Tack Anna von Schéele på A Nice Noice Förlag!

Gick ju riktigt bra att ljuda ….

---

Pang på rödbetan, liksom. Det är icke bra. Man må ta det lite varligt.

Annars kan det skära sig illa.

Se min bror komma cyklande på Söders höjder. Han har huvudet fullt av Wien halvmarathon. Han har en påse full med rödbetsjuice på cykelstyret. Fyra flaskor. Det går ganska vingligt. Rödbetsjuicen väger tungt. Just när han ska svänga in på Blekingegatan dyker det upp en sådan här.

Brorsan vinglar till lite extra med cykeln, påsen åker in mellan ekrarna på framdäcket, det blir totalstopp, och brorsan far i backen. Blodet sprutar. Nej, rödbetsjuicen sprutar. En flaska i krasch, och brorsan sitter där i en väldigt stor och röd pöl.

Polisman rusar ut, skärrad, ser blod. Dam i butik rusar ut, ser blod, blek i ansiktet.

– Hur gick det, vrålar dom.

Brorsan rodnar i kapp med rödbetsjuicen, förklarar uppladdningens principer inför halvmara samt rödbetsjuicens prestationshöjande effekter. Ja, om den inte får en att falla av cykeln och halvt slå ihjäl sig förstås. Men brorsan har klarat sig fint. Och hoppas det räcker med tre flaskor för PB i Wien. Och ett paket tvättmedel för att få bort juicen från kläderna.

Kört hört, brorsan! Lycka till!

Själv på väg till Rotterdam och Rotterdam Marathon. Hollands Manhattan!

Där lär det inte bli något PB. Jag ska bara upplevelsespringa som man säger när man har alldeles för få långpass i benen och egentligen bara vill springa halva sträckan, men någon halv sträcka fanns det inte och nu är det som det är och Rotterdam ska vara en alldeles fantastiskt stad. Den liknar ingen annan stad i Holland. Rotterdam blev sönderbombat under andra världskriget, alla byggnader som finns där är nya. Den är också Hollands mest multikulturella stad, med en borgmästare, Ahmed Aboutaleb, som är både marockan och holländare (dubbla medborgarskap) och muslim.

Och så har Rotterdam en bar som blev utsedd till världens bästa 2009.

http://dewitteaap.nl/

Tänkte jag skulle kolla in den efter loppet. Man vill ju gärna veta varför.

Maratonbanan ska vara en av världens snabbaste. Som om det skulle hjälpa mig. Jag som just kommit hem från Phuket i Thailand och stånkat runt i 36 C värme i knapp styrfart. Nu är det förstås svalare i Rotterdam, runt 8 C, men det är ju å andra sidan svinkallt för en nybliven thailöpare. Aldrig får man vara nöjd. Men ska bli kanonkul att springa där.  En ny stad att upptäcka!

Brorsan startar 09.00 i Wien på söndag. Jag startar 10.00 i Rotterdam. Så den här gången kommer han nog före mig i mål (ja, jag springer ju dubbla sträckan också).

Förlåt, kunde bara inte låta bli.

Rotterdam Marathon:

http://www.nnmarathonrotterdam.org/home/

/to be continued … /

---

Revelj 04.40. Jonas pigg, Thobias pigg, Daniel mindre pigg. Hade inte sovit en blund. Ont i nacke och bröst, det ska faen simma med en GoPro på huvudet fem timmar om dagen i en vecka. Men en lång film blir det. Med mycket vatten i. Och luftbubblor. Och en och annan manet.

Så vaknade solen, och med den människorna till.

På´t igen, ingen annan väg fanns än framåt.

Själv fick jag extrajobb som sjuksyster för Bangkok hospital i Phuket.

Var nog tur att ingen blev allvarligt skadad. Här och där 35 C i vattnet men en låda med iskalla drycker gjorde att ingen fick värmeslag.

Så gick de till slut i mål, efter nästan 15 mil simning på åtta dagar. Motströmmar, vågor, maneter, en stegande sol – så här glada var de när de kom upp på stranden där allting började. Saltare killar än så får man leta länge efter!

Phukets viceguvernör var där, svenske hederskonsuln var där, Phukets polischef likaså, och en massa andra honoratories. Alla ville de hylla de svenska simhjältarna. De simmade för ett bättre hav, för havssimning som sådan, för att visa att Phuket är en plats där man vill satsa på träning och hälsa. Med hopp om att hundra nya simmare skulle göra om det nästa år.

Själv fick jag jungle fever av att sitta en halv dag i en båt.

Jag mötte inte Tarzan, men hörde minst tusen fåglar kvillra och ett gäng gibbonapor artikulera sig uppmuntrande. Djungeltrail är kul men krävande. Fast bara ta lianen dit man kommer!

---

Lite knepigt med kronologin, igår var etapp 5 och idag etapp 6.

I morgon sista etappen mot mål.

Igår simmade Team Colting 19 km. Daniel körde in handen i en jättestor manet. Den liksom flöt upp underifrån, förklarade Daniel.

Jonas fick en manet på bröstet. Det är ju sketadålig sikt i vattnet, förklarade Jonas.

Thobias fick en rakt i ansiktet. Det gjorde förjävla ont, sa Thobias.

Lyckligtvis var det en någon snällare variant av manet det träffade på, med relativt korta trådar. Sjuksköterskan i följebåten fick äntligen lite att göra. Hon baddade grabbarna med vinäger, och smörjde in dem med thaliändska örtdekokter, och så på igen. Efter 19 kilometer var det dock stopp, då började tidvattnet gå baklänges, och motströmmen låg på cirka 3 knop. Där skulle de behövt varsin aktersnurra för att ta sig vidare.

Typ en sådan här.

Men hur montera en sådan? Dessutom regelvidrigt. Så de åkte hem en kilometer kortare än vad de tänkt att simma.

Idag kom dock Team Colting hem på sprudlande humör. Medströms för första gången under simningen, de kom bra i stöten, så mycket ström att de nästan slog volt (dålig). 2 mil på 3 och en halv timme, och bara 12 kilometer kvar till målet i morgon.

Själv då? Drog en 15 km stegrande på löpbandet på förmiddagen. Jag hade tänkt jag skulle ta mig upp kiockan sex och springa trail i djungeln, men när alarmet ringde stängde jag bara av och somnade om. Den här värmen gör saker med mig, jag börjar få dålig karaktär. Men det blev svettigt nog på bandet. På söndag är det tänkt att jag ska springa maran i Rotterdam, ett gammalt löfte. Jag vill inte tänka på hur det kommer att gå. Lite svalare där dock.

Efter löpet blev det Poolwatch. Måste ju ha koll på barnen. Lite jobbigt var det att hålla ögonlocken uppe. Men man får bita ihop och kämpa på.

Och sedan blev det middag, och den slutade så här.

Börjar få smak på att ha dålig karaktär.

Avslutning på dagen med Jonas & Co på Youtube!. En godnattsaga så god som någon!

https://www.youtube.com/watch?v=7M97QdIsL2E

---

Revelj 05.50. Tryckte på snooze. Ny revelj 06.10. Lyckades pallra mig upp, tryckte igång vattenkokaren, hade förberett neskaffe i en kopp.

Kaffemuggen på muggen. Vi löpare har ju inga hemligheter. Och så till Tanyapura Sportcenters Track and Field. Våtvarmt omslag så fort jag kom ut genom dörren. Därpå 10×500 m med 250 meters joggvila. Banan är en 500 metersbana. Alldeles ensam på banan. Ägde. Fast vet inte riktigt vad.

Före:

Efter:

66 % luftfuktighet. Urkramad som en disktrasa. Sedan lite sugen på det här.

Men bara lite. Blev ett par svalkande längder i bassängen i stället.

Team Colting drog i väg i gryningen, för att ta sig an motströmmen från igår och förhoppningsvis hamna medströms. Team Gysing drog iväg till djungeln och barnhemmet/skolan och hotellet Youwawit, en fantastiskt anläggning som byggdes upp för fattiga föräldralösa barn efter Tsunamin.  Barnen får lära sig engelska (bra för framtida jobb) och får praktiskt yrkesutbildning. Där fanns förstås en pool också. Team Gysings yngste deltagare drog på en längd direkt.

En något mindre etapp än Team Coltings, men man kan ju vara nöjd ändå.

Och så här gick det för Team Colting.

https://www.youtube.com/watch?v=pk77UOFOvkM

---

Man börjar vänja sig vid klimatet. 36 C är en jämn och skön siffra. Barnen badar fem timmar om dagen. När det blir för kallt inomhus (AC:n), går man ut och värmer sig. Det tycker barnen är roligt. Som att vara i Lennart Hellsings, Landet Annorlunda.

Inte lika roligt för Team Colting idag. Jonas sa några väl valda ord om strömmar och motvind och vågor från fel håll efter dagens etapp och var övertygad om att om de simmat åt andra hållet från början så hade de varit två mil längre fram efter dag fyra. Dagens etapp var 18 km och när de skulle ta sig runt Phukets sydspets så var strömmarna så starka att de fick ta tre simtag för att komma fram ett (strömlöst). Ungefär som att gå uppför i djupsnö. I övrigt inga jämförelser dock, här är väldigt ont om snö.

 

Precis här ovan är sydspetsen på Phuket som Team Colting rundade idag. Uppskattningen av simsträckan innan simningen tog vid låg på 12 mil, men simningen går allt annat än rakt fram så det lär bli ett par mil extra. I morgon blir det mera motströms, men dagen därpå ska det bli medströms, fast det vågar ingen lita på. Mörbultade kroppar, vidbrända öron, idag orkade ingen skåla för dagen.

Det var bara för Thobias, Jonas och Daniel att bita ihop runt ett okänt antal efterrätter … man blir hungrig av simning i öppet hav.

Team Gysing höll ställningarna på Basecamp, där var det lugnare. Gjorde ett lunchsim på 6×300 meter i behagligt befolkad bassäng med ett minumum av strömmar och maneter. Såg dock ett gammalt häftplåster på botten. Lite lagom läskigt sådär.

Axeln fortfarande inte riktigt som den ska, men längsta simningen på 14 månader. Sedan tillbaka till kontoret. Ingen rast och ingen ro, Runners World no 5 är i vardande.

Tough guys work Saturdays too, som vi brukar säga här vid Thanyapura by the pool.

Och det blev afton och sonen Max tog sig vatten över huvudet innan hopp i säng.

Sen borstade vi tänderna och drog täckena upp till hakan och kollade in Team Coltings dag på Youtuben. Sim, salabim, rent ut sagt!

https://www.youtube.com/watch?v=zH1XMxaUiBk

---

Dag 2, team Colting simmade 21 km, tog in de 3 km de tappade från dagen innan.

Team Gysing stannade hemma, styrde upp barnen, ungefär lika enkelt som en Ironman, sprang sedan 21 km på löpband (ville ju hålla jämna steg med team Coltings simtag).  29 C inomhus trots dundrande AC. Jobbigt, men inte lika jobbigt som för team Colting. De var ute i fyra och en halv timme, och simmade längs en kust utan stränder. Bara stupande rakbladsvass klippor där ingen kunde ta sig i land.

– Och en massa läbbiga krabbor som hängde på klipporna, suckade Jonas.

Tobias fick kramp i båda baklåren, slängde fenorna i följebåten, bytte till paddlar. Då var det sju kilometer kvar. Hur kändes det då?

– Jobbigt, svarade Tobias ( förmodligen årets understatement).

Lite nervös simning också, man skymtade en och annan sådan här:

Thailändsk killermanet, inte såna maneter! Och helst är uppkopplad trådlös till, för att inte hamna på heta linjen (ack ja, 36  C, lite hjärnsmälta).

Men slutet gott, allting gott för dagen. Team Colting kom helbrägda hem. Här skålas det för ett riktigt havsverk!

Efter löprundan blev det avbadning i 600 m. Simmande numera är avbadning, axeln fortfarande knepig efter förra årets krasch. Men man kan ju göra tummen upp ändå.

Olympisk bassäng, tom mitt på dagen. Förutom en svensk som inte sett solen på ett halvår och med solskyddsfaktor 50 på den extremt kortklippta hjässan med solen i zenit hoppades på att det inte skulle börja ryka från svålen. 12×50 m, och kramp i en stortå. En liten mara där då i tå.

I övrigt bjöd dagen på ett PB. Dotter Milly, 6, simmade 25 m utan att nudda botten, och fixade Fisken!

–  Det kändes som om jag inte orkade mer, men jag bara körde på, förklarade Milly för Pressen efteråt (that´s daddys daugher …)

Mycket stolt var hon.

Och hundra kronor rikare (pappapedagogik!)

Så gick det en natt, och ytterligare en etapp. Team Colting väckte team Gysing i trappan på väg upp till rummen runt halvtvå på e m, team Gysing låg vid poolkanten nedanför och mediterade över livet och löpningen, så där lagom utmattad efter 10 km tempo på bandet. Snart, snart ska jag springa utomhus också, i 36 C. Oh yeah!

Och hur var det idag då?

– Brutalt, svarade team Colting unison och kortfattat. Vågor, strömmar, motvind mest hela vägen, en kilometer kort mot planerade 15 km. Dags falla i säng en stund.

Team Gysing nickade deltagande, och sneglade mot baren. Här krävdes något uppbyggligt efter en sådan krävande rapport. Kanske en Tiger, lager?

Och sedan kolla in team Colting på film förstås!

https://www.youtube.com/watch?v=z6oNOIiTYCs

https://www.youtube.com/watch?v=7v59bDtsGoM

/to be continued …/

---

Tidig morgon vid Marriott Hotel, Phuket. Phukets guvernör var där, Chris ”Macca” MacCormack, tvåfaldig världsmästare av Ironman var där, ja nästan alla var där. Jonas Colting och Tobias Pettersson satsade hårt på makeup inför den högtidliga invigningen.

29 C i vattnet, 36 i luften, det blev en lång simmardag. Förbi en paradisbeach …

… grov sjö och någon ville ha paddlar på …

Efter 15 km var Team Colting så här heta …

Daniel från Outside magasine hängde också på, han sa han simmet lite när han var yngre (… OS och sådant där, visade det sig …)  och efteråt gick de coconuts alla tre (fyra nötter var) …

Själv hade jag ett bra snack med min nye polare Macca om löpning och simning, så kallad Swimrun …

… så nu har Macca lovat att köra Ö till Ö i höst. Att det brukar vara 15 grader kallare i Östersjön än här i Phuket tyckte han var helt ok, han är ju en kiwi (från Nya Zeeland), där är det också svalt i vattnet – plus massor av haj i havet. Det är t o m är snäppet värre än våra gammelgäddor.

Barnen lämnade jag på stranden under simningen. Men de var lika glada för det!

/to be continued …/

---

Jonas Colting pinglade en dag när jag satt på redaktionen och begrundade marsvädret, stora flingor föll utanför fönstren och vårvintervinden ylade i husknutarna, och undrade om jag ville kolla in när han och simpolaren Thobias Pettersson simmar Phuket runt (ja, Phuket i Thailand då, Phuket låter ju annars som ett Söderhak där vad som helst kan hända). En simning på drygt 12 mil på sju dagar i 29 gradigt varmvatten.

Jag funderade, och jag funderade. I säkert en hundradels sekund. Det är ju förskräckligt varmt i Thailand vid den här tiden, runt 35 C, men jag skulle nog klara av det.

Så jag sa – ja!!!!

Det lät förstås grymt jobbigt att simma så långt, men kanske mest för Jonas och Thobias då, mindre för oss som skulle åka följebåt och titta på. Fast lite tufft för oss också, det blir ett väldigt flängande upp och ner ur båten för att bada bort svetten från kroppen. Men ibland måste en man göra vad en man måste göra. Jag frågade barnen om de ville hänga på, fara fjärran på påsklovet. Jag kunde ju inte gärna lämna dem ensamma hemma. Det ville de. Tuffa kids. Värmetåliga de med.

Så, Team Gysing goes to Thailand med Team Colting för ett fantastiskt simäventyr. Och massor av löpning också förstås, fattas bara annat! Vi ska bo på Apollos nya träningscenter Thanyapura, där det finns både löparbanor och en åtta kilometer lång djungeltrail. Där man kan springa extra fort om det skulle dyka upp några ormar eller tigrar. Om det nu finns tigrar i Thailand? Jag får googla. Ingen fara för ormar dock, lovar hotellets pressansvarige. Jag bestämmer mig för att lita på det.

Här har vi Team Colting, två mycket avspända killar. Jag tänker att om jag simmar lite med dem så kommer jag också få en magruta eller två.

Jonas och Thobias genomför simmet som en manifestation för bättre vatten i världen, samt samlar in pengar till ett barnhem i Thailand. Starten går tidigt på morgonen 31 mars, och det blir 10-17 km per dag. Inget extra flyt med våtdräkter, då skulle de förmodligen flyta i land som ett slags överkokta korvar, men mycket salt i vattnet ger bättre flytkraft än i t e x Göta Kanal, där Jonas simmade när han simmade mellan Stockholm och Göteborg 2014. Jag tror det mesta är bättre med vattnet i Thailand än det är i Göta Kanal, f ö.

Och apropå farliga djur i Thailands djungler, så kan man ju också springa på sådana i Stockholms djupa skogar.

Som under en löprunda på Djurgården för en tid sedan!

Bävrar är livsfarliga! Man kan ju få ett träd i huvudet.

Glad Påsk!!!

/to be continued, from Thailand …/

---

No mountain to high. Men knixigt, trixigt, mycket teknisk, rötter och stenar och porlande bäckar som fick fötterna att åka lerkana här och där. Traillöpning är, ja, traillöpning. Varje steg kräver koncentration för att man inte ska stå på öronen. Trail Montepisano var en riktigt spännande utmaning. 17 km, 27 km, eller 47 km. Tänkte först ta 47an, men en flunsa kom i vägen, så det blev 27an i stället. Och tur var nog det. 27 km och 1700 höjdmeter senare kändes lår och vader som dallrande aladåber, två mil till och de hade förmodligen förvandlats till köttfärs. Så har jag heller inte tränat någon terräng den här vintern, mest malt på platten och på löpband. Dä blir det som det blir, kroppen får skylla sig själv, berget ger ingen nåd.

Likväl, och ändå. Det var en fantastiskt upplevelse. Underbar natur, smala stigar och leder som ringlade sig längs olivlundar och med en utsikt ända bort till Medelhavet. Glada och vänliga italienska traillöpare som hejade på när det tog emot, och som for fram som blixtar i nedförslöporna, där jag tog det så lugnt det bara gick, ville ju ha ett liv i morgon också. Men när stigarna här och där plattades ut och blev till små vägar, fick benen mera fart, fick jag fatt i en och annan italienare.

Fighting face uppför första berget.

Här knallade det nog förbi romerska soldater en gång i tiden.

Efteråt blev det thermalbad med varmvatten från naturliga källor i släkten Medicis gamla villa (som ett svenskt slott ungeför), punklöparjournalisten Clause från Tyskland hängde på. Och badrockarna med …

Därefter en liten antikrunda på torget i Lucca. Italiensk sporthörna!?

Och så italiensk middag på det. Italien måste vara det enda landet i världen där man väger mer dagen efter ett lopp. Sex förrätter var kanske att ta i … men man får ju ta menyn dit man kommer …

Sprang in som 29:a (av 99 startande) på 3.51, kom tvåa i damklassen och blev bästa svensk. Var visserligen också enda svensk, och någon dam är jag ju heller inte, men ändå mycket nöjd med det. Trail är tokroligt. Nu tänker jag börja träna det också. Så fort jag kan böja på benen igen. Om någon vecka eller så.

/längre rapport i RW no 5/

---

Ah, Pisa, denna underbara gamla stad. Tornet började byggas redan på 1100-talet.

Sigrid från Österrike är här.

Peter från Holland är här.

Claus från Tyskland är här.

Andrea från Italien här här.

I morgon springer vi Trail Montepisano i bergen bortom dimman.

Men först en stadstur med proviantering förstås!

/ to be continued …/

---

På fredag lyfter flyget till Pisa. Och löpning i Montepisano, bergen bakom det lutande tornet. Där ser det ut såhär:

Det bidde däremot inget Afrika. Där bidde det bara Arlanda.

Stod 04.45 på morgonen lätt framåtböjd och scannade av passet på en självincheckningsapparat. När jag vände mig om var ryggsäcken som var fastspänd på väskan med handbagage, borta. Borta dator, plånbok, nycklar till lägenheten. En polis kom, slog ut med händerna, sa ”vi går på knäna”. Fick tjuvåka hem med SJ-s tåg mellan Uppsala-Göteborg. Jävla tjyvsamhälle!

Men den här killen kom iväg.

Rapparen Promoe. Han sprang hela Sahara Marathon och gick enligt obekräftade rykten i mål med två kilo sand i hår och skägg. Längre rapport om Promoes lopp i RW no 4.

Toscana i stället då. Den här gången med ryggan kedjad vid handleden när jag checkar in.

http://www.olivetrails.eu/

Soul-Running i de norditalienska bergen. Här ska det min själ bli löpa av. Ohyggligt med höjdmeter. Massor av olivlundar. En glimt av Medelhavet vid horiontens rand när man kommit tillräckligt högt. Det kommer bli jobbigt. Det kommer bli väldigt jobbigt. Men efteråt, mina vänner, efteråt kommer det bli äta av.

Därmed pasta!

Mera running with a view (avd löparporr):

 

Längre rapport i RW no 5.

---