Satmaran MTB

Jag tror den 20 augusti går till historien som den mest intensiva dagen för oss konditionsidrottare i allmänhet och triathleter i synnerhet. Kalmar Ironman, Sala Silverman, en rad småtävlingar och dessutom OS för Lisa Nordén och ett ryslligt spännande MTB lopp i OS av Jenny Rissveds.

I bakhuvudet har Sala Silverman funnits som alternativ till Kalmar sedan en lång tid tillbaka, eftersom jag hört så mycket gott om tävlingen. Simon var också helt inne på att köra Sala när jag fortfarande hoppades på Kalmar. Simons benhinnor och bursit i höften satte docks stopp för hans tävlingsplaner den här sommaren. Han fick avbryta säsongen (med ett par DNF och ett sviktande självförtroende) i Mora.

Så, med siktet inställt på Sala kände jag peppen att träna på och göra det jag kunde för att komma någotsånär i form. Eftersom jag varit så trött så uteblev kvaliteten på passen och jag fick ingen egentlig toppning till tävlingen (för då hade jag inte hunnit träna något alls!). Dagarna innan började jag känna mig nervös över min form. Skulle jag ens klara det? En halv Ironman snyter man ju faktiskt inte bara ur sig… OCh så skulle jag åka själv, eftersom Simon jobbade. På startlinjen kände jag inte igen många namn heller. Skulle jag känna mig helt ensam?

Men nej, väl på plats träffade jag hur gulliga människor som helst. Vilka fantastiska funktionärer och medtävlanden! Och så var Börje där, kära Börje som speaker, det är en klassiker och jag kände mig hemma direkt när jag hörde hans röst. Åke Lantz, eldsjälen som arrangerar Sala Silverman har gjort ett gedigert jobb med att skapa en mysig tävling som ändå är proffsig, tävlingen var toppen!

Simningen gick på tvåvarvsbana med start på strand. Kom iväg rätt dåligt och hade inte det där bettet ut till första bojen, så jag halkade lite efter. Körde mitt eget rejs, trots att det fanns fötter att ta. Jag körde min egen väg (säkert inte sprikrak för jag var den enda som låg där). Gnetade mig igenom simningen kom iallafall upp som första dam. När jag sprang upp hörde jag ett välbekant ljud, koskällor! Å vad glad jag blev när jag såg att mamma och pappa kommit för att kolla och heja!

På den fina cykelbanan om tre varv á 29 km kände jag direkt att jag inte hade bra ben. Precis som i Vansbro började det krampa varje gång jag försökte ta i. Vader, lår, fötter hela tiden small det till i någon muskel och jag fick sänka ambitionsnivån hela tiden. 10 watt lägre än mitt normala på halv. Coach Björn tror att det beror på att jag inte kört några hårda pass och musklerna därför är ovana med belastningen. Jenny Eliasson dundrade förbi på första varvet och jag kunde inte hänga på.

In i växlingsområdet var jag 6 minuter efter henne! Hur fan skulle jag kunna ta ikapp det? Men jag hade redan bestämt mig för att jag skulle runt och att jag skulle göra det här i min egen takt och bara få ett bra sässongsavslut. Så jag sprang på. Det var en kuperad bana. Började med en asfaltsbacke och fortsatte in på ett eljusspår med fler backar. Jag som är helkass på backar! Men det kändes otroligt nog bra och jag fick rapporter av mamma och pappa att jag tog in. På andra varvet i terrängbackarna så kom jag ikapp och förbi. Var hela tiden rädd att det skulle komma någon bakifrån så jag tog inte ut något i förskott direkt. Det kunde gå, men det var alls inte säkert.

Men det gick! Efter 1:40 (1:39:58) på halvmaran korsade jag mållinjen som vinnare och så började jag såklart storböla när mamma och pappa kom och kramade om mig!

Otroligt stolt över att jag vann och inte gav upp och att min kropp lyder mig igen (även om den är lite seg). Nu blir det lite mini-säsongsvila innan nästa äventyr!

Här finns bilder från halvan: http://www.rappfoto.se/2016/08/21/bildspel-fran-sala-silverman-dag-1/

Resultat finns här: http://apps.svensktriathlon.org/competitionresults.asp?type=details&competition_id=1112&language=1

Jag satte mig i bilen och slog på Sveriges radio P4 med Sporten där de liverapporterade Lisas lopp. Herregud så spännande allt blir på radio! Vilken inspiration hon är Lisa, 16:e plats är sjukt bra med tanke på att hon inte kunnat springa lika mycket som de andra tjejerna pga skador. Med minimalt batteri i telefonen (har ingen fungerande radio i bilen), lyssnade jag även på Jenny Rissveds MTB-lopp, en nagelbitare! KOm hem lagom till att se henne göra ”rycket” och gå i mål som överlägsen segrare!

I Kalmar vann min Cykelcity Teamkompis Marcus Larsson. Det är stort att få korsa mållinjen som etta på en Ironman, även om herrproffsen saknades. Grattis Mackan!!!

I Köpenhamn drämde Patrik Nilsson till med svenskt rekord och en tid som är 7:e bästa i världen, han fullständigt manglade! Vilken kille!

Som om det inte var nog, på torsdag arrangerar jag och Simon Notgårdsloppet Triathlon. Det är nog ÄNNU större än ovan nämnda prestationer;). Kom och testa vettja!

Här är en intervju med mig, direkt efter målgång i Sala Allehanda (9:45 in i filmen):

I helgen tävlade jag i Mora.

Det var samma sprint som jag vann i fjol, då över Louise Rundqvist och Malin Cederberg. Veckan innan hade jag inte mått så bra. Det slog helt stopp i maskineriet och jag blev tvingad till totalvila. Dagarna upp till tävling kunde jag iallafall träna lite smått, en gång om dagen och max 60 min lugnt, utan fart. Det blir man inte direkt i toppform av men jag ville ändå göra ett försök i Mora. Det är ju en sådan rolig och mysig tävling och jag beslutade mig för att starta med fokus att bara ta mig runt och ha KUL! 

Det gick bra! Jag lyckades ligga etta från start och harvade runt i tät hela vägen. Men oj vad jobbigt det var! Löpningen höll bra i 3 km sedan var jag helt död. Publikens jubel och hejarrop gjorde det dock enkelt att fortsätta de sista 3.2 km till mål och jag gick i mål med glädjegråten i halsen och en härlig känsla i kroppen. Det gick!

Nu hoppas jag komma åter i träning och jag tar det i min egen takt. Jag måste börja acceptera att jag inte är i toppform, som jag brukar såhärårs. Glömmer bort att jag inte kunde träna i vintras pga mitt brutna ben/fot och att jag ligger efter. Hur svårt kan det vara att fatta det? Bara för att det gick bra i Örebro kan jag inte tro att jag ska vara i toppform efter vinterns fadär. Måste påminna mig. 

Har bokat in Thailand i november nu så jag har ett litet delmål att se fram emot med träningen. 

Stort grattis till träningskompisen Nils Svensson som vann herrarnas (ganska överlägset till och med). Fredrik Croneborg bar tvåa och han är en världsstjärna, just saying.

Jag vann! Tvåa kom Jonna Pettersson, som vunnit de första året, och trea kom Katarina Andersen, min och Åsa Lundströms gympalärare från gymnasiet som också introducerade oss till sporten triathlon (men då tyckte vi det var helt galet att simma,cykla,springa på en och samma dag!). 

Kroppen och knoppen har varit utslitna. Jag blev aldrig av med tröttheten, snarare tvärtom, det vände aldrig. Tillslut fick jag helt enkelt dra i handbromsen. Vila. Helt.

Vanligtvis hatar jag det men nu kände jag att det kanske skulle bli rätt skönt att bara vara lite. Vi skulle ändå till Östersund över helgen för begravning och därmed fanns ännu mindre lust att träna. Begravning är aldrig kul. Blev en hel del mat och godsaker i massor istället och långa tupplurer på dagarna. Riktig lat har jag känt mig, men heller inte orkat göra något åt det. ALLT har tagit extremt mycket energi. Tog ändå med mig hela träningsbohaget (kändes det som) upp till de Jämtländska skogarna. Om andan föll på så kunde jag träna.

Följde med Simon upp till Önsjön för att eventuellt vara med på Önsjön triathlon men andan föll verkligen inte på där. Jag var tidtagare istället och fick träffa coola Kerry McGawley som snart ska köra EM.

Hittade en lucka och skulle egentligen simma OW i Storsjön mellan begravningscermonierna. La mig på bryggan och sov istället. Ingen anda föll på.

Fanns chans att cykla 220 km runt Storsjön på träningstävling. Fanns ingen ork eller motivation, eller anda. Cyklade 3 km in till tävlingen och 3 km hem igen och åkte resten i följebil.

Inte förrän vi stack till Åre och träffade upp Staffan, Marika och Marre, föll andan på. Middag med dessa fina vänner och lite öppetvattensimning i Åresjön följande dag och jag kände att livslusten och träningslusten äntligen infann sig. Kände mig så mycket piggare efter den där simturen! Att jag sov halva bilresan hem är ju en annan sak men ändå, piggare än jag varit på flera veckor!

Jag ska inte säga för mycket, har bara sprungit 30 minuter idag, men det kändes väldigt kul och BRA och det finns en förhoppning om att NU har det vänt.

Hoppas, hoppas kroppen och knoppen vill det med!

Någon som varit med om det här tidigare, att orken bara helt plötsligt är borta och man måste sova hundra timmar om dygnet för att vara någotsånär kontaktbar? Hur lång tid ska det behöva ta innan man är på banan igen? Jag har tagit prover och de kunde inte hitta något konstigt eller någon brist.

Simning i Åresjön med Simon, Marre, Staffan och Marika, mellan skurarna. Kolla in regnbågen i bakgrunden uppe på berget! Vilken lycka!

Jag har haft en väldigt tung vecka. Knappt tränat något men ändå varit fortsatt trött och flimrig i ögonen.  Sovit varje eftermiddag och haft väldigt  hög puls så fort jag försökt göra något. Tagit prover på lite diverse men de visade inget onormalt. Antagligen har jag varit påverkad av det där viruset jag haft i kroppen sedan innan Vansbro. Eller så har jag bara varit trött, helt enkelt och behövt vila. Kroppen är bra på att säga till men jag är väldigt dålig på att lyssna. Nåväl, efter mkt sömn, långsamt tempo och lätta träningspass känner jag mig nu nätter, piggare och ser ordentligt med båda ögonen. Det kändes till och med BRA idag på simningen. Har det vänt nu? 

Trots att det alltså känns bra idag så har jag bestämt att inte tävla i helgen i Karlstad.  Det är ändå en halv ironman och det snyter man inte bara ur sig sådär med en dålig form och påverkan från virus. Jag får helt enkelt stå över, vilket känns astrött.  Men jag måste tänka lite längre än näsan räcker denna gång och jag åker med som support till Simon som fått hyfsat ordning på kroppen och ska tävla. Det ska bli jättekul det med. En av mina adepter ska tävla också sedan hoppas jag på att få träffa många andra kända och mindre kända goa och glad triathleter som kan ge lite energi igen.  Lovar att jag ska heja mig hes hela söndagen.

Vill även passa på att önska alla andra som tävlar denna helgen ett stort lycka till!

Kör hårt i Umeå och kamma hem många medaljer till Falun!

Var ute på en magisk cykeltur med Simon igår kväll med fika i Torsång och var inte hemma förrän kl 23. Men oj, vilken  vacker kväll i underbara Dalarna. Sådant ger energi. Livskvalitet!

Har bestämt mig för att inte åka och tävla imorgon på Danske Invest Triathlon Series i Gävle. Anledningen är att min kropp inte riktigt är med mig. Har den senaste veckan lidit av extrem trötthet, orkeslöshet, yrsel och synrubbningar  (flimmer i ögonen). Det känns förjävligt tråkigt att behöva kasta in handduken men eftersom jag ännu inte vet vad det beror på kan jag inte chansa och tävla med den här kroppen (nej, jag är inte gravid). Vill inte heller åka till Gävle i det skick jag är i nu och köra en drafting tävling och riskera att vingla till och ställa till det, inte bara för mig utan för alla andra också. Med tanke på hur seg jag varit sedan Vansbro och hur tung träningen varit så kommer jag heller inte prestera något vidare bra. Dessutom, som grädden på moset, så har jag en höft som hakar upp sig och gör SVINONT när jag cyklar och tar i. Mycket skumt som händer i kroppen med andra ord och jag ska kolla upp allt på måndag när vårdcentralen har öppet. Tills dess tränar jag lite lätt och lugnt samt sover mig igenom dagarna. 

I will be back.

Peace and Love.