Vinst i Örebro Triathlon 11.3
Hurra, det gick!
Kroppen höll och tävlingsdjävulen fanns där inom mig, under gårdagens säsongspremiär. Jag är så otroligt glad och tacksam att jag är igång så pass smärtfritt efter vinterns skada och elände.
Bestämde mig i måndags för att jag ändå ville testa att försvara min vinst från ifjol i Örebro. Okej, jag kände att det var lite mastigt att börja med en halv ironman efter skadan men jag ville så gärna vara med och testa formen. Eller form och form, jag tycker mest att jag blivit tjock och långsam under vintern och fart -passen har ju lyst med sin frånvaro. Så vad hade jag att förvänta mig egentligen? Ingenting. Jag visste ju inte om jag skulle klara distansen ens en gång. Har inte sprungit så långt sedan i november i fjol. Inte heller cyklat så långt och hårt som 90 km tempo.
Med det i åtanke så visste jag som sagt inte hur jag skulle stå mig. Alla jag rådfrågat (utom coach Björn som trott på mig hela tiden) har avrått mig från att tävla men jag har haft på känning att jag borde klara av det.
Allt var bra i uppladdningen. Tränade på som vanligt utan någon toppning mer än ett förkortat löppass på lördagen och ett förkortat cykelpass på söndagen. Sov bra, åt bra & njöt av att vara hemma i Norhyttan över helgen. Simmade lite öppet vatten med Nicklas, Jocke och Kim från Ludvika samt paret Zillén och Rosenqvist som svängde förbi då de var i Säfsen och körde lite MTB. En härlig fika på bryggan blev det också.
På tävlingsdagen behövde vi inte ens kliva upp så mkt tidigare än vanligt och resan till Örebro gick smidigt.
Ja sen gick det smidigt hela vägen under dagen faktiskt. Simmade på fötter (äntligen) & kom upp som andra dam ca 2 minuter efter världsmästaren Emma Igelström. Kom ganska snabbt ut på cykeln och tyckte jag låg på rätt bra. Såg knappt en människa förutom de drösar som cyklade ikapp och om mig. Cyklade någon minut och 5 watt sämre än i fjol men något ska ju fattas om man inte tränat fullt ut. 172 watt i snitt och tiden 2:33:45 (34 km/h snitt).
Kom in till växlingen och hade 1 minut till Emma och började sedan lugnt och försiktigt jaga ikapp. Tog det lugnt och pressade inte på. Ändå lyckades jag öka tempot för varje varv (3×7 km löpning). På näst sista varvet skällde jag ut mamma och pappa som hade kommit för att titta lite spontant för att jag behövde vatten att svalka mig med. Eftersom det var langningsförbud där de stod fick pappa gå/springa ut till vändpunkten med sitt trasiga knä och onda höfter och dessutom slänga sig ut i en spurt gör att hinna langa flaskan till mig när jag dundrade förbi. Jag är så enormt tacksam för den där flaskan! Piggnade till liv och kunde öka ännu lite till utan att det kändes jobbigt eller ansträngt. Tack mamma och pappa för all stöttning!
Allt jag kumde tänka på under siata delen av loppet var att jag är så tacksam för att mitt ben har läkt och att jag kan springa! Sluttiden 1:33:43 gav snittet 4:30 min/km och det är jag riktigt nöjd med.
Tack Örebro Triathlon för ett väldigt fint arrangemang och en fin tävling!
Tack alla mina fantastiska sponsorer, utan er hade jag inte flygit fram igår! TACK
#cykelcitytriathlonteam #cykelcitystockholm #argon18 #fizik #pocsports#gripgrab #sauconysverige #vergesport #lifeproof #accessrehab #goldlife #headswimmingnordic #envecomposites #scienceinsport
Simon, min sambo, fick slänga in handduken efter två varv cykel. Den onda halsen som jag övertygade honom bara var inbillning, var inte riktigt inbillning och trots en bra simning så fanns det ingenting i hans ben på cykeln och han klev av. På eftermiddagen bröt förkylningen och lätt feber ut och nu har jag en döende man att ta hand om här hemma. Mancold är inte att leka med, och inget man ska ställa upp och tävla med i kroppen.



På pallen: jag, Anna Hellström, Emma Igelström