Ädel valör på Sala Silverman

I helgen tävlade jag i Mora.

Det var samma sprint som jag vann i fjol, då över Louise Rundqvist och Malin Cederberg. Veckan innan hade jag inte mått så bra. Det slog helt stopp i maskineriet och jag blev tvingad till totalvila. Dagarna upp till tävling kunde jag iallafall träna lite smått, en gång om dagen och max 60 min lugnt, utan fart. Det blir man inte direkt i toppform av men jag ville ändå göra ett försök i Mora. Det är ju en sådan rolig och mysig tävling och jag beslutade mig för att starta med fokus att bara ta mig runt och ha KUL! 

Det gick bra! Jag lyckades ligga etta från start och harvade runt i tät hela vägen. Men oj vad jobbigt det var! Löpningen höll bra i 3 km sedan var jag helt död. Publikens jubel och hejarrop gjorde det dock enkelt att fortsätta de sista 3.2 km till mål och jag gick i mål med glädjegråten i halsen och en härlig känsla i kroppen. Det gick!

Nu hoppas jag komma åter i träning och jag tar det i min egen takt. Jag måste börja acceptera att jag inte är i toppform, som jag brukar såhärårs. Glömmer bort att jag inte kunde träna i vintras pga mitt brutna ben/fot och att jag ligger efter. Hur svårt kan det vara att fatta det? Bara för att det gick bra i Örebro kan jag inte tro att jag ska vara i toppform efter vinterns fadär. Måste påminna mig. 

Har bokat in Thailand i november nu så jag har ett litet delmål att se fram emot med träningen. 

Stort grattis till träningskompisen Nils Svensson som vann herrarnas (ganska överlägset till och med). Fredrik Croneborg bar tvåa och han är en världsstjärna, just saying.

Jag vann! Tvåa kom Jonna Pettersson, som vunnit de första året, och trea kom Katarina Andersen, min och Åsa Lundströms gympalärare från gymnasiet som också introducerade oss till sporten triathlon (men då tyckte vi det var helt galet att simma,cykla,springa på en och samma dag!). 

Kroppen och knoppen har varit utslitna. Jag blev aldrig av med tröttheten, snarare tvärtom, det vände aldrig. Tillslut fick jag helt enkelt dra i handbromsen. Vila. Helt.

Vanligtvis hatar jag det men nu kände jag att det kanske skulle bli rätt skönt att bara vara lite. Vi skulle ändå till Östersund över helgen för begravning och därmed fanns ännu mindre lust att träna. Begravning är aldrig kul. Blev en hel del mat och godsaker i massor istället och långa tupplurer på dagarna. Riktig lat har jag känt mig, men heller inte orkat göra något åt det. ALLT har tagit extremt mycket energi. Tog ändå med mig hela träningsbohaget (kändes det som) upp till de Jämtländska skogarna. Om andan föll på så kunde jag träna.

Följde med Simon upp till Önsjön för att eventuellt vara med på Önsjön triathlon men andan föll verkligen inte på där. Jag var tidtagare istället och fick träffa coola Kerry McGawley som snart ska köra EM.

Hittade en lucka och skulle egentligen simma OW i Storsjön mellan begravningscermonierna. La mig på bryggan och sov istället. Ingen anda föll på.

Fanns chans att cykla 220 km runt Storsjön på träningstävling. Fanns ingen ork eller motivation, eller anda. Cyklade 3 km in till tävlingen och 3 km hem igen och åkte resten i följebil.

Inte förrän vi stack till Åre och träffade upp Staffan, Marika och Marre, föll andan på. Middag med dessa fina vänner och lite öppetvattensimning i Åresjön följande dag och jag kände att livslusten och träningslusten äntligen infann sig. Kände mig så mycket piggare efter den där simturen! Att jag sov halva bilresan hem är ju en annan sak men ändå, piggare än jag varit på flera veckor!

Jag ska inte säga för mycket, har bara sprungit 30 minuter idag, men det kändes väldigt kul och BRA och det finns en förhoppning om att NU har det vänt.

Hoppas, hoppas kroppen och knoppen vill det med!

Någon som varit med om det här tidigare, att orken bara helt plötsligt är borta och man måste sova hundra timmar om dygnet för att vara någotsånär kontaktbar? Hur lång tid ska det behöva ta innan man är på banan igen? Jag har tagit prover och de kunde inte hitta något konstigt eller någon brist.

Simning i Åresjön med Simon, Marre, Staffan och Marika, mellan skurarna. Kolla in regnbågen i bakgrunden uppe på berget! Vilken lycka!

Jag har haft en väldigt tung vecka. Knappt tränat något men ändå varit fortsatt trött och flimrig i ögonen.  Sovit varje eftermiddag och haft väldigt  hög puls så fort jag försökt göra något. Tagit prover på lite diverse men de visade inget onormalt. Antagligen har jag varit påverkad av det där viruset jag haft i kroppen sedan innan Vansbro. Eller så har jag bara varit trött, helt enkelt och behövt vila. Kroppen är bra på att säga till men jag är väldigt dålig på att lyssna. Nåväl, efter mkt sömn, långsamt tempo och lätta träningspass känner jag mig nu nätter, piggare och ser ordentligt med båda ögonen. Det kändes till och med BRA idag på simningen. Har det vänt nu? 

Trots att det alltså känns bra idag så har jag bestämt att inte tävla i helgen i Karlstad.  Det är ändå en halv ironman och det snyter man inte bara ur sig sådär med en dålig form och påverkan från virus. Jag får helt enkelt stå över, vilket känns astrött.  Men jag måste tänka lite längre än näsan räcker denna gång och jag åker med som support till Simon som fått hyfsat ordning på kroppen och ska tävla. Det ska bli jättekul det med. En av mina adepter ska tävla också sedan hoppas jag på att få träffa många andra kända och mindre kända goa och glad triathleter som kan ge lite energi igen.  Lovar att jag ska heja mig hes hela söndagen.

Vill även passa på att önska alla andra som tävlar denna helgen ett stort lycka till!

Kör hårt i Umeå och kamma hem många medaljer till Falun!

Var ute på en magisk cykeltur med Simon igår kväll med fika i Torsång och var inte hemma förrän kl 23. Men oj, vilken  vacker kväll i underbara Dalarna. Sådant ger energi. Livskvalitet!

Har bestämt mig för att inte åka och tävla imorgon på Danske Invest Triathlon Series i Gävle. Anledningen är att min kropp inte riktigt är med mig. Har den senaste veckan lidit av extrem trötthet, orkeslöshet, yrsel och synrubbningar  (flimmer i ögonen). Det känns förjävligt tråkigt att behöva kasta in handduken men eftersom jag ännu inte vet vad det beror på kan jag inte chansa och tävla med den här kroppen (nej, jag är inte gravid). Vill inte heller åka till Gävle i det skick jag är i nu och köra en drafting tävling och riskera att vingla till och ställa till det, inte bara för mig utan för alla andra också. Med tanke på hur seg jag varit sedan Vansbro och hur tung träningen varit så kommer jag heller inte prestera något vidare bra. Dessutom, som grädden på moset, så har jag en höft som hakar upp sig och gör SVINONT när jag cyklar och tar i. Mycket skumt som händer i kroppen med andra ord och jag ska kolla upp allt på måndag när vårdcentralen har öppet. Tills dess tränar jag lite lätt och lugnt samt sover mig igenom dagarna. 

I will be back.

Peace and Love. 

Ni vet den där känslan när man får veckans träningsschema och man ser ett pass som ska bli både utmananade och kul. Ett av de passet skulle jag köra igår. Hade nästan längtat hela dagen på att köra det. På schemat stod banlöpning med 2 km i halvmara-pace plus 9*400 m hårt. Det kändes kul och motiverande och jag älskar ju banlöpning. Kort och hårt och borde inte vara så märkvärdigt för mig.

Det var bara det att jag haft lite strul med kroppen på sistone. Ända sedan jag blev frisk och kunde börja träna har jag varit tung orkeslös och trött i kroppen. Det har gjort ont lite här och  var och i lördags när jag cyklade till Norhyttan fick jag superont i höften. Så pass ont att jag fick lov att cykla med bara vänster ben sista milen för att ta mig hem.

Låg och slappade hela dagen för att mitt banpass skulle bli optimalt. Låg och väntade på att den där lite pirriga, pigga känslan snart skulle överta min kropp och att jag skulle bli peppad på intervallerna. Den kom aldrig. Tog bilen in till stan kl 17 för jag skulle ändå skjutsa en granne in till Ludvika. Satte mig i bilen utanför Hillängens idrottsplats och väntade lite till. Det spöregnade. Peppen var obefintligt. Vid 18:15 bestämde jag mig för att köra ändå. Piggheten skulle helt enkelt inte komma till mig idag. Släpade mig igenom uppvärmningen. Men det var iallafall uppehåll och till och med solglimtar nu. Körde min löpskolning i g.  Stretchade lite. Fy fan vad jobbigt det här skulle bli….

Bestämde mig efter den första intervallen när jag fullständigt kroknade efter 200 m att jag skulle få 60 s bonusvila om jag klarade att köra alla progressivt. Mutade mig med att om jag skulle klara passet skulle jag få cola och godis. Kändes helt plötsligt som jag kämpande för någonting som jag blev glad och motiverad av ;).

När fyra hade avverkats och jag klarat uppsatta målet, gick det plötsligt lite lättare.  Berömde mig själv, trots att de gick tungt och gick åt helvete sakta. Struntade i det…jag skulle bara igenom. Efter 4 intervaller ytterlugare och mer bonusvila: nu var det bara två kvar! 

De ”riktiga” friidrottarna körde barfotalöpning, hopp över häckar och stretchade, under tiden jag höll på.  Jag matade bara på, varv efter varv. Sista intervallen hade jag en liten friidrottstjej ett halvt varv före mig. Bestämde mig att försöka ta ikapp henne. Slet och slet. Flåsade. Fokuserade. Upploppet. Skulle jag klara det? Blicken fram. Fokus på mållinjen. Frekvens, hållning, studs i benen. Nä det gick inte. Hon var för snabb men jag var oerhört lättad att jag tagit mig igenom passet.  Jag gjorde det!!!

Efteråt stack jag till ICA Marnäs och köpte mig en cola light och naturgodis. Det var det enda jag kunde motivera mig med idag. Och gud så gott det smakade efteråt. På joggen mot bilen började det ösregna igen. Snacka om tur jag haft.

Nu borde väl träningen snart ge avkastning så jag snart blir pigg igen? Denna kropp alltså, den arbetar bara emot mig just nu.  Men jag ska igenom den här tunga perioden och komma upp på andra sidan som en bättre atlet. Det är det hårda arbetet under en längre period som gör en bättre och det spelar ingen roll om jag inte sätter personbästa på intervallerna just nu. Jag vill vara bra när det gäller! I helgen är det Gävle Triathlon, då jäklar ska jag kuta.

Heja mig själv!