Jag körde ingen löpträning över huvud taget när jag simmade. Jag började löpträna först 2007, efter att min dotter hade fötts. Det är ett sådant enkelt sätt att träna på, inga tider att passa, bara att dra på sig skorna och ge sig ut.
Jag var ju bröstsimmare, så det enda jag gjort tidigare var att stretcha mina fotleder. Jag sprang som Kalle Anka i början. Men min pappa har varit en duktig maratonlöpare, han har gjort 2.42 på Berlin Marathon. Han gav mig rådet att börja med att springa tre gånger i veckan i sex veckor, och att aldrig springa snabbare än att jag kunde prata samtidigt. Det var det bästa rådet jag har fått vad gäller löpning. Sedan tog det nog inte mer än två, tre veckor innan jag var fast.
Jag har egentligen varit emot motionslopp. Om man inte satsar på att vinna, vad är meningen? Det är ju ett typiskt elitidrottsperspektiv. Men så skulle ett gäng på jobbet springa Lidingöloppet, det var 2009. Någon gav återbud så de undrade om jag ville springa. Jag tänkte ”vad f-n, jag gör det” och sprang runt på tre timmar. Jag var nöjd med det, jag hade ju inte tränat för det. Och jag tyckte att det var väldigt kul.
Det blev mer löpning, och så började jag med triathlon. Jag gjorde Ironman i Kalmar förra året där jag gick i mål på 11.20. Då hade jag tränat fyra månader innan. Nu tränar jag 20 timmar i veckan och har utvecklats fruktansvärt mycket det här året. Nu siktar jag faktiskt på att vinna Kalmar i år i min åldersgrupp och få en plats till Hawaii Ironman. I år har jag som mål att gå ner mot 50 minuter på simningen, förra året simmade jag på en timme.
Förra året sprang jag maran i Kalmar, efter 18 mils cykel, på 4.25 – och kräktes hela tiden. Men om allt går som det ska och magen håller så hoppas jag springa på runt 3.40 i år. Då skulle jag vara svinnöjd.
Löpträningen ligger på 4-5 mil i veckan: långpass, intervall och snabbdistans. Jag springer max ett långpass i veckan för att spara kroppen lite grann. Tiderna på tusingarna har gått ner från att ligga på 5.05 till 3.55 det här året.
Jag var extremt prestationsstyrd när jag simmade, och det är ju inte så konstigt när man är elitidrottare. Det som är så skönt med satsningen på triathlon är att jag inte längre behöver bevisa något. Jag kan luta mig tillbaka och bara göra det här med glädje. Om det inte räcker för att jag ska ta mig till Hawaii, så har jag ändå haft ett sjukt kul år med jäkligt bra träning. Min kropp och mitt psyke har överträffat sig själva. Jag är inte rädd för att misslyckas längre. Det är en del av livet, att våga misslyckas.
Jag föreläser om träning och jobbar med Girls Wellness Academy, som satsar på friskvård och hälsa. Fokus ligger på träning för tjejer, och mycket av den görs utomhus. Vi var på Mallorca nyligen, 32 tjejer i åldrar från 22 till 68 år. Det är fantastiskt kul när det bara är tjejer med, de växer och vågar mer när det inte är en massa killar runt omkring.
Den mäktigaste löpupplevelse jag haft var när jag var på jobb i Örnsköldsvik, och hade en halv dag ledigt. Jag fick ett tips om att löpa i Skuleskogens nationalpark, och gav mig ut med vätska och energi. Det var helt magiskt vackert där, så jäkla häftigt. Jag sprang i fyra timmar, ville aldrig sluta.
Jag vill göra mer sådant, prova på trail och ultralopp. Kanske lite swimrun. Det finns ju hur mycket som helst att uppleva när man både cyklar, simmar och springer.
Simmaren Emma Igelström har tagit fyra VM-guld, ett VM-silver, tolv EM-guld, två EM-silver och tre EM-brons – och var första kvinna att simma under drömgränsen 30 sekunder på 50 meter bröstsim. I sin bok “Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin” (2006) berättar hon om hur hon länge kämpat mot ätstörningar.
Mer Emma: Följ Emma och hennes adept Hanna på vägen mot Lidingöloppet!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in