Umemilen 2016


Det var länge sen jag var så taggad inför ett millopp som jag var inför dagens tävling i Umeå. Jag har ju länge intalat mig själv att 10km inte är min grej, att det mest bara är jobbigt och gör ont, men hela den här veckan veckan har jag verkligen gått och längtat och sett fram emot att få tävla på 10km. Jag har känt mig i riktigt bra form och har till och med prioriterat det så pass mycket att jag anpassat hela denna veckas träning efter det för att komma till start med så fräscha ben som möjligt. Det brukar jag sällan göra utan det normala har alltid vart att ta milloppen lite på volley och inte anpassa mig så mycket efter det. I tisdags körde jag det sista lite snabbare passet, 2x3km i tänkt milfart som gick kontrollerat i 3.35-fart. Kände mig stark och fick verkligen anstränga mig för att inte köra en repetition till som jag egentligen hade tänkt. Avslutande istället med en tusing på 3.18 som också den kändes lätt. Var helt övertygad om att jag skulle slakta mitt blygsamma PB efter det passet. La in två dagar med helvila och körde bara ett vanligt distanspass efter det. I fredags när jag åkte upp till Umeå så hade jag i tankarna redan persat.

Vaknade med en bra känsla igår. Åkte in till stan och shoppade lite på förmiddagen och sen var planen att sticka ut en kort sväng bara för att väcka benen. Ganska omgående kände jag hur vänsterbenet nästan domnade bort. Det var ganska kyligt i luften så jag tänkte mest att musklerna inte hunnit bli varma. Men det ville inte riktigt släppa. Kändes konstigt. Stelt. Ungefär som i somras när jag hade nån skit i knävecket men det kändes ännu mera nu. Ingen direkt smärta, mer molande, lite som växtvärk. Efter ett par km var jag tvungen att stanna och tänkte ”vafan är det som händer?”. Fick panik. Lugnade ner mig och började jogga hem. Det gick okej, men det kändes konstigt och fel. Testade att öka farten som även det gick rätt hyfsat, kunde springa på utan större problem förutom att det kändes stelt och konstigt men avbröt ändå.

Imorse när jag vaknade var vaden fortfarande stel och jag kände fortfarande nånting konstigt i knävecket. Tänkte att det var kört. Bestämde mig ändå för att testa lite lätt jogg innan jag kastade in handduken helt och det gick mirakulöst nog över förväntan. Kunde springa utan större problem, däremot kände jag att det inte kändes helt bra, men löpsteget verkade inte påverkas. Kände mest av det när jag inte sprang. Bestämde mig för att ge det en chans i alla fall. Lite dumdristigt kanske med tanke på att det är Berlin som är årets stora mål, men med tanke på hur mycket jag sett fram emot det här loppet så ville jag verkligen ge det en chans.

Starten gick 12.30. Var på plats vid Nydalasjön en timme innan, hämtade nummerlappen och tänkte att jag skulle vara riktigt noga med uppvärmningen. Rätt lång uppjogg, dynamisk rörlighet, lite löpskolning, strecth och som avslutning några stegringslopp. Det kändes faktiskt rätt så bra. Vädret var näst intill perfekt. 15-16 grader, svalt i luften men varmt i solen och inte så mycket vind. Totalt var det säkert ett femhundratal löpare på plats. 10min innan start ställde jag mig ganska långt fram och gjorde mig redo. Hann tänka att idag blir det PB innan startskottet ljöd.

Kom iväg ganska bra, ingen trängsel att tala om, redan efter ett par hundra meter var det fritt fram. Klockade första kilometern på 3.32 och kände mig stark. Första 3km gick på typ 10.55 helt enligt plan men ansträngningen kändes lite högre än väntat. Kollade pulsen och såg att jag låg mycket högre än jag borde. Drog ner lite på farten men den var fortfarande lite för hög. Nu i efterhand ser jag att jag hade 120 i puls redan när jag startade.

Strax före 4km släppte jag klungan som jag legat med i början. Det var också här nånstans som jag kände att vaden var stel som kevlar. Ingen smärta men steget kändes konstigt. Kände direkt att det här kommer aldrig hålla, en taskig vad och en för hög ansträngning kan aldrig sluta bra. Stannade till för att stretcha och kände direkt jag slutade springa att nånting var fel. För en millisekund tänkte jag bryta men kom sen på att jag ju ändå måste ta mig tillbaka till starten. Tusen tankar gick genom huvudet. Bryta ändå och promenera en halvmil tillbaka? Fortsätta försöka trycka på? Till slut bestämde jag mig för att ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, egentligen gjorde det ju inte direkt ont att springa utan mest att det kändes konstigt och en känsla som sa att nånting var fel med vaden/låret. Målet var att persa och nu när det sket sig så kändes det som om 37, 39 eller 41min inte spelade nån större roll. För resultatlistans skull bestämde jag mig för att komma in på en rätt så medioker tid bara för att det skulle vara tydligt att nånting måste ha hänt. Fick hålla mig för att inte springa om folk som kom bakifrån och sprang om mig. 

Tog mig till slut i mål på 42min och kände mest frustration. Varför går jag alltid sönder när vid sämsta tänkbara tillfälle? Det är ju inte första gången det händer. IFK Umeå levererade i alla fall som vanligt ett perfekt arrangemang. Det var tredje gången jag sprang det här loppet. Fantastisk väder med en bra och snabb bana. Fler utifrån borde få upp ögonen för det här loppet. Om vi norrlänningar kan åka till Stockholm och Göteborg för att springa stora lopp så borde Stockholmarna och Göteborgarna kunna ta sig hit upp. Visst, det är en del grusväg och en 180 graders sväng, men den här banan är betydligt snabbare än Hässelby, Kungsholmen runt och Premiärmilen tex. Nästa år vore det kul att så några andra linnen än bara IFK Umeå och Jalles TC i startfållan.

Det första jag gjorde efter målgång var att boka tid hos naprapaten så imorgon blir det ett besök hos Johannes på Elit Rehab. Han kan mina vader utan och innan sen tidigare så han om någon borde kunna säga vad det är för fel. Ska även passa på att kolla upp hälsenan. Jag är ändå hoppfull om att det inte ska vara någon fara med Berlin, förhoppningsvis står jag även på startlinjen nästa lördag och springer Stockholm Halvmarathon på nytt personbästa. Men jag ska ändå tycka lite synd om mig själv ikväll, tröstäta en stor påse godis och lyssna på Emmylou Harris. Det får man göra när det inte gått som planerat. Och är det nån som kan det här med smärta så är det Emmylou. ”The hardest part is knowing I’ll survive” känns ganska passande just nu. 

/Hörs

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Exakt min slutsats också. Det är farligt att vila 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tro och tvivel


Jag har bloggtorka. Inte för att löpningen går dåligt, tvärtom så börjar det kännas som om jag är på väg mot en formtopp. Dessutom håller kroppen ihop över förväntan. Allt är frid och fröjd. Däremot har jag inte haft nån lust att skriva om det. Jag har inte bara haft bloggtorka utan även funderat på om det är dags att lägga ner. Ibland känns det som att bloggens enda existensberättigande är för att tillfredsställa mitt ego och upprätthålla en förskönad bild av mig själv som en ambitiös, duktig och målinriktad löpare. Ofta för att jag (o)medvetet väljer att försköna eller utelämna vissa saker. Lite som med instagram. En vacker fasad. Jag sitter ofta i soffan och käkar chips men det nämner jag sällan (tror jag) eller instagramar för den delen. Det betyder inte att jag suttit och ljugit ihop alla tidigare inlägg, långt ifrån, dom flesta inlägg har vart brutalt ärliga men kanske inte återspeglat hela bilden av min löpning och hur jag känner. Till exempel:

  • Jag har har ofta ångest inför jobbiga pass och känner mig dålig om jag inte springer minst 100km/v. Riktigt jobbig ångest. Det vet jag att många andra också har men det händer att jag mår fysiskt dåligt av det vilket skapar en sjukt negativ stress. 
  • Jag känner mig ofta värdelös när jag jämför mig med andra. Tänker att om hen kan göra den tiden så borde jag också kunna göra det. Med tanke på hur mycket jag tränar så borde jag vara mycket bättre. Jag skäms över min miltid och nämner den sällan. Det gör att självförtrodent ibland är ganska lågt. 
  • Jag blir ibland både avundsjuk och skadeglad när det går bra eller dåligt för många av mina löparkompisar. Långt ifrån alltid, men ibland. Det är lite skämmigt.
  • Jag har ofta svårt att hitta glädjen med att springa. Oftast är det mest som ett tvång. Jag mår dåligt om jag inte springer men sällan bra av att springa. Jag är en slav under löpningen, det är som vilken drog som helst.
  • Ibland fuskar jag på intervallerna. Tar längre vila, kortar av distansen eller skiter i dom sista repetitionerna utan att redovisa det, för jag vill framstå som duktig, inte som en förlorare.
  • Jag intalar mig själv att jag springer för att bli bättre och för att må bra, men i själva verket så springer jag för att jag är fåfäng. Jag är livrädd för att bli tjock och måsta köpa en helt ny garderob. 
  • Jag säger ofta att jag älskar marathon. Det gör jag egentligen inte alls. 42,2km är för långt. Att springa en mara är alltid jobbigt oavsett om man maxar eller mysjoggar. Däremot så älskar jag känslan efter en mara, främst för att jag kan äta massa onyttiga saker med gott samvete utan att bli tjock och för att jag känner mig duktig på nåt.
  • Jag säger ofta att jag älskar marathon men det är mest för att jag är för långsam på milen. Egentligen skulle jag vilja vara bra på 10km istället för marathon.
  • Jag har sjukt höga krav på mig själv när det kommer till tider vilket gör att jag ofta känner mig värdelös om jag inte persar även fast jag intalat mig själv att det bara skulle vara ett träningspass. Allt utom PB på tävling är ett misslyckande. Det är också ångestframkallande och skapar dåligt självförtroende. 
  • Jag är lat och bekväm. Att träna är drygt och jobbigt men jag har blivit beroende av det. Jag tränar för att kunna kunna vara lat och bekväm utan att bli tjock.
  • På tävling tänker jag för det mesta ganska tidigt att det här kommer aldrig hålla hela vägen, det är lika bra att ge upp. Pannbenet är egentligen inte så bra som jag gett sken av. 

Listan kan göras hur lång som helst. Ni fattar poängen. Jag tror att jag är ganska bra på att förminska, skoja bort och linda in allt det negativa i fina ord eller floskler. Det håller ju inte. Nu skulle man kunna tro att min löpning är 100% ångestframkallande men så är det givetvis inte, som tur är så väger det positiva med att springa tyngre än det negativa. Och det är ju inte alltid jag känner allt jag nyss nämnde, för det mesta slår jag bara på autopiloten och kör. Men det har fått mig att fundera, ska jag fortsätta skriva för dom närmast sörjande så måste jag erkänna och acceptera att min löpning inte bara är rosa fluffiga moln utan många gånger även blixtar och dunder och upphov till en massa dåliga och osunda tankar.

Med det sagt så har den senaste tidens träning gått riktigt bra och jag hoppas att det får forsätta så fram till Berlin. Framförallt känns det som om nånting har hänt med fartkänslan. Kanske är det all mängd i sommar tillsammans med en liten nedtrappning som börjar ge resultat. Plötsligt känns det inte lika jobbigt att springa i tröskel- eller överfart som brukar vara det normala. Har kört 2 fartpass /v som planerat tillsammans med en veckomängd på 10-12mil. Och jag har faktiskt inte fuskat på nåt av dom senaste fartpassen heller.

Onsdag 17/8: 8x1000m (gick inte på max; 3.26/3.25/3.28/3.29/3.26/3.28/3.31/3.27)
Fredag 19/8: 20km marafart (3.55-fart men med mara ansträngning)
Tisdag 23/8: 20km distans inkl 10km tempo @3.51min/km
Fredag 26/8: 5x2000m @3.35min/km (pulsen skenade iväg men ok känsla)

Nästa helg är det tävling. Jag kommer bli så fruktansvärt besviken om jag inte springer Umemilen på höga 36 eller bättre. Inte för att jag tränat särskilt specifikt för just milen utan för att formen är så enormt mycket bättre nu än inför Grand 10 i höstas. Det borde ge resultat. Dessutom har jag fått vara mer eller mindre hel hela året jämfört med ifjol. Om det inte blir sub37 kommer självförtroendet åka ner i botten och allt kommer kännas värdelöst. Det är ingen mening med att förneka det, kan bara hoppas på att det i så fall släpper ganska omgående. Egentligen borde det vara ett sunt tecken att känna så, det visar ju på att det finns lite jävlar-anamma och att jag inte nöjer mig med att bara delta, vinna är allt (i bemärkelsen av att persa)

Just nu har jag faktiskt lite lätt ångest även fast jag inte borde ha det. Jag var på lokal igår och rullade hatt och mäktade bara med 11km lugn löpning idag på förmiddagen, inte 20km som jag egentligen hade tänkt. Kändes knappt som att jag behövde duscha efteråt. Måste lära mig själv att inte få dåligt samvete över sånt, inte känna ett tvångsmässigt behov av att springa bara för att. Det var en bra kväll med lagom många öl, trevligt sällskap och djupa diskussioner som ju egentligen är värt så mycket mer än 20km slentrianmässig distans. Löpning är inte allt.

/Hörs (förhoppningsvis)

Jämtlandstriangeln runt


Imorn är åtta veckors semester över. Vad hände egentligen? Det känns som det nyss var vår. Egentligen klagar jag inte för det är ju nu det roliga börjar på riktigt, att hösten närmar sig betyder inte bara jobb utan även att det snart är dags att få skörda frukterna av sommarens hårda träning. 30 grader och barkaka i all ära men det slår inte krispig höstluft med en nummerlapp på bröstet. Snart är det upp till bevis, dags att sluta snacka om sub 2.50 och börja prestera istället. Det ser jag fram emot.

Sommaren har som sagt vart riktigt bra träningsmässigt och jag avslutade den nu i helgen med att sticka upp till fjällen precis som förra året. Jämtlandstriangeln runt. Storulvån – Sylarna – Blåhammaren. Jag har förstått att triangeln är hyfsat snäll jämfört med vissa andra fjäll men å andra sidan ligger den bara ”runt hörnet” så det är inget större projekt att ta sig dit, man behöver inte åka flera dagar ut till tjottahejti. För mig är fjällöpning inte nåt som ingår i min vanliga repertoar så därför passar nog Jämtlandsfjällen mig rätt så bra. Det är…annorlunda jämfört med att mata mil på landsväg. I år sprang jag och min kompis Robert hela triangeln i ett svep jämfört med ifjol då vi delade upp den i etapper. Var lite orolig att det skulle bli för jobbigt med fem timmar ute på fjället i teknisk terräng och nästan tusen höjdmetrar som skulle bestigas men vi gick som tåget där ute på fjället.

Vi stack från Sundsvall tidigt på morgonen i lördags, så pass tidigt att vi fick hänga på låset på Sibylla i Åre eftersom dom inte hunnit öppna när vi kom dit. Strax före 12-tiden var vi framme i Storulvån, redo att sticka ut. Väderprognoserna dagarna innan såg allt annat än roliga ut; snöblandat regn, ett par plusgrader och stormvindar men det blev till slut ganska bra väder. Lite regn på vägen upp mot Sylarna men sen sprack det upp och blev bättre än förväntat med 8-9 grader och en sol som faktiskt tittade fram ibland. I år slapp vi dessutom blixtar och dunder och nära-döden-upplevelser.


Springer man till varje fjällstation är triangeln 47km. Vi svängde av ett par km strax innan Sylarna och vek av mot Blåhammaren och på så sätt landade vi på strax under 40km. Farten var såklart underordnad, ibland gick vi och när tillfälle gavs sprang vi på utför. Var femte kilometer stannade vi och drack iskallt vatten från nån bäck och njöt av vyerna. Det kändes lika mäktigt i år med de storslagna vyerna. Ibland dök det upp några renar, ibland sprang vi om några vandrare men för det mesta var det bara vi, naturen och tystnaden.

Terrängen från Storulvån till Sylarna var nog den snällaste, lederna där var ganska snälla men sträckan till Blåhammaren var desto mer teknisk, stenig och jobbig i form av ganska många höjdmetrar. Dessutom var det rätt så blött och geggigt på många ställen pga att det regnat. Jag som knappt lyfter på fötterna när jag springer normalt hade stora problem med den steniga terrängen och ramlade flera gånger. Vissa spängerna var riktigt dåliga, missade en spång över en myr vid ett tillfälle och sjönk ner med båda benen i gyttja och luktade inte direkt hallon efter det. Med pauser var vi ute ca 5h på fjället och löpningen landade på 6.46min/km.

Största missen vi gjorde var att inte boka middag i förväg. Hade sett fram emot Storulvåns 3-rätters middag efter en heldag ute på fjället men det var såklart fullbokat så istället fick vi ställa oss och laga mat själva när vi kom tillbaka. Det funkade det också även om det inte blev nån större kulinarisk matupplevelse, men baren var i alla fall öppen så det blev ett gäng välförtjänta öl efter middagen.



Kroppen kändes rätt så bra när jag somnade på kvällen men i söndags var jag helt trasig. Det kändes som jag slagit sönder varenda muskelfiber i framsida lår, fotlederna ömmade efter allt sick-sackande mellan stenar och jag hade ont i muskler jag inte visste att jag hade. Fanns inte på kartan att springa på söndagen när vi kom hem. Igår var det lite bättre, stack ut en timme men hade fortfarande träningsvärk from hell. Idag var kroppen någorlunda återställd, sprang nyss ett 20km distans och det kändes rätt så bra så imorn kanske det kan bli lite fart.

Egentligen hade jag tänkt att försöka tävla nåt i slutet av månaden men jag tror jag skippar det. Har fortfarande inte riktigt fått till fartpassen så som jag velat. Känner ingen panik men jag ligger lite efter schemat just nu så fokus får bli att få till bra med fartpass och hittade flytet i steget resten av månaden. Dessutom har jag inte hittat nåt passande lopp. Lurade lite på Tavelsjö halvmarathon nu till helgen och även fast det är hyfsat ”nära” så går det ändå bort en hel helg på det. Lägger krutet på Umemilen och Stockholm halvmarathon istället och hoppas på PB där istället.

Nu ska jag börja ladda mentalt för morgondagen och kolla OS fotbollen med båda ögonen, svårt att hänga med i matchen samtidigt som man försöker skriva nåt vettigt här på bloggen.

/Hörs

Dagens låt: i våras anordnade Vince Gill en tävling på youtube där vem som helst kunde spela in en av hans senaste låtar och ladda upp, vinnaren får sen öppna för honom på hans USA turné. Sånt är coolt, det borde fler artister göra. Nu är finalisterna utsedda. Jag lägger min röst på Arielle. Helvette vilken tjej.

Guld och gröna skogar


…är det kanske inte riktigt just nu men betydligt bättre än sist vi hördes. Både kroppen och löpningen känns riktigt bra jämfört med för en vecka sen så jag känner mig hoppfull och ser fram emot krispig- och syrerik höstluft som förhoppningsvis kommer generera både ett och två PBn nu i höst. Min löpning har alltid vart höga berg och djupa dalar och den här gången är inget undantag. Det är lite så jag funkar. 100%, all-in, oavsett vad det gäller. Varför göra nånting halvdant när man kan sträva efter perfektion? Men då måste man också vara beredd på att kraschlanda ett par gånger, det är en del av spelets regler och även fast jag fortfarande inte har lät mig att hantera krascharna så ångrar jag ingenting. Motgångarna gör medgångarna så mycket mer fantastiska. Jag har inte tappat min kontinuitet som ju är nyckeln till framgångsrik marathonträning. Är inne på min nionde raka vecka med en veckodos på mer än 11mil så även fast hälsenan fortfarande ömmar så är jag inte så orolig för formen så länge jag får till mina mil.

Jag är på väg att hitta en bra balans igen och känner mig harmonisk. Ärligt talat så tränade jag alldeles för mycket i juli och var väl naiv som trodde att det inte skulle märkas. Med lite perspektiv så var det bara tur att jag inte drog på mig nån allvarligare skada än mina små skavanker hittills. Framförallt så har jag slutat med dubbla pass. Vissa veckor nu i somras körde jag det varannan dag och även om jag höll farten långsam så slet det mer än jag vill erkänna för mig själv. Dessutom var jag inte van att springa 2-3 mil om dagen sju dagar i veckan utan vila så nu är jag tillbaka på 5-6 pass per vecka istället för 9-10 och det har gjort underverk, att kunna starta varje pass med fräscha ben har inte vart det normala på länge. Träningen sen sist har sett ut så här:

Torsdag: Distans 20km (lätt känsla, 4.50-fart)
Fredag: Stege 4-3-2-1-km, totalt 24km (fart: 3.44 / 3.39 / 3.33 / 3.29)
Lördag: Distans 13km (lite småbakis men annars bra känsla)
Söndag: Långpass 33km (inga konstigheter, 4.50-fart som vanligt)
Måndag: Styrka + prehab
Tisdag: Tempo 12km @3.50min/km, totalt 24km inkl.upp/nedjogg (kändes oförskämt lätt)
Onsdag: Distans 20km (4.45-fart, fräscha ben, fick hålla ner farten) 

Det känns bra att inte längre bara behöva tänka på att bara samla mil på hög utan istället kunna fokusera på att få till några pass i högre fart med en bra känsla och bra klipp i steget. Pulsen är normal igen, vikten har också ökat så just nu är det bara hälsenan som spökar. Jag har fortfarande inga problem med att springa, känner ingenting då utan det är främst efteråt och på mornarna som den är stel, plus det faktum att den ömmar när jag trycker på den. På ett sätt känns det lite dumdristigt att fortsätta springa, å andra sidan så har jag ju inte ont när jag springer så varför vila då? Just nu behöver den bara hålla ihop i 1,5 månad så jag får min chans i Berlin, sen kan jag ta två månaders uppehåll och rehaba den ordentligt.

Är inne på min sista semestervecka, nästa onsdag drar jobbet igång igen. Som vanligt är det en vecka full av ångest. Ju längre man är ledig desto svårare blir det att förlika sig med tanken på att börja jobba igen. Men det ska ändå bli skönt på ett sätt, för även om jag ätit, sovit och skitit löpning den här sommaren, precis så som jag ville, så har det vart jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig, framförallt mentalt. Jag ser fram emot att börja jobba för att få lite distans till min löpning, en lite sundare inställning, träna när jag har tid och kunna ta en extra vilodag utan dåligt samvete när det vart mycket på jobbet. Men med det sagt så ångrar jag ingenting och förhoppningsvis kommer mina mängdveckor nu i sommar ge resultat lagom till Berlin i september.

Till helgen sticker jag till Jämtlandsfjällen och springer. Ärligt talat så börjar jag känna mig aningens mätt på att nöta asfalt och landsväg, nåt jag aldrig trodde att jag skulle säga högt, så det ska bli trevligt med lite miljöombyte även fast fjällöpning är utanför min komfortzon. Jag räknar med att få till minst två fartpass/v i augusti och långpass på helgerna som vanligt, sen är jag förhoppningsvis redo för september som blir en intensiv månad. Först väntar Umemilen den 5 september, veckan efter blir det Stockholm Halvmarathon där jag ska göra ett nytt sub80 försök efter fiaskot i Luleå i höstas och sen är det bara en helg kvar innan det är dags för examensprovet i Berlin. Det kommer bli en spännande höst…

/Hörs

Dagens låt: Häromdagen när jag var på gymmet spelades Eric Prydz Call on me i högtalarna och när dom andra på gymmet såg ut att digga det hade jag lust att kräkas lite i munnen för det kan vara en av musikhistoriens största våldtäkter. Har folk verkligen så dålig smak? Det borde vara kriminellt. Vet inte folk vem Steve Winwood är? Spencer Davis Group och Blind Faith? 

Elände och misär


Just nu är det mesta bara total misär. Sub 2.50 känns långt borta för tillfället. Ikväll skulle jag ha sprungit ett litet lokalt lopp på 7km men kastade nyss in handduken. DNS. Förhoppningsvis ett klokt beslut men icke desto mindre smärtsamt. Inte för att det var nåt prioriterat lopp men jag hade sett fram emot att få springa lite fortare än vanligt med en nummerlapp på bröstet i kvarteren där jag hade gympa på högstadiet, mer hemmaplan än så kan det inte bli. Även om motgångar är nånting man får räkna med (som jag skrev om i förra inlägget) så har jag fortfarande inte riktigt lärt mig att hantera dom så bra som jag skulle vilja. Jag blir lika deprimerad varje gång och jag är inte bra nånstans på att förhålla mig till det faktum att jag inte kan träna så som jag vill, jag blir mest bara ynklig och bedrövad och saknar tålamodet att vänta ut det. Jag vill ju bara springa. Nu. Direkt. På en gång. Okej, egentligen är det inte jätteilla, det är varken knivhuggande smärta i knät eller ordinerat löpförbud men med tanke på vilken bra träningsmånad juli var så hade jag räknat med att kunna höja kvalitén ytterligare ett snäpp nu, inte ta ett steg tillbaka.

Framförallt är det tre saker:

1. Pulsen har vart orimligt hög de senaste dagarna och det har känts oproportioneligt jobbigt att springa vanlig distans. I söndags fick jag problem med en tand som började pulsera men det försvann på natten. I måndags hade jag tänkt köra ett tröskelpass men kände direkt att det inte skulle gå. Tänkte direkt att den höga pulsen måste bero på tanden och var inte orolig över det. Men allt eftersom att tanden har blivit bättre så är pulsen fortfarande för hög. Vilopulsen är tillbaka till någorlunda normala värden men direkt jag springer så sticker den iväg. När jag sprang mitt senaste långpass på 2,5h låg pulsen stadigt kring 125-130 första två timmarna och snittet landade då på 130. Igår hade jag 140 redan efter den första kilometern. Förra veckan när jag sprang 12km tröskel låg jag stabilt kring 148-150 hela tiden i 3.50-fart. Igår testade jag en fartökning men efter 2km i 3.50-fart var pulsen uppe på 168 och det var lite som en nära-döden-upplevelse, ville kräkas i diket efteråt.

Det verkar i alla fall gå år rätt håll i och med att vilopulsen är någorlunda normal. För några dagar sen var den på 60 slag och nu imorse kring 45. Sprang några km tidigare idag för att se om det skulle vara möjligt att springa loppet ikväll och även fast pulsen var lägre än tidigare så var det inte i närheten av 120 som borde vara det normala i lugn distansfart.

Jag känner mig frisk som en nötkärna och även fast tanden fortfarande ömmar lite så kan jag inte låta bli att bli lite orolig och tänka överträning, utmattningssyndrom eller typ hjärtmuskelinflammation. Men jag sover bra, är inte stressad och äter normalt.  

2. Förutom den höga pulsen så har en av mina ömmande hälsenor börjat ömma ännu lite mera den senaste veckan, så pass att jag även här svävat iväg i tankarna och börjat tänka 6mån rehab och i värsta fall operation. Har en punkt lite på sidan av hälsenan som ömmar vid beröring, det är som att det ilar i hela kroppen. Nu hindrar det mig som tur var inte i löpningen, jag kan springa obehindrat utan varken smärta eller käningar men bara det att den ömmar och är stel är jävligt obra. Är det nånstans jag inte vill ha ont så är det i just hälsenan.

Har kört duktigt med excentriska tåhävningar den senaste tiden, flera gånger om dagen på båda benen, både med rakt och böjt ben och även i Smith maskin på gymmet med extra vikter. Det känns som att det har hjälpt lite men helst av allt skulle jag bara vilja att den där ömheten försvann helt och hållet.

3. Den där skiten i knävecket är mycket bättre, vetifan vad det var/är men det har avtagit och nu känner jag nästan bara av det strax före och efter löpning. Då är det i och för sig jäkligt stelt och jag känner mig mer som en 90-årig gammal gubbe än en 35-åring i sitt livs form men även här tänker jag att så länge det inte hindrar mig i löpningen så går det att härda ut.

Om det är nån som har tips eller erfarenheter om både pulsen och den ömmande hälsenan så tar jag tacksamt emot råd.

En annan sak som jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt just nu är min vikt. Jag har inte vägt mig sen mitten på maj, då visade vågen som vanligt 74kg. Igår morse vägde jag mig för första gången sen dess och då visade den 69.5. Samma sak imorse. 69.6. WTF? Jag har aldrig tidigare lyckats komma under 70kg, inte ens när jag vart strikt under skadeperioder och skurit bort chips, öl, godis och pasta. Jag har förvisso tränat sjukt mycket nu i sommar men jag har ändå fortsatt äta mina 2 påsar chips per vecka och en låda Staropramen har inte räckt särskilt länge. Dessutom har jag nu i sommar upptäckt hur gott det är med smör på mackorna. Jag slutade med det för 20 år när jag var lite för pluffsig och just nu känns det mest som om jag missat 20 år av livet. En del av mig jublar inombords. Under 70kg utan några uppoffringar, helvette vad snabb jag kommer vara lagom till höstens lopp. Samtidigt blir en annan del av mig lite orolig, varför har jag gått ner så pass mycket utan att egentligen ha försökt? Beror det bara på att jag sprungit mer än vanligt?

Jag känner mig jävligt ”lean”, nästan lite för mager. Igår var jag inne i stan och köpte lite nya kläder. Tog ett par Morris skjortor i small och gick till provhytten men kände direkt att dom var för stora. Tyvärr fanns inte XS. Istället fick det bli ett par Ralph Lauren i slimfit, dom satt åtminstone hyfsat bra. Samma sak hände när jag provade brallor. Hittade ett par schyssta NN07 chinos, brukar ha 29 i jeansstorlek så jag tog ett par 28:or och testade. Precis när jag fått på mig dom kom butiksbiträdet förbi och frågade hur dom satt. -”Okej, men jag kan gärna testa en storlek mindre”, sa jag. -”Eh, dom finns inte i mindre än 28”, svarade han då. Jag vet inte, kanske är det bara jag som är fåfäng och tycker att allt som inte sitter slimmat tight känns sjukt mycket 90-tal. Än så länge ser man i alla fall inte revbenen och så länge bröstkorgen inte sjunker in och blir konkav så borde det inte vara någon risk för undernäring i alla fall.

 

/Hörs

Dagens låt: två av musikhistoriens stora giganter, Peter Gabriel och Sting, är just nu ute på gemensam turné. Under ett gig i Kanada förra veckan hände det som alla gått och väntat på i 34 år, nämligen att få höra Peter Gabriel sjunga Genesis material igen, bandet han var med och bildade i slutet på 60-talet. Även om det bara var en snutt av ”Dancing with the moonlit knight” så är det svårt att beskriva hur stort det är för nån som inte är insatt. Det enda som möjligen skulle toppa en Genesis återförening med Peter Gabriel, Phil Collins, Mike Rutherford, Steve Hackett och Tony Banks är om Lennon och George Harrison plöstligt reste sig från sina gravar och återförenades med Paul och Ringo.

Tillbaka till verkligheten


Alla som nån gång tränat inför en mara vet att vägen fram till mållinjen sällan är rak och problemfri, allt för ofta blir det inte riktigt så som man planerat. Med- och motgångar hör liksom till, det är en del av tjusningen med att träna inför just en mara. Min erfarenhet är också att det nödvändigtvis inte är den som har tränat mest eller hårdast fram till loppet som kommer prestera bäst utan snarare den som tränat ”smartast”. Mängd, fart, vila och intervaller i all ära men kontinuitet är nog det absolut viktigaste men det förutsätter ju också att man får vara hel.

Hittills så har min träningsplan fungerat precis så som jag hoppats, kanske till och med lite över förväntan. Inte så att varje pass har vart rosa fluffiga moln men faktiskt inte så långt därifrån. Även fast kroppen stundtals har protesterat som jag skrev om tidigare så har träningen flutit på över förväntan, jag har aldrig behövt bekymra mig över att ställa in nåt pass eller känt att jag håller på att gå sönder. Vill jag springa så har jag sprungit, har jag velat köra bana så har jag kört bana och jag har vilat utan dåligt samvete när jag har känt för det. 10km morgonjogg och 20km distans med fartökning på kvällen har vart mer regel än undantag nu i sommar. Dom senaste veckornas varma väder har ju inte gjort det sämre. Nu när kroppen äntligen vant sig vid 30 grader och stekande sol så måste jag erkänna att det faktiskt är rätt skönt, framförallt när man mest bara matar på mil efter mil. 

I fredags körde jag årets längsta långpass, 36km på stekhet asfalt. Kände redan på en gång att nånting ”drog” i ena knävecket men ignorerade det och tänkte sen inte så mycket mer på det. Dagen efter skulle jag bara köra en kort och lugn runda men kom typ två meter innan kroppen sa ifrån. Samma känsla som tidigare i knävecket men nu högg till så att varje steg gjorde ont. Avbröt direkt. På kvällen hade vi klassreunion med högstadieklassen så av naturliga skäl tänkte jag inte så mycket mer på den där konstga smärtan. Och i söndags var jag så jäkla sliten att löpning inte fanns på kartan. Med facit i hand var det kanske inte en så dum idé ändå att korka upp sista vinaren kl 03 för det innebar att jag fick två hela dagar med löpvila.

Det är svårt att beskriva smärtan och var den sitter. Jag har lokaliserat den till strax ovanför knävecket men jag känner bara av det när jag spänner baksida lår. Det gör inte ont när jag trycker där och smärtan är heller ingen direkt smärta, mer som en tung brännande känsla, ibland nästan som växtvärk. Börjar tro att det inte är muskulärt utan kanske nåt ben eller skelett? Hur som helst så kan jag springa men jag känner av det till en början innan det sen släpper helt och bara försvinner. Igår när jag insåg att smekmånaden är över och att jag är tillbaka i min vanliga verklighet med att ständigt ha ont och oroa sig för att gå sönder inför varje pass så blev jag bara matt. Och när jag heller inte kunde beskriva eller lokalisera smärtan så bestämde jag mig för att försöka trigga fram den. 20km distans på förmiddagen i stegrande fart och sen 13km lite senare på eftermiddagen med 6km fartökning i tröskelfart. Men samma resultat, stelt till en början innan det bara försvinner och löpningen känns som vanligt. Idag kändes det lite bättre men det kanske är läge att besöka naprapaten igen.

Nästa vecka tänkte jag springa ett litet lokalt lopp här uppe i den norrländska skärgården. Det är sjukt vad tiden går fort, har svårt å ta in att det snart är augusti. Det betyder ju att det snart är dags att börja jobba igen. Vad hände med sommaren egentligen? Det enda positiva med augusti blir att byta fokus till lite mera fart och då passar det ju bra att slänga in ett 7,4km lopp. Skärgårdsloppet i Holmsund utanför Umeå. Det är inte ens tidtagning men jag tänker att det blir ett perfekt snabbdistans pass. Två veckor senare tänkte jag köra en repris från ifjol och sticka till fjällen för att springa Jämtlandstriangeln igen, det kan bli riktigt bra det också.

Tyvärr kunde Anna Rahm inte vara med på vår klassträff, jag som hade hoppats på att få med mig en massa värdefulla tips men jag får väl köra på den plan jag la upp tidigare och tro på att jag vet vad jag gör. Hoppas kunna passera >600km nu i juli och sen blir det fart och lite olika lopp som delmål på vägen mot Berlin. Jag skulle vilja göra milen på 36min och halvmaran på 1.20 innan det är dags att sätta sig på flyget till Berlin. Men framförallt ska jag se till att försöka vara hel, det är viktigast av allt just nu. Annars kan jag glömma 2.48 nu i år.

/Hörs

Dagens låt: jag har snurrat Biffy Clyros nya skiva konstant sen den kom för ett par veckor sen men den har fortfarande inte riktigt fastnat, tenderar att allt för ofta backa och istället lyssna på deras äldre material. Och det är världsklass. Foo Fighters möter U2 möter Rush möter Soundgarden. Dom kommer till Sverige i Oktober.