Dns Karlstad Triathlon


Jag har haft en väldigt tung vecka. Knappt tränat något men ändå varit fortsatt trött och flimrig i ögonen.  Sovit varje eftermiddag och haft väldigt  hög puls så fort jag försökt göra något. Tagit prover på lite diverse men de visade inget onormalt. Antagligen har jag varit påverkad av det där viruset jag haft i kroppen sedan innan Vansbro. Eller så har jag bara varit trött, helt enkelt och behövt vila. Kroppen är bra på att säga till men jag är väldigt dålig på att lyssna. Nåväl, efter mkt sömn, långsamt tempo och lätta träningspass känner jag mig nu nätter, piggare och ser ordentligt med båda ögonen. Det kändes till och med BRA idag på simningen. Har det vänt nu? 

Trots att det alltså känns bra idag så har jag bestämt att inte tävla i helgen i Karlstad.  Det är ändå en halv ironman och det snyter man inte bara ur sig sådär med en dålig form och påverkan från virus. Jag får helt enkelt stå över, vilket känns astrött.  Men jag måste tänka lite längre än näsan räcker denna gång och jag åker med som support till Simon som fått hyfsat ordning på kroppen och ska tävla. Det ska bli jättekul det med. En av mina adepter ska tävla också sedan hoppas jag på att få träffa många andra kända och mindre kända goa och glad triathleter som kan ge lite energi igen.  Lovar att jag ska heja mig hes hela söndagen.

Vill även passa på att önska alla andra som tävlar denna helgen ett stort lycka till!

Kör hårt i Umeå och kamma hem många medaljer till Falun!

Var ute på en magisk cykeltur med Simon igår kväll med fika i Torsång och var inte hemma förrän kl 23. Men oj, vilken  vacker kväll i underbara Dalarna. Sådant ger energi. Livskvalitet!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

DNS Gävle Triathlon


Har bestämt mig för att inte åka och tävla imorgon på Danske Invest Triathlon Series i Gävle. Anledningen är att min kropp inte riktigt är med mig. Har den senaste veckan lidit av extrem trötthet, orkeslöshet, yrsel och synrubbningar  (flimmer i ögonen). Det känns förjävligt tråkigt att behöva kasta in handduken men eftersom jag ännu inte vet vad det beror på kan jag inte chansa och tävla med den här kroppen (nej, jag är inte gravid). Vill inte heller åka till Gävle i det skick jag är i nu och köra en drafting tävling och riskera att vingla till och ställa till det, inte bara för mig utan för alla andra också. Med tanke på hur seg jag varit sedan Vansbro och hur tung träningen varit så kommer jag heller inte prestera något vidare bra. Dessutom, som grädden på moset, så har jag en höft som hakar upp sig och gör SVINONT när jag cyklar och tar i. Mycket skumt som händer i kroppen med andra ord och jag ska kolla upp allt på måndag när vårdcentralen har öppet. Tills dess tränar jag lite lätt och lugnt samt sover mig igenom dagarna. 

I will be back.

Peace and Love. 

9*400 m


Ni vet den där känslan när man får veckans träningsschema och man ser ett pass som ska bli både utmananade och kul. Ett av de passet skulle jag köra igår. Hade nästan längtat hela dagen på att köra det. På schemat stod banlöpning med 2 km i halvmara-pace plus 9*400 m hårt. Det kändes kul och motiverande och jag älskar ju banlöpning. Kort och hårt och borde inte vara så märkvärdigt för mig.

Det var bara det att jag haft lite strul med kroppen på sistone. Ända sedan jag blev frisk och kunde börja träna har jag varit tung orkeslös och trött i kroppen. Det har gjort ont lite här och  var och i lördags när jag cyklade till Norhyttan fick jag superont i höften. Så pass ont att jag fick lov att cykla med bara vänster ben sista milen för att ta mig hem.

Låg och slappade hela dagen för att mitt banpass skulle bli optimalt. Låg och väntade på att den där lite pirriga, pigga känslan snart skulle överta min kropp och att jag skulle bli peppad på intervallerna. Den kom aldrig. Tog bilen in till stan kl 17 för jag skulle ändå skjutsa en granne in till Ludvika. Satte mig i bilen utanför Hillängens idrottsplats och väntade lite till. Det spöregnade. Peppen var obefintligt. Vid 18:15 bestämde jag mig för att köra ändå. Piggheten skulle helt enkelt inte komma till mig idag. Släpade mig igenom uppvärmningen. Men det var iallafall uppehåll och till och med solglimtar nu. Körde min löpskolning i g.  Stretchade lite. Fy fan vad jobbigt det här skulle bli….

Bestämde mig efter den första intervallen när jag fullständigt kroknade efter 200 m att jag skulle få 60 s bonusvila om jag klarade att köra alla progressivt. Mutade mig med att om jag skulle klara passet skulle jag få cola och godis. Kändes helt plötsligt som jag kämpande för någonting som jag blev glad och motiverad av ;).

När fyra hade avverkats och jag klarat uppsatta målet, gick det plötsligt lite lättare.  Berömde mig själv, trots att de gick tungt och gick åt helvete sakta. Struntade i det…jag skulle bara igenom. Efter 4 intervaller ytterlugare och mer bonusvila: nu var det bara två kvar! 

De ”riktiga” friidrottarna körde barfotalöpning, hopp över häckar och stretchade, under tiden jag höll på.  Jag matade bara på, varv efter varv. Sista intervallen hade jag en liten friidrottstjej ett halvt varv före mig. Bestämde mig att försöka ta ikapp henne. Slet och slet. Flåsade. Fokuserade. Upploppet. Skulle jag klara det? Blicken fram. Fokus på mållinjen. Frekvens, hållning, studs i benen. Nä det gick inte. Hon var för snabb men jag var oerhört lättad att jag tagit mig igenom passet.  Jag gjorde det!!!

Efteråt stack jag till ICA Marnäs och köpte mig en cola light och naturgodis. Det var det enda jag kunde motivera mig med idag. Och gud så gott det smakade efteråt. På joggen mot bilen började det ösregna igen. Snacka om tur jag haft.

Nu borde väl träningen snart ge avkastning så jag snart blir pigg igen? Denna kropp alltså, den arbetar bara emot mig just nu.  Men jag ska igenom den här tunga perioden och komma upp på andra sidan som en bättre atlet. Det är det hårda arbetet under en längre period som gör en bättre och det spelar ingen roll om jag inte sätter personbästa på intervallerna just nu. Jag vill vara bra när det gäller! I helgen är det Gävle Triathlon, då jäklar ska jag kuta.

Heja mig själv!

Mot nya mål


Det har gått några dagar och jag har fått vila benen sedan fadäsen i Vansbro. Måste säga att jag varit mer sliten än jag någonsin varit efter en medeldistanstriathlon, och då sprang jag bara ett par kilometer!

Känslan i både kropp och knopp har varit som efter en tuff Ironman. Svårt att sova, vaknar med lätt spänningshuvudvärk och träningsvärk i varenda muskel. Något har ju inte stått rätt till…

För att bli av med de västa slaggprodukterna tog jag dagen efter tävlingen en lätt cykeltur till min kusin och supporter Johanna och tjålade skit och gosade med hennes underbara hund valpar. På måndagen laddade jag om med ett öppetvattenpass (som för övrigt gick riktigt uselt!), klappade på ”min” kära häst och sprang en sväng i skogen. Sedan började det faktiskt ordna upp sig i kroppen och jag börjar inse att jag mest är hemskt otränad!

Sist jag tränade på bra var ju innan Örebro Triathlon den 6 juni! Nu är det dags att rycka upp sig!

Snackade med min tränare Björn Andersson och vi var båda eniga om att resultatet i Vansbro bara var att radera ur närminnet. Vi har nu satt upp nya mål och jag har lite andra tävlingar inbokade. Står fortfarande i valet och kvalet om att köra Kalmar Ironman men i dagsläget lutar det istället åt lite kortare distanser, mer träning och en A-tävling till hösten istället. Det får bli lite av ett mellanår detta och så får vi se vart mina tävlingar leder mig.

Nästa helg är det dags för Gävle Triathlon, en sprint som ingår i Danske Invest Triathlon Series, eller svenska cupen som det hette tidigare. Inget fokus på den utan bara vara med och höja pulsen lite.

Därefter har jag bokat in Karlstad Triathlon, precis som i fjol. En tävling på halv ironmandistans för både elit och motionär. Det finns även en sprint och en olympisk för de som vill köra lite kortare. Karlstad triahtlon är en jättetrevlig tävling och ett ypperligt tillfälle att testa utrustning och formen inför Kalmar. Kan varmt rekommendera att köra den! Länk till tävlingen hittar du här!

Hur jag upplevde tävlingen kan du läsa om här!

Nedan ser ni en film från förra årets medeldistans (jajemän, det är alltid soligt i Karlstad):

Vansbro Triathlon DNF


Det är märkligt hur mycket känslor en idrott kan framkalla. Känslor som tar över ens värld fullständigt och får en att skratta, gråta, svettas, snora, lida, le och allt däremellan. Hur tankarna svajar mellan fullständigt fokus och framgång till att fullständigt köra sig själv i botten. Igår hände det sistnämnda för mig. Det är ju bara en sport men man får för sig att det är det viktigaste i livet ibland. Idag på morgonen ett tråkigt besked som fick mig att inse att livet är för kort för att gräva ner sig i resultat och prestationer…

Efter att ha varit sjuk med halsont, torrhosta och matthet i kroppen i 1,5 vecka mellan Uppsala Triathlon och Vansbro, visste jag ju att det var en ren chansning att ställa upp på startlinjen. Lyckades träna någotsånär dagen innan med Mikaela och Tobbe, samt simmade två simpass à 1500 meter onsdag och torsdag. I övrigt en fullständigt dekadent vecka med mycket tvivel på min hälsa. Men jag ville så himla gärna vara med!

När jag kände mig bättre så var det ingen tvekan om saken, jag skulle vara med och jag skulle göra mitt bästa. De flesta säger att vila gör en starkare men med handen på hjärtat hörni så är det inte så. Man måste träna för att bli bra och det ganska mycket, iallafall i mitt fall. Även om jag var frisk rent fysiskt och viruset borta ur halsen så mår man inte så bra av att ligga på sofflocket och vila i 1,5 vecka. ALLT är jobbigt efter en sån vecka.

Kände redan passen innan att simningen var riktigt långsam. Kändes bra, men gick otroligt långsamt. Under tävlingen samma sak. Dieselmotorn startade aldrig och det var bara ett enda långt slitande för att ta mig framåt. De där 1900 metrarna tog aldrig slut. Hängde inte på en kotte.

Sprang igenom T1 och kände direkt att det högg till i baksida lår. VA?! Jag brukar väl aldrig få kramp sådär! Det var inte ens kallt men muskeln i baksida lår hade smällt till rejält och där stod jag i T1 och försökte stretcha och få på mig ett par neoprenhandskar som jag trodde behövdes. Sket i dem tillslut och drog iväg. På cykligen kände jag återigen att något inte stod rätt till. Varje gång jag försökte trycka på krampade det i någon ny muskel. Fick till och med sendrag i fingrarna stundtals! Törsten var enorm och trots att jag drog i mig tre flaskor sportdryck och vatten om vartannat så vart jag bara mer och mer törstig och strupen torkade igen. Sista jag gör är att köra fel på cyklingen så jag fick snedda över en gräsmatta i industriområdet och jag kände bara; VAD HÅLLER JAG PÅ MED, fokusera nu Emma!

Stack ut från T2 som 4:a i seniorklassen och såg så mycket fram emot att springa. Jag vet att jag kan springa bra och att det är min styrka att vara jämn och stabil och bara sätta fart och hålla det, trots min skada och saknad löpträning under vinter och vår. Det bevisade jag för mig själv i Örebro. Men när det högg till som två knivar i båda låren samtidigt sa liksom hjärnan stopp, sluta. Så jag stannade. Kramp i båda låren. Fanns inget övrigt än kramp i benen. Inget jävlarannamma och inget som sa åt mig att fortsätta. Meeeeeen det kanske kunde släppa? Så efter att ha pratat med Simon och kusin Johanna som stod och hejade där, så beslöt jag mig för att testa igen. Sprang ner till vätskedepån och började hosta som en galning.

G A M E  O V E R!

Hälsan var inte med mig igår. Kropp och knopp var inte redo och det var inte värt att fortsätta. Kunde inte så mycket mer än jag lyckades kräma ur mig igår.

Grät en skvätt i min ensamhet på väg till området där letade efter någon att läman chippet och meddela att jag brutit.

Grät en skvätt till när jag hämtade ut mina kläder.

Grät när jag träffade Nils som också hade fått lov att bryta.

Grät ytterligare en skvätt när jag duschade och bytte om till mina vanliga kläder och när jag hörde dam 1-2-3:an och herr 1-2-3:an gå i mål där borta i målområdet.

Grät ännu mer när speakern ropade mitt namn att jag var från Saxdalen, RÄFVÅLA som han sa. Det är jag ju inte. Jag är fan från Ludvika och jag bor i Norhyttan. Saxdalen vill jag inte beblanda mig med.

Grät för att Åsa är så duktig och en sån fin vän. Grät för att jag så gärna ville vara tillsammans med henne i målområdet.

Men sen fick det fan vara nog med grinandet.

Nu har jag satt nya mål och jag är sugen på att träna och uppnå målen. Åt helvete med Fibula-frakturer och halsvirus. Nu ska jag träna och bli bra igen!

Tack ALLA för stödet efter banan och tack Vansbro Triathlon för ett förstklassigt arrangemang och ett Svenskt Mästerskap värt namnet. Hoppas jag är välkommen nästa år igen!

Uppladdning Vansbro Triathlon


Önskar jag kunde skryta om hur bra min form är och hur bra jag tränat de senaste veckorna…

Istället för träning och toppning av formen har det varit soffrodel för hela slanten i 1,5 vecka nu.

Det började efter SM sprint i Uppsala. Lördagens kalla väder med ösregn och sen middag slet onödigt mycket på kroppen tydligen. Körde stafetten dagen efter i sol och värme och kanske vart det en chock för kroppen det med.

PÅ måndag morgon åkte jag till Lugnet och körde lite simning…med betoning på lite. Kände efter 1200 m att jag faktiskt var ganska trött och sliten efter helgen så jag gick upp och drog till jobbet istället. Det var nog läge för en vilodag. Meeen på eftermiddagen började jag känna ett välbekant och obehagligt stick i halsen. Jajjemän, på tisdagen var taggtråden i halsen ett faktum. Trodde att jag skulle råka på samma dunderinfluensa som Simon hade haft i två veckor men det halsonda började faktiskt tona ned och på lördagen kände jag mig frisk och ganska kry. Tog en liten cykeltur i det fina vädret och tyckte livet lekte. Jag skulle nog bli frisk ändå. På söndagen kom baksmällan, regnet och jag började bli hes som få. Halsontet var ett faktum igen. ATTANS! Vaknade upp utan någon som helst röst i måndags och ännu mer halsont. WTF! Nu började jag få panik.

I takt med att rösten börjat komma tillbaka har mitt hopp om att delta på lördagens Svenska mästerskap i medeldistans ändå vaknat till liv igen. Testade simma idag och det kändes givetvis åt helvet. Långsamt gick det också. Men jag ska tävla och jag ska göra mitt bästa. Min kropp kanske inte är i bästa slag men jag ska göra det jag kan givet de här förutsättningarna jag fått. Att jag inte tränat ordentligt sedan innan Örebro Triathlon den 6 juni försöker jag mest inte tänka på. Jag lugnar mig med att jag faktiskt bröt benet för ett halvår sedan och måste lugna ner mina krav på kroppen.

Det får gå som det går och det ska bli kul ändå! Nu kör vi!

Bild från SM Stafett 19 juni, fotograf: Marre Hulgrens pappa, Bosse.