Montepisano Trail Race Report
No mountain to high. Men knixigt, trixigt, mycket teknisk, rötter och stenar och porlande bäckar som fick fötterna att åka lerkana här och där. Traillöpning är, ja, traillöpning. Varje steg kräver koncentration för att man inte ska stå på öronen. Trail Montepisano var en riktigt spännande utmaning. 17 km, 27 km, eller 47 km. Tänkte först ta 47an, men en flunsa kom i vägen, så det blev 27an i stället. Och tur var nog det. 27 km och 1700 höjdmeter senare kändes lår och vader som dallrande aladåber, två mil till och de hade förmodligen förvandlats till köttfärs. Så har jag heller inte tränat någon terräng den här vintern, mest malt på platten och på löpband. Dä blir det som det blir, kroppen får skylla sig själv, berget ger ingen nåd.
Likväl, och ändå. Det var en fantastiskt upplevelse. Underbar natur, smala stigar och leder som ringlade sig längs olivlundar och med en utsikt ända bort till Medelhavet. Glada och vänliga italienska traillöpare som hejade på när det tog emot, och som for fram som blixtar i nedförslöporna, där jag tog det så lugnt det bara gick, ville ju ha ett liv i morgon också. Men när stigarna här och där plattades ut och blev till små vägar, fick benen mera fart, fick jag fatt i en och annan italienare.
Fighting face uppför första berget.

Här knallade det nog förbi romerska soldater en gång i tiden.

Efteråt blev det thermalbad med varmvatten från naturliga källor i släkten Medicis gamla villa (som ett svenskt slott ungeför), punklöparjournalisten Clause från Tyskland hängde på. Och badrockarna med …

Därefter en liten antikrunda på torget i Lucca. Italiensk sporthörna!?

Och så italiensk middag på det. Italien måste vara det enda landet i världen där man väger mer dagen efter ett lopp. Sex förrätter var kanske att ta i … men man får ju ta menyn dit man kommer …
Sprang in som 29:a (av 99 startande) på 3.51, kom tvåa i damklassen och blev bästa svensk. Var visserligen också enda svensk, och någon dam är jag ju heller inte, men ändå mycket nöjd med det. Trail är tokroligt. Nu tänker jag börja träna det också. Så fort jag kan böja på benen igen. Om någon vecka eller så.
/längre rapport i RW no 5/