Långpass i juletid



Sedan sist har jag haft en period då jag tränat på riktigt bra, med några få undantag. Fokuset nu under julhelgen har varit långa distanspass, då det äntligen funnits tid för det.

Simon har sedan länge velat att vi ska simma 100*100 m dagen innan julafton. Sist vi försökte oss på det var i Östersund och då blev det 3000 meter simmade :(. Traditionellt sett ska ju 100*100 simmas på nyårsafton men då vi ska till La Pared över nyår så har vi tänkt att fokuset då istället ska bli på cykling. Jag har aldrig simmat 100*100 m, däremot har jag simmat 10 000 m, back in the days när jag som konstsimmare åkte med simmarna på träningsläger utomlands. Det var 16 år sedan och simformen är väl inte riktigt samma idag som då. Dessutom har jag inte simmat så mkt som jag egentligen borde de senaste månaderna och jag var väldigt tveksamt inställd till det här spektaklet. Simon var dock väldigt taggad och jag peppade igång till slut. När dan före dopparedagen äntligen kom så hade Simon en fruktansvärd migrän, så han blev kvar i sängen och jag fick åka till Ludvika Badet själv. Väl där visade det sig att jag inte skulle vara ensam en enda längd. Flera fina gamla och nya vänner simmade med mig och även om jag inte tyckte jag hann prata tillräckligt med alla så visade sluttiden att det nog pratats en hel del. Tre timmar och tjugo minuter senare steg jag upp ur poolen och var oförskämt pigg och stark. Jag hade egentligen bara en svacka (VÄGGEN) och det var när det var 4 st hundringar kvar, då kom krampen. Hög på socker och adrenalin åkte jag sedan och julhandlade mat och det var värre än själva passet i sig.

På Julaftons morgon och förmiddag tog jag det väldigt lugnt och inväntade Simon som var i skogen och röjde. Jag skulle samla lite husmorspoäng och laga julgröt till lunch innan vi skulle dra ut och springa. Husmorspoängen försvann snabbare än kvickt när botten på kastrullen sprack (den var visst gjord av porslin) och all het mjölk+risgryn forsade ut över köksgolvet och spisen. Resterande husmorspoäng fick jag samla genom att torka golv och rengöra spisen. Inte blev det någon vidare lunch heller till min skogshuggare utan vi fick överleva på sallad och några Hampabiffar. Sedan gav vi oss av på ett riktigt rövarpass. Vi bestämde oss att springa runt sjön, alltså Bysjön och det gick kanonbra tills jag bara tvärdog vid 20 km och fick ont i de flesta delarna av min kropp. Dete började dessutom bli mörkt, kallt och det blåste motvind utav bare fan. Sådana stunder är jag inte så nöjd med att vara i Norhyttan då vägen upp dit består av 5 km backar med olika motlut. Jag var inte heller så nöjd över mitt val att bara ta med en gel. Den energin var sedan länge bortblåst. Men på något sätt och vänster kom vi tillslut hem till gården och julmaten har nog aldrig smakat så gott som den gjorde igår, efter det där passet.

Juldagen började med ett rivigt spinningpass som jag höll i på Må Bättre Ludvika. Det var med stela ben jag startade men när tempot skruvades upp och svetten började lacka började även mina ben samarbeta. Jag blev så i gasen den sista intervallen att tungan krullande sig och jag råkade vråla ”ALLA SKA MED I KNULLAN” när jag egentligen menade ”alla ska med i klungan”. Inte lätt med de där bokstäverna och att få dem i rätt ordning ibland alltså. De flesta i spinningsalen känner mig väl vid det här laget och ingen tog illa vid, hoppas jag.

Imorgon fortsätter jag och Simon söderöver mot Fuerteventura och La Pared med Apollo Sport. Det blir en skön vecka med fokus på många mil på cykeln i solen. Något jag sett framemot sedan jag klev av planet från Thailand.

Till alla läsare, vänner, släkt och bekanta vill jag önska en GOD JUL och GOD FORTSÄTTNING!

Vi hörs snart igen. Håll koll på min instagram @emmagraaf tills dess!

Åsa och hennes Filip kom och sällskapade

Fick sällskap av Åsa och hennes Filip under uppvärmningen på simpasset.

Långpass löpning på Julafton, inklusive en totalbonk som hette duga. Härligt!

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Post camp depression



Då har jag varit hemma i 4.5 dagar och den där jobbiga känslan av post camp depression börjar smyga sig på. Det var ju inte alls nå kul att komma hem! Ingen buffé, inget sällskap 24-7 och inga långa träningspass i värme. Typiskt.

Jag har iallafall klarat mig från både magsjuka och förkylning som många andra i gänget råkat ut för, men den där matta tråkiga känslan av att vara tillbaka i vardagen den kom direkt. Det enda jag känner är att hjärnan är helt totalt avstressad vilket gör att jag absolut inte kan tänka eller göra någontimg snabbt och sitter mest som en fågelholk på jobbet och kan inte lyckas skynda mig med någonting. Det är rätt skönt i och för sig. Ska försöka låta det fortsätta vara så. Just nu tänker jag mest bara på träning, tävlingoch triathlon och det är sköna och trygga tankar som inte skapar någon stress i mig.

Idag sprang jag och Simon långpass i Norhyttan. Visst är det backigt i Thailand men Dalarna är inte så där värst platt det heller. Nu är jag sådär härligt trött och har bänkat mig framför vinterstudion med en kopp glögg. Ska inte träna ett skut mer idag. Bara gå ut med hunden och såsa runt med en kopp kaffe i handen. Okej då, jag kan väl vänja mig med det igen då.

Den 26:e åker vi på nästa träningsresa. La Pared på Fuerteventura hägrar och en hel vecka fullproppad med träning över nyår ska det bli. Längtar!

Barkaka Aquathlon för tredje året i rad



En vecka gick ruggigt fort på Thanyapura Sports Hotel i Thailand. Träningspassen har alla varit episka och även om skrubbsåren spökat och gjort ont har jag kunnat träna på bra.

En minitävling i aquathlon var planerat sista dagen genom Barkaka Aquathlon som i år kördes för 3:e året. Reglerna är enkla; man kör så det ryker med så lite kläder som möjligt på kroppen. Känns hedersamt att jag är en av tre som varit med alla år. I år var det även en hel hög med duktiga och starka tjejer på startlinjen, extra kul. 

Hur som helst så går det till så att man springen 1500 m på bana, allt vad man har, springer sedan bort och växlar av sig skorna och hoppar i bassängen för 300 m runt bojar, avslutas därefter med växling och 1000 m löpning på bana med hjärtat i halsgropen.

Gårdagens lopp var ingen skön känsla. Usch, vilken dålig form jag är i! Farten och känslan infann sig aldrig, inte ens en sekund, under loppet. Det var bara jobbigt! Faktum är att jag både brukar ha tävlat och partat loss innan Barkakan och ändå lyckats fått fart på benen så det här resultatet får jag plocka med hem som en pekpinne och motivationsboost att träna mer och bättre. Kul är det i vilket fall som helst och att mejsla ur mår varenda kotte bra av.

Det kommer en film på fanskapet inom kort och känsliga tittare varnas för extremt mycket blottande av hud.

Det här lägret är en klassiker och det är redan givet i kalendern till nästa år. Tack Nelker,  Daniel och Apollo Sports Sverige för arrangemanget! 

Resultat:

1. Klas Wirén

2. Daniel A-R

3. Marre Hultgren

4. Åsa Ironwoman Lundström

5. Kristian Ek

De tappra, halvnakna krigarna i Barkaka Aquathlon 2016. 

Träningsläger i paradiset



Befinner mig på Thanyapura Sport Hotel i Thailand med ett triathlon/löpgäng från Terrible Tuesday Triathlon Club och Apollo Sports.

Det är extremt härligt här. Det är varmt, solen skiner, träningssällskapet är förträffligt och omgivningarna bjuder in till episka träningspass i både cykel och löpning, liksom simning ute i 50:ia eller 25:a. Bara att välja och vraka.

Eftersom det precis är igångstart på träningen efter en lång säsongsvila så är träningen kravlös och sker spontant och bara det jag vill göra. Men faktum är att jag vill göra det mesta och all träning känns enbart som semester här nere. Det är gött, helt enkelt.

Tyvärr råkade jag cykla in i en annan cyklist dag två, under ett distanspass, så jag är något konvalecent och kan inte riktigt göra det jag vill göra med skrubbsår över hela vänstersidan, lite nackspärr och allmän ömhet i höft och arm. Men det går hyfsat ändå att träna. Tur att det var vänstersidan iallafall eftersom högersidan precis repat sig från kraschen på MTB i september. Nu får det vara nog med klantigheter, 2016 går till historien med alla incidenter.

Ska försöka rapportera härifrån snart igen för det här är träningsparadiset!  

Lite strandhäng mellan passen. Foto: Henrik Kindgren 

Målsättning 2017



Det är hög tid att ruska fram den där målbilden som jag ska etsa in i närvaron under varenda pass. Kanske speciellt såhär års när det upplevs som lite mörkt och tungt att träna. Jag gillar egentligen hösten men avsaknaden av mål och inbokade tävlingar har gjort det extremt svårt att fokusera på träningen och att köra regelbundet och stundtals hårt. Nu börjar det äntligen reda ut sig tack vare att jag lyft frågan till nära och kära.

Senaste tiden har jag haft extremt svårt att släppa jobbet och alla tankar som ska hållas i styr i alla projekt jag är delaktig i. Jag har även fått mer och mer ansvar och jag inser att jag är väldigt, väldigt dålig på en sak: att släppa kontrollen! Trodde inte jag var sådan, har alltid haft bilden av mig som en avslappnad och skön tjej som tar livet med en klackspark. Det är en helt skev bild av verkligheten har jag insett. När jag börjar drömma om jobb och hela helgerna går till att älta saker som hänt i veckan eller ska hända är det något som är snett. Till och med när jag tränar tänker jag på jobb. DET SKA JU VARA TVÄRT OM! Nu blir det ändring på det och jag måste sluta vara duktigt flicka i allt jag gör.Min syn har återigen börjat rubbas och jag ser det som ett tyligt varningstecken. Jag måste bromsa mig!

Träningen är och har alltid varit mitt andningshål och det enda sättet för mig att varva ned. Jag måste fortsätta använda träningen som andningshål, arbeta med mig själv och  inte lägga värdering och press i form av prestation på mig i varenda träningspass. Den pressen ska vara positiv enbart, och något jag själv jobbar fram. Träningen är superviktig för en hyperaktiv hjärna och jag mår uselt när jag inte tränar. Därför är det helt sjukt att jag under hösten har valt att INTE träna när det kört ihop sig och jag är trött. Det är träna jag borde göra! Inte jobba mer!

Hur har jag kommit fram till ovan då? Jo, jag har tänkt på det mkt själv men inte förrän man själv sätter ord på det som trillar polletten ned. För mig var det vid fikat idag på jobbet, och sedan tog jag en fika på stan med min Simon (för en gångs skull) och vi pratade länge om målsättningar, träning och hur livet funkar.

Vi kom fram till att det behövs en förändring. Jag mår inte bra av att träna utan schema och struktur, jag måste ha det där skrivna för att jag ska föra mitt allt för att genomföra passen. Jag måste även lära mig att stänga av när jag går hem från jobbet. Jag jobbar trots allt bara 8 h, 4 dgr i veckan. Resten av tiden ska läggas på träning och livet. Jag måste även ha målsättningar att jobba mot. 2016 har varit ett pruttår. I och med att jag rehabade järnet och kom tillbaka snabbt från benbrottet så for luften lite ur mig. Jag kom tillbaka snabbt och det var mitt mål i vintras. Vad sen då? När man inte sätter klara  mål har jag jättesvårt att fortsätta utvecklas. Så nu har jag och Simon kommit fram till följande:

*Jag vill åka på minst två läger under vintern, en vecka i taget och kötta järnet.

*Jag ska tävla Ironman igen

*Jag vill ta en SM medalj i medeldistans

*Tävlingarna ska vara en halva utomlands i vår (Challenge Prtugal 7 maj skulle sitta fint)

*SM Medeldistans i Vansbro juli

*Jönköping 70.3 (vore coolt att se hur kroppen klarar att tävla med bara en vecka mellan=UTMANING)

*Kalmar Ironman, nu jävlar ska jag upp på podiumet:)

*En till IM och en halv IM i höst, utomlands så man kan bli glad och brun när det är som mest dystert

*Utöver ovan så vill jagköra X antal små race på den svenska marknaden. Det är alltid kul.

Vad tror ni om det?! Visst verkar det kul!?