Hej!

Kom som ett brev på posten – nedstämdheten och förkylningen. Sjukt hur snabbt man kan rasera något som tagit månader bygga upp. En Ironman är mer förödande för formen än vad en krogrunda är för lönen efter den 25:e i månaden…

För ge en inblick i hur sjuk jag är så ska jag berätta en sak. Till skillnad mot vad folk tror har jag inte spenderat tiden med stå framför spegeln och malligt beundra mitt väsen. Tvärtom. När röken hade lagt sig och resultaten sjunkit in började jag omedvetet och outtröttligt leta fel och missar i min prestation. Det finns inga perfekta lopp, det inser nog alla. Tro man var den enda runt samma tid som gjorde misstag är också naivt. Dessutom vet man inte om ett misstag istället gjorde mer gott än ont. Man kommer heller aldrig få veta vad som hade hänt ”om inte om fanns”.

Då jag verkligen anser Kalmar vara SM så är jag extremt glad det gick så pass bra ändå. Klart jag hellre hade velat slåss om top 3 men med mitt track record sista åren ska jag nog se det här som 1:a pris. Dessutom, oavsett vad jag påstod innan var Hawaii mitt verkliga mål för 2016. Kanske inte är VM på riktigt men det är så nära man kan komma i sporten. Många av de bästa i världen kommer vara där och ska bli riktigt kul se vad man kan sätta mot. Eftersom det är mitt tredje försök där borde jag ha hyfsad – home court advantage?!

Har i princip varit helt stilla i över en vecka nu. Kommer så fort förkylningen lagt sig börja jogga igång denna vecka innan jag gör ett regelrätt träningsblock på 4 veckor. Mer finns det inte tid för innan avresa. Kommer vara där exakt en vecka före race vilket borde ge mig ok förutsättningar.

Känns som simningen & löpningen verkligen är på plats. Utmaningen denna gång blir hitta tillbaka till den cykling jag hade tidigare. Den var inte på plats i Kalmar, den saken är säker. Kanske hakar upp mig på detaljer men känslan är vårt viktigaste sinne i sport och utan den är man sårbar. Har några idéer själv samt Björn är övertygad han vet vad som är problemet. Ska verkligen vara lyhörd och tålmodig så hoppas vi det vänder. Kan jag simma runt timmen där och få till en 3:15h mara eller snabbare – ja då kan jag bli farlig om jag hittar cykelbenen.

Man ska dock akta sig för gissa tider på en Ironman – speciellt den på Hawaii. Om det blåser som det gjorde 2014 ska man vara glad man kommer i mål överhuvudtaget. Festligt hur detta kan vara drömmen för alla. Det är utan tvekan det tuffaste jag någonsin gjort och det där tjafset alla snackar om – ”NJUT så mycket du kan”. De har uppenbarligen inte varit där eller försökt maxa sin kropp. Njuter gör man på målrakan om man tömt sig fullständigt samt disponerat dagen bra. Titta på utsikten eller insupa atmosfären, det kan publiken roa sig med.

Nu återstår bara hålla sig frisk, lyckas lösa livspusslet ok innan avfärd så man får behålla jobbet och inte blir bortglömd som pappa. Självklart kommer inga satsningar gratis och precis som med så mycket annat måste man kompromissa. Svårt tro någon som levde efter sina drömmer inte stötte på patrull några gånger på vägen. Det ingår tyvärr i paketet 🙂

 Tack för ordet!

Nelker

Jag har bloggtorka. Inte för att löpningen går dåligt, tvärtom så börjar det kännas som om jag är på väg mot en formtopp. Dessutom håller kroppen ihop över förväntan. Allt är frid och fröjd. Däremot har jag inte haft nån lust att skriva om det. Jag har inte bara haft bloggtorka utan även funderat på om det är dags att lägga ner. Ibland känns det som att bloggens enda existensberättigande är för att tillfredsställa mitt ego och upprätthålla en förskönad bild av mig själv som en ambitiös, duktig och målinriktad löpare. Ofta för att jag (o)medvetet väljer att försköna eller utelämna vissa saker. Lite som med instagram. En vacker fasad. Jag sitter ofta i soffan och käkar chips men det nämner jag sällan (tror jag) eller instagramar för den delen. Det betyder inte att jag suttit och ljugit ihop alla tidigare inlägg, långt ifrån, dom flesta inlägg har vart brutalt ärliga men kanske inte återspeglat hela bilden av min löpning och hur jag känner. Till exempel:

• Jag har har ofta ångest inför jobbiga pass och känner mig dålig om jag inte springer minst 100km/v. Riktigt jobbig ångest. Det vet jag att många andra också har men det händer att jag mår fysiskt dåligt av det vilket skapar en sjukt negativ stress. 
• Jag känner mig ofta värdelös när jag jämför mig med andra. Tänker att om hen kan göra den tiden så borde jag också kunna göra det. Med tanke på hur mycket jag tränar så borde jag vara mycket bättre. Jag skäms över min miltid och nämner den sällan. Det gör att självförtrodent ibland är ganska lågt. 
• Jag blir ibland både avundsjuk och skadeglad när det går bra eller dåligt för många av mina löparkompisar. Långt ifrån alltid, men ibland. Det är lite skämmigt.
• Jag har ofta svårt att hitta glädjen med att springa. Oftast är det mest som ett tvång. Jag mår dåligt om jag inte springer men sällan bra av att springa. Jag är en slav under löpningen, det är som vilken drog som helst.
• Ibland fuskar jag på intervallerna. Tar längre vila, kortar av distansen eller skiter i dom sista repetitionerna utan att redovisa det, för jag vill framstå som duktig, inte som en förlorare.
• Jag intalar mig själv att jag springer för att bli bättre och för att må bra, men i själva verket så springer jag för att jag är fåfäng. Jag är livrädd för att bli tjock och måsta köpa en helt ny garderob. 
• Jag säger ofta att jag älskar marathon. Det gör jag egentligen inte alls. 42,2km är för långt. Att springa en mara är alltid jobbigt oavsett om man maxar eller mysjoggar. Däremot så älskar jag känslan efter en mara, främst för att jag kan äta massa onyttiga saker med gott samvete utan att bli tjock och för att jag känner mig duktig på nåt.
• Jag säger ofta att jag älskar marathon men det är mest för att jag är för långsam på milen. Egentligen skulle jag vilja vara bra på 10km istället för marathon.
• Jag har sjukt höga krav på mig själv när det kommer till tider vilket gör att jag ofta känner mig värdelös om jag inte persar även fast jag intalat mig själv att det bara skulle vara ett träningspass. Allt utom PB på tävling är ett misslyckande. Det är också ångestframkallande och skapar dåligt självförtroende. 
• Jag är lat och bekväm. Att träna är drygt och jobbigt men jag har blivit beroende av det. Jag tränar för att kunna kunna vara lat och bekväm utan att bli tjock.
• På tävling tänker jag för det mesta ganska tidigt att det här kommer aldrig hålla hela vägen, det är lika bra att ge upp. Pannbenet är egentligen inte så bra som jag gett sken av. 

Listan kan göras hur lång som helst. Ni fattar poängen. Jag tror att jag är ganska bra på att förminska, skoja bort och linda in allt det negativa i fina ord eller floskler. Det håller ju inte. Nu skulle man kunna tro att min löpning är 100% ångestframkallande men så är det givetvis inte, som tur är så väger det positiva med att springa tyngre än det negativa. Och det är ju inte alltid jag känner allt jag nyss nämnde, för det mesta slår jag bara på autopiloten och kör. Men det har fått mig att fundera, ska jag fortsätta skriva för dom närmast sörjande så måste jag erkänna och acceptera att min löpning inte bara är rosa fluffiga moln utan många gånger även blixtar och dunder och upphov till en massa dåliga och osunda tankar.

Med det sagt så har den senaste tidens träning gått riktigt bra och jag hoppas att det får forsätta så fram till Berlin. Framförallt känns det som om nånting har hänt med fartkänslan. Kanske är det all mängd i sommar tillsammans med en liten nedtrappning som börjar ge resultat. Plötsligt känns det inte lika jobbigt att springa i tröskel- eller överfart som brukar vara det normala. Har kört 2 fartpass /v som planerat tillsammans med en veckomängd på 10-12mil. Och jag har faktiskt inte fuskat på nåt av dom senaste fartpassen heller.

Onsdag 17/8: 8x1000m (gick inte på max; 3.26/3.25/3.28/3.29/3.26/3.28/3.31/3.27)
Fredag 19/8: 20km marafart (3.55-fart men med mara ansträngning)
Tisdag 23/8: 20km distans inkl 10km tempo @3.51min/km
Fredag 26/8: 5x2000m @3.35min/km (pulsen skenade iväg men ok känsla)

Nästa helg är det tävling. Jag kommer bli så fruktansvärt besviken om jag inte springer Umemilen på höga 36 eller bättre. Inte för att jag tränat särskilt specifikt för just milen utan för att formen är så enormt mycket bättre nu än inför Grand 10 i höstas. Det borde ge resultat. Dessutom har jag fått vara mer eller mindre hel hela året jämfört med ifjol. Om det inte blir sub37 kommer självförtroendet åka ner i botten och allt kommer kännas värdelöst. Det är ingen mening med att förneka det, kan bara hoppas på att det i så fall släpper ganska omgående. Egentligen borde det vara ett sunt tecken att känna så, det visar ju på att det finns lite jävlar-anamma och att jag inte nöjer mig med att bara delta, vinna är allt (i bemärkelsen av att persa)

Just nu har jag faktiskt lite lätt ångest även fast jag inte borde ha det. Jag var på lokal igår och rullade hatt och mäktade bara med 11km lugn löpning idag på förmiddagen, inte 20km som jag egentligen hade tänkt. Kändes knappt som att jag behövde duscha efteråt. Måste lära mig själv att inte få dåligt samvete över sånt, inte känna ett tvångsmässigt behov av att springa bara för att. Det var en bra kväll med lagom många öl, trevligt sällskap och djupa diskussioner som ju egentligen är värt så mycket mer än 20km slentrianmässig distans. Löpning är inte allt.

/Hörs (förhoppningsvis)