Det var länge sen jag var så taggad inför ett millopp som jag var inför dagens tävling i Umeå. Jag har ju länge intalat mig själv att 10km inte är min grej, att det mest bara är jobbigt och gör ont, men hela den här veckan veckan har jag verkligen gått och längtat och sett fram emot att få tävla på 10km. Jag har känt mig i riktigt bra form och har till och med prioriterat det så pass mycket att jag anpassat hela denna veckas träning efter det för att komma till start med så fräscha ben som möjligt. Det brukar jag sällan göra utan det normala har alltid vart att ta milloppen lite på volley och inte anpassa mig så mycket efter det. I tisdags körde jag det sista lite snabbare passet, 2x3km i tänkt milfart som gick kontrollerat i 3.35-fart. Kände mig stark och fick verkligen anstränga mig för att inte köra en repetition till som jag egentligen hade tänkt. Avslutande istället med en tusing på 3.18 som också den kändes lätt. Var helt övertygad om att jag skulle slakta mitt blygsamma PB efter det passet. La in två dagar med helvila och körde bara ett vanligt distanspass efter det. I fredags när jag åkte upp till Umeå så hade jag i tankarna redan persat.

Vaknade med en bra känsla igår. Åkte in till stan och shoppade lite på förmiddagen och sen var planen att sticka ut en kort sväng bara för att väcka benen. Ganska omgående kände jag hur vänsterbenet nästan domnade bort. Det var ganska kyligt i luften så jag tänkte mest att musklerna inte hunnit bli varma. Men det ville inte riktigt släppa. Kändes konstigt. Stelt. Ungefär som i somras när jag hade nån skit i knävecket men det kändes ännu mera nu. Ingen direkt smärta, mer molande, lite som växtvärk. Efter ett par km var jag tvungen att stanna och tänkte ”vafan är det som händer?”. Fick panik. Lugnade ner mig och började jogga hem. Det gick okej, men det kändes konstigt och fel. Testade att öka farten som även det gick rätt hyfsat, kunde springa på utan större problem förutom att det kändes stelt och konstigt men avbröt ändå.

Imorse när jag vaknade var vaden fortfarande stel och jag kände fortfarande nånting konstigt i knävecket. Tänkte att det var kört. Bestämde mig ändå för att testa lite lätt jogg innan jag kastade in handduken helt och det gick mirakulöst nog över förväntan. Kunde springa utan större problem, däremot kände jag att det inte kändes helt bra, men löpsteget verkade inte påverkas. Kände mest av det när jag inte sprang. Bestämde mig för att ge det en chans i alla fall. Lite dumdristigt kanske med tanke på att det är Berlin som är årets stora mål, men med tanke på hur mycket jag sett fram emot det här loppet så ville jag verkligen ge det en chans.

Starten gick 12.30. Var på plats vid Nydalasjön en timme innan, hämtade nummerlappen och tänkte att jag skulle vara riktigt noga med uppvärmningen. Rätt lång uppjogg, dynamisk rörlighet, lite löpskolning, strecth och som avslutning några stegringslopp. Det kändes faktiskt rätt så bra. Vädret var näst intill perfekt. 15-16 grader, svalt i luften men varmt i solen och inte så mycket vind. Totalt var det säkert ett femhundratal löpare på plats. 10min innan start ställde jag mig ganska långt fram och gjorde mig redo. Hann tänka att idag blir det PB innan startskottet ljöd.

Kom iväg ganska bra, ingen trängsel att tala om, redan efter ett par hundra meter var det fritt fram. Klockade första kilometern på 3.32 och kände mig stark. Första 3km gick på typ 10.55 helt enligt plan men ansträngningen kändes lite högre än väntat. Kollade pulsen och såg att jag låg mycket högre än jag borde. Drog ner lite på farten men den var fortfarande lite för hög. Nu i efterhand ser jag att jag hade 120 i puls redan när jag startade.

Strax före 4km släppte jag klungan som jag legat med i början. Det var också här nånstans som jag kände att vaden var stel som kevlar. Ingen smärta men steget kändes konstigt. Kände direkt att det här kommer aldrig hålla, en taskig vad och en för hög ansträngning kan aldrig sluta bra. Stannade till för att stretcha och kände direkt jag slutade springa att nånting var fel. För en millisekund tänkte jag bryta men kom sen på att jag ju ändå måste ta mig tillbaka till starten. Tusen tankar gick genom huvudet. Bryta ändå och promenera en halvmil tillbaka? Fortsätta försöka trycka på? Till slut bestämde jag mig för att ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, egentligen gjorde det ju inte direkt ont att springa utan mest att det kändes konstigt och en känsla som sa att nånting var fel med vaden/låret. Målet var att persa och nu när det sket sig så kändes det som om 37, 39 eller 41min inte spelade nån större roll. För resultatlistans skull bestämde jag mig för att komma in på en rätt så medioker tid bara för att det skulle vara tydligt att nånting måste ha hänt. Fick hålla mig för att inte springa om folk som kom bakifrån och sprang om mig. 

Tog mig till slut i mål på 42min och kände mest frustration. Varför går jag alltid sönder när vid sämsta tänkbara tillfälle? Det är ju inte första gången det händer. IFK Umeå levererade i alla fall som vanligt ett perfekt arrangemang. Det var tredje gången jag sprang det här loppet. Fantastisk väder med en bra och snabb bana. Fler utifrån borde få upp ögonen för det här loppet. Om vi norrlänningar kan åka till Stockholm och Göteborg för att springa stora lopp så borde Stockholmarna och Göteborgarna kunna ta sig hit upp. Visst, det är en del grusväg och en 180 graders sväng, men den här banan är betydligt snabbare än Hässelby, Kungsholmen runt och Premiärmilen tex. Nästa år vore det kul att så några andra linnen än bara IFK Umeå och Jalles TC i startfållan.

Det första jag gjorde efter målgång var att boka tid hos naprapaten så imorgon blir det ett besök hos Johannes på Elit Rehab. Han kan mina vader utan och innan sen tidigare så han om någon borde kunna säga vad det är för fel. Ska även passa på att kolla upp hälsenan. Jag är ändå hoppfull om att det inte ska vara någon fara med Berlin, förhoppningsvis står jag även på startlinjen nästa lördag och springer Stockholm Halvmarathon på nytt personbästa. Men jag ska ändå tycka lite synd om mig själv ikväll, tröstäta en stor påse godis och lyssna på Emmylou Harris. Det får man göra när det inte gått som planerat. Och är det nån som kan det här med smärta så är det Emmylou. ”The hardest part is knowing I’ll survive” känns ganska passande just nu. 

/Hörs