9*400 m
Ni vet den där känslan när man får veckans träningsschema och man ser ett pass som ska bli både utmananade och kul. Ett av de passet skulle jag köra igår. Hade nästan längtat hela dagen på att köra det. På schemat stod banlöpning med 2 km i halvmara-pace plus 9*400 m hårt. Det kändes kul och motiverande och jag älskar ju banlöpning. Kort och hårt och borde inte vara så märkvärdigt för mig.
Det var bara det att jag haft lite strul med kroppen på sistone. Ända sedan jag blev frisk och kunde börja träna har jag varit tung orkeslös och trött i kroppen. Det har gjort ont lite här och var och i lördags när jag cyklade till Norhyttan fick jag superont i höften. Så pass ont att jag fick lov att cykla med bara vänster ben sista milen för att ta mig hem.
Låg och slappade hela dagen för att mitt banpass skulle bli optimalt. Låg och väntade på att den där lite pirriga, pigga känslan snart skulle överta min kropp och att jag skulle bli peppad på intervallerna. Den kom aldrig. Tog bilen in till stan kl 17 för jag skulle ändå skjutsa en granne in till Ludvika. Satte mig i bilen utanför Hillängens idrottsplats och väntade lite till. Det spöregnade. Peppen var obefintligt. Vid 18:15 bestämde jag mig för att köra ändå. Piggheten skulle helt enkelt inte komma till mig idag. Släpade mig igenom uppvärmningen. Men det var iallafall uppehåll och till och med solglimtar nu. Körde min löpskolning i g. Stretchade lite. Fy fan vad jobbigt det här skulle bli….
Bestämde mig efter den första intervallen när jag fullständigt kroknade efter 200 m att jag skulle få 60 s bonusvila om jag klarade att köra alla progressivt. Mutade mig med att om jag skulle klara passet skulle jag få cola och godis. Kändes helt plötsligt som jag kämpande för någonting som jag blev glad och motiverad av ;).
När fyra hade avverkats och jag klarat uppsatta målet, gick det plötsligt lite lättare. Berömde mig själv, trots att de gick tungt och gick åt helvete sakta. Struntade i det…jag skulle bara igenom. Efter 4 intervaller ytterlugare och mer bonusvila: nu var det bara två kvar!
De ”riktiga” friidrottarna körde barfotalöpning, hopp över häckar och stretchade, under tiden jag höll på. Jag matade bara på, varv efter varv. Sista intervallen hade jag en liten friidrottstjej ett halvt varv före mig. Bestämde mig att försöka ta ikapp henne. Slet och slet. Flåsade. Fokuserade. Upploppet. Skulle jag klara det? Blicken fram. Fokus på mållinjen. Frekvens, hållning, studs i benen. Nä det gick inte. Hon var för snabb men jag var oerhört lättad att jag tagit mig igenom passet. Jag gjorde det!!!
Efteråt stack jag till ICA Marnäs och köpte mig en cola light och naturgodis. Det var det enda jag kunde motivera mig med idag. Och gud så gott det smakade efteråt. På joggen mot bilen började det ösregna igen. Snacka om tur jag haft.
Nu borde väl träningen snart ge avkastning så jag snart blir pigg igen? Denna kropp alltså, den arbetar bara emot mig just nu. Men jag ska igenom den här tunga perioden och komma upp på andra sidan som en bättre atlet. Det är det hårda arbetet under en längre period som gör en bättre och det spelar ingen roll om jag inte sätter personbästa på intervallerna just nu. Jag vill vara bra när det gäller! I helgen är det Gävle Triathlon, då jäklar ska jag kuta.
Heja mig själv!
