Post camp depression

Här är en länk till videon också.

En vecka gick ruggigt fort på Thanyapura Sports Hotel i Thailand. Träningspassen har alla varit episka och även om skrubbsåren spökat och gjort ont har jag kunnat träna på bra.

En minitävling i aquathlon var planerat sista dagen genom Barkaka Aquathlon som i år kördes för 3:e året. Reglerna är enkla; man kör så det ryker med så lite kläder som möjligt på kroppen. Känns hedersamt att jag är en av tre som varit med alla år. I år var det även en hel hög med duktiga och starka tjejer på startlinjen, extra kul. 

Hur som helst så går det till så att man springen 1500 m på bana, allt vad man har, springer sedan bort och växlar av sig skorna och hoppar i bassängen för 300 m runt bojar, avslutas därefter med växling och 1000 m löpning på bana med hjärtat i halsgropen.

Gårdagens lopp var ingen skön känsla. Usch, vilken dålig form jag är i! Farten och känslan infann sig aldrig, inte ens en sekund, under loppet. Det var bara jobbigt! Faktum är att jag både brukar ha tävlat och partat loss innan Barkakan och ändå lyckats fått fart på benen så det här resultatet får jag plocka med hem som en pekpinne och motivationsboost att träna mer och bättre. Kul är det i vilket fall som helst och att mejsla ur mår varenda kotte bra av.

Det kommer en film på fanskapet inom kort och känsliga tittare varnas för extremt mycket blottande av hud.

Det här lägret är en klassiker och det är redan givet i kalendern till nästa år. Tack Nelker,  Daniel och Apollo Sports Sverige för arrangemanget! 

Resultat:

1. Klas Wirén

2. Daniel A-R

3. Marre Hultgren

4. Åsa Ironwoman Lundström

5. Kristian Ek

De tappra, halvnakna krigarna i Barkaka Aquathlon 2016. 

Befinner mig på Thanyapura Sport Hotel i Thailand med ett triathlon/löpgäng från Terrible Tuesday Triathlon Club och Apollo Sports.

Det är extremt härligt här. Det är varmt, solen skiner, träningssällskapet är förträffligt och omgivningarna bjuder in till episka träningspass i både cykel och löpning, liksom simning ute i 50:ia eller 25:a. Bara att välja och vraka.

Eftersom det precis är igångstart på träningen efter en lång säsongsvila så är träningen kravlös och sker spontant och bara det jag vill göra. Men faktum är att jag vill göra det mesta och all träning känns enbart som semester här nere. Det är gött, helt enkelt.

Tyvärr råkade jag cykla in i en annan cyklist dag två, under ett distanspass, så jag är något konvalecent och kan inte riktigt göra det jag vill göra med skrubbsår över hela vänstersidan, lite nackspärr och allmän ömhet i höft och arm. Men det går hyfsat ändå att träna. Tur att det var vänstersidan iallafall eftersom högersidan precis repat sig från kraschen på MTB i september. Nu får det vara nog med klantigheter, 2016 går till historien med alla incidenter.

Ska försöka rapportera härifrån snart igen för det här är träningsparadiset!  

Lite strandhäng mellan passen. Foto: Henrik Kindgren 

Det är hög tid att ruska fram den där målbilden som jag ska etsa in i närvaron under varenda pass. Kanske speciellt såhär års när det upplevs som lite mörkt och tungt att träna. Jag gillar egentligen hösten men avsaknaden av mål och inbokade tävlingar har gjort det extremt svårt att fokusera på träningen och att köra regelbundet och stundtals hårt. Nu börjar det äntligen reda ut sig tack vare att jag lyft frågan till nära och kära.

Senaste tiden har jag haft extremt svårt att släppa jobbet och alla tankar som ska hållas i styr i alla projekt jag är delaktig i. Jag har även fått mer och mer ansvar och jag inser att jag är väldigt, väldigt dålig på en sak: att släppa kontrollen! Trodde inte jag var sådan, har alltid haft bilden av mig som en avslappnad och skön tjej som tar livet med en klackspark. Det är en helt skev bild av verkligheten har jag insett. När jag börjar drömma om jobb och hela helgerna går till att älta saker som hänt i veckan eller ska hända är det något som är snett. Till och med när jag tränar tänker jag på jobb. DET SKA JU VARA TVÄRT OM! Nu blir det ändring på det och jag måste sluta vara duktigt flicka i allt jag gör.Min syn har återigen börjat rubbas och jag ser det som ett tyligt varningstecken. Jag måste bromsa mig!

Träningen är och har alltid varit mitt andningshål och det enda sättet för mig att varva ned. Jag måste fortsätta använda träningen som andningshål, arbeta med mig själv och  inte lägga värdering och press i form av prestation på mig i varenda träningspass. Den pressen ska vara positiv enbart, och något jag själv jobbar fram. Träningen är superviktig för en hyperaktiv hjärna och jag mår uselt när jag inte tränar. Därför är det helt sjukt att jag under hösten har valt att INTE träna när det kört ihop sig och jag är trött. Det är träna jag borde göra! Inte jobba mer!

Hur har jag kommit fram till ovan då? Jo, jag har tänkt på det mkt själv men inte förrän man själv sätter ord på det som trillar polletten ned. För mig var det vid fikat idag på jobbet, och sedan tog jag en fika på stan med min Simon (för en gångs skull) och vi pratade länge om målsättningar, träning och hur livet funkar.

Vi kom fram till att det behövs en förändring. Jag mår inte bra av att träna utan schema och struktur, jag måste ha det där skrivna för att jag ska föra mitt allt för att genomföra passen. Jag måste även lära mig att stänga av när jag går hem från jobbet. Jag jobbar trots allt bara 8 h, 4 dgr i veckan. Resten av tiden ska läggas på träning och livet. Jag måste även ha målsättningar att jobba mot. 2016 har varit ett pruttår. I och med att jag rehabade järnet och kom tillbaka snabbt från benbrottet så for luften lite ur mig. Jag kom tillbaka snabbt och det var mitt mål i vintras. Vad sen då? När man inte sätter klara  mål har jag jättesvårt att fortsätta utvecklas. Så nu har jag och Simon kommit fram till följande:

*Jag vill åka på minst två läger under vintern, en vecka i taget och kötta järnet.

*Jag ska tävla Ironman igen

*Jag vill ta en SM medalj i medeldistans

*Tävlingarna ska vara en halva utomlands i vår (Challenge Prtugal 7 maj skulle sitta fint)

*SM Medeldistans i Vansbro juli

*Jönköping 70.3 (vore coolt att se hur kroppen klarar att tävla med bara en vecka mellan=UTMANING)

*Kalmar Ironman, nu jävlar ska jag upp på podiumet:)

*En till IM och en halv IM i höst, utomlands så man kan bli glad och brun när det är som mest dystert

*Utöver ovan så vill jagköra X antal små race på den svenska marknaden. Det är alltid kul.

Vad tror ni om det?! Visst verkar det kul!?

Nu är det höst på riktigt. Så vamt soligt och skönt på dagarna men ack så kallt och mörkt när solen gått ned. Hur ska jag klara mig i vinter?! Jag tror inte jag fattade själv hur bra jag hade det för ett år sedan när jag var tjänstledig och kunde träna under dygnets varmaste och ljusaste timmar. Men träningen går riktigt bra ändå! Börjar komma över den här första puckeln när allt bara är jobbigt och man helst bara såsar runt. Nu börjar kroppen gå med på att ta i också!

Imorse kl 06:00 var det traditionsenlig tidig morgon för avfärd med Le Peloton Falun genom de mörka Faluskogarna. Själv hade jag ingen lampa då batteriet laddat ur sig helt. Det var inte så farligt mörkt ändå, men det bet riktigt i kinderna när vi susade fram på grusvägarna. Eller vi och vi, jag blev avställd ganska snabbt men ”satt med” bra mycket längre än jag gjort de tidigare gångerna. Upptäckte visserligen att jag kört med väldigt för lågt tryck i bakdäcken de föregående Pelotonmorgonarna.  Nu hjälpte rätt däcktryck enormt mycket. Vad snabbt det gick, och vad lätt det rullade helt plötsligt!

I övrigt är mitt instagramflöde överfyllt av härliga Hawaii-bilder på glada triahtleter som ska tävla Ironman World Championships på Kona. Nästa år ska jag också åka till Hawaii. Om jag inte tävlar själv så ska jag se till att vara där ändå, bara vara, träna och uppleva.

Det är inte en tvekan om att jag fortsätter att satsa som blåbärsproffs och tävla som Ironman Pro. Jag vill inte släppa det än. Jag kan bli så mycket bättre och det vill jag visa. Nästa år ska bli mitt år. Inga fler svackor, sjukdommar, skador och krascher nu!