Mot nya mål


Det har gått några dagar och jag har fått vila benen sedan fadäsen i Vansbro. Måste säga att jag varit mer sliten än jag någonsin varit efter en medeldistanstriathlon, och då sprang jag bara ett par kilometer!

Känslan i både kropp och knopp har varit som efter en tuff Ironman. Svårt att sova, vaknar med lätt spänningshuvudvärk och träningsvärk i varenda muskel. Något har ju inte stått rätt till…

För att bli av med de västa slaggprodukterna tog jag dagen efter tävlingen en lätt cykeltur till min kusin och supporter Johanna och tjålade skit och gosade med hennes underbara hund valpar. På måndagen laddade jag om med ett öppetvattenpass (som för övrigt gick riktigt uselt!), klappade på ”min” kära häst och sprang en sväng i skogen. Sedan började det faktiskt ordna upp sig i kroppen och jag börjar inse att jag mest är hemskt otränad!

Sist jag tränade på bra var ju innan Örebro Triathlon den 6 juni! Nu är det dags att rycka upp sig!

Snackade med min tränare Björn Andersson och vi var båda eniga om att resultatet i Vansbro bara var att radera ur närminnet. Vi har nu satt upp nya mål och jag har lite andra tävlingar inbokade. Står fortfarande i valet och kvalet om att köra Kalmar Ironman men i dagsläget lutar det istället åt lite kortare distanser, mer träning och en A-tävling till hösten istället. Det får bli lite av ett mellanår detta och så får vi se vart mina tävlingar leder mig.

Nästa helg är det dags för Gävle Triathlon, en sprint som ingår i Danske Invest Triathlon Series, eller svenska cupen som det hette tidigare. Inget fokus på den utan bara vara med och höja pulsen lite.

Därefter har jag bokat in Karlstad Triathlon, precis som i fjol. En tävling på halv ironmandistans för både elit och motionär. Det finns även en sprint och en olympisk för de som vill köra lite kortare. Karlstad triahtlon är en jättetrevlig tävling och ett ypperligt tillfälle att testa utrustning och formen inför Kalmar. Kan varmt rekommendera att köra den! Länk till tävlingen hittar du här!

Hur jag upplevde tävlingen kan du läsa om här!

Nedan ser ni en film från förra årets medeldistans (jajemän, det är alltid soligt i Karlstad):

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vansbro Triathlon DNF


Det är märkligt hur mycket känslor en idrott kan framkalla. Känslor som tar över ens värld fullständigt och får en att skratta, gråta, svettas, snora, lida, le och allt däremellan. Hur tankarna svajar mellan fullständigt fokus och framgång till att fullständigt köra sig själv i botten. Igår hände det sistnämnda för mig. Det är ju bara en sport men man får för sig att det är det viktigaste i livet ibland. Idag på morgonen ett tråkigt besked som fick mig att inse att livet är för kort för att gräva ner sig i resultat och prestationer…

Efter att ha varit sjuk med halsont, torrhosta och matthet i kroppen i 1,5 vecka mellan Uppsala Triathlon och Vansbro, visste jag ju att det var en ren chansning att ställa upp på startlinjen. Lyckades träna någotsånär dagen innan med Mikaela och Tobbe, samt simmade två simpass à 1500 meter onsdag och torsdag. I övrigt en fullständigt dekadent vecka med mycket tvivel på min hälsa. Men jag ville så himla gärna vara med!

När jag kände mig bättre så var det ingen tvekan om saken, jag skulle vara med och jag skulle göra mitt bästa. De flesta säger att vila gör en starkare men med handen på hjärtat hörni så är det inte så. Man måste träna för att bli bra och det ganska mycket, iallafall i mitt fall. Även om jag var frisk rent fysiskt och viruset borta ur halsen så mår man inte så bra av att ligga på sofflocket och vila i 1,5 vecka. ALLT är jobbigt efter en sån vecka.

Kände redan passen innan att simningen var riktigt långsam. Kändes bra, men gick otroligt långsamt. Under tävlingen samma sak. Dieselmotorn startade aldrig och det var bara ett enda långt slitande för att ta mig framåt. De där 1900 metrarna tog aldrig slut. Hängde inte på en kotte.

Sprang igenom T1 och kände direkt att det högg till i baksida lår. VA?! Jag brukar väl aldrig få kramp sådär! Det var inte ens kallt men muskeln i baksida lår hade smällt till rejält och där stod jag i T1 och försökte stretcha och få på mig ett par neoprenhandskar som jag trodde behövdes. Sket i dem tillslut och drog iväg. På cykligen kände jag återigen att något inte stod rätt till. Varje gång jag försökte trycka på krampade det i någon ny muskel. Fick till och med sendrag i fingrarna stundtals! Törsten var enorm och trots att jag drog i mig tre flaskor sportdryck och vatten om vartannat så vart jag bara mer och mer törstig och strupen torkade igen. Sista jag gör är att köra fel på cyklingen så jag fick snedda över en gräsmatta i industriområdet och jag kände bara; VAD HÅLLER JAG PÅ MED, fokusera nu Emma!

Stack ut från T2 som 4:a i seniorklassen och såg så mycket fram emot att springa. Jag vet att jag kan springa bra och att det är min styrka att vara jämn och stabil och bara sätta fart och hålla det, trots min skada och saknad löpträning under vinter och vår. Det bevisade jag för mig själv i Örebro. Men när det högg till som två knivar i båda låren samtidigt sa liksom hjärnan stopp, sluta. Så jag stannade. Kramp i båda låren. Fanns inget övrigt än kramp i benen. Inget jävlarannamma och inget som sa åt mig att fortsätta. Meeeeeen det kanske kunde släppa? Så efter att ha pratat med Simon och kusin Johanna som stod och hejade där, så beslöt jag mig för att testa igen. Sprang ner till vätskedepån och började hosta som en galning.

G A M E  O V E R!

Hälsan var inte med mig igår. Kropp och knopp var inte redo och det var inte värt att fortsätta. Kunde inte så mycket mer än jag lyckades kräma ur mig igår.

Grät en skvätt i min ensamhet på väg till området där letade efter någon att läman chippet och meddela att jag brutit.

Grät en skvätt till när jag hämtade ut mina kläder.

Grät när jag träffade Nils som också hade fått lov att bryta.

Grät ytterligare en skvätt när jag duschade och bytte om till mina vanliga kläder och när jag hörde dam 1-2-3:an och herr 1-2-3:an gå i mål där borta i målområdet.

Grät ännu mer när speakern ropade mitt namn att jag var från Saxdalen, RÄFVÅLA som han sa. Det är jag ju inte. Jag är fan från Ludvika och jag bor i Norhyttan. Saxdalen vill jag inte beblanda mig med.

Grät för att Åsa är så duktig och en sån fin vän. Grät för att jag så gärna ville vara tillsammans med henne i målområdet.

Men sen fick det fan vara nog med grinandet.

Nu har jag satt nya mål och jag är sugen på att träna och uppnå målen. Åt helvete med Fibula-frakturer och halsvirus. Nu ska jag träna och bli bra igen!

Tack ALLA för stödet efter banan och tack Vansbro Triathlon för ett förstklassigt arrangemang och ett Svenskt Mästerskap värt namnet. Hoppas jag är välkommen nästa år igen!

Uppladdning Vansbro Triathlon


Önskar jag kunde skryta om hur bra min form är och hur bra jag tränat de senaste veckorna…

Istället för träning och toppning av formen har det varit soffrodel för hela slanten i 1,5 vecka nu.

Det började efter SM sprint i Uppsala. Lördagens kalla väder med ösregn och sen middag slet onödigt mycket på kroppen tydligen. Körde stafetten dagen efter i sol och värme och kanske vart det en chock för kroppen det med.

PÅ måndag morgon åkte jag till Lugnet och körde lite simning…med betoning på lite. Kände efter 1200 m att jag faktiskt var ganska trött och sliten efter helgen så jag gick upp och drog till jobbet istället. Det var nog läge för en vilodag. Meeen på eftermiddagen började jag känna ett välbekant och obehagligt stick i halsen. Jajjemän, på tisdagen var taggtråden i halsen ett faktum. Trodde att jag skulle råka på samma dunderinfluensa som Simon hade haft i två veckor men det halsonda började faktiskt tona ned och på lördagen kände jag mig frisk och ganska kry. Tog en liten cykeltur i det fina vädret och tyckte livet lekte. Jag skulle nog bli frisk ändå. På söndagen kom baksmällan, regnet och jag började bli hes som få. Halsontet var ett faktum igen. ATTANS! Vaknade upp utan någon som helst röst i måndags och ännu mer halsont. WTF! Nu började jag få panik.

I takt med att rösten börjat komma tillbaka har mitt hopp om att delta på lördagens Svenska mästerskap i medeldistans ändå vaknat till liv igen. Testade simma idag och det kändes givetvis åt helvet. Långsamt gick det också. Men jag ska tävla och jag ska göra mitt bästa. Min kropp kanske inte är i bästa slag men jag ska göra det jag kan givet de här förutsättningarna jag fått. Att jag inte tränat ordentligt sedan innan Örebro Triathlon den 6 juni försöker jag mest inte tänka på. Jag lugnar mig med att jag faktiskt bröt benet för ett halvår sedan och måste lugna ner mina krav på kroppen.

Det får gå som det går och det ska bli kul ändå! Nu kör vi!

Bild från SM Stafett 19 juni, fotograf: Marre Hulgrens pappa, Bosse.

Race Report: Sprint SM i Uppsala


Det är kul att tävla kort, jag hade nästan glömt bort hur det känns! Extra kul var att komma till Uppsala och träffa alla från min gamla klubb, IK Fyris och MantraSport som är med och arrangerar tävlingen. Det blev en riktig energiboost att träffa alla gamla vänner och bara hänga runt och garva lite ihop.

Stannade i Falun till lördag och hann simma ett sista pass, packa och äta lunch hemma innan det var dags för avfärd med DSA-bussen och gänget mot Uppsala. Vi hade förstklassig chaufför i form av en snuvig Jonatan Bejmar och kunde sitta och äta smågodis och dricka kaffe i baksätet hela vägen.

Fick på något sätt för mig i bussen där på väg till tävlingen att jag minsann skulle göra ett försök att komma på pallen. Jag fick lite hybris.

När vi kom fram ösregnade det och det gav inte särskilt mycket tävlingsinspiration. Försökte checka in cykeln och grejerna så snabbt som möjligt och lämna in väskan så att ombyte och annat till efter race skulle vara någotsånär torrt-det blev det ändå inte.

Träffade upp Mikaela och uppvärmningsjoggade lite med henne, hann säga hej till Jenni Nilsson som jag inte träffat på evigheter, och drog sedan på mig våtdräkten och simmade in. Vattnet var iskallt så fick aldrig riktigt upp värmen, men simningen kändes ganska bra! Gillar min nya dräkt från Head (Black Marlin, men nu står det bara ”lack Marin” på armen eftersom jag lyckades klippa av ”B:et” i ett litet för hastigt beslut att kapa ärmarna) väldigt mycket.

Vi blev seedade inför start och jag placerade mig bredvid Mikaela och Annie. Nu jävlar skulle jag haka på deras fötter, hade jag bestämt. När starten gick dök ALLA mot Mikaela och Annie och det blev slagsmål utan dess like. Vi hade hela Fyrisån till förfogande men av någon anledning skulle alla vara över, under och PÅ varandra. Jag är inte den som är den så jag bara: FIIIIIIGGGGGHHHHHTTTT (som Thunder skulle ha vrålat). Men synden straffar sig och jag kom helt av mig. Stannade tre gånger och tömde glasögonen som blev vattenfyllda. Insåg då att tåget med simmare hade gått och jag simmade solo till vändpunkt där jag kom ikapp och förbi några avhängda, sedan blev det återigen solosim. Typiskt.

En otroligt nog snabb växling och sedan ut på cykeln där jag fipplade ETT HELT VARV för att få på mig cykelskojävlarna. Bankade av cyklingen själv. Vad är det för vits att tävla sprint med drafting om man inte kan drafta?! Dubbeltypiskt.

Ganka fipplig växling och sedan ut och kötta på löpningen. Det kändes faktiskt bra. Tog i det jag kunde och tog ikapp Cissi och några ungdomar/juniorer som nu var precis framför. Sedan var det bara att försöka hålla ryggen fri och det lyckades jag med. Var riktigt nöjd efter målgångång och hade en skön ”mejslaurkänsla”.

Efter tävlingen blev en kall och blöt historia men med goda vänner och mat så kändes allt toppen igen. Tack Mange B för superba banor och sängplats!

Sist jag var med på SM sprint var i Halmstad 2011 och slutade då sjua bakom Tove Wiklund (tack Svenska Triathlonförbundet för den smarta funktionen ”Mina sidor” och ”Mina resultat”). Så himla mycket bättre har det inte blivit på 5 år för i år blev jag 5:a (6:a totalt) i helgen. När jag såg resultaten dagen efter tävlingen grinade jag en skvätt för jag var så långsam och sedan tog jag en kaffe och kanelbulle, bet ihop och stack iväg och hängde med mina tripolare istället. Det var dags att ladda för stafetten!

Mitt lag Team Cykelcity Stockholm Triathlon bestod av Jonas Pettersson, Simon Wahlström, jag och Cecilia Czarnecki. Vilken rolig tävlingsform! Laget levererade över förväntan, och vi lyckades knipa en 5:e plats men då utanför SM eftersom Cissi tillhör Norbergs CK och inte Cykelcity. Nästa år blir vi ett toppat och friskt SM-lag, watch out!

Tack alla för en superrolig helg, nu ska jag träna mer och bättre så jag kommer i bra slag till medeldistans SM i Vansbro!

SM sprint nästa!


Det är dags för mig att tävla igen. På lördag går startskottet för SM i sprintdistans  (0,75-20-5 km) i Uppsala och dagen efter är det SM i stafett. En fullspäckad helg kan man säga och jag måste säga att jag är lite nervös!

Jag menar, att damma av en halv ironman utan någon som helst press är en sak. Det ser inte jsg som en utmaning längre. Jag har mycket mer erfarenhet att tävla på längre distanser än kortdistans. För mig är det dock en rejäl utmaning att inte någon gång under en tävling få bestämma pace och puls på egen hand utan hela tiden är tvungen att tänka taktiskt och forcera tempo och kapacitet. En sprint är ju full patte hela tiden utan chans att komma ned i puls. DET är svårt för mig! 

Återhämtningen efter Örebro har gått väldigt bra. Bättre än i fjol då jag var magsjuk innan  och knappt kunde käka någon mat varken före eller efter. Jag lär mig mer och mer hur mycket bättre återhämtningen blir om jag lyckas äta något direkt efter och en väl komponerad måltid inom någon timme. Var helt pigg och fräsch dagen efter Örebro triathlon men tvingade mig själv att vila hela tisdagen efter tävlingen för att vara på den säkra sidan. Simmade på onsdagen med DSA och kände mig helt okej. 

På torsdagen stack jag iväg till Provençe i Frankrike med Åsa, för att cykla i bergen med ett gäng. Vilken resa! Jag kan verkligen rekommendera att åka dit för att cykla. Naturen är storslagen och allt är sådär pittoreskt franskt överallt. Vi besteg Mount Ventoux som är en klassiker på Tour de France och återkommer som etapp nr 12 i år. 

Nu när jag kommer tillbaka är det dags att komma tillbaka till seriös träning igen och samtidigt försöka ”smygtoppa” lite till sprint SM.

 Om 3 veckor är det dags för SM i Vansbro och det är ju egentligen det som är huvudmålet, då ska jag vara bättre, men med det sagt så ska jag ändå försöka kötta järnet och göra mitt bästa även nästa helg. 

Hoppas vi ses i Uppsala!

Vinst i Örebro Triathlon 11.3


Hurra, det gick!

Kroppen höll och tävlingsdjävulen fanns där inom mig, under gårdagens säsongspremiär.  Jag är så otroligt glad och tacksam att jag är igång så pass smärtfritt efter vinterns skada och elände. 

Bestämde mig i måndags för att jag ändå ville testa att försvara min vinst från ifjol i Örebro. Okej, jag kände att det var lite mastigt att börja med en halv ironman efter skadan men jag ville så gärna vara med och testa formen. Eller form och form, jag tycker mest att jag blivit tjock och långsam under vintern och fart -passen har ju lyst med sin frånvaro. Så vad hade jag att förvänta mig egentligen? Ingenting.  Jag visste ju inte om jag skulle klara distansen ens en gång. Har inte sprungit så långt sedan i november i fjol. Inte heller cyklat så långt och hårt som 90 km tempo.

Med det i åtanke så visste jag som sagt inte hur jag skulle stå mig. Alla jag rådfrågat (utom coach Björn som trott på mig hela tiden) har avrått mig från att tävla men jag har haft på känning att jag borde klara av det.

Allt var bra i uppladdningen. Tränade på som vanligt utan någon toppning mer än ett förkortat löppass på lördagen och ett förkortat cykelpass på söndagen. Sov bra, åt bra & njöt av att vara hemma i Norhyttan över helgen. Simmade lite öppet vatten med Nicklas, Jocke och Kim från Ludvika samt paret Zillén och Rosenqvist som svängde förbi då de var i Säfsen och körde lite MTB. En härlig fika på bryggan blev det också. 

På tävlingsdagen behövde vi inte ens kliva upp så mkt tidigare än vanligt och resan till Örebro gick smidigt. 

Ja sen gick det smidigt hela vägen  under dagen faktiskt.  Simmade på fötter (äntligen) & kom upp som andra dam ca 2 minuter efter världsmästaren Emma Igelström. Kom ganska snabbt ut på cykeln och tyckte jag låg på rätt bra. Såg knappt en människa förutom de drösar som cyklade ikapp och om mig. Cyklade någon minut och 5 watt sämre än i fjol men något ska ju fattas om man inte tränat fullt ut. 172 watt i snitt och tiden 2:33:45 (34 km/h snitt).

Kom in till växlingen och hade 1 minut till Emma och började sedan lugnt och försiktigt jaga ikapp.  Tog det lugnt och pressade inte på. Ändå lyckades jag öka tempot för varje varv (3×7 km löpning). På näst sista varvet skällde jag ut mamma och pappa som hade kommit för att titta lite spontant för att jag behövde vatten att svalka mig med. Eftersom det var langningsförbud där de stod fick pappa gå/springa ut till vändpunkten med sitt trasiga knä och onda höfter och dessutom slänga sig ut i en spurt gör att hinna langa flaskan till mig när jag dundrade förbi. Jag är så enormt tacksam för den där flaskan!  Piggnade till liv och kunde öka ännu lite till utan att det kändes jobbigt eller ansträngt. Tack mamma och pappa för all stöttning!

Allt jag kumde tänka på under siata delen av loppet var att jag är så tacksam för att mitt ben har läkt och att jag kan springa! Sluttiden 1:33:43 gav snittet 4:30 min/km och det är jag riktigt nöjd med. 

Tack Örebro Triathlon för ett väldigt fint arrangemang och en fin tävling!  

Tack alla mina fantastiska sponsorer,  utan er hade jag inte flygit fram igår! TACK

#cykelcitytriathlonteam #cykelcitystockholm #argon18 #fizik #pocsports#gripgrab #sauconysverige #vergesport #lifeproof #accessrehab #goldlife #headswimmingnordic #envecomposites #scienceinsport 

Simon, min sambo, fick slänga in handduken efter två varv cykel. Den onda halsen som jag övertygade honom bara var inbillning, var inte riktigt inbillning och trots en bra simning så fanns det ingenting i hans ben på cykeln och han klev av. På eftermiddagen bröt förkylningen och lätt feber ut och nu har jag en döende man att ta hand om här hemma. Mancold är inte att leka med, och inget man ska ställa upp och tävla med i kroppen.  


På pallen: jag, Anna Hellström, Emma Igelström