Träningsläger i paradiset



Befinner mig på Thanyapura Sport Hotel i Thailand med ett triathlon/löpgäng från Terrible Tuesday Triathlon Club och Apollo Sports.

Det är extremt härligt här. Det är varmt, solen skiner, träningssällskapet är förträffligt och omgivningarna bjuder in till episka träningspass i både cykel och löpning, liksom simning ute i 50:ia eller 25:a. Bara att välja och vraka.

Eftersom det precis är igångstart på träningen efter en lång säsongsvila så är träningen kravlös och sker spontant och bara det jag vill göra. Men faktum är att jag vill göra det mesta och all träning känns enbart som semester här nere. Det är gött, helt enkelt.

Tyvärr råkade jag cykla in i en annan cyklist dag två, under ett distanspass, så jag är något konvalecent och kan inte riktigt göra det jag vill göra med skrubbsår över hela vänstersidan, lite nackspärr och allmän ömhet i höft och arm. Men det går hyfsat ändå att träna. Tur att det var vänstersidan iallafall eftersom högersidan precis repat sig från kraschen på MTB i september. Nu får det vara nog med klantigheter, 2016 går till historien med alla incidenter.

Ska försöka rapportera härifrån snart igen för det här är träningsparadiset!  

Lite strandhäng mellan passen. Foto: Henrik Kindgren 

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Målsättning 2017



Det är hög tid att ruska fram den där målbilden som jag ska etsa in i närvaron under varenda pass. Kanske speciellt såhär års när det upplevs som lite mörkt och tungt att träna. Jag gillar egentligen hösten men avsaknaden av mål och inbokade tävlingar har gjort det extremt svårt att fokusera på träningen och att köra regelbundet och stundtals hårt. Nu börjar det äntligen reda ut sig tack vare att jag lyft frågan till nära och kära.

Senaste tiden har jag haft extremt svårt att släppa jobbet och alla tankar som ska hållas i styr i alla projekt jag är delaktig i. Jag har även fått mer och mer ansvar och jag inser att jag är väldigt, väldigt dålig på en sak: att släppa kontrollen! Trodde inte jag var sådan, har alltid haft bilden av mig som en avslappnad och skön tjej som tar livet med en klackspark. Det är en helt skev bild av verkligheten har jag insett. När jag börjar drömma om jobb och hela helgerna går till att älta saker som hänt i veckan eller ska hända är det något som är snett. Till och med när jag tränar tänker jag på jobb. DET SKA JU VARA TVÄRT OM! Nu blir det ändring på det och jag måste sluta vara duktigt flicka i allt jag gör.Min syn har återigen börjat rubbas och jag ser det som ett tyligt varningstecken. Jag måste bromsa mig!

Träningen är och har alltid varit mitt andningshål och det enda sättet för mig att varva ned. Jag måste fortsätta använda träningen som andningshål, arbeta med mig själv och  inte lägga värdering och press i form av prestation på mig i varenda träningspass. Den pressen ska vara positiv enbart, och något jag själv jobbar fram. Träningen är superviktig för en hyperaktiv hjärna och jag mår uselt när jag inte tränar. Därför är det helt sjukt att jag under hösten har valt att INTE träna när det kört ihop sig och jag är trött. Det är träna jag borde göra! Inte jobba mer!

Hur har jag kommit fram till ovan då? Jo, jag har tänkt på det mkt själv men inte förrän man själv sätter ord på det som trillar polletten ned. För mig var det vid fikat idag på jobbet, och sedan tog jag en fika på stan med min Simon (för en gångs skull) och vi pratade länge om målsättningar, träning och hur livet funkar.

Vi kom fram till att det behövs en förändring. Jag mår inte bra av att träna utan schema och struktur, jag måste ha det där skrivna för att jag ska föra mitt allt för att genomföra passen. Jag måste även lära mig att stänga av när jag går hem från jobbet. Jag jobbar trots allt bara 8 h, 4 dgr i veckan. Resten av tiden ska läggas på träning och livet. Jag måste även ha målsättningar att jobba mot. 2016 har varit ett pruttår. I och med att jag rehabade järnet och kom tillbaka snabbt från benbrottet så for luften lite ur mig. Jag kom tillbaka snabbt och det var mitt mål i vintras. Vad sen då? När man inte sätter klara  mål har jag jättesvårt att fortsätta utvecklas. Så nu har jag och Simon kommit fram till följande:

*Jag vill åka på minst två läger under vintern, en vecka i taget och kötta järnet.

*Jag ska tävla Ironman igen

*Jag vill ta en SM medalj i medeldistans

*Tävlingarna ska vara en halva utomlands i vår (Challenge Prtugal 7 maj skulle sitta fint)

*SM Medeldistans i Vansbro juli

*Jönköping 70.3 (vore coolt att se hur kroppen klarar att tävla med bara en vecka mellan=UTMANING)

*Kalmar Ironman, nu jävlar ska jag upp på podiumet:)

*En till IM och en halv IM i höst, utomlands så man kan bli glad och brun när det är som mest dystert

*Utöver ovan så vill jagköra X antal små race på den svenska marknaden. Det är alltid kul.

Vad tror ni om det?! Visst verkar det kul!?

Hawaiidrömmar



Nu är det höst på riktigt. Så vamt soligt och skönt på dagarna men ack så kallt och mörkt när solen gått ned. Hur ska jag klara mig i vinter?! Jag tror inte jag fattade själv hur bra jag hade det för ett år sedan när jag var tjänstledig och kunde träna under dygnets varmaste och ljusaste timmar. Men träningen går riktigt bra ändå! Börjar komma över den här första puckeln när allt bara är jobbigt och man helst bara såsar runt. Nu börjar kroppen gå med på att ta i också!

Imorse kl 06:00 var det traditionsenlig tidig morgon för avfärd med Le Peloton Falun genom de mörka Faluskogarna. Själv hade jag ingen lampa då batteriet laddat ur sig helt. Det var inte så farligt mörkt ändå, men det bet riktigt i kinderna när vi susade fram på grusvägarna. Eller vi och vi, jag blev avställd ganska snabbt men ”satt med” bra mycket längre än jag gjort de tidigare gångerna. Upptäckte visserligen att jag kört med väldigt för lågt tryck i bakdäcken de föregående Pelotonmorgonarna.  Nu hjälpte rätt däcktryck enormt mycket. Vad snabbt det gick, och vad lätt det rullade helt plötsligt!

I övrigt är mitt instagramflöde överfyllt av härliga Hawaii-bilder på glada triahtleter som ska tävla Ironman World Championships på Kona. Nästa år ska jag också åka till Hawaii. Om jag inte tävlar själv så ska jag se till att vara där ändå, bara vara, träna och uppleva.

Det är inte en tvekan om att jag fortsätter att satsa som blåbärsproffs och tävla som Ironman Pro. Jag vill inte släppa det än. Jag kan bli så mycket bättre och det vill jag visa. Nästa år ska bli mitt år. Inga fler svackor, sjukdommar, skador och krascher nu!

In i rutinerna igen



Då är sötebrödsdagarna förbi och kroppen ska sakteligen vänja sig vid att underkasta sig hård träning och långa träningsdagar igen. Nu till en början handlar det mest om att komma in i rutinerna igen. Upp tidigt, sticka till simhallen, direkt till jobbet, lunchträna, hem och vila en sekund och sedan sista kvällspasset. Det går segt just nu. Kroppen är inte van. Försöker sova 8 timmar men den där morgonsimningen utförs fortfarande i ett zombieliknande tillstånd. En del pass har jag ställt in dessutom, när kroppen sagt nej tack och jag somnat på soffan istället.

Det kommer bli en lång uppförsbacke att ta sig igenom för att nå toppform igen. Samma visa varje höst men jag behöver bara tid till att komma in i det här sedan vet jag att allt kommer gå som en dans med träningen. Det är ju alltid så. Men huvudsaken är att jag är peppad, och det är jag! Ser så mkt fram emot säsong 2017!

En nygammal grej jag har tagit upp igen är att morgoncykla med Le Peloton. Förut gjorde jag det i Stockholm ganska frekvent, men nu finns även samma fenomen i Falun, vilket jag är superglad för. Teamkamrat Jonas Pettersson i Cykelcity Stockholm som också bor i Falun och jobbar på Sweco, är initiativtagare och klungan den bara växer och växer…SUPERKUL! Le peloton är klungcykling tillsammans under ca 60 min som körs på samma bana varje vecka. Det går ut på att försöka bränna slut på sig så hårt det går och att sitta kvar i klungan så länge som möjligt. För mig gäller det bara att försöka hänga med på snöret, medan de andra kämpar om att göra en bra och stark förning utan att dö efteråt. Huvudsyftet är att bli trött, men det finns även en lite lugnare grupp (som jag brukar hänga på när jag dör efter typ 30 sekunder). Nu har vi ändrat bana och använder MTB men så snart våren kommer igen kommer linjehojen att luftas igen. Om du bor i Borlänge/Falun med omnejd tycker jag att du ska pallra dig upp och samlas med oss kl 05:55 utanför Sweco på Södra Mariegatan 18 för att vända ut och in på lungorna under ca 60 min. Efteråt är det fika på Focus Café.

Sportbladet #mensendå



I helgen publicerar Sportbladet (Aftonbladets sportbilaga) artikelserie om elitidrottande kvinnors prestation i samband med menstration, graviditet och preventivmedel.

Jag är en av de elitidrottande kvinnor som deltagit i enkäten och intervjuats. Idag släpps de första artiklarna med Lotta Schelin i täten. Min intervju och film kommer sannolikt på söndag. Min del handlar om det blogginlägg jag tidigare skrev här på bloggen om preventivmedel och vilka besvär jag tycker mig drabbats av i samband med ”mixtrandet” med olika preparat.

Sportbladets hemsida kan man läsa massor av intressanta uppslag till ämnet och vi är allihopa eniga om att det är dags att börja snacka hur vi ska träna optimalt hela menscykeln och skapa förståelse för tjejers kroppar och besvär, framförallt försöka förmedla detta till ungdomar som idrottar. 

Läs mer på Sportbladets hemsida och under haschtagen #mensendå på Facebook, twitter och Instagram. http://mensenda.story.aftonbladet.se/chapter/borjade-bloda-och-fick-problem/

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen



Är i skrivande stund på väg hem från fyra dagar med jobbet i Storulvån, Jämtland

Alla som känner mig vet att hur mkt jag än velat så har jag aldrig lyckats bli något vidare på att springa terräng och det slutar allt som oftast i småskador när jag ändå försöker.

Jag var därför högst tveksam till detta med fjäll-löpning när vi åkte upp. Var det så speciellt med fjällnatur?

De flesta i vår grupp skulle förstås vandra men det har jag då rakt inte tålamod till så löpskorna fick prioritet. Vi kom upp lördag eftermiddag och beslutade oss för att ta Getryggen som första lilla utmaning. Fick med mig Ludvikabon, ”mötesplatsern” och orienteraren Peter Östman som också gärna ville ha lite mer fart och fläkt. Det var 3 km enkom uppför men vi mosade på och när den sista branten kom beslutade vi oss för att kötta 2 minuters intervaller. Syrafest! På toppen kändes det väldigt värt det och vi skuttade genom ljung och ris neråt till en annan stig. Mkt gegga, stenar och fjällbjörkar senare var vi åter på fjällstationen med glatt humör. Det var ju skitkul att springa på fjäll!

Dag två steg jag upp lite tidigare och körde asfaltslöpning innan frukost. Gårdagens klättring och fredagens tuffa pass på gymmet gjorde sig påmint i kroppen och kände mig lite sliten efter joggen. Som tur var hade vi planerat möte hela förmiddagen och det ösregnade och blåste ute på fjället, så kroppen fick vila ett par timmar. Skönt att vara inne då. Men lagom till eftermiddagen klarnade det upp och jag och Peter stack ut och rastade benen på en 21 km lång äventyrsrunda Ulvtjärnarna-Storsnasen-Storulvån. Kändes inte helt säkert när vi klättrade ner för branter med sten och de andra i gruppen ringde och började prata om snö och spöregn. Vi klarade oss dock bra och hade sol hela turen. Och jag vrickade inte foten en enda gång!!! Träffade upp resten av Swecogänget vid Snashögarna och fick oss en efterlängtad bulle och kaffe. Sedan joggade vi iväg igen. Trodde jag skulle få världens kick av pausen men det blev snarare rakt in i väggen. Hela kroppen värkte, jag fick jätteont i magen och sträckte knät två gånger. Vad tusan?! Sista kilometern kom gruppen till undsättning och vi fick skjuts sista biten hem. Inte konstigt att jag bånkade, sneglade till på klockan och det visade sig att vi varit ute i dryga 4 (!) timmar. Det tar tid att ta sig fram på fjället.

Maten var helt fantastisk och vi åtnjöt trerätters ekologisk och närproducerad mat varje kväll, dessutom lika god frukost.

Måndagen vaknade jag med riktigt överansträngt högerlår och jag ställde därmed in morgonens planerade jogg. Vi tog en sväng till Åre och njöt av sol, shopping och god lunch samt föredrag om VM i Åre 2019. Tillbaka till Storulvån och jag var jätteseg och trött. Benen värkte  men tillslut belutade jag mig för att ändå göra ett försök på en kortistur. Sprang själv nu mot Sylarna och det var värsta autobahn-stigen i jämförelse mot våra tidigare vägval. Kom som i trans och tid och rum bara försvann. Gick så lätt att springa och var otroligt vackert uppe på fjället. Och varmt! 12 km fick jag ihop hur lätt som helst och benen kändes kanon. En kall öl, lite bastu med isbad och sedan 3-rätters igen, vilken dag. Lyx.

Imorse tog jag ett sista löppass innan frukost och avfärd och jag måste säga att jag får omvärdera mina ursprungsåsikter om fjällen och trail-löpning. Det var otroligt kul och härligt! Kommer definitivt börja springa mer obanat nu!

Mot Sylarna dag 3 (med renar i bild)

Storsnasen dag 2

Getryggen dag 1