Greetings from La Pared


Hej hopp! Nu befinner jag mig på Fuerteventura, närmare bestämt Apollosports nya sporthotell La Pared. Vi cyklar, springer, gymmar och simmar nästan varenda dag och vi har det toppen.

Simpassen cyklar vi till Playitas och dammar av. Cykelturen är ca 30 km över bergen och tar ca 1 tim och 15 min beroende på vind. Snitthastigheten är det ingen idé att stirra sig blind på här. Igår fick vi dessutom en härlig eftermiddag i solen med en god vän från Östersund, Dr Kerry som är högsta höns på Vintersportcentrum och en riktig fena på triathlon, forskning och träningslära.

Som vanligt blåser det rätt mycket här på ön så benen blir otroligt härdade. Det går i 10 km/ h åt ena hållet och 5å km/h om man vänder om. Idag blåste det mer och vi ändrade planen till en ”lugn” tur på ”platten” istället för ”Höjdar-åttan” som vi planerat i bergen. Det blev rätt tufft ändå, om man säger så. Vinden låg inte alls som den brukar på ön och den snabba biten mellan Tuineje och Gran Tarajal blev ett kraftprov utan dess like med Simon bombandes där framme och cykeln i 45 grader för att inte blåsa av vägen. När vi tillslut nådde La Lajita var det slutt kaputt i benen och vi stannade för fika i Costa Calma (godaste mackan jag ätit). Därefter stod vi upp och mejslade ur för att ta oss ned för den branta backen mot La Pared. Blåste en del.

När vi tillslut nådde hotellet pch öppnade dlrrn till vårt rum blev vi så förbannat glada att vi nästan började grina. Staffan, Marika, Magnus (Husky podcast), Arvid och självaste Brolin hade gjort ett Gott Nytt år-kort till oss och en vinare på det!

Med en café Cortado och en smoothie från poolbaren är det nu dags att utforska löprundorna som teamkompis Marre har gjort. Den coolaste (som jag redan sprungit en snutt på) var enligt repan ”too dangerous so we had to take it away” så den vill vi givetvis springa.

Löpningen och naturen är riktigt häftig men det gäller att inte bli ledsen när klockan visar 6:00 min/km för det är tufft att springa här! Jag har sprungit varje dag sedan jag kom och trailsen blir aldrig tråkiga med den här utsikten.

Nu preppar vi för fullt för nyår då vi tänkte cykla från soluppgång till solnedgång. Det blir kul!

Löpning längs klipporna och stranden i solnedgången

Dramatiskt landskap och fina turer på cykeln


Långpass i juletid


Sedan sist har jag haft en period då jag tränat på riktigt bra, med några få undantag. Fokuset nu under julhelgen har varit långa distanspass, då det äntligen funnits tid för det.

Simon har sedan länge velat att vi ska simma 100*100 m dagen innan julafton. Sist vi försökte oss på det var i Östersund och då blev det 3000 meter simmade :(. Traditionellt sett ska ju 100*100 simmas på nyårsafton men då vi ska till La Pared över nyår så har vi tänkt att fokuset då istället ska bli på cykling. Jag har aldrig simmat 100*100 m, däremot har jag simmat 10 000 m, back in the days när jag som konstsimmare åkte med simmarna på träningsläger utomlands. Det var 16 år sedan och simformen är väl inte riktigt samma idag som då. Dessutom har jag inte simmat så mkt som jag egentligen borde de senaste månaderna och jag var väldigt tveksamt inställd till det här spektaklet. Simon var dock väldigt taggad och jag peppade igång till slut. När dan före dopparedagen äntligen kom så hade Simon en fruktansvärd migrän, så han blev kvar i sängen och jag fick åka till Ludvika Badet själv. Väl där visade det sig att jag inte skulle vara ensam en enda längd. Flera fina gamla och nya vänner simmade med mig och även om jag inte tyckte jag hann prata tillräckligt med alla så visade sluttiden att det nog pratats en hel del. Tre timmar och tjugo minuter senare steg jag upp ur poolen och var oförskämt pigg och stark. Jag hade egentligen bara en svacka (VÄGGEN) och det var när det var 4 st hundringar kvar, då kom krampen. Hög på socker och adrenalin åkte jag sedan och julhandlade mat och det var värre än själva passet i sig.

På Julaftons morgon och förmiddag tog jag det väldigt lugnt och inväntade Simon som var i skogen och röjde. Jag skulle samla lite husmorspoäng och laga julgröt till lunch innan vi skulle dra ut och springa. Husmorspoängen försvann snabbare än kvickt när botten på kastrullen sprack (den var visst gjord av porslin) och all het mjölk+risgryn forsade ut över köksgolvet och spisen. Resterande husmorspoäng fick jag samla genom att torka golv och rengöra spisen. Inte blev det någon vidare lunch heller till min skogshuggare utan vi fick överleva på sallad och några Hampabiffar. Sedan gav vi oss av på ett riktigt rövarpass. Vi bestämde oss att springa runt sjön, alltså Bysjön och det gick kanonbra tills jag bara tvärdog vid 20 km och fick ont i de flesta delarna av min kropp. Dete började dessutom bli mörkt, kallt och det blåste motvind utav bare fan. Sådana stunder är jag inte så nöjd med att vara i Norhyttan då vägen upp dit består av 5 km backar med olika motlut. Jag var inte heller så nöjd över mitt val att bara ta med en gel. Den energin var sedan länge bortblåst. Men på något sätt och vänster kom vi tillslut hem till gården och julmaten har nog aldrig smakat så gott som den gjorde igår, efter det där passet.

Juldagen började med ett rivigt spinningpass som jag höll i på Må Bättre Ludvika. Det var med stela ben jag startade men när tempot skruvades upp och svetten började lacka började även mina ben samarbeta. Jag blev så i gasen den sista intervallen att tungan krullande sig och jag råkade vråla ”ALLA SKA MED I KNULLAN” när jag egentligen menade ”alla ska med i klungan”. Inte lätt med de där bokstäverna och att få dem i rätt ordning ibland alltså. De flesta i spinningsalen känner mig väl vid det här laget och ingen tog illa vid, hoppas jag.

Imorgon fortsätter jag och Simon söderöver mot Fuerteventura och La Pared med Apollo Sport. Det blir en skön vecka med fokus på många mil på cykeln i solen. Något jag sett framemot sedan jag klev av planet från Thailand.

Till alla läsare, vänner, släkt och bekanta vill jag önska en GOD JUL och GOD FORTSÄTTNING!

Vi hörs snart igen. Håll koll på min instagram @emmagraaf tills dess!

Åsa och hennes Filip kom och sällskapade

Fick sällskap av Åsa och hennes Filip under uppvärmningen på simpasset.

Långpass löpning på Julafton, inklusive en totalbonk som hette duga. Härligt!


Post camp depression


Då har jag varit hemma i 4.5 dagar och den där jobbiga känslan av post camp depression börjar smyga sig på. Det var ju inte alls nå kul att komma hem! Ingen buffé, inget sällskap 24-7 och inga långa träningspass i värme. Typiskt.

Jag har iallafall klarat mig från både magsjuka och förkylning som många andra i gänget råkat ut för, men den där matta tråkiga känslan av att vara tillbaka i vardagen den kom direkt. Det enda jag känner är att hjärnan är helt totalt avstressad vilket gör att jag absolut inte kan tänka eller göra någontimg snabbt och sitter mest som en fågelholk på jobbet och kan inte lyckas skynda mig med någonting. Det är rätt skönt i och för sig. Ska försöka låta det fortsätta vara så. Just nu tänker jag mest bara på träning, tävlingoch triathlon och det är sköna och trygga tankar som inte skapar någon stress i mig.

Idag sprang jag och Simon långpass i Norhyttan. Visst är det backigt i Thailand men Dalarna är inte så där värst platt det heller. Nu är jag sådär härligt trött och har bänkat mig framför vinterstudion med en kopp glögg. Ska inte träna ett skut mer idag. Bara gå ut med hunden och såsa runt med en kopp kaffe i handen. Okej då, jag kan väl vänja mig med det igen då.

Den 26:e åker vi på nästa träningsresa. La Pared på Fuerteventura hägrar och en hel vecka fullproppad med träning över nyår ska det bli. Längtar!


Barkaka Aquathlon för tredje året i rad


En vecka gick ruggigt fort på Thanyapura Sports Hotel i Thailand. Träningspassen har alla varit episka och även om skrubbsåren spökat och gjort ont har jag kunnat träna på bra.

En minitävling i aquathlon var planerat sista dagen genom Barkaka Aquathlon som i år kördes för 3:e året. Reglerna är enkla; man kör så det ryker med så lite kläder som möjligt på kroppen. Känns hedersamt att jag är en av tre som varit med alla år. I år var det även en hel hög med duktiga och starka tjejer på startlinjen, extra kul. 

Hur som helst så går det till så att man springen 1500 m på bana, allt vad man har, springer sedan bort och växlar av sig skorna och hoppar i bassängen för 300 m runt bojar, avslutas därefter med växling och 1000 m löpning på bana med hjärtat i halsgropen.

Gårdagens lopp var ingen skön känsla. Usch, vilken dålig form jag är i! Farten och känslan infann sig aldrig, inte ens en sekund, under loppet. Det var bara jobbigt! Faktum är att jag både brukar ha tävlat och partat loss innan Barkakan och ändå lyckats fått fart på benen så det här resultatet får jag plocka med hem som en pekpinne och motivationsboost att träna mer och bättre. Kul är det i vilket fall som helst och att mejsla ur mår varenda kotte bra av.

Det kommer en film på fanskapet inom kort och känsliga tittare varnas för extremt mycket blottande av hud.

Det här lägret är en klassiker och det är redan givet i kalendern till nästa år. Tack Nelker,  Daniel och Apollo Sports Sverige för arrangemanget! 

Resultat:

1. Klas Wirén

2. Daniel A-R

3. Marre Hultgren

4. Åsa Ironwoman Lundström

5. Kristian Ek

De tappra, halvnakna krigarna i Barkaka Aquathlon 2016. 


Träningsläger i paradiset


Befinner mig på Thanyapura Sport Hotel i Thailand med ett triathlon/löpgäng från Terrible Tuesday Triathlon Club och Apollo Sports.

Det är extremt härligt här. Det är varmt, solen skiner, träningssällskapet är förträffligt och omgivningarna bjuder in till episka träningspass i både cykel och löpning, liksom simning ute i 50:ia eller 25:a. Bara att välja och vraka.

Eftersom det precis är igångstart på träningen efter en lång säsongsvila så är träningen kravlös och sker spontant och bara det jag vill göra. Men faktum är att jag vill göra det mesta och all träning känns enbart som semester här nere. Det är gött, helt enkelt.

Tyvärr råkade jag cykla in i en annan cyklist dag två, under ett distanspass, så jag är något konvalecent och kan inte riktigt göra det jag vill göra med skrubbsår över hela vänstersidan, lite nackspärr och allmän ömhet i höft och arm. Men det går hyfsat ändå att träna. Tur att det var vänstersidan iallafall eftersom högersidan precis repat sig från kraschen på MTB i september. Nu får det vara nog med klantigheter, 2016 går till historien med alla incidenter.

Ska försöka rapportera härifrån snart igen för det här är träningsparadiset!  

Lite strandhäng mellan passen. Foto: Henrik Kindgren 


Målsättning 2017


Det är hög tid att ruska fram den där målbilden som jag ska etsa in i närvaron under varenda pass. Kanske speciellt såhär års när det upplevs som lite mörkt och tungt att träna. Jag gillar egentligen hösten men avsaknaden av mål och inbokade tävlingar har gjort det extremt svårt att fokusera på träningen och att köra regelbundet och stundtals hårt. Nu börjar det äntligen reda ut sig tack vare att jag lyft frågan till nära och kära.

Senaste tiden har jag haft extremt svårt att släppa jobbet och alla tankar som ska hållas i styr i alla projekt jag är delaktig i. Jag har även fått mer och mer ansvar och jag inser att jag är väldigt, väldigt dålig på en sak: att släppa kontrollen! Trodde inte jag var sådan, har alltid haft bilden av mig som en avslappnad och skön tjej som tar livet med en klackspark. Det är en helt skev bild av verkligheten har jag insett. När jag börjar drömma om jobb och hela helgerna går till att älta saker som hänt i veckan eller ska hända är det något som är snett. Till och med när jag tränar tänker jag på jobb. DET SKA JU VARA TVÄRT OM! Nu blir det ändring på det och jag måste sluta vara duktigt flicka i allt jag gör.Min syn har återigen börjat rubbas och jag ser det som ett tyligt varningstecken. Jag måste bromsa mig!

Träningen är och har alltid varit mitt andningshål och det enda sättet för mig att varva ned. Jag måste fortsätta använda träningen som andningshål, arbeta med mig själv och  inte lägga värdering och press i form av prestation på mig i varenda träningspass. Den pressen ska vara positiv enbart, och något jag själv jobbar fram. Träningen är superviktig för en hyperaktiv hjärna och jag mår uselt när jag inte tränar. Därför är det helt sjukt att jag under hösten har valt att INTE träna när det kört ihop sig och jag är trött. Det är träna jag borde göra! Inte jobba mer!

Hur har jag kommit fram till ovan då? Jo, jag har tänkt på det mkt själv men inte förrän man själv sätter ord på det som trillar polletten ned. För mig var det vid fikat idag på jobbet, och sedan tog jag en fika på stan med min Simon (för en gångs skull) och vi pratade länge om målsättningar, träning och hur livet funkar.

Vi kom fram till att det behövs en förändring. Jag mår inte bra av att träna utan schema och struktur, jag måste ha det där skrivna för att jag ska föra mitt allt för att genomföra passen. Jag måste även lära mig att stänga av när jag går hem från jobbet. Jag jobbar trots allt bara 8 h, 4 dgr i veckan. Resten av tiden ska läggas på träning och livet. Jag måste även ha målsättningar att jobba mot. 2016 har varit ett pruttår. I och med att jag rehabade järnet och kom tillbaka snabbt från benbrottet så for luften lite ur mig. Jag kom tillbaka snabbt och det var mitt mål i vintras. Vad sen då? När man inte sätter klara  mål har jag jättesvårt att fortsätta utvecklas. Så nu har jag och Simon kommit fram till följande:

*Jag vill åka på minst två läger under vintern, en vecka i taget och kötta järnet.

*Jag ska tävla Ironman igen

*Jag vill ta en SM medalj i medeldistans

*Tävlingarna ska vara en halva utomlands i vår (Challenge Prtugal 7 maj skulle sitta fint)

*SM Medeldistans i Vansbro juli

*Jönköping 70.3 (vore coolt att se hur kroppen klarar att tävla med bara en vecka mellan=UTMANING)

*Kalmar Ironman, nu jävlar ska jag upp på podiumet:)

*En till IM och en halv IM i höst, utomlands så man kan bli glad och brun när det är som mest dystert

*Utöver ovan så vill jagköra X antal små race på den svenska marknaden. Det är alltid kul.

Vad tror ni om det?! Visst verkar det kul!?


Hawaiidrömmar


Nu är det höst på riktigt. Så vamt soligt och skönt på dagarna men ack så kallt och mörkt när solen gått ned. Hur ska jag klara mig i vinter?! Jag tror inte jag fattade själv hur bra jag hade det för ett år sedan när jag var tjänstledig och kunde träna under dygnets varmaste och ljusaste timmar. Men träningen går riktigt bra ändå! Börjar komma över den här första puckeln när allt bara är jobbigt och man helst bara såsar runt. Nu börjar kroppen gå med på att ta i också!

Imorse kl 06:00 var det traditionsenlig tidig morgon för avfärd med Le Peloton Falun genom de mörka Faluskogarna. Själv hade jag ingen lampa då batteriet laddat ur sig helt. Det var inte så farligt mörkt ändå, men det bet riktigt i kinderna när vi susade fram på grusvägarna. Eller vi och vi, jag blev avställd ganska snabbt men ”satt med” bra mycket längre än jag gjort de tidigare gångerna. Upptäckte visserligen att jag kört med väldigt för lågt tryck i bakdäcken de föregående Pelotonmorgonarna.  Nu hjälpte rätt däcktryck enormt mycket. Vad snabbt det gick, och vad lätt det rullade helt plötsligt!

I övrigt är mitt instagramflöde överfyllt av härliga Hawaii-bilder på glada triahtleter som ska tävla Ironman World Championships på Kona. Nästa år ska jag också åka till Hawaii. Om jag inte tävlar själv så ska jag se till att vara där ändå, bara vara, träna och uppleva.

Det är inte en tvekan om att jag fortsätter att satsa som blåbärsproffs och tävla som Ironman Pro. Jag vill inte släppa det än. Jag kan bli så mycket bättre och det vill jag visa. Nästa år ska bli mitt år. Inga fler svackor, sjukdommar, skador och krascher nu!


In i rutinerna igen


Då är sötebrödsdagarna förbi och kroppen ska sakteligen vänja sig vid att underkasta sig hård träning och långa träningsdagar igen. Nu till en början handlar det mest om att komma in i rutinerna igen. Upp tidigt, sticka till simhallen, direkt till jobbet, lunchträna, hem och vila en sekund och sedan sista kvällspasset. Det går segt just nu. Kroppen är inte van. Försöker sova 8 timmar men den där morgonsimningen utförs fortfarande i ett zombieliknande tillstånd. En del pass har jag ställt in dessutom, när kroppen sagt nej tack och jag somnat på soffan istället.

Det kommer bli en lång uppförsbacke att ta sig igenom för att nå toppform igen. Samma visa varje höst men jag behöver bara tid till att komma in i det här sedan vet jag att allt kommer gå som en dans med träningen. Det är ju alltid så. Men huvudsaken är att jag är peppad, och det är jag! Ser så mkt fram emot säsong 2017!

En nygammal grej jag har tagit upp igen är att morgoncykla med Le Peloton. Förut gjorde jag det i Stockholm ganska frekvent, men nu finns även samma fenomen i Falun, vilket jag är superglad för. Teamkamrat Jonas Pettersson i Cykelcity Stockholm som också bor i Falun och jobbar på Sweco, är initiativtagare och klungan den bara växer och växer…SUPERKUL! Le peloton är klungcykling tillsammans under ca 60 min som körs på samma bana varje vecka. Det går ut på att försöka bränna slut på sig så hårt det går och att sitta kvar i klungan så länge som möjligt. För mig gäller det bara att försöka hänga med på snöret, medan de andra kämpar om att göra en bra och stark förning utan att dö efteråt. Huvudsyftet är att bli trött, men det finns även en lite lugnare grupp (som jag brukar hänga på när jag dör efter typ 30 sekunder). Nu har vi ändrat bana och använder MTB men så snart våren kommer igen kommer linjehojen att luftas igen. Om du bor i Borlänge/Falun med omnejd tycker jag att du ska pallra dig upp och samlas med oss kl 05:55 utanför Sweco på Södra Mariegatan 18 för att vända ut och in på lungorna under ca 60 min. Efteråt är det fika på Focus Café.


Sportbladet #mensendå


I helgen publicerar Sportbladet (Aftonbladets sportbilaga) artikelserie om elitidrottande kvinnors prestation i samband med menstration, graviditet och preventivmedel.

Jag är en av de elitidrottande kvinnor som deltagit i enkäten och intervjuats. Idag släpps de första artiklarna med Lotta Schelin i täten. Min intervju och film kommer sannolikt på söndag. Min del handlar om det blogginlägg jag tidigare skrev här på bloggen om preventivmedel och vilka besvär jag tycker mig drabbats av i samband med ”mixtrandet” med olika preparat.

Sportbladets hemsida kan man läsa massor av intressanta uppslag till ämnet och vi är allihopa eniga om att det är dags att börja snacka hur vi ska träna optimalt hela menscykeln och skapa förståelse för tjejers kroppar och besvär, framförallt försöka förmedla detta till ungdomar som idrottar. 

Läs mer på Sportbladets hemsida och under haschtagen #mensendå på Facebook, twitter och Instagram. http://mensenda.story.aftonbladet.se/chapter/borjade-bloda-och-fick-problem/


Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen


Är i skrivande stund på väg hem från fyra dagar med jobbet i Storulvån, Jämtland

Alla som känner mig vet att hur mkt jag än velat så har jag aldrig lyckats bli något vidare på att springa terräng och det slutar allt som oftast i småskador när jag ändå försöker.

Jag var därför högst tveksam till detta med fjäll-löpning när vi åkte upp. Var det så speciellt med fjällnatur?

De flesta i vår grupp skulle förstås vandra men det har jag då rakt inte tålamod till så löpskorna fick prioritet. Vi kom upp lördag eftermiddag och beslutade oss för att ta Getryggen som första lilla utmaning. Fick med mig Ludvikabon, ”mötesplatsern” och orienteraren Peter Östman som också gärna ville ha lite mer fart och fläkt. Det var 3 km enkom uppför men vi mosade på och när den sista branten kom beslutade vi oss för att kötta 2 minuters intervaller. Syrafest! På toppen kändes det väldigt värt det och vi skuttade genom ljung och ris neråt till en annan stig. Mkt gegga, stenar och fjällbjörkar senare var vi åter på fjällstationen med glatt humör. Det var ju skitkul att springa på fjäll!

Dag två steg jag upp lite tidigare och körde asfaltslöpning innan frukost. Gårdagens klättring och fredagens tuffa pass på gymmet gjorde sig påmint i kroppen och kände mig lite sliten efter joggen. Som tur var hade vi planerat möte hela förmiddagen och det ösregnade och blåste ute på fjället, så kroppen fick vila ett par timmar. Skönt att vara inne då. Men lagom till eftermiddagen klarnade det upp och jag och Peter stack ut och rastade benen på en 21 km lång äventyrsrunda Ulvtjärnarna-Storsnasen-Storulvån. Kändes inte helt säkert när vi klättrade ner för branter med sten och de andra i gruppen ringde och började prata om snö och spöregn. Vi klarade oss dock bra och hade sol hela turen. Och jag vrickade inte foten en enda gång!!! Träffade upp resten av Swecogänget vid Snashögarna och fick oss en efterlängtad bulle och kaffe. Sedan joggade vi iväg igen. Trodde jag skulle få världens kick av pausen men det blev snarare rakt in i väggen. Hela kroppen värkte, jag fick jätteont i magen och sträckte knät två gånger. Vad tusan?! Sista kilometern kom gruppen till undsättning och vi fick skjuts sista biten hem. Inte konstigt att jag bånkade, sneglade till på klockan och det visade sig att vi varit ute i dryga 4 (!) timmar. Det tar tid att ta sig fram på fjället.

Maten var helt fantastisk och vi åtnjöt trerätters ekologisk och närproducerad mat varje kväll, dessutom lika god frukost.

Måndagen vaknade jag med riktigt överansträngt högerlår och jag ställde därmed in morgonens planerade jogg. Vi tog en sväng till Åre och njöt av sol, shopping och god lunch samt föredrag om VM i Åre 2019. Tillbaka till Storulvån och jag var jätteseg och trött. Benen värkte  men tillslut belutade jag mig för att ändå göra ett försök på en kortistur. Sprang själv nu mot Sylarna och det var värsta autobahn-stigen i jämförelse mot våra tidigare vägval. Kom som i trans och tid och rum bara försvann. Gick så lätt att springa och var otroligt vackert uppe på fjället. Och varmt! 12 km fick jag ihop hur lätt som helst och benen kändes kanon. En kall öl, lite bastu med isbad och sedan 3-rätters igen, vilken dag. Lyx.

Imorse tog jag ett sista löppass innan frukost och avfärd och jag måste säga att jag får omvärdera mina ursprungsåsikter om fjällen och trail-löpning. Det var otroligt kul och härligt! Kommer definitivt börja springa mer obanat nu!

Mot Sylarna dag 3 (med renar i bild)

Storsnasen dag 2

Getryggen dag 1


Satmaran MTB


Hade egentligen tänkt att komma i bra slag nu under hösten för att åka till Challenge Forte Village på Sardinien i slutet av oktober men det hela sket sig.

Planen var 1 vecka schemalös återhämtningsträning efter Sala Silverman för att vila mina stela ben och sedan på´t igen för att träna 8 veckor i ett rejält träningsblock till tävlingen. Det gick ju sådär. Höll faktiskt fan på mig och började inte för tidigt denna gång efter race, mycket för att jag och Simon arrangerade en triathlontävling i Ludvika, Notgårdsloppet, och hade inte tid med något annat den veckan. Men ändå.

Kände mig riktigt bra i kroppen och startade Satamaran MTB-tävling för tjejer i Blötberget på lördagen. Något jag brukar göra varje off-season period (de senaste 3 åren iallafall). Det är en väldig lättsam tävling och utan hets egentligen. Jag hade kört hela 2 MTB pass och känt mig som värsta Jenny Rissveds så jag kände mig mer redo än vad jag brukar :).

På tävlingen låg jag bra till. Jag lade mig på en betryggande 2:a plats (Anna From från Ludvika är ruggigt stark i skogen så henne försökte jag inte ens gå med), många tjejer i ett koppel efter mig och jag försökte göra några insatser för att gå ifrån som lyckades sådär halvbra i motvinden. Kände att jag inte var lite åkstark som jag brukar på cykeln. Men väl i skogen så flöt allt bara på och jag vågade släppa på bromsarna och bara flyta med. Hade blivit varnad för spårig vägbana och svåra partier men jag märkte knappt att det var trixigt. Hur kul som helst! När jag sedan vände mig om var alla borta och jag hade skapat en rejäl lucka till de andra tjejerna. Jihooo!!!

Med lite för mycket hybris och när de ”svårare” partierna var avklarade så tappade jag kanske lite respekten för cykeln. Kom in alldeles för snabbt i en kurva från asfalt till löst grus och tjoff! så låg jag på backen. Vrålade rakt ut, jag trodde jag skulle stryka med och att alla revben och en lunga var av…visade sig att det bara var jag som tappat luften och att jag var lite chockad. Beslutade mig för att köra klart men att köra lite lugnare resten av vägen (jag kunde ju inte direkt gå 10 km hem genom skogen). Tjejerna bakom kom ikapp när jag låg där och kravlade runt med skrapsår över hela mig men det gick snabbt för mig att ta ikapp dem och jag beslutade mig för att jag skulle satsa på att vara på pallen ändå.

Kom i mål som 2:a och fattade inte någonting, vart var tjejen framför mig? Visade sig att jag tagit fel i en korsning och tagit en kortare väg. Jäkla skit. Hade så gärna velat ta ikapp det där sista och ställt mig på pallen. Men men nu blev det som det blev och kändes ju lite ovärt såhär i efterhand.

Det var ”bara” skrubbsår och blåmärken men faktiskt ganska otrevliga sådana och jag kan inte simma på en vecka innan det blivit ordenligt med skorpa och infektionsrisken lagt sig. Trist såklart, men det är ingen katastrof….

Har bestämt mig för att inte tävla med denna säsong. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i år men jag har haft många fina framgångar ändå (blandat med lite ”fadäser”).

Nu ser jag fram emot en lång period med basträning, toppat med läger på Thanyapura i Phuket i november.

Foto: Ulf Risberg