag ut och cykla, 4,5 timmar med crosslöp efter, i höstsolen. Ha en underbar helg!

Foto: Robert Karlsson för Access Rehab.

Än går det hyfsat att cykla ute. I allafall när solen skiner och man har möjlighet att cykla mitt på dagen när frosten är borta, vägen torr och solens strålar värmer lite mer, det funkar fint. Jag bylsar på mig kläder men försöker att inte ta för mycket, för att inte bli blöt och svettig. Varma händer och fötter är viktigt. Jag brukar använda arbetshandskar med foder och dubbla skoskydd med ullstrumpor under när det är riktigt kallt. En bra jacka eller väst som står emot vind liksom varma benvärmare eller vintercykelbyxor med fleecefodring är stora plus.Vanligtvis så cyklar jag ute hela vintrarna, men då MTB som inte ger lika mycket fartvind och man kan hålla sig i skogen. Nu är det långt ifrån vinter än.

Men några saker har jag märkt, redan nu:

1. Det går tyngre. Benen blir stelare när man cykla i kyla och det är svårt att få upp fart och kadens på cyklen när det är lite kallare temperatur ute. Benen är inte riktigt med.

2. Mjölksyran kommer snabbare. När jag cyklar intervaller av lite högre intensitet så kommer syran som ett brev på posten-direkt. Kan bero på att jag är lite sliten men temperaturen ute spelar också en roll. Det är svårare att prestera när det är kallare.

3. Det drar energi. Trots att jag tycker att jag äter mest hela tiden och är duktigt på att få i mig energi så drar mina långpass extremt mycket mer energi nu på höstkanten än vad det gör när det är varmt och gött ute.

4. Återhämtningen blir sämre. Det tar längre tid efter ett långpass att komma tillbaka till verkligheten. Först ska jag tina, sedan få tillbaka energin och sedan kan jag börja återhämta mig. Det tar lite extra tid helt enkelt.

Det blir några pass till ute, sedan drar jag igång trainer/MTB säsongen. Sedan måste jag slå ett slag för mina spinningpass på Må Bättre. Är du i krokarna, kom och träna med mig! Jag har pass på fredagar den 9/10 och 30/10 kl 6:30-7:15 samt på måndagar den 12/10 och 26/10 kl 17:30-18:30. Tuffa intervaller levereras i varmt och fuktigt klimat (spinningsalen är en svettig historia) vilket är perfekt förberedelse för min tävling. Det är inte så många veckor kvar till att vi drar till Malaysia nu och jag tror jag är på god väg att komma i toppform!

Foto: Gunnar Eld